8 juli

Läste nyss den här artikeln om en familj som hade lejon som husdjur ett tag. När jag först såg bilderna på Tumblr trodde jag att det var humbug, men det är det alltså inte. Läs själv och se hur det gick för den vågade familjen!

6 juli

Jag är hemma igen, från Grekland. Har varit det i några dagar, faktiskt, men bloggandet har liksom inte blivit av. För en liten stund sedan blev jag dock klar med att redigera bilder från resan, så de kommer att läggas upp här så snart som möjligt. Ett Grekland-inlägg är alltså utlovat. 

Medan ni väntar på ett spännande inlägg om resan till Grekland ska ni dock få njuta av något helt annat: en liten berättelse om en cykelutflykt. Berättelsen är helt sann och den kommer främst att baseras på bilder tagna med min iPhone. 

Ända sedan jag och Victoria flyttade hit till Linköping har vi pratat om att cykla till Bergs slussar och se hur det ser ut där. Det ligger nämligen bara någon mil utanför Linköping. Åren har gått och utflykten har aldrig blivit av. Förrän nu. I går tog vi äntligen tag i det! Vi packade både fika och lunch eftersom vi räknade med en heldagsutflykt. Sedan var det bara att sätta sig på cyklarna och börja trampa.

Fram till Berg och en bra bit efter det har några mycket bra personer bestämt att det ska vara cykelväg. På det viset slipper man oroa sig för att bli överkörd medan man är på utflykt. Vi började alltså med att köra cykelvägen ut till Berg och letade efter en bra fikaplats på vägen. Vi hittade även lite kor som vi stannade och tittade på.

Vi såg någon form av kyrka i fjärran, när vi cyklade där på den lilla cykelbanan. Till och från hade vi våra aningar om att det kunde vara Vreta kloster, där vi var med mamma och pappa förra året, men vi var inte helt säkra (och orkade inte stanna och titta på våra telefoner för att få reda på svaret). Hur som helst så bestämde vi oss för att cykla till kyrkan och fika där.

När vi närmade oss insåg vi att det faktiskt var Vreta kloster vi hade sett hela tiden. Vi svängde av cykelbanan och styrde kosan mot klostret, kaffesugna som bara den av allt trampande (vi hade redan cyklat mer än en mil). När vi närmade oss fikapausen tyckte jag att mitt framhjul vobblade lite, så jag provade att "skaka" lite i styret. Då visade det sig att mitt framhjul var helt löst. Medan vi gick mot klostret (vi hade klivit av cyklarna vid det laget) tog jag tag i hjulet med handen och då lossnade det lika lätt som en åttaåring tappar sin vickade mjölktand. Vi försökte sätta tillbaka hjulet, och resten av utflykten fick vi ibland stanna till och skruva åt det. Så att det inte skulle lossna i farten.

Fika! Blåbärskaka och kaffe.

Vreta kloster. Eftersom vi såg det förra året kollade vi inte så noga. Vi satt mest och fikade och vilade oss.

"Då tar vi nya tag och kör till Berg!" sa vi efter fikapausen. Det visade sig vara närmare än vi trodde, eftersom vi var framme efter cirka fem minuter. Vi var även i Berg förra året, med mamma och pappa, men nu tittade vi lite mer noggrant. Ända nere vid badplatsen var vi och tittade. Sedan gick vi upp hela vägen igen. Kollade på alla slussar och båtar som väntade på att ta sig igenom.

När vi hade sett Bergs slussar ordentligt cyklade vi vidare. Längs med Göta kanal finns det cykelbana en bra bit uppåt Borensberg (men inte riktigt ända fram dit, tror jag). Det var riktigt fint att cykla längs med vattnet och slussarna. Vi cyklade ända till Ljungsbro. Där kunde vi inte låta bli att cykla ner i samhället och titta in i Cloetta-fabriken. Vi köpte dock inget, eftersom två stora busslass med godissugna penschisar härjade fritt i butiken. Världens kö, helt enkelt. Vi cyklade tillbaka till Göta kanal och letade efter en lunchplats.

På bilden syns en akvadukt. Det är en viadukt, fast med vatten. Alltså att vattnet går över vägen. Jag vet inte om jag någonsin hade sett en sådan förut, så jag tyckte att det var jättehäftigt.

Vid det här laget hade vi vänt tillbaka, mot Berg. Vi hittade en brygga vid kanalen, där vi satte oss och åt lunch. Vi hade gjort mackor med stekt ägg och fetaostbiffar som vi smaskade i oss.

