27 feb

Vilken musikvecka det har varit! Jag börjar från början: förra torsdagen gick jag och Anna-Maria till Göta källare, där Organismen hade releasefest för sin nya platta. Bra spelning, om än kanske i kortaste laget. Ett par gamla godingar till hade jag knappast tackat nej till.

Sedan blev det fredag, och då spelade Laleh på Hovet. Victoria och jag var där. Min sjunde Laleh-konsert, räknade jag till. Fantastiskt att se Laleh på ett ställe med så stor kapacitet, rent publikmässigt alltså. Jag tror att det var runt 7000 personer i publiken. Sjukt, med tanke på att första gången jag såg Laleh live var vi kanske 100 stycken där. På en gammal biograf i Oxelösund, av alla ställen. Så här såg Lalehs publik ut i fredags:

Hur häftigt? Ett av mina favoritögonblick under fredagens konsert var när Laleh spelade Farda och en svensk översättning av texten rullade på en stor skärm bakom scenen. Mycket bra!

Och nu kommer ett stycke som inte har något med musik att göra, men som jag ändå vill ha med här: på lördagen hade vi 25-årsfirande för Victoria. Hon fyllde år veckan innan det, men den här dagen var det alltså dags att fira lite mer. Vi var tio personer som gick ut och åt på en nyöppnad restaurang här i Midsommarkransen. Och innan det hade vi bubbel och snacks hemma i vår lägenhet. Riktigt kul kväll!

Den här veckan har jag sportlov. Passar på att slappa innan jag på måndag börjar mitt nya vikariat som kommer att hålla på terminen ut. Pysslar även lite med att läsa in mig ordentligt på kursplaner och planeringar. I går var jag och såg City and Colour (med förbandet Hannah Georgas) på Berns. Det var så jäkla bra, alltså. Hans första spelning i Sverige, och det märktes minst sagt att folk hade peppat i åratal för denna ljuvliga händelse. Sammetsrösten nummer ett, liksom. En fin grej som hände var att Dallas Green berättade att han hade träffat ett par fans på en restaurang innan spelningen, och de hade sagt att de skulle spela en av hans låtar - Northern Wind - på sitt bröllop. Så under själva konserten spelade Dallas just den låten och tillägnade den till dem. Här är förresten en bild på Dallas och hans hatt:

Träffade även några gamla Trosa-/Nyköpingsbekanta på spelningen, vilket var trevligt så klart. En väldigt bra kväll, var det.

16 feb

Jag har fortfarande inte riktigt vant mig vid det här med att inte ha några måsten när jag kommer hem från jobbet. Förut var ju att vara student mitt heltidsjobb, kan man säga, men nu när den tiden är över finns det liksom inga böcker som måste läsas/saker som måste pluggas in/uppgifter som måste skrivas. Kort sagt: sådant som var en konstant knut i magen som student. Tog jag "ledigt" en lördag och därmed inte läste några pluggböcker eller annat så kände jag mig liksom lite dålig. Jag kunde inte riktigt njuta av ledigheten eftersom jag tänkte på allt jag borde ha gjort i stället.

Men nu sitter jag här. Efter jobbet varje dag. På helgerna. Inga tvång. Förutom möjligtvis att städa ibland, fast jag har ju alltid liksom tyckt om att städa (oftast) så det gör inte så mycket. Men all den här tiden. Vad ska jag göra med den? Det här brukar jag göra:
* Läsa böcker.
* Fastna framför någon bra serie.
* Fastna framför något dåligt tv-program.
* Spela gitarr.
* Gå ut på promenad.
* Lyssna på musik.
* Slösurfa.
* Surfa i vettiga syften (alltså typ skriva i min musikblogg).
* Busa med Alfons och Frances.
* Kolla igenom alla kommande spelningar i Stockholm på Gigguide.se.

Okej, det finns väl lite fler saker. Typ som att hitta på något med Victoria. Så himla skönt det är ändå, att alltid vara ledig när arbetstiden är slut. Uppskattar även att jag faktiskt har varit student, så att jag verkligen kan värdesätta den här lediga tiden. Som i dag, en helt vanlig söndag, när jag i timmar har suttit och läst olika lärarbloggar och hittat en massa bra tips och pepp. Och behöver inte alls ha ont i magen över att ha ägnat en massa tid åt det. Tvärtom. Lärde mig ju massor och blev glad.

Jag har väl förresten inte berättat att jag snart ska börja ett vikariat på 60 % terminen ut. Den 3 mars börjar jag, och kommer att jobba på en medieinriktad gymnasieskola tre dagar i veckan. Jag kommer dock endast att ha kurser i svenska. De andra två dagarna i veckan kommer jag att fortsätta jobba hos Lärarförmedlarna. Ska bli så himla kul! Att få jobba lite mer i gymnasiet, också.

16 feb

Hur många gånger har jag inte funderat på att sluta blogga? Stänga ner den här skiten, eller kanske sätta ett lösenord så att bara jag kan läsa gamla grejer jag har skrivit. I morse fick jag lite ångest över att den här bloggen är inne på sitt nionde levnadsår. Jag startade den samma höst som jag började gymnasiet. Hur gick tiden så fort?

Nu har jag jobbat som lärarvikarie på olika skolor sedan i höstas. Redan när min examen närmade sig var jag sugen på att lägga ner bloggen. Tänk om några av de elever jag träffar googlar mig och hittar hit? Tänk om de kollar på pinsamma gamla bilder från typ 2006? Tänk om någon arbetsgivare hittar hit? Och typ läser en massa konstiga inlägg jag gjorde när jag var 15 och beskrev min tråkiga vardag och menlösa anekdoter. Tänk om någon tycker att den här bloggen innehåller alldeles för många kattbilder, som vore den rena rama Tumblr-dashboarden. Hur ska jag kunna fortsätta skriva obesvärat när jag vet att folk jag träffar genom jobbet möjligtvis kommer att hamna här av nyfikenhet?

Men nej. Jag tänker inte låta den känslan bestämma. Det funkar inte. Så här funkar jag: jag behöver skriva. Det finns tankar som måste ges plats någonstans och då är det här ett väldigt bra ställe. "Amen hallå kan du inte bara skriva en dagbok då liksom?", undrar någon. Nä. Kalla mig hipster men det finns liksom något befriande i att orden simmar runt i internetvärlden; att vem som helst kan råka klicka sig fram till just den här lilla sidan bara genom en googling. Kanske söker man på Molly Sandén och hamnar här. Jag har ju säkert skrivit om henne någon gång. Låter hela den här grejen motsägelsefull? Det är för att den är det. Det är kul att folk kan läsa det här, samtidigt som det är jobbigt att de kan det. Sådan är jag. Kontradiktionell. Det ordet finns säkert inte i svenskan än. Men nu har jag hjälpt till att introducera det. Nya ord har väl ingen dött av, heller.

Jag tänker alltså fortsätta med bloggandet. Och jag måste försöka vara obrydd av tanken på vilka som kan tänkas hitta hit. Läser de så gör de. Läser de inte så gör de det inte. Svårare än så är det knappast. Ingen av oss är mer än människa. Vi skriver astråkiga bloggar (förutom om vi heter Mark Hoppus) om vår vanligtvis astråkiga vardag som präglas av våra helt och hållet astråkiga, i-landsnödiga funderingar. Det gäller att hitta ett förhållningssätt till detta och fortfarande orka vara helt ärlig och öppen i skrivandet. För vem var det som skrev att om man inte skriver helt gränslöst och öppet så kan man lika gärna skita i att skriva över huvud taget? Var det inte Fredrik Virtanen?

Här är jag. Här är min onödiga blogg. Här är min vardag, min ångest, mina påhitt, mina tråkiga foton, saker jag funderar över, saker jag känner något slags behov av att uttrycka, mina tips till omvärlden. Så måste det få vara.

11 feb

Bea "Brandmannen" Karlsson. Där har ni det. Mitt nya namn. Jag räddade nämligen en katt i dag. Och med katt menar jag Alfons. Och med räddade menar jag hjälpte honom ner från garderobshyllan. Han hade lyckats klättra allra längst upp i en garderob. Hur han hade gjort vet jag inte. Jag kom in i sovrummet och tittade efter honom på de vanliga ställena i garderoben, men där var han inte. Då lyfte jag blicken och såg hans huvud sticka fram där uppe. Han verkade inte jättesugen på att hoppa ner, eftersom det var över två meter till golvet. Jag fick helt enkelt hämta en stol som jag ställde mig på för att lyfta ner honom. Men då backade den rackaren, så att han halvlåg längst bak på hyllplanet. Och så långt räckte inte mina armar. Till slut fick jag dra ut honom i bakbenet (ej våldsamt, så klart) så att jag kunde få tag i honom och därmed var han räddad från dagens äventyr.

Arkiveras under Svenska hjältar-galan.

(Obs! Hade jag varit en riktigt inbiten bloggare så hade jag så klart tagit en bild på Alfons innan jag lyfte ner honom. Men det gjorde jag alltså inte. Sorry.)

10 feb

Måste ändå berätta vad som hände i slutet av förra veckan. Jag hade haft två mindre bra veckor på ett jobb, och var till slut (för elevernas, mitt och övriga lärares bästa) tvungen att be skolan hitta en annan vikarie åt klassen. Kändes ju halvkul, men vad ska man göra. Det gäller att fatta vettiga beslut här i livet. Mitt i känslan av "vad gjorde jag för fel?" hände följande: mitt första vikariat efter de jobbiga veckorna blev en dag hos den klass som i höstas spontant gav mig en applåd och kallade mig "den bästa vikarien någonsin". Så mysigt att träffa kidsen igen! Från och med nu går de under namnet Paradisklassen i min värld. Efter det tillbringade jag två dagar i en årskurs 5:a på andra sidan stan. Flera gånger under de två dagarna sa eleverna till mig att de tyckte om mig, och några frågade om jag inte kunde vara deras lärare hela tiden. Vid slutet av dag två, när jag skulle säga hej då för den här gången till klassen, sa en tjej: "Du är en jättebra vikarie! Alla andra som kommer hit skriker på oss hela tiden och är typ hundra år gamla!"

Men egoboosten var inte slut där. Nej, det kom mer. När jag kom hem på fredagseftermiddagen ringde en tjej som jobbar på Lärarförmedlarnas kontor. "Nu ska jag berätta en rolig sak för dig! Det går ett rykte i Huddinge om att du är en jättebra vikarie!", inledde hon. Sedan berättade hon att en skola som jag aldrig ens tidigare varit på hade ringt och önskat just mig. "Vi har hört att ni har en vikarie som heter Bea Karlsson som är så himla bra", hade de ungefär sagt. Tydligen hade någon på en annan skola tipsat om mig. Nu kunde jag dock tyvärr inte komma till den där skolan trots att de hade önskat mig, men ändå. Behövde verkligen peppen! Och den här veckan är jag förresten hos Paradisklassen i några dagar igen. Förra veckan visade de mig sitt nya klassrumsakvarium med tre mollyfiskar och fem neontetror i. I dag när jag kom tillbaka hade den ena mollyfisken dött. Fast barnen verkade inte så ledsna för det.

4 feb

Jag har haft några krävande jobbveckor och därmed inte orkat blogga. Men nu så! Nya tag, minsann.

Hur går det för mitt finger? Jo tack. Nu läker det. Bilden ovan visar hur det såg ut sex dagar efter olyckan.

Förra helgen var Emma och Simon här och hälsade på. ÄNTLIGEN! Vi gick till Friday's och åt. Efter Stockholm åkt de vidare till Mexiko och vi fick efter några dagar veta att de hade förlovat sig där. Grattis, små pluttisar!

I lördags träffade jag Annika och Mimmi, två gamla Trosa-kompisar. Väldigt kul att vi alla nu har hamnat i Hägersten! Vi sågs i Aspudden där vi lagade middag hemma hos Annika. Hon har en gullig och lurvig katt vid namn Leo.

18 jan

Knäppaste grejen hände i torsdags kväll. Chili con carnen var nästan färdig när jag stod och hackade vitkål till salladen. Plötsligt slant jag med kniven och kände att jag skar mig. Jag trodde att jag hade skurit mig som man brukar, att det typ hade blivit ett litet jack som jag kunde plåstra. Då såg jag något hudfärgat på kniven, varpå jag slängde ett öga på mitt vänstra pekfinger och såg att en del av fingertoppen var avhuggen. Ett öppet sår och en massa blod.

Bilden ovan visar alltså min fingertoppsbit på kniven. Självklart var jag ensam hemma när detta hände. Typiskt, med tanke på att Victoria ju är sjuksköterska. Jag var ganska chockad över såret, men tänkte ändå rätt så klart för att vara helt förvirrad och stressad. Det första jag tänkte på var att jag måste stänga av gasspisen. Sedan var jag så klart tvungen att förtsöka hejda blodet så gott det gick, så jag hämtade första bästa handduk och tryckte mot fingret. Okej, då var det hyfsat i kontroll. Då var jag bara tvungen att få tag i någon för att se vad man ska göra i sådana här situationer. Jag hade ju ingen aning, för det här hade aldrig hänt mig förut. Vårdguiden var de första som ploppade upp i skallen, så jag ringde 1177. "Du har plats 38 i kön", sa en röst och då jag la på. Så länge kunde jag ju knappast vänta. Telefonen var blodig och jag ringde pappa. Inget svar. Ringde pappas andra telefon. Inget svar. Ringde Therése. Inget svar. Ringde moster Pia. Inget svar. Ringde moster Eva. Inget svar. Ringde Victoria (kanske att hon har rast preciiis nu och råkar sitta med telefonen i handen). Inget svar. Shit shit shit tänkte jag, lossade lite på handduken som jag tryckte mot fingret för att kolla hur det såg ut och det rann blod som bara tusan. Okej, vem ska jag ringa som kan ge mig något råd om vad jag kan göra? Ska jag ringa på hos en granne? Bläddrade i kontaktlistan. Såg Victorias mammas nummer och ringde. Äntligen någon som svarade! Mänsklig kontakt! Jag berättade att jag inte fick kontakt med någon som kunde komma hit. Hon rådde mig att åka till akuten. Det måste jag kanske göra, tänkte jag, men ville inte riskera att behöva sitta där i flera timmar själv. Jag chansade på att ringa Therése en extra gång, och som tur var svarade hon den här gången. Hon satte sig direkt i en taxi och åkte hit.

Medan Therése var på väg hit ringde pappa upp. Jag berättade allt som hade hänt, och sa att jag skulle prova ringa 1177 igen för att se vad de tyckte att jag skulle göra. Den här gången kom jag fram på bara någon minut. En kvinna i luren frågade hur länge det hade runnit blod (jag svarade cirka 15-20 minuter, men det visade sig att det var en halvtimme), om det hade avtagit något (det hade det inte). Hon sa att om det inte hade börjat blöda mindre om en kvart skulle jag åka till närakuten i Liljeholmen. Jag hade ingen aning om att det fanns en närakut i Liljeholmen, så det var ju tur att hon sa det. Therése dök upp, vi försökte ordna ett hemgjort förband med hjälp av pads sköljda i kallt vatten, en nylonstrumpa och tejp. Sedan väntade vi en stund. När det hade blödit igenom mycket gjorde vi om det en gång. Sedan ringde Therése till närakuten och vi fick en tid bara 25 minuter senare (!). Hur bra som helst. Vi tog tunnelbanan dit och satte oss i väntrummet.

På akuten fick jag lägga mig ner medan en läkare och en sjuksköterska försökte minska blödningen. Jag vågade inte titta på vad de gjorde eller hur mycket det blödde. En stund kände jag att jag var nära att svimma, men då höll den ena sköterskan upp mina ben så jag slapp precis svimma. De hade på någon vätska som de kallade adrenalin-blablabla-någonting. Det hällde de på i några omgångar. Till slut gjorde de ett förband med lite bättre grejer än vad Therése och jag hade hittat hemma. Värsta klumpiga fingret fick jag. De sa att jag skulle komma tillbaka om det blödde igenom, och annars skulle jag i vilket fall komma under lördagen (i dag) för att lägga om såret och låta en läkare titta på det. Jag fick inte heller jobba under fredagen, så det var bara att sjukanmäla sig.

Så här har jag alltså sett ut sedan dess. Ser mer ut som att halva fingret än borta än bara toppen. Nu ska jag snart åka tillbaka till akuten och få ett nytt förband, och för att de ska kolla om det fortfarande blöder. 

Sammanfattningsvis var det en händelserik torsdagkväll. Det sämsta är att jag inte kommer kunna spela gitarr på ett bra tag med det där pekfingret. Efter ett tag kanske kan kan spela ackord som bara behöver två fingrar. Det positiva är så klart 1) att det inte var höger hand och 2) att det inte blev värre än det blev.

13 jan

Världen står inte rätt till. Här är anledningarna:

1) Det är tjugondedag knut och Victoria och jag har fortfarande inte tagit bort våra julsaker. I normala fall är strax efter nyår lämpligt att ta bort julsaker, i mitt tycke. Men nu har vi helt enkelt varit lata.

