Tack för allt och lite till
Nu har det gått tre år. Det kan man inte tro. Det är väl ungefär två och ett halvt år sedan vi insåg att Gunnel och Fride inte är gifta på riktigt.
Under de här tre åren har vi lärt oss mycket och gått från hormonfyllda tonåringar till människor. Även om det finns många runt om oss som vi skulle vilja tacka tänker vi rikta det här talet till några speciella medmänniskor. Några som har lärt oss om och hur vi ska handskas med livet. Några som alltid har ställt upp och varit öppna för förslag. Några som har fått oss att våga vara bra.
Tyvärr är vi kanske de enda som känner så här. Det har ofta verkat så. De som vi ser som människor och vänner verkar tidvis bara vara den här periodens rättande robotar för andra.
Kommer ni ihåg Lucia förra året, när Fride drog igång julmusik och började dansa? Kommer ni ihåg alla gånger Fredrik har dunkat huvudet i tangentbordet? Kommer ni ihåg alla lärarstudenter Gunnel har släpat med sig? Vi kommer alltid att komma ihåg.
Vi kommer även att komma ihåg alla de gånger Fride har proppat i oss föda för att vi har sett bleka ut. Den gången Ted bjöd oss på kakfest. Den gången vi hade extreme Folkan-makeover och hade eftermiddagsfika med alla medielärare. Till och med Janne var där och drack latte. Den gången vi åkte med Gunnel till Linköping. Alla de gånger vi ”råkat” hamna på samma bio som Gunnel. Den gången vi överraskade Fride på hans födelsedag med italienska mandelskorpor. Den gången vi framförde Gunnel. Alla gånge Fride agerat cafébiträde, framför allt den gången vi satt precis utanför lärarköket och åt. Alla de gånger de har visat engagemang och kommit på sådant som vi har arrangerat.
De har visat det engagemang vi vill se i oss själva när vi blir vuxna. Deras förmåga att pigga upp oss när vi känner oss nere.
Ni kanske tror att det här är ett sista desperat försök till ett bättre betyg, eller ytterligare ett sätt att smöra. Tror ni det är det bara att beklaga, att ni fortfarande, efter tre år, inte ser de här människorna för vilka de egentligen är.
Vi tror att alla andra ord är överflödiga nu. Vi vill bara säga tack för att vi fått chans att lära känna er ”lärare”. Ni kommer alltid att finnas kvar. Tack!