Efter lunchpausen fortsatte vi att cykla hemåt. När vi hade kommit en bra bit mot Linköping kom Victoria på att hon hade glömt sina ringar på toaletten vid Vreta kloster. Så det var bara att vända om och cykla tillbaka. Vi fick lite extra motion, helt enkelt. Och lite extra skavsår i rumpan av sadlarna. 

Den här bilden får avsluta berättelsen om vår cykelutflykt. Den föreställer mig när jag sitter vid Vreta kloster för andra gången den dagen. Victorias ringar låg kvar vid handfatet. Vi vilade en stund innan vi cyklade hem den sista milen. Totalt cyklade vi nästan exakt fyra mil den dagen. Fyra mil! Det är nästan lika långt som sträckan mellan Linköping och Norrköping. En riktigt bra dag, helt enkelt. Vi har sett på kartan att det finns en cykelbana åt andra hållet ut från Linköping, också, så det blir kanske en till cykelutflykt någon dag. Vi måste ju passa på att se omgivningarna innan vi flyttar härifrån!

17 juni

Nu blir det förmodligen tyst i bloggen ett par veckor. I morgon åker jag och Victoria till ön Zakynthos i Grekland och letar havssköldpaddor i havets gömmor på heltid (100 %). Okej, kanske inte riktigt 100 %. Men nästan. Jag ska se en sköldpadda innan jag åker därifrån, så är det bara. Jag har ju trots allt två veckor på mig att hitta en.

Möjligtvis kommer någon form av blogguppdatering om jag någon gång lyckas hitta gratis wifi på något grekfik eller så. Men de har det ju inte så bra rent ekonomiskt där nere i Grekland, så I don't blame them if they inte har wifi. Så klart. Men jag ska nog klara mig utan telefonen. Ja, inte själva telefonen, alltså, utan internet. Telefonen kan jag självklart inte leva utan, vad tror ni liksom? Jag har fullproppat telefonen med musik och ett helt gäng poddar, så den ska nog kunna underhålla mig ett bra tag. Mitt och Victorias största (i-lands-)problem i går var förresten "Räcker det verkligen att ha med sig tre böcker var på semestern?!" Det funderade vi över till och från under hela dagen. Stora bekymmer man har. (Det slutade med att vi nöjer oss med tre böcker var. Min första blir en Paul Auster.)

Jag har även bestämt mig för att endast ta med ett objektiv på den här resan. Gulp! Brukar i vanliga fall ta både 50 mm, 18-55:an och mitt fisheye. Men nu bestämde jag mig för att prova något nytt: att resa lätt. Det är nämligen rätt så tungt att släpa på en massa objektiv dagarna i ända, särskilt om man som jag tycker om att promenera mycket. Så nu kör jag på bara 50 mm/1.4. Eller okej, lite har jag fuskat. Slängde ner mitt lilla, plastiga 60 mm Holgaobjektiv. Tänker att det kan funka bra i ett så pass soligt (det vill säga ljust) land som Grekland.

På återseende!

15 juni

Nu går vi igenom det här, EN GÅNG FÖR ALLA! "Men jaysus, varför är hon så versalarg nu då?" kanske några frågar sig. En väldigt enkel anledning: ett missbrukat ord. Ja, missbrukat, as in använt på fel sätt. Många svennar (ja, detta ord missbrukas främst av folk som huvudsakligen pratar svenska) vill slänga sig med ordet starstruck lite nu och då. På Facebook. På Twitter. I bloggar. Ja, överallt, faktiskt. Och det är ju inget fel med det. Men så dyker den förrädiska svengelskan upp, som gubben i lådan, och gör det eviga användandet av ordet starstruck outhärdligt. Det är väl en smula oklart om vi ska beskylla svengelska tendenser, eller om folk i allmänhet har fått alldeles för dålig engelskundervisning i sina liv (fast de två hör väl delvis ihop...). Vad är det då som är så irriterande att språkpolisen Bea måste rycka ut här i självaste bloggen? Jo, det ska jag nu komma till. Folk vill säga starstruck, men säger i stället starstrucked. Säger, skriver, uttrycker. Starstrucked. Det här har alltså inte hänt en gång, inte två gånger. Hade det bara varit tre gånger hade jag nog förlåtit missförståndet. Men det händer hela tiden.

Till alla som känner sig träffade kommer här en gratis engelsklektion från class of Google:

En mycket tydlig bild som visar hur ordet strike böjs. Inte strucked. Struck. Vänligen notera med gigantisk tuschpenna så att ni aldrig glömmer följande: det heter starstruck. För folk som har kommit så pass långt i livet att de läser bloggar bör det inte vara något problem att komma ihåg ordets korrekta form. Strike måste väl ändå klassas som ett grundläggande engelskt verb, och i regel lär man sig att böja det i typ tredje eller fjärde klass. Har ingen vetenskaplig källa på det, men det är min uppskattning.

I nästa del av Beas engelsklektioner: den viktiga skillnaden mellan too och to.

13 juni

Peppen, peppen! Är peppad, alltså. Det har hänt många bra saker i dag. Jag förstår att ni är otroligt intresserade av att veta exakt vilka saker, så därför gör jag nu en lista. Here we go här går vi:

1) Jag och Emelie bokade tågbiljetter till Storsjöyran. Tack vare en bekant vid namn Becko har vi båda fått jobb på festivalen! Jag är inte helt säker, men jag tror att vi ska få jobba med logerna. Ett önskemål från min sida (minns det som i går när Sandra och jag var ute i Nyköping och plockade blommor till Anna Järvinens och Britta Perssons respektive loger, en solig dag i maj 2008). Nej, men ärligt. Loger är kul (minns det som i går när jag och Sandra satt i artistköket och åt kakor (?) tillsammans med Lissi Dancefloor Disaster (även om de inte var där under just det bandnamnet den gången)). Nej, nu ska jag sluta drömma mig tillbaka. (Minns det som i går när jag besökte Rebecka och Kajsa i Katrineholm precis när de höll på att arrangera Kajrocken och de piffade upp Timo Räisänens loge och jag bara stod bredvid och tyckte att det blev mycket fint och mysigt.) Hur som helst: tågbiljetterna. Det är långt till Östersund, har jag upptäckt. Att åka till en destination någonstans norr om Uppsala känns ungefär lika avlägset som att åka ut i rymden. Dock vill jag någon gång i mitt liv se ett norrsken, och då måste jag ju bege mig riktigt långt upp. Men det får bli en annan gång. Östersund är långt så det räcker för tillfället. Mycket lämpligt är det i alla fall att jag just nu har fått något slags kampanjkod från SJ Prio, så man kan åka billigare med första klass. Fram och tillbaka från Norrköping till Östersund i första klass båda sträckorna blev ungefär 900 kronor per person. Hyfsat! Av någon anledning verkar även frukost ingå på hemresan. Det är oklart varför. That's how they roll i jetset-livet i första klass, antar jag. Mvh Bea "JW" Karlsson. (OBS! Det blev alltså billigare att åka första klass än andra klass, med min rabatt. Hur krejsi?!)

2) Äntligen bekräftade Lars Winnerbäck att hans nya skiva släpps i höst.

3) Jag ska se Peter LeMarc live! Nej, det är inte ett skämt. Han ska vara gäst i SVT:s Tack för musiken i augusti, och jag fick tag i två biljetter till inspelningen! Det är det där programmet där Niklas Strömstedt intervjuar artister, ni vet. Jag kommer alltså garanterat att få se Peter LeMarc framföra ungefär 3-4 väl valda låtar ur sin skattkista. Nu kanske ni har svårt att förstå storheten i detta, men man kan säga att Peter sällan (mycket sällan) har konserter längre. Det här kan alltså bli det närmaste jag någonsin kommer en LeMarc-konsert.

Sammanfattningsvis har det alltså varit en bra dag. Nu ska jag resa mig och ta det lilla steget fram till spisen för att laga soppa. I kväll blir det tomatsoppa och nybakta frallor i Karlsson/Andersson mansion.

13 juni

Sitter alltså på fejjan när detta ploppar upp:

Hela budskapet var i och för sig mycket väntat, men det betyder ju inte att jag inte *kände lyckans solstrålar sippra in genom mina hudceller*. Eller något poetiskt i den stilen, i alla fall. Ser väldigt mycket fram emot att höra sprillans nya Lasse-låtar på Tele 2 Arena i augusti.

11 juni

Det har gått för långt. Snart orkar jag inte titta på killar som spelar fotboll längre. Eller ska jag säga killar som ligger i gräset och brölar/ylar/gnyr? Det är inte bra tv. Killar som spelar fotboll (utgår från mitt otroligt täckande empiriska material straight from my eyes), främst på elitnivå, slänger sig i gräset för minsta lilla. Okej, man kan väl inte klandra dem om de råkar snubbla och landa just i gräset, men det är väl bara att resa sig direkt? Fotboll är inte en kul sport när det handlar om vem som är bäst på att filma och få frisparkar till sin fördel. Tacka vet jag när tjejerna spelar. De reser sig på stört och fortsätter som om ingenting hade hänt. För det hade det ju inte, heller. Någons fot råkade komma åt ditt ben? Du har ju till och med benskydd, för sjutton. Du snubblade över någon och fick ett brännsår på knät av gräset? What can I say, förutom:

Ytterligare illustrationer över detta fenomen:

Det är väl tydligt. Mitt budskap till killar som spelar fotboll och gnäller är: ryck upp er. Fotboll är inte en farlig sport. Man springer fram och tillbaka efter en boll. Att försöka få kalaset att se farligt ut tar bara upp en massa onödig tid. Inte konstigt att det blir så mycket tilläggstid hela tiden; killarna ligger ju på gräset stup i kvarten. 

Vill man få en ännu tydligare kontrast till fotbollens trygga värld kan man alltid titta en stund på den här videon (bara introt - där Justin Eldridges ringfinger går ur led varpå han trycker det på plats igen som om han gjorde det varje söndag - är värt en titt):

Man kan även ta en titt på detta klipp, där Lacey Baker skatar en trappa. Hon slår i asfalten gång på gång, men reser sig direkt. Hon har ta mig tusan till och med ett leende på läpparna efter varje fall. Här borde fotbollskillarna se och lära, tycker jag. Ger man sig in i leken får man leken tåla - ja, den regeln gäller fortfarande.




Visst, det kan förekomma allvarliga skador i fotboll också. Skillnaden ligger i att man antingen ställer sig upp och fortsätter, eller ligger kvar som en ömtålig bebis och hoppas att någon ska bry sig om en. Jag har också spelat fotboll och fått brännsår av gräs. Fick även en fotboll rakt i ansiktet så att glasögonen flög av en gång. Men fotbollsspelare måste sätta sin smärta i relation till något större. Prova att spela basket och få brännsår av en stenhård parkett i stället. Skillnaden är stor. Prova ramla rakt ner i asfalten och känn hur skönt det brännsåret är. I jämförelse med en mjuk grästuss, alltså.

Är du kille och känner igen dig i detta blogginlägg: ring genast Bullen och fråga hur just du kan få hjälp att bota dina neverending filmningsförsök. Många av oss utomstående har nämligen fått nog och orkar ej titta på era mesmatcher längre.

10 juni

När jag var yngre sa jag alltid harskrank i stället för harkrank. Vissa människor i min omgivning tyckte att detta var helt fel och kunde till och med skratta åt det lilla s:et jag hade ploppat in mellan konsonanterna. Först i dag kan jag äntligen meddela att jag (också) hade rätt! IN YOUR FACE! Skrattar bäst som skrattar sist osv osv etc etc. Här är några olika ord man kan välja mellan för att beskriva de små jävlarna fanskapen djävulens sändebud de äckliga krypen:

Harkrank
Harskrank (TOLD YA!)
Koggamoj
Pappa Långben
Pappa Skrotben
Långbenskrank
Skrackelmogga
Hårkrånk

Panikskriker jag något av dessa ord i framtiden försöker jag alltså förmedla att någon av er medmänniskor genast måste avlägsna djuret från min närhet.

Min vetenskapliga källa är dagen till ära bibeln, det vill säga Wikipedia.

8 juni

På självaste nationaldagen åt jag frukost med Kaisa och Victoria på ett nyöppnat fik här i Linköping. Duxe Mfg Co, heter fiket. Mycket bra! Trevlig personal som gjorde både mackorna och kaffet med kärlek. Inte helt fel!

Jag tog en kopp kaffe (eller två, faktiskt, köpte en kopp till efter en stund) och en surdegsmacka med salami/brie. Nästa gång jag går till Duxe ska jag ta en croissant till mitt kaffe.

På Duxe gör de även egna cruisers. Några shapes ser ni på bilden, och så ett par truckar som ska skruvas på. När jag tjänar mer pengar ska jag åka dit och köpa en bräda. Jag fick även veta att man kan få köpa skärbrädor av Duxe-folket. Träet de gör alla grejer med kommer från någon gård ett par mil från Linköping.

På eftermiddagen hände ännu en rolig grej, nämligen att Jessica kom till Linköping! Vi hade inte setts på typ tre år, så det var väldigt skoj att träffa henne. Hon var på väg till Värnamo, och passade på att svänga av motorvägen och träffa mig vid universitetet en stund. Vi hade tänkt skata, men det var så himla varmt ute, så vi orkade knappt göra det. Satt mest i skuggan, och gled runt lite på campus. Jag upptäckte också hur mycket jag vant mig vid min Bantam-cruiser; min vanliga bräda kändes nämligen gigantisk. Longboard-stor, liksom. Bilden nedan tog Jessica.

4 juni

Vilken helg det har varit! Jo, jag vet att det är tisdag i dag, så jag borde väl ha skrivit det här i går eller i söndags. Men i söndags var jag helt slut, och i går hade jag fullt upp med att bland annat plugga och maila runt till en massa mäklare. Hur som helst: det var en flytthelg. Pappas flytthelg. I torsdags åkte jag till pappa i Nyköping. Klippte mig hos Becca (mitt hår var verkligen superduperlångt). På fredagen hjälptes jag och pappa åt att packa, och när han åkte till Stockholm för att få nycklar till sin nya lägenhet fortsatte jag packandet. Det blev en heldag, helt enkelt. På kvällen kom pappa tillbaka, med Therése och Stoffe. Vi åt en hejdå-Nyköping-middag på Mickes. Det är en av Nyköpings lite finare och dyrare restauranger, så ni kan ju gissa om jag blev förvånad när Explosions in the Sky började strömma ur högtalarna.

På lördagen var det bara att sätta igång med själva flyttandet. Alla pappas grejer skulle upp till Hammarby sjöstad. Vi lyfte och lyfte och packade ner och stuvade om och fikade och lyfte och bar och så vidare. Fick in allt i flyttbilen. Åkte upp till Stockholm. Där började det ösregna och åska. Trevligt värre. Vi lyfte ur allt och körde i hiss och gick uppför trappor och lyfte lyfte lyfte. Jag hade träningsvärk överallt i två dagar efter den där dagen. Men det var det ju värt! Nu bor pappa i en übermysig lägenhet i sjöstan. Ett stenkast från vattnet och kanske tre stenkast från Therése och Stoffe. Jag tror att han stormtrivs redan.

Här kommer lite pics:

Jag efter klippet. Gullig, va?

Lite flyttkartonger i pappas gamla lägenhet. Han har förresten så många tavlor och mattor över att han skulle kunna öppna butik där i sjöstan och bara sälja sådant.

iPhone 6.

Två jättegamla gitarrer som jag hade bestämt mig för att spara, tills jag tog mitt förnuft till fånga och insåg att de aldrig kommer att få plats när jag och Victoria flyttar. Så de gick till loppis i stället. Tråkigt men sant! Jag har ju redan tre gitarrer som ska få plats, liksom. Och så ska jag väl köpa en ny elgitarr i framtiden.

Hej då, Nyköping!

28 maj

Victoria tycker att jag måste blogga mer igen. Därför ska jag nu berätta för er alla hur det går med mitt mejeriproduktsexperiment/-projekt. Det går finfint, kan jag meddela. Jag har fuskat några gånger då jag bland annat har ätit fetaost, men det kan alltid skyllas på att man ska trappa ner, inte sluta med allt på en gång. Så säger vi, tycker jag. Så var det då det här med att hitta ett alternativ till min älskade yoghurt, som jag saknar innerligt. Havregurt var inte okej. I alla fall inte naturell havregurt. Sojgurt var bättre. Har provat blåbär och jordgubb hittills, båda är goda. Men jag vill inte äta sockrad gurt varje dag, så jag har bestämt att jag bara får äta gurtar av olika slag på helgen. I veckorna blir det gröt och/eller ägg och/eller mackor, helt enkelt. Jag ska nog slå till på en smaksatt havregurt någon dag, dock. Prova. Det finns nämligen någon form av obehaglig relation mellan sojaprodukter och cancer, så jag vill inte äta för mycket sojagrejer. Inte för att jag skulle ha råd att äta sojgurt varje dag i vilket fall, det är nämligen ungefär tre gånger så dyrt som vanlig yoghurt. Inte bra.

En bra sak som jag har upptäckt är havrevarianten av matgrädde. Jag och Victoria använder matgrädde rätt så ofta, så där behövde jag verkligen ett substitut. Hittade då denna Oatly iMat. Varför de har gjort en Apple-referens är ännu oklart:

Det ni ser på bilden är alltså något slags veganalternativ till matgrädde. Gjort på havre i stället för mjölk. Det finns två mycket goda nyheter med denna produkt: 1) När man lagar mat med den känner man ingen skillnad i smak jämfört med om man skulle ha lagat med grädde. 2) Den kostar inte mer än matgrädde. Slutsats: en riktigt bra produkt. Inte bara för mig. För oss alla! Vid det här laget har väl alla hört att vuxna människor inte bör konsumera för mycket mjölk? Precis. Då finns denna havreprodukt att tillgå. I går gjorde jag förresten raggmunk och då använde jag havremjölk i stället för vanlig mjölk. Okej, havremjölk är väl inte det rätta ordet, eftersom det inte innehåller någon mjölk alls. Men ni fattar. Poängen är att det finns många tillfällen då man kan välja något alternativ till mjölk. För sitt eget bästa. En mejeriprodukt kommer jag dock inte att sluta med: smör. Jag läste någonstans på nätet att om man drar ner på mejeriprodukter av den anledning som jag gör så kan man ändå behålla smör. Det var tydligen något med hur smör tillverkas som gör att det är så lite mjölktjofräs kvar där i, så man kan lika gärna äta det. Typ. Notera gärna min otroligt vetenskapliga formulering.