2) Jag hann inte bunkra upp med vörtbröd! Jag upprepar: jag HANN INTE bunkra upp med VÖRTBRÖD! Innan jag visste ordet av hade affärerna bestämt sig för att vörtsäsongen är slut och nu finns det inget vörtbröd i mataffärerna så långt ögat kan nå. Jag som alltid brukar köpa några paket extra och ha i frysen, eftersom jag vet att denna vörtbrödslöshet plöstligt slår emot en likt en skånsk storm på höstkanten.

Jag tycker att vi tar en tyst vörtbrödsminut tillsammans.

RIP, alla vörtisar. I will miss you.

*sjunger med starkt Whitney-inlevelse: AND AAAAAIIIIIIII-AAAAAIIII WILL ALWAYS LOOOVE YOOOUUUUU-AAAH*

11 jan

När jag är 60 år ska jag starta ett band. Vi kommer bara att spela pop-punk. Vårt bandnamn kommer att vara Elderly och vår debutskiva It's Never Too Late kommer att släppas ungefär när jag fyller 61. Vid det laget kommer pop-punken kanske att vara död, och då är det vi i Elderly som återupplivar den. Kom ihåg var ni läste det först.

7 jan

Ni vet när man inte kan hålla sig längre utan bara måste göra en Nick Carter? Det hände mig i dag. Givmild som jag är delade jag med mig av denna ljuvliga stund till resten av Instagram. Alla blev glada. Antar jag.

7 jan

Jag vet inte varför det tog mig så lång tid, men inte förrän i helgen tog jag mig för att se Exit Through the Gift Shop. Det har liksom inte blivit av innan. Så här mycket kan jag säga: filmen rekommenderas. Varmt. Det är inte en dokumentär, vad det än må stå på fodralet. Det måste vara ett konstverk signerat Banksy. Filmen, Mr Brainwash. Hela grejen. Väldigt intressant och oväntat koncept.

3 jan

Nej, det är inte Martin Timell som gästbloggar i dag. Det är bara lilla jag som har oljat lägenhetens allra första fönsterbräda. Planen är att olja alla brädor, och även köksbänkarna. Men jag började alltså men en liten bräda för att se hur det blev. Oljan har inte torkat in än, men det verkar bli bra. Lite svårt bara att hålla Alfons och Frances borta från att sätta sig rakt på det fettiga träet.

Och som ett litet fredagskalas kommer här ett gäng bilder från i går:

Den här ljusstaken är en av julklapparna vi fick i år (eller ja, förra året). Vi hade önskat oss den tillsammans. Så småningom ska vi köpa ett soffbord med marmorskiva, och då kommer den här att passa perfekt.

Där var det slut på gårdagens skörd. Men jag hittade även lite andra bilder i kameran, och det visade sig att jag inte har lagt upp dem här än. Vi kör:

Mitt i flyttröran i den gamla lägenheten.

Gamla vardagsrummet.

… och det nya! Där syns även vår gamla soffa, som vi nu har sålt. Och det är lite mindre rörigt i vardagsrummet nu, så klart.

31 dec

Förresten, måste tillägga en sak på ämnet nyårsafton. Det här med fyrverkerier. Vilka är det egentligen som fortfarande envisas med att gå och köpa fyrverkerier för hundratals - kanske tusentals - kronor bara för att se dem försvinna upp i luften på några sekunder? Ge er till känna! Det borde ju rent teoretiskt vara elvaåringar som varje måndag i skolor jag har varit på återberättar skämt ur Partaj samt alla dagar i veckan skojfriskt använder hälsningsfrasen "tjäna!" (ur Partaj) sinsemellan. Men rent praktiskt går det knappast ihop, eftersom dessa kids inte får köpa fyrverkerier. (Vi måste prata om det här med Partaj någon gång. Vet producenterna att deras faktiska målgrupp är typ mellanstadieungar? Tror inte att det är den målgrupp de hade tänkt sig från början.) Endast sådana ungar kan nämligen vara naiva nog att tro att det finns något som helst roligt eller häftigt i att tända eld på en raket, se den flyg upp i luften för att sedan med en smäll explodera i en färgklick. Endast sådana ungar kan vara naiva nog att känna lust att bortse från risken att en raket inte flyger upp i luften utan kanske rakt åt sidan där en kompis står.

Men det är ju inte de där ungarna som köper fyrverkerier. Det är vuxna människor. Till er har jag bara en sak att säga: att köpa fyrverkerier är lika illa som att vaska en flaska dyr champagne. Om inte värre, med tanke på att andra levande varelser i ens omgivning kan fara illa av det. Till nästa år borde ni tänka om. Skänk den där tusenlappen till en välgörenhetsorganisation i stället. Eller köp jättemycket vörtbröd. Inte vet jag. Bara ni gör något vettigt för pengarna. Låt dem inte explodera i luften. Vaska dem inte.

Hej då.

31 dec

Jag har aldrig

---

Oj, jösses, vilken jädra kliffhängare cliffhanger! tänkte några av er nu. Ska "Jag har aldrig"-leken ta form här i bloggen? Nä, knappast. Ni som inte hörde till nyss nämnda kategori är nämligen de som har rätt. Jag skulle bara inleda ett helt vanligt gammalt blogginlägg med de tre orden "jag har aldrig".

Nu tar vi det från början. Det var det här jag skulle skriva: Jag har aldrig varit så förtjust i nyårsafton. Det har liksom aldrig varit en särskilt stor grej för mig. Flera gånger har jag till exempel fått höra om den gången när jag hade gått och lagt mig innan tolvslaget men bett om att någon i familjen skulle väcka mig klockan tolv så att jag ändå fick vara med då. "Bea, vakna! Vakna!" västes det bredvid min sängkant. "Klockan är snart tolv!" Jag låg och snusade så sött, så sött. "Skiter väl jag i!" sa jag halvt i sömnen och sov gott vidare ända till nyårsdagen. När det här utspelade sig är jag inte helt säker på, men jag var kanske tio år. I ärlighetens namn kan jag inte ens skriva under på att det hela gick till exakt som jag nyss berättade. Jag var ju både liten och trött. Men på det stora hela var det ungefär så där.

I dag är första gången jag tillbringar en nyårsafton ensam. Ensam är ju för övrigt ett ord som har lite deppig klang. För mig är det inte alls deppigt. Jag har inget emot att vara ensam. Eller själv, som man ju också kan välja att säga. Victoria är på sjukhuset och jobbar för att dra in stålar till vår lilla familj. Kattmat är till exempel ganska dyrt. Hon kommer dock att hinna hem till tolvslaget, så det är ju trevligt. Fast vem vet, då kanske jag redan har somnat. Det här är Frances första nyår, så jag kände inte för att åka iväg och hitta på något eftersom vi inte vet hur hon reagerar på fyrverkerier. Känns taskigt att låta Alfons ta hand om henne då, liksom. Han var ju för övrigt hyfsat rädd själv förra året, så han är inte direkt något att hålla i när det smäller i skyn. Det här har jag gjort hittills denna nyårskväll:
* Bloggat i musikbloggen.
* Lyssnat på musik.
* Läst.
* Ätit pizza.
* Börjat se den fjärde Harry Potter-filmen.

Fram till för några dagar sedan hade jag endast sett en Harry Potter-film, något som har fått många barn i min omgivning att tro att jag är ett psykfall. Jag har dock kunnat upplysa dem om att jag har läst nästan alla böcker. Och det är det allt mitt Harry Potter-tittande de senaste dagarna har handlat om: att jag ska läsa även de böcker jag har missat. Jag vill ju liksom veta hur det hela slutar. Min plan var att börja läsa den femte boken, vilken jag dock redan har läst en gång för många år sedan, och sedan fortsätta med den sjätte och sjunde, som jag inte tror att jag har läst. Dock insåg jag att jag har glömt ganska mycket av alla olika karaktärer och intriger, så i stället för att läsa om alla böcker bestämde jag mig för att ta genvägen och se filmerna. Då får man ju trots allt veta de stora grejerna i varje bok. Nu har jag alltså kommit till den fjärde filmen, så efter i kväll kan jag börja läsa bok nummer fem.

Apropå böcker läser jag just nu del två av Hungerspelen (och även Pesten av Camus, men det hör väl inte riktigt hit). Jag och Victoria var och såg första Hungerspelen-filmen när den gick på bio härom året. Det var en film som lämnade mig med alldeles för många frågor. Jag fick helt enkelt inte klart för mig hur allting hörde ihop. Det var så ytligt förklarat, allting. Lite hastigt, liksom. Och jag kände direkt att det inte var för att historien i sig var klen utan för att boken förmodligen innehöll för många saker som var svåra att förmedla i film. Och till min stora glädje kan jag härmed intyga att jag återigen hade rätt. Efter att ha läst första boken har jag fått svar på nästan alla mina frågor. Visst, när en bok görs till film är det alltid saker som måste falla bort, det får man ju acceptera. Men i Hungerspelen-filmen är det så många intressanta aspekter som filmmakarna antingen har 1) struntat i eller 2) inte vetat hur de ska framställa eller kanske 3) inte orkat göra, vilket är väldigt synd. Hela grejen med hunger, till exempel. Mat. Maten såg jag som ett tema som höll nästan alla delar i boken samman, men i filmen görs ingen större grej av vare sig mat eller hunger. Och det känns ju lite snopet med tanke på titeln. Juzt sayin'.

Nog om det. När jag har läst klart andra delen av Hungerspelen ska jag se den filmen. Sedan ska jag fortsätta med trean. Nu börjar väl det här blogginlägget kännas rätt så färdigt så då kan jag ju faktiskt unna mig att läsa lite. Måste ta lite paus från den där Harry Potter-filmen. Jag blir så rastlös av att se film. Det händer nästan aldrig att jag kan se en hel film, eller ens ett helt avsnitt av exempelvis Homeland, utan att behöva pausa och göra något annat en stund. Jag och Victoria tittar ofta på Rederiet nu för tiden och då händer det nästan alltid att jag pausar någon minut då och då bara för att typ gå och leta efter något jag har tänkt på en stund (härom dagen letade jag till exempel efter en ljusstake), sätta på lite kaffe, gå på toa eller något annat. Lite som restless legs, fast i hjärnan.

För att avrunda det hela kan jag ju lika gärna önska gott nytt år. Många där ute borde ha som nyårslöfte att läsa fler böcker. Själv tycker jag aldrig att man ska lova för mycket så jag håller mig till följande: bli geniförklarad. Nästa år ska mitt nyårslöfte vara antingen något med Nobelpriset eller att vara med i Ellen DeGeneres Show (blir jag bara geniförklarad borde inget av dessa vara något större problem). Men den karamellen hinner jag ju suga på ett bra tag.

30 dec

Skulle skriva "okidoki" i ett sms till Victoria. Skrev:
okif
oko

I två separata sms, alltså.

Hoppas att kommunikationen har gått fram, ändå.

29 dec

Nä, hörrni. Det här med psykfallskalendern. Nu släpper vi taget om den och går vidare. Snacka om antiklimax, va?

27 dec

Sitter just nu och ser Johan Klings Darling som visas i ettan. Hade tänkt läsa, men blev helt fast här framför tv:n. Har sett Darling flera gånger förut eftersom jag har dvd:n hemma, men den är lika fängslande varje gång. "Fängslande" må vara ett ganska töntigt uttryck, men det passar verkligen i det här sammanhanget. Sådana här svenskt vemodiga ångestfilmer är verkligen mina favvisar. Vardagslunket.

