april 25

Nu ska jag, exklusivt för er läsare, publicera ett ordentligt tacktal gällande temaveckan som gått.

Hej!

Vilken vecka det har varit! Jag har varit chef för sex stycken icke-män och fyra stycken icke-kvinnor. Jag har sovit i ungefär tjugotvå timmar om vi slår ihop alla nätter. Jag har näst intill förbjudits att umgås med Sandra, och när vi väl har lyckats få lite kvalitetstid ihop har vi inte kunnat prata om allt vi vill. Fride vet precis hur mycket pommes vi ätit för att dämpa vår ångest.

Det var inte lätt att skriva det här talet. Ärligt talat har jag inte skrivit mycket alls, eftersom det hade kommit in en spindel hos mig, en sådan där stor äcklig, och jag kan inte sova om jag vet om att det finns en spindel i rummet. Så jag funderade över om jag skulle mosa den, eller dammsuga upp den. Detta är ett ganska stort beslut, eftersom båda alternativen medför negativa följder. Alltså blev det inte mycket till tal på mitt papper, utan mest några ord.

– Ni är förtappade, sa Fride när Sandra och jag skulle äta våra pommes frites. Även Inzoomat-redaktionen kändes lite förtappad när vi i går kväll svamlade övertrötthetskommentarer samtidigt som vi sjöng med i gamla 90 tals-dängor. (Men vad hände med Lemon Tree?!) Lauren började panik-deletea, Sofia och jag skrev en halvt förståelig att göra-lista och så pizzan. Inzoomat-redaktionen vinner härmed pris för Bästa Stämning; vi åt pizza till middag och var hela veckan jättesnälla mot varandra. En enda gång har den positiva stämningen antagit en mer negativ skepnad. Men det gick snabbt över. Lyssna man på What Is Love? med extra bas går allt över.

Tack, redaktionen. Ni är bäst. Utan er hade Inzoomat inte varit Inzoomat (men kanske Zoom?). Alla andra ord känns överflödiga (plus att jag när jag skrev detta började bli riktigt stressad över att spindeln hade lämnat sitt hörn och jag inte hade bestämt mig för huruvida jag skulle dammsuga upp den eller inte).

Tack, lärarna. Ni har varit vår redaktions andra jag. I stället för att skicka in hundra olika Dagens Ros till SN ska jag nu tacka er för lite olika saker. Först och främst tack till alla er lärare plus Charlotte för all hjälp med tidningen. Tack Fride för kaffe, mjölk, frukt, blommor och choklad. Tack Ted för spelsällskapet. Tack för lunchen på O’Learys. Tack Gunnel, Ted och Sara för att ni rättade våra texter fast ni var jättetrötta i går kväll. ”Där är något grönt, Gunnel måste ha läst den redan.”

Och så lite random namedropping. Jag och resten av redaktionen vill tacka Margit von Silfverstolpe, Dagny Nilsson, Gudrun Applegreen, The Tetris Girl, Pizzeria Kosmos och skaparna av YouTube.

För att avrunda ska jag nu citera Sara slash Gunnel, ett mycket talande citat angående Elvis och Elias i medieettan. Sara och Gunnel sa detta när de var lite jättetrötta sent i går kväll: ”De är sådana söta skejtare fast de är så fjuttiga.”

TACK FÖR TEMAVECKAN! (Det här sista står med versaler på mitt papper, jag fick verkligen stresspanik över spindeln.)

april 22

Det var något med ögonkontakten. Du visste. Och jag visste att du visste. För du vet ju. Du vet ju precis allt. Jag ringde inte. Förlåt. Men du vet ju. Det är en sådan grej man inte behöver uttrycka i ord, det räcker med en sådan där blick med litet b och kanske kanske kanske kanske kanske kanske kans

När jag tänker på det gråter jag. Men inte på tangentbordet, för då kan datorn gå sönder. Inget mer får gå sönder nu. Så jag gråter inte på el. Jag kan känna när jag ska somna. Precis innan känner jag hur det liksom snurrar i huvudet, tankarna tar skruv och då vet jag. Men nu känns det inte så; nu är jag ju vaken. Jag är så vaken att det rinner pollensnor ur näsan och jag gråter lite för jag har tänkt på det och jag är jättehungrig, vilket säkert är rena rama efter tacos-mättnaden jämfört med hungern hos ett barn i Afrika. Men jag har aldrig varit där. Jag har bara sett Afrika på tv.

Du har aldrig varit här. Ändå vet du.

Hej.

april 19

JAG ÄR DIN ENDA CHANS.