20 maj

Fitch, please.

15 maj

Apropå absolut ingenting så påbörjade jag i dag ett experiment. Eller ett projekt, eller vad man ska kalla det. Ett test. Det hela gick till så här: jag googlade runt på det stora internetz och hamnade på olika vegan-sidor. Jag läste om någon kändis som tydligen blev vegan efter att någon hade sagt till honom att hans hudproblem skulle försvinna om han slutade konsumera mejeriprodukter. Killen slutade med det, och hans hy blev relativt snabbt mycket bättre. Då googlade jag på det, det vill säga hudproblem och mejeriprodukter. En hel drös med människor anser tydligen att det finns ett samband mellan akne och mejeriprodukter. Slutsatsen av detta är att många människor kan bli av med sin akne om de slutar med mjölk, grädde, ost och annat. Många personer jag läste om hade, precis som jag, testat en hel del grejer - bland annat Tetralysal - men ändå inte helt blivit av med sin akne. Så slutade de med mjölkiga grejer. Och efter ett tag försvann aknen.

Det där låter ju toppen! tänkte jag. Jag smsade nyheten - eller ja, någon nyhet är det väl egentligen inte, för de flesta; för mig var det dock nya rön - till min systeryster Therése, och vi bestämde oss för att prova. Varför inte, liksom? Då började nästa googlings-session (undrar hur mycket jag har googlat i mitt liv?), som gick ut på att hitta substitut för olika mejeriprodukter. Jag älskar yoghurt with a passion och behöver byta ut just den produkten mot något vettigt. Jag kan ju liksom inte äta gröt varje morgon, det blir inte gott. Och så är det ju alla dessa maträtter med grädde, creme fraiche och annat... Sådant måste ju bytas ut mot något. Man får nog prova sig fram, kolla lite hur veganer laga mat och utgå från det, tänker jag.

När jag var på Hemköp köpte jag i alla fall det som syns på bilden ovan: havregurt och vegan-steksmör. Någonstans måste man ju börja. Jag var väldigt skeptiskt till havregurten. Men när jag öppnade den och luktade på den så verkade den ändå helt okej. Den luktade lite sötare än yoghurt, men inte direkt äckligt. Sedan hällde jag upp lite havregurt i en tallrik. En lite gulaktig, slemmig sörja mötte mig. Det såg lite ut som Frestas vaniljsås, fast mer utspätt. Sedan åt jag havregurten. Det var inte gott. Jag vet inte exakt vad det smakade, men det smakade väldigt sött och konsistensen var ingen höjdare. Jag kunde inte ens äta upp en hel tallrik av den där gurten, för jag började må lite illa. Jag får nog leta vidare efter ett bra substitut till min yoghurt. (Jag äter yoghurt cirka två gånger om dagen, ibland tre, så det blir verkligen ett projekt för mig att hitta ett substitut till det.)

Det är väl ungefär allt jag har att skriva om ämnet dra ner på mejeriprodukter än så länge. I kvällens middag är det creme fraiche, så där spricker planen lite. Men i morgon ska jag nog klara mig. Kaffe med mjölk ska jag sluta med, i alla fall. Blir bara svart kaffe framöver.

13 maj

Victoria och jag har var sin ny grej. Jag använder ordet "grej", för jag vet inte riktigt vad jag ska kalla det. Inte direkt ett intresse. Inte en hobby. Bara var sin ny grej att ägna oss åt, helt enkelt. Här är Victorias nya grej:

Hannah och Amanda. Som ni ser är det ju absolut inte två "grejer" det handlar om, utan helt vanliga människor. Två honor, alltså. Som heter Hannah och Amanda. Exakt vad de är kända för har jag ingen aning om, men tydligen har de både tv-program, poddar och tidningar på meritlistan. Så Victoria lyssna/kollar/bläddrar igenom en massa av deras grejer. 