27 dec

Lucka 22
Tillfällen då folk tror att jag är ett psykfall #22: När jag berättar att jag inte har sett Star Wars-filmerna.

… för att inte tala om då jag släpper bomben att jag inte har sett en enda del ur Gudfadern.

23 dec

Lucka 21
Tillfällen då folk tror att jag är ett psykfall #21: När jag inte ens klarar av att "öppna" en sådan här kalenderlucka om dagen.

22 dec

Lucka 20
Tillfällen då folk tror att jag är ett psykfall #20: När jag förr i tiden sa att jag inte gillar katter. Numera har jag lärt mig att tycka om vissa katter. Den stora kattmassan är dock fortfarande hyfsat skrämmande och opålitlig.

20 dec

Mitt sista vikarieuppdrag innan jullovet var i en årskurs fyra söder om stan. Jag hängde en hel del med två olika klasser, men största delen av tiden tillbringade jag med klass 4C. Fyrornas riktiga lärare fanns på plats, så jag var resurs som det kallas. Det innebär att jag hjälpte till i klassrummet, och att jag då och då undervisade endast ett fåtal elever åt gången. Typ att vi satt i ett grupprum och jobbade med samma sak som resten av klassen, fast på det sätt som passade eleverna i fråga bäst. Det kändes som att jag var bland fyrorna länge. Den känslan infinner sig ofta när man umgås med människor så intensivt som man faktiskt gör i skolan. Varje dag, hela dagarna. I själva verket var jag inte ens på skolan i två veckor. Men det går fort att lära känna såväl barnen som resten av arbetslaget.

I går var det julavslutning. Efter lite uppträdanden i idrottshallen (bland annat en tjej i sjuan som framförde en egenskriven jullåt med bara sig själv och sin gitarr på scenen. Bör kanske tillägga att skolan i fråga har närmare 1000 elever. Jag var otroligt imponerad över tjejen!) samlades 4C, en del föräldrar, klassens lärare och så jag i klassrummet. Föräldrarna gav klassläraren en julpresent från sig själva och barnen. Det var då det hände: de hade även en julpresent till mig! Gissa om jag blev förvånad. Jag hade ju inte ens varit där i två veckor. Det var så himla fint, tycker jag. Sedan var det dags för alla barn att äntligen få jullov, och på vägen ut ur klassrummet blev det kramkalas. Kommer att sakna det där gänget!

19 dec

Lucka 19
Tillfällen då folk tror att jag är ett psykfall #19: När jag berättar att jag inte tycker om att bowla.

18 dec

Då är det dags att öppna lucka nummer 18 i bloggens julkalender!

…

VÄNTA NU! skriker de flesta av er. Den här bloggen har väl ingen julkalender? Jo, serrni. Nu har den det. Lite sent påkommet, kan tyckas, men det finns ju knappast några regler kring kalendrandet som vi måste följa. Därför bestämde jag alldeles nyss att min blogg från och med i dag ska ha en julkalender.

Julkalendern heter Tillfällen då folk tror att jag är ett psykfall. Den kommer, som titeln antyder, att handla om mig. Det här är ju trots allt min blogg där jag är själva centralgestalten.

Let's gå!

Lucka 18
Tillfällen då folk tror att jag är ett psykfall #18: När jag säger att jag inte är något big fan av julmat/julbord.

17 dec

Folk som inte förstår och/eller behärskar skillnaden mellan "tack vare" och "på grund av". Hur ska vi hjälpa dem ur härvan?

Apropå språk: här är två bra ord jag nyligen har lärt mig.
sammelsurium oredig blandning, virrvarr, röra
efemär kortlivad, förgänglig, flyktig

14 dec

I år samlar Musikhjälpen in pengar för att alla kvinnor har rätt att överleva sin graviditet. En självklarhet i Sverige; i många länder inte alls självklart. Hittills har ungefär 15 000 000 kronor samlats in. Hur bra som helst. I morgon är Musikhjälpen slut, och det råder inga tvivel om att Victoria och jag kommer att ha lite abstinens på måndag. Här är programmet på hela tiden när vi är hemma. Alltid i vår tv, och ofta även i radion. Är jag på väg någonstans (till exempel till jobbet) så lyssnar jag i telefonen. Hoppas på att min önskelåt ska komma (blink, så klart).

Har du inte redan önskat en låt: gör det. Det behöver inte kosta mer än 50 pix. (Önska gärna någon låt med blink-182. Just saying.)

4 dec

Jag sitter hemma och är sjuk. Jag var hemma och var sjuk även i går. Det hade varit bättre om jag hade varit sjuk i helgen, för då hade jag kunnat jobba nu i veckan. Det är nämligen mindre än tre veckor kvar till skolornas jullov, så jag skulle helst jobba 8-17 varje dag för att få ihop lite pengs. Sedan är det ju jullov i några veckor, och då blir det förmodligen inga jobbade timmar. Vilket i sin tur blir tråkigt när lönen kommer i januari. Men men. Just nu råkar jag ha en snorrinnande näsa i behov av att snytas, så jag får helt enkelt stanna hemma tills förkylningen går över i nästa fas. Typ halsont. Har jag bara halsont kan jag jobba. Men att snyta sig en gång i minuten blir liksom svårt om man ska försöka bedriva någon form av undervisning i en klass. Googlade förresten på Otrivin Comp (ni vet den där grejen som enligt reklam lindrar både nästäppa och rinnsnuva), vilket ledde till att jag inte vågar gå till apoteket och köpa den sprayen. Näsan blir tydligen "helt förstörd" i flera veckor efter att man har använt sprayen, och en hel del verkade ha fått en massa näsblod också. Kul, liksom. Not. Källa: internetz.

Det finns dock några positiva saker med att vara hemma om dagarna: 1) Jag har äntligen köpt SimCity till Mac! I helgen fick jag ett sms av en av mina fina kusiner som upplyste om att det var megarea på SimCity i Origin-butiken (en nätbutik). I vanliga fall kostar spelet runt 600 pix men nu var det halva priset. Jag slog till. Och nu kan jag alltså leka gud dagarna i ända. 2) Vår nya soffa har kommit! Vi köpte den från Mio, och nu har den alltså levererats. Så himlans skön. Soffan har hög rygg och höga armstöd, vilket passar oss perfekt för vi gillar att sitta och läsa i soffan. Vi har dock fullt sjå med att uppfostra Alfons och Frances till att inte kloa på soffan. Innan hade vi ju en skinnsoffa, och den gillade de inte alls att sätta klorna i. Den här nya tycker de dock är skojig. 3) Att vara hemma sjuk innebär att det finns mycket tid att gosa och busa med Alfons och Frances. Och det är ju aldrig fel.

En annan sak: just nu läser jag Haruki Murakamis 1Q84. Plot twist: jag tycker inte att den är så bra? Förstår liksom inte varför "alla" tycker det. Jag hade höga förväntningar men nu har jag läst nästan hela boken och den tanke som surrar i min skalle är "Jaha?" Visst, jag gillar språket i den. Men handlingen ger mig liksom ingenting. Den känns över huvud taget lite seg. Och då är jag ändå inte den som tycker att det alltid måste hända så mycket i en bok. Men innehållet måste vara intressant. Det finns dock aspekter i 1Q84 som jag tror kommer att finnas kvar i mina tanker även efter att jag har lämnat tillbaka boken på bibblan. Det känner jag redan nu. Alltså måste jag kanske smälta Murakamis bok ett bra tag innan jag uppskattar den. Vad vet jag. Det enda jag vet just nu är att jag inte kommer att låna del två på stört. Däremot ska jag nog ge hans bok Norwegian Wood en chans, i stället.

14 nov

En sak till: ni FATTAR INTE hur många bra grejer som är på gång. (Där var det nära ögat att jag skrev "på g"; insåg i sista sekund att jag inte är 68 år.) Nästa vecka blir det Winnerbäck. Veckan efter det Frightened Rabbit. I december spelar Tiger Lou på Debaser (g r å t e r). När jag har råd ska jag köpa Laleh-biljett. Sedan är det dags att se City & Colour. Och härom dagen fick jag veta att fantastiska Alkaline Trio kommer till Sverige i maj nästa år. Det allra bästa är dock att inga mindre än Bayside ska vara förband. Ni kan ej ana hur lycklig jag är över detta. BAYSIDE. Det är så stort att jag knappt har fattat det.

*föreställ er en clipartbild där en streckgubbe slår klackarna i taket*

14 nov

För en vecka sedan hade jag en nära-blink-upplevelse. Det handlar om något så ljuvligt som teknik och allas vårt innerligt älskade internet. Förra torsdagen satt jag framför min dator, uppkopplad mot radiostationen KROQ:s hemsida, medan en konsert med blink livestreamades över hela världen. Mina ögon tåras bara jag tänker på detta. Det är det närmaste jag någonsin har kommit att se blink live än så länge. För en kort stund visste jag att bandet och jag på något internetigt vis befann oss i samma ögonblick. Trots att de var i Los Angeles och jag satt i min säng i en helt annan del av världen. Så fint, tycker jag. Här är två "live"-bilder på blink:

När Family Reunion - och därmed hela konserten - var slut började hela inspelningen genast om. Utan att vara live, alltså. Konserten loopades på radiostationens hemsida. O-live. Jag kollade om en gång och kunde konstatera att det var en helt annan känsla när jag visste att blink och jag inte längre var i samma stund. Att de hade gått till logen och torkat svetten ur pannan med en frottéhandduk medan jag satt kvar i sängen och kollade Violence en extra gång. Vi var inte längre synkade. Herregud, vilken lång textmassa bara om det här. Jag var nog överpepp på hela grejen på grund av just att jag aldrig har sett blink live på riktigt. Det var hur som helst den bästa torsdagskvällen på länge!

6 nov

Var nästan sugen på att skriva en riktig rubrik på det här inlägget, typ Warmth i mitt hjärta. Men jag har ju sedan urminnes tider kört med endast dagens datum så jag fortsätter på samma spår. Själva poängen med inlägget är i alla fall att berätta följande: Den här veckan vikarierar jag som klasslärare för en 3:a. Cirka tjugo ljuvliga elever umgås jag med varje dag. Så i dag, när de stod vid sina stolar och väntade på att få gå på lunch, räckte en tjej plötsligt upp handen och sa: "Jag vill bara säga att du är den bästa vikarien vi någonsin har haft". Då jublade resten av klassen och gav mig en applåd.

Hur fina är inte barn, egentligen?

1 nov

Kommer ni ihåg i grundskolan när man skulle skriva "recensioner" om saker och ting titt som tätt. I tid och otid. Böcker, filmer, skivor (for my yngre readers: skivor var dåtidens motsvarighet till dagens mp3-filer. For my allra yngsta readers: mp3-filer var gårdagens motsvarigheter till att ni i dag bara klickar på en låt i Spotify och lyssnar på den. Ni har över huvud taget ingen respekt för helheten i album, vilket jag tycker är tråkigt. Läs gärna vidare i denna blogg och lär er varför det är viktigt att inte hela tiden bara lyssna på enstaka låtar här och där. Mvh Kurt-Bert 84). "Fröken, jag har läst klart min bok. Vad ska jag göra nu?" frågade man varpå fröken lyriskt svarade "Skriv en recension, lilla vän!" Språklärare i skolan fick det att låta som att recensioner är briljanta. De tyckte liksom att det var en texttyp man skulle ägna sig åt, så fort man hade sett en skitdålig film. Uppenbarligen visste inga lärare hur man skriver en recension, för alla barn skrev recensioner som främst fokuserade på att återge handlingen. Detta är alltså mina empiriska slutsatser. Vi kan kalla det deltagande observation. Möjligtvis kryddades det evighetslånga handlingspratet med ett omdöme av typen "Den var dålig." Och så där höll man alltså på i skolan. År ut och år in.

