I dag höll jag och Alex på att bli utan lektioner, i och med att nationella prov ställde in det mesta. Men så ordnade det sig så att vi fick gå på en mattelektion Jonas hade med en naturtvåa. "Ja, matte B har jag ju trots allt läst så det blir säkert bra", tänkte jag, gick in i salen, satte mig på en stol med observationspennan i högsta hugg och sa hej till eleverna. Jonas började gå igenom några slags vinklar i cirklar, och det hela kallades tan-någonting och det var k-ett och k-två och minus ett gäller och rätvinkligt och nittio grader och gud vet vad. Jag tänkte i mitt stilla sinne att det här stötte jag då aldrig på i matte B. Ungefär i den stunden gick det upp för mig att jag hade hamnat på en lektion i matte D. Inte B. Det här med hörseln, ni vet...Så om ni tänker er trettiofyra stycken Einsteins plus lilla jag i samma sal. Jag vet inte ens vad algebra betyder. Man kan säga att jag var semester-Einstein mitt bland alla vardag-Einsteins. Jag satt där, i en tämligen ledig pose på en sten, iklädd en sexigt uppknäppt pikétröja, tighta shorts med sportig rand samt käcka damsandaler, med håret så där galet tillrufsat som bara klär ett riktigt snille. Jag lutade mig aningens bakåt, blinkade lite flirtigt med högra ögat, tog ett djupt andetag och lät havslukten sippra in i mina utvidgade näsborrar. Exakt så tar man sig igenom en matte D-lektion.