Min nya grej, däremot, är följande:

Ellen DeGeneres och Portia De Rossi. Inte heller här handlar det egentligen om "grejer", utan två helt andra honor. Amerikaner. Eller ja, Portia är ju från Australien men jag antar att hon även är amerikansk medborgare nu för tiden. Men vad är då så kul med Ellen och Portia? Ja, behöver man ens ställa frågan? Ellen är ju en av de roligaste människorna som travar runt på jorden, så där behöver man väl inte säga så mycket. Och Portia blir ju automatiskt rolig för att hon är gift med Ellen. Så funkar det ju, liksom. Den senaste tiden har jag tittat på massor av Ellen-klipp på YouTube. Hon är en sådan människa som man (jag) vill bli kompis med. Ha som granne, typ. Så att man kan gå över på en kopp kaffe, eller något. Det jag gillar allra bäst med Ellen är hennes budskap om snällhet. Ni som har sett hennes program har väl hört hur hon i slutet säger "Be kind to one another"; är inte det där med snällhet sjukt underskattat? Jag minns när vi i fyran eller så skulle säga bra egenskaper om varandra, eller om det var människor i allmänhet. Sak samma; bra egenskaper skulle i alla fall lyftas fram. Någon sa "snäll", och då sa vår ena lärare "Snäll? En kossa kan ju vara snäll!" Som om snällhet liksom inte var värt något. Som om det var en så enkel, självklar egenskap att den inte ens skulle lyftas fram. Läraren fick det att låta som att om någon säger till en att man är snäll, då har man inte gjort tillräckligt intryck.

Jag håller inte med om det där. Det är nog därför jag gillar Ellen. Snällhet är värdefullt. Snällhet känns, på något sätt, bortglömt. För om alla bara var lite snällare mot varandra, skulle inte hela omgivningen då vara bättre? I snällhet ligger ju nämligen så mycket annat inbakat. Rättvisa, jämlikhet, hjälpsamhet. Medmänsklighet, över huvud taget. Be kind to one another. Jag tror verkligen att det ligger något i det.

Men nog om snällheten. Vill man ha något att drunkna i så finns det hur många Ellen-klipp som helst på YouTube. Hon har väl haft den där talkshowen i tio år nu, eller så, så man kan säga att det är ett helt hav av klipp. Förutom klippet med Ellens och Portias fashion face-off som jag la upp härom veckan så är det här några roliga grejer att kolla in:

Här är en gullig unge som heter Kai. En bit in i klippet sjunger han Bruno Mars-låten When I Was Your Man för Ellen. Vill man bara se sången (och det vill man!) så kan man spola fram till 2:30. Fast innan det berättar Kai bland annat om när han träffade Bruno Mars, och det är också en rolig historia. 
Det här är också roligt. Kate McKinnon gjorde en Ellen-sketch i Saturday Night Live. Så först kollar man på det här klippet, där Ellen pratar om det och där man får se lite av sketchen. Sedan kollar man på...
... det här! Kate McKinnon är gäst hos Ellen, och det verkar vara ett av de nervösaste ögonblicken i Kates liv.
Sedan har vi även det här klippet (jag tänker inte ens be om ursäkt för denna klipphärva. Ni får skylla er själva, som läser min blogg!). Som födelsedagspresent till Portia gjorde Ellen och några till en liten pjäs över hela Portias liv.
I det här klippet visar Ellen en Match.com-profil hon har skapat åt sin mamma.
Annars är det här roligt, också. Innan Portia skulle vara gäst hos Ellen för första gången ville Ellen förbereda henne lite, så att det hela skulle verka naturligt.

Ja, som ni förstår så skulle jag kunna hålla på så här, och rekommendera klipp efter klipp, väldigt länge. Men då skulle ni ju tröttna. Hur man nu kan tröttna på Ellen. Är det ens möjligt? Tror inte det. Men visst är det bra ändå, att Victoria och jag har var sin ny grej att ägna oss åt? Man måste alltid ha något att sysselsätta sig med. En sak som är extra bra för mig, med tanke på allt ovanstående, är att vi även har börjat titta på Ally McBeal. Tv-serien, alltså. Vi har inte ens sett klart första säsongen än, men senare kommer Portia att spela någon, om jag har förstått det hela rätt. Och vi ska även ge Arrested Development en chans, ännu en serie där Portia är med. Fast det visste jag faktiskt inte direkt när jag började kolla upp den serien. Vi har sett två avsnitt hittills, och det var ganska kul. Blir säkert bättre när man har kommit in i handlingen lite mer!

12 maj

Oj, behövde nog en bloggpaus efter den där 100 dagars-utmaningen. I tisdags var jag och Karolina på Debaser Slussen och såg Title Fight. Riktigt grymt! Har inte lyssnat på dem länge alls, kanske något år till och från, men det var superkul att de pallrade sig till Schweden för en spelning. Förband var Dead End Path (och Whirr, men dem missade vi), inte riktigt min kopp, men schysst drag ändå. Title Fight var hur bra som helst. Det var inte särskilt många i publiken, kanske runt 100 pers eller strax över. Och på Debaser går det väl ändå in några hundra? Jag har förresten inte varit på Debaser sedan jag såg Coheed där 2006, och nu insåg jag verkligen hur liten lokalen är. Sjukt att jag och Becca stod där med några hundra andra för sju år sedan och såg Coheed?! Känns nästan stort, så här i efterhand.

Det sugigaste med Debaser Slussen är att de tydligen har systemkameraförbud. Så jag fick ta en massa sugiga iPhone-bilder, i stället. 

6 maj

Här kommer två herregud-saker:

1) Herregud, jag har ju ingen koll! Blogg 100-utmaningen är ju över. I typ torsdags eller något hade jag tydligen skrivit mina 100 inlägg och därmed var kalaset slut. Skrev alltså ett inlägg om dagen i 100 dagar. Jag kommer säkert att fortsätta blogga regelbundet, men kanske inte riktigt varje dag nu. Men kan ju alltid sikta på att publicera ett inlägg typ... var tredje dag. Eller kanske varannan. Vi får se hur det blir med allt.

2) Herregud, jag glömde skriva en av de viktigaste sakerna med Bruce-konserten! (Hur kunde jag glömma att nämna detta?!) Det viktigaste med lördagen var så klart att se själva Bruce och resten av E Street:arna. Men innan jag och Victoria gick och satte oss på vår läktare, när vi precis hade ätit upp våra hamburgare, så gick Peter LeMarc förbi oss. LeMarc! Stora grejer på Friends Arena, alltså. Gick dock inte efter honom och upplyste honom om att han är bäst. Träffade ju honom i oktober förra året, så jag kände att jag kan ge honom lite space från mitt fangirlande en stund nu.

5 maj

I går var jag på min första Bruce Springsteen-konsert någonsin. Såg även Friends Arena för första gången någonsin, men det är ju mindre viktigt. Kommer inte att skriva något särskilt om konserten; det är alldeles för svårt. Det var en riktigt, riktigt bra konsert. Bruce är verkligen... rockstjärna. Väldigt kul att äntligen få uppleva honom live. För mig var det viktigast att få höra Thunder Road, och det fick jag minsann! Det var även fantastiskt att se Bruces fantastiska intensitet när han spelade piano med huvudet och näsan, samt när han sträckte ut sin Fender i publiken och lät alla som nådde slå på strängarna. Men men, mer än så kan jag egentligen inte skriva. Det var en stor upplevelse, så kan kvällen sammanfattas. Vill man veta mer om setlist och så vidare så är det ju bara att googla.

4 maj

Sitter i gästlägenheten hos Therése och Stoffe. Victoria och jag kom ut hit till Sjöstan för lite mer än en timme sedan. Innan dess gick vi på stan. Om ungefär en timme ska vi bege oss mot Solna, där vi ska se Bruce i kväll. Ska bli spännande att se om vi även lyckas ta oss hem efter konserten.

Bilderna tog jag med telefonen, i Theréses och Stoffes lägenhet. Bara för att kunna krydda det här inlägget visuellt.

3 maj

Vann ju kaffe i går, och i dag hämtade jag det. Blev väldigt överraskad (och glad, förstås!) när jag fick veta att det handlade om tre paket kaffe. Jag hade räknat med typ ett, för bara det tyckte jag var jättesnällt. Men jag fick alltså tre paket kaffe. Det var det kommande fiket Duxe coffee shop & Mfg Co som gav mig kaffet, gissa om jag kommer att bli deras stammis. Det hade jag i och för sig redan tänkt bli, med tanke på att de tidigare hade Linköpings bästa skatebutik (som tyvärr har slagit igen nu, rest in peace!), så jag vill sponsra dem på alla möjliga tänkbara sätt. Hur som helst: kaffe från Stockholm Roast. Jag och Victoria provade kaffet längst till höger i bild i dag. Men det där med kaffebetyg återkommer jag till när vi har provat alla tre sorter.

Till alla som bor/råkar befinna sig i Linköping kan jag bara säga: fika på Duxe från och med den 23 maj (de planerar att öppna då). Till resten av världen: kom till Linköping så kan jag visa dig var det riktigt goda kaffet finns i den här stan.

2 maj

Fick nyss veta att jag har vunnit überlyrrigt kaffe från Stockholm Roast! Det nya fiket Duxe Mfg Co. i Linköping hade en tävling på Fejjan, och så vann jag. Galet bra, med tanke på att jag och Victoria älskar gott kaffe. Tack, Duxe!

1 maj

Hittade en död fågel i dag. Tog ett par bilder, och den här som jag tog med Hipstamatic blev min favorit. (Hade ingen vanlig kamera med mig, utan endast telefonen, så då får det ju bli som det blir med livet och så vidare.)