Mina elever ska aldrig skriva recensioner. Jag avskyr recensioner. I livet utanför skolan har man ingen användning som helst av att kunna skriva en recension. Endast en otroligt liten procent av vår befolkning är recensenter. De som blir det ägnar sig förhoppningsvis ändå främst åt att analysera, och därför är det mycket bättre att alla elever lär sig hur man analyserar i stället för att "recensera". Det är det enda vettiga. Metoder för att analysera kan man dessutom tillämpa på fler områden än endast "Jag har läst ut min bok". Peter Carlsson, som har skrivit Winnerbäck-recensionen ovan, skulle behöva några lektioner i analys. Hans "recension" är den värsta jag har läst på år och dar. Här är frågor jag ställer mig efter att ha läst Peters lilla alster:
1) Hur tänker du när du skriver att Hosianna är Winnerbäcks mest textbaserade skiva någonsin? Har du typ räknat ord, eller? Jag har lyssnat på Winnerbäck i kanske tolv år och finner inte Hosianna mer eller mindre textbaserad än någon annan av hans skivor. Du känns inte trovärdig, Peter.
2) På vilket sätt är Hosianna Winnerbäcks mest religiösa skiva? Är det titeln Hosianna du syftar på då, eller? Motivera gärna, och ge exempel för bövelen.
3) Varför rabblar du upp en massa låttitlar utan att skriva något intressant om dem? Du babblar på utan någon som helst substans.
4) Varför skulle de som väntar sig hits bli besvikna? Utkast till ett brev och Det gick inte, skivans hittills släppta singlar, hörs oftare i radio än någon annan Winnerbäck-singel sedan typ Om du lämnade mig nu. Jag lyssnar på radio en stund varje dag och hör någon av de två singlarna i snitt varannan dag (empirisk studie utförd av mina öron).
5) Vi är många som känner lukten av Thåström på Hosianna. Vore dock ändå skojigt om du som "recensent" gjorde ditt jobb lite bättre och satte ord på exakt hur Thåström-influenserna märks. Motivera, helt enkelt.
6) Den sista meningen är verkligen grädden på moset, Peter. Jag förstår verkligen inte vad du vill. Har inte Winnerbäcks låtar alltid varit hyfsat textbaserade? Det har liksom funkat för honom hittills. Folk som lyssnar på Winnerbäcks texter visar väl allt som oftast uppskattning för just hans texter, och inget annat? Men du kanske vill att Winnerbäck ska slänga sitt block och sin penna och börja spela instrumental postrock? Då skulle du väl allt vara nöjd, Peter. Eller just det, postrock blir ju svårt, för den här "mörka" vägen är ju inte "rätt" för lille Lasse. Och eftersom du skriver just att Winnerbäck enligt dig kanske går åt fel håll vore det ju återigen kul om du kunde MOTIVERA ditt uttalande. När jag har läst klart din recension tänker jag bara "Jaha. Och?" Den är intetsägande. Den borde aldrig ha skrivits. Eller snarare: den borde aldrig har publicerats. Din recension, Peter, får av mig -1/5 i betyg. Det är osäkert om denna typ av skrivande verkligen är rätt väg för dig.

Jag har över huvud taget ganska lite respekt för recensenter. Jag förstår inte hur människor kan se något som helst värde i att sitta och tycka saker om andras verk hela tiden. Om de hyllar eller sågar spelar ingen roll. Personligen tycker jag att de ska ägna sin tid åt att själva skapa något i stället för att bara tycka till om andras grejer dagarna i ända. Vem är en recensent att säga vilken väg en artist eller band bör gå, egentligen? Spela in en egen skiva då, om du nu har så mycket åsikter. Så tänker jag. Jag har för mig att det var Eva Dahlgren som någon gång sa någonting i stil med att recensioner är till för lyssnarna, inte artisten. Hon har delvis rätt. Och delvis fel. Recensioner är till för skribenten, inte lyssnarna eller artisten. Möjligtvis lyssnare utan musikintresse. De som bara vill köpa en skiva med toppbetyg i julklapp till en släkting, utan att egentligen bry sig om vad det är för musik. Man måste alltid komma ihåg att en recension är en persons subjektiva åsikt. Själv läser jag bara recensioner i RockSound, där de längst ner skriver "Recommended if you like:" och sen en massa band/artister. Så om det står typ "Brand New, Jimmy Eat World, The Appleseed Cast", då pirrar det till i mig och jag tänker "Fy sjutton, vilken spännande mix!" och måste bara lyssna på skivan. Vare sig den har fått 2/5 eller 5/5 i betyg.

Nej, jag tycker att recensioner hör hemma i dagböcker. Peter, till exempel, han borde skaffa sig en dagbok där han kan skriva av sig om vilka vägar han tycker att Winnerbäck bör gå framöver. Alla recensioner i tidningar och tidskrifter bör ersättas med endast information om bandets/artistens namn, skivans titel, skivbolag och sedan "Rekommenderat för dig som gillar: x och y". I vilket val kan jag ställa upp med min politik?

(En annan plot twist som vore intressant skulle vara att låta banden/artisterna själva skriva recensionerna. Där har vi något jag skulle roa mig med att läsa. Vi behöver revolution i recensionsväldet. NU.)