12 juli

Jag har inte hunnit kolla igenom alla bröllopsbilder än och egentligen vill jag publicera alla i ett enda inlägg. Men jag kan inte hålla mig. Måste slänga upp några här och nu:

Så här såg Victoria och jag ut. För ovanlighetens skull kan man faktiskt klicka på de här bilderna för att se dem i högre upplösning.

Emma och Simon! Fatta att de har gift sig?!

Och så var det ju en sjukt rolig bröllopsfest, så klart.

12 juli

För några veckor sedan tog jag de här bilderna på Frances när hon sov.

8 juli

Jag kan aldrig bli en känd bloggare som publicerar fjorton inlägg om dagen. Alfons tycker redan att jag ägnar honom alltför lite tid.

(Observera våra kantskydd på skrivbordsskivan. Det tog mindre än ett dygn från det att vi hade monterat Stringsystemet till det att Frances hade gjort bitmärken på hörnen. Kul liv.)

8 juli

Intervju med Anna Kinberg Batra i Svensk damtidning:

[Paus för att sätta kaffet i vrångstrupen/tuppa av/spy]

Ärligt talat, hur trött är man inte på folk som fortfarande inte har förstått själva definitionen av ordet feminist? Till Anna kan jag bara säga: FLASH, det du beskriver är kärnan av feminismens innebörd och du ÄR ALLTSÅ EN FEMINIST. Våga stå för det och fatta att ordets betydelse är positiv. Jag tänker också lite på själva skribenten till denna intervju; skäms hen inte över att ha valt orden "Anna kallar sig gärna feminist om det handlar om att kvinnor och män ska ha lika möjligheter [...]" och publicerat detta officiellt i en tidning som en stor mängd människor läser?! När har feminism någonsin handlat om något annat? Den här skribenten måste ju vara antingen a) ett stolpskott eller b) ej påläst.

"Då är jag gärna feminist"... Släng dig i väggen, Anna. Ditt motto borde bli: be the change. Använd din position till något vettigt. Det här är ju lite som när någon frågade Fredrik Reinfeldt om han är feminist och han bara "Jag kan avslöja att jag är moderat" och man bara [..............................................................................................................] (tom i hela huvudet pga det har sprängts).

Vad nästa fråga i intervjun med Anna är? Hur det går att kombinera arbetet som partiledare med att vara mamma. What else? (George Clooney-röst.)

STORT TEST! Är du en feminist? Nu kan du äntligen få svaret och slippa vara förvirrad som Anna Kinberg Batra!

Fråga: Tycker du att alla människor ska ha samma rättigheter, möjligheter och skyldigheter i samhället?

a) Ja.

b) Nej.

Svarade du a): Du är en tvättäkta feminist!

Svarade du b): Det kan hända att du inte är en feminist. Det kan också vara så att du inte har funderat tillräckligt länge över hur ett rimligt samhälle ser ut.

7 juli

För att fira att vi äntligen har semester gick Victoria och jag ut och åt. Okej, semestern hade inte riktigt börjat än (det här var i måndags), men vi hade stark semesterfeeling och det kan ju också räcka. Så här såg det ut:

Promenad från Telefonplan till Söder. Vädret var en höjdare att uppleva.

Efter att ha ätit godaste indiska maten på Shanti Classic gick vi runt lite på Söder.

Älskar Stockholm enormt mycket.

Alltså. Vädret. Svårslaget.

På hemvägen var jag tvungen att fota det här huset som ligger i våra kvarter.

En riktigt bra måndag var det. Just nu sitter vi och tittar på matchen mellan Frankrike och Tyskland. Vi ägnar mycket tid åt att peppa inför Emma och Simons bröllop som äger rum på lördag (i dag provade vi våra outfits en sista gång innan den stora dagen). Svårt att förstå att de verkligen ska gifta sig. Det kommer att bli en otroligt bra dag.

6 juli

Obegripligheter del 20:

Sporter där det som skiljer segraren från förlorarna är någon enstaka sekund eller - i värsta fall - några ynka hundradelar. I vissa sporter motsvaras det så klart av meter, såsom i backhoppning, men ni fattar vad jag menar.

När jag tittar på sådana här sporter kan jag liksom tycka att det blir så otroligt löjeväckande. Varför tävlar de ens? I min värld är det exakt det här som kallas att vara lika bra. Titta till exempel på simningsbilden. Man ba: wow, du kom fram typ en hundradels sekund innan alla - ALLA - andra som var med och tävlade. (Jippi?) Bilden hade kunnat vara tagen vid vilket simnings-VM som helst. Man ba: du är inte världsmästare i simning. Du är lika bra som sju andra personer.

6 juli

Bloc Party spelade på Grönan. Det här var första gången jag som dem live och som väntat var det tio år för sent. Jag gillar nämligen bara den första skivan och från den fick jag nu endast höra ett fåtal låtar. Inte ens This Modern Love dök upp... Typiskt.

Efter Bloc Party-spelningen promenerade jag och mina jobbarkompisar tillbaka in till stan. På Strandvägen blev vi delaktiga i en kvinnas nära döden-upplevelse. Hon hade nämligen parkerat sin cykel precis vid kajens kant och när hon skulle låsa upp den råkade hon på något sätt ramla i vattnet. När vi gick förbi såