1 juli

Fler bilder från när Eva, Elin och Malin var här i början av juni.

Fika!

Våra nya favvomuggar, som vi köpte hos Mimmi.

Elin busade med Frances och imponerades av hennes höga hopp.

Eva!

30 juni

GISSA VAD SOM HAR HÄNT! Jag vaknade upp i fredags morse, öppnade datorn och inväntade biljettsläppet. Victoria gav mig kaffe och macka medan jag väntade. Sedan klickade jag hem två biljetter till blink-182:s konsert i London den 8 augusti! TJO-HOOOOOOOOOO, liksom! Klickityklick sa det bara, sedan hade jag dem i min hand (bildligt talat). Två ståplatser till konserten i O2 Brixton Academy.

För er som inte riktigt hänger med i svängarna: blink har varit mitt favoritband i drygt 15 år nu. Jag har aldrig sett dem live. Jag har älskat dem innerligt och våldsamt. Nu kommer de att stå (eller ja, Travis kommer väl att sitta får jag anta) framför mina ögon och vara fantastiska. Jag har faktiskt knappt fattat det än; det är så stort. Livets händelse.

I juli/augusti är det alltså dags för World Tour of Bea and Victoria. Begränsat till två länder: Grekland och England. Nu vet ni det. Nu kan ni scrolla upp och ner några varv och njuta av bildhärvan på Tom, Mark och Travis. Ni ser ju själva hur underbara de är!

25 juni

Just det, jag har klippt mig igen. När man har kort hår måste man ju klippa sig typ hela tiden. Att göra det hos en frisör är så klart att föredra, men det blir dyrt som attans. Därför har jag nu köpt en hårtrimmer (alltså en sådan där apparat som man snaggar sig med) och ska köpa en urtunningssax. Därefter ska jag helt enkelt klippa mig själv! Victoria får nog assistera en del, men lite kan jag kanske göra själv. 

Första gången lär det ju inte bli något vidare bra. Men med lite övning, så! Gör inget om det blir lite dåligt till en början, på ett par veckor har ju rena rama Diana-kalufsen vuxit ut igen.

24 juni

Jag såg Flogging Molly på Grönan i onsdags. Bra drag! 

I dag fikade jag med Becky. I år är det tio år sedan vi lärde känna varandra, på en språkresa i Bournemouth av alla ställen! 

När vi hade tittat på det här roliga huset gick vi till en musikaffär där jag köpte strängar till min gitarr. Nu ska jag bara våga stränga om den och hoppas på att jag inte blir snärtad i ögat. Förra gången lyckades jag ju utan att bli det, i alla fall. 

24 juni

Förra söndagen var jag, Victoria och Annika på kentfest! Där hittade vi kungakronor som vi tog på oss:

Jag ser ut som att jag har kort, stubbig lugg? Jaja, bjuder på den. 

För er som inte är bekanta med kentfest handlade det alltså om bandet kent (surprise!) som hade anordnat ett slags "endagsfestival", även om det snarare handlade om en eftermiddag. Vi såg Tove Lo, Miriam Bryant, Junip, Beatrice Eli, Nina Persson, Elliphant, Ida Redig och så själva kent så klart. Bästa förbanden var Tove Lo och Miriam Bryant, helt klart.

Det här var tredje gången jag såg kent och den bästa gången hittills, tycker jag. 

Nej, nu orkar jag inte skriva mer om det. Ni får googla recensioner på annat håll, jag är inte så mycket för recensioner som ni kanske vet. Här kommer lite andra bilder, i stället:

Vi har satt upp en gardin i sovrummet. Observera att det är jag som har borrat upp denna härlighet. Med mina bara Martin Timell-händer! Om gardinen ser lila ut på bilden så kan jag meddela att det är den inte, den är nämligen ljusgrå.

Runt nationaldagen var Eva, Elin och Malin och hälsade på här i Stockholm. En dag kom de till Telefonplan och fikade. En annan dag…

… var vi på Gröna Lund! 

Några i sällskapet vågade åka den här mackapären. Själv "åkte" jag endast en grej: Lustiga huset. Den ni!

21 juni

Jag har semester. Eller är mellan två jobb. Eller är arbetslös. Eller något i den stilen. Spelar väl egentligen inte så stor roll. Mitt vikariat på gymnasieskolan i Nacka tog slut i tisdags, och nu sitter jag alltså här. I soffan. Lyssnar på nya band. Min ledighet inleddes med en riktig dunderförkylning. Den smög sig på dagen efter kent-konserten (som jag ska blogga om senare). Nu är förkylningen inne på sin sjätte dag och den börjar äntligen avta.

Herregud, vilka korta meningar jag skriver i dag.

Midsommarfirandet blev så här: jag vaknade med min vrålförkylning. Åt frukost, varpå jag fick världens magkatarr och blev liggande i sängen under förmiddagen. Victoria bakade cheesecake så länge. Sedan åkte hon och handlade middag, medan jag dammsög lägenheten. Minns inte exakt vad vi gjorde på eftermiddagen. Vi kollade lite på Netflix, i alla fall. Jag hade en stor hög med snytpapper nedanför min plats i soffan. Sedan käkade vi middag, efterrätt och kollade matchen mellan Schweiz och Frankrike. Otroligt bra tv-underhållning, särskilt med tanke på att vi hejade på Frankrike.

Just det, jag ringde pappa i går. "Hörde du att jag ramlade ihop i förra veckan och hamnade på sjukan?" frågade han. Eh, näääeee?! Där har ni the story of my life: jag är yngst i familjen och får därmed veta allting sist. Som tur är mår pappa bra nu. Han hade blivit kallsvettig, svimmat, vaknat upp, ringt sjukvårdsupplysningen och fått en ambulans skickad. På sjukhuset kunde de inte lista ut vad som hade hänt, så nu får pappa helt enkelt bara ta det lite lugnare med takstädandet, gräsklippandet och allt vad han hade hållit på med.

11 juni

FLASH: Hatting lanserar flatfika så här i Orange Is the New Black-tider. Trevligt att se att det är så bra pris på flator nu för tiden.

Kontakta gärna Hatting och önska fler flatfikasorter inför nästa OITNB-säsongspremiär som förmodligen blir någon gång nästa år.

30 maj

Så otroligt stolt över att i dag ha rensat avloppet helt själv. Ni kan, återigen, kalla mig Martin Timell! För bara ett par timmar sedan skruvade jag alltså loss vattenlåset (uppmärksamma gärna att jag nu för tiden använder mig av rörmokarspråk), tog på mig plasthandskar och grävde fram slemmiga klumpar samt hårsamlingar för glatta livet. Jag letade även reda på en gammal tandborste som jag körde in i rören och skrubbade loss smutslagringar med.

Det var mitt lilla händiga avbrott så här i betygssättnings- och jobbsökartider. Nu ska jag återgå till att sammanställa vilka betyg elever har fått på de nationella proven. Adios!

25 maj

Så här har min nationella prov-helg sett ut. Jag har skriftliga prov från två svenska 1-klasser att bedöma. Väldigt roligt att läsa elevernas texter, så klart. Men också mycket tidskrävande. Jag såg därför till att ladda med massor av glass och kaffe.

Just nu är det dock inte nationella prov som gäller, utan valvaka. Spännande!

25 maj

Mors dag!

Mamma tyckte sällan om att vara med på bild, men här har jag en där hon spexar.

<3

25 maj

Det var torsdag. Jag och Anna-Maria tog spårvagnen ut till Grönan för att se Laleh. Eftersom jag är mitt uppe i min nationella prov-helg så har jag inte tid att skriva så mycket. Det blir lite bilder och korta kommentarer till det, i stället. På bilden ovan, till exempel, ser ni lite diverse människor i publiken. Jag körde freelensing en del, för det vill jag bli bättre på.

A-M!

En bild på själva Laleh kan ju vara på sin plats, också. För detta ändamål var dock inte mitt 50 mm ultimat. Men ni fattar ju. Där är hon. Hon sjunger. Som sig bör.

En av de bästa sakerna på hela kvällen var den här vakten som stod framför scenen. Han var så mysig, för han verkade gilla Laleh och hela stämningen. Ibland sjöng han med, lite smygande. Mimade lite försynt, liksom. "Vi ska ta över världen…" formade hans läppar och ofta tittade han ut över publiken och log varmt. Det är något med Laleh och glädjen som sprids.

Efter spelningen var vi på väg mot utgången när vi såg merchen. A-M spanade in vinylerna och ville slå till på en. Vi ställde oss i kön. Jag tyckte att det var en väldigt lång merch-kö för att vara Laleh, vilket jag också påpekade för A-M. Då upplyste hon mig om att Laleh själv skulle komma och signera saker, för hon hade sett Laleh komma till det lilla tältet. Det hade jag helt missat. 

Efter en stund kom vi i alla fall fram till Laleh.

Här signerar Laleh vinylen som A-M köpte.

Så här blev det. Först en Laleh-autograf. Sedan står det "Det är vi som bestämmer!" Därefter står det "Coolaste ???" Frågetecknena innebär att varken jag eller A-M lyckades tyda vad Laleh skrev. Men någonting med "coolaste" står det. Det sista ordet får förbli en evig gåta. Vilket i och för sig är lite symboliskt med tanke på att Laleh själv är lite mystisk av sig.

Vad kom då det där med "coolaste" från? Jo, det var så att när jag och A-M var framme hos Laleh var hennes första spontana reaktion: "Oj, ni ser så coola ut!" Då sa jag: "Det är för att vi är coola!" varpå Laleh skrattade. Efter att hon hade signerat A-M:s skiva bad vi Lalehs kille ta en bild på oss. Visst ser vi lyckliga ut ihop?

25 maj

En frukost i april.

18 maj

Mitten av maj. Mina vardagar består av jobb. Mina kvällar och helger består av nationella prov. Bedömning. Gula post-it-lappar där jag vill be någon kollega ta en titt. Det har gått åt väldigt många lappar.

Det har hänt några roliga saker också. Jag har nämligen varit på två spelningar. För en vecka sedan var jag och Victoria på Klubben och såg NOFX med support av Atlas Losing Grip. Helt galet att se NOFX live efter alla dessa år.

Det här var alltså förbandet - Atlas Losing Grip. Inte lika cleana som Rodrigos gamla band Satanic Surfers, men några helt okej låtar fanns det helt klart.

NOFX! Som vanligt får ni ha överseende med den usla bildkvallen. I blame the systemkameraförbud.

Sedan blev det tisdag och då stack jag till Debaser Medis för att se Alkaline Trio och Bayside. Bayside! Hur sjukt är det inte att Bayside äntligen kom till Sverige? Typ årets händelse (när året är slut kommer antagligen Bayside och Taking Back Sunday att vara årets händelser för mig).

Så här ser de alltså ut - Bayside. Energisk spelning.

Efter Bayside klev Alkaline Trio upp på scenen och det var ju inte fy skam, det heller. Otroligt bra publikinsats. Jag tror att det här var Alkalines första Sverigeturné någonsin. Det märktes i alla fall att de inbitna fansen hade väntat vrållänge. Den enda som såg ut att ha tråkigt var egentligen kvinnan som satt på en stol snett bakom scenen. Jag antar att hon var någon av bandmedlemmarnas fruga. Hon hade väl hört ackorden live några gånger förut, kan tänkas. Hon tuggade i alla fall på sitt tuggummi, tittade ibland ner på sin telefon och såg skrämmande likgiltig ut. Men alla är vi ju olika.

I fredags hade Victoria och jag tänkt gå till Landet för att se Hajen (Idiot Wind). Så visade det sig under eftermiddagen att just Hajen var avbokad och ersatt av några andra förmågor. Tråkigt. Det var ju henne vi ville lyssna på. I och för sig var vi ändå väldigt trötta, och kunde inte direkt klaga på att vi fick en tacokväll i soffan i stället. Nu i veckan som kommer spelar Laleh på Grönan, det ska jag så klart se. På fredag spelar Tiger Bell på något Debaser-ställe, vi får se om det blir ett besök där också.

8 maj

Killarna på bilden ovan har varit en del av mitt liv i mer än tio år nu. Jag har aldrig varit någon Taking Back Sunday-buddha. Egentligen har jag aldrig ens brytt mig om att ta reda på vad alla medlemmar heter (men sådant lär man sig ju ändå att känna till, till slut), när de är födda eller exakt vilken stad de kommer från. Ändå har de varit viktigare för mig än många andra band. De här killarna har gjort en skiva som i stort sett är min bibel. Ett ostrukturerat, tonårsångestfyllt mästerverk. Självklart är det Tell All Your Friends jag menar. Jag kan så gott som lova att jag inte, sedan jag köpte skivan för sisådär tio år sedan, har tagit bort den från min mp3/iPhone (tekniken har ju hunnit utvecklas på vägen). Självklart har jag inte alltid haft hela skivan inlagd på min spelare, men alltid minst en eller ett par låtar. Vecka efter vecka i år efter år har jag alltså lyssnat på Taking Back Sundays debutskiva. Aldrig har jag tröttnat ett dugg på den.

Deras andra skiva har egentligen varit med mig exakt lika länge, och i stort sett lika mycket. Men det är ändå något med debutskivan. Där finns en råhet. Ett hopp. En oslipad känsla som bara kan komma från unga musiker som ännu inte har hunnit fundera så mycket över vad de vill låta som. Eller hur de ska lyckas låta på ett visst sätt.

Och nu kommer hela grejen med det här inlägget: Taking Back Sunday kommer äntligen till Sverige. Mig veterligen för första gången någonsin. November. Klubben. Fryshuset. Kan ni ens förstå känslan? Förmodligen inte. Jag har fortfarande själv svårt att sätta fingret på hur det här känns. Pubbeungen i mig vaknar till liv. Råheten. Hoppet. Allt släpps lös i det svettiga publikhavet den 29 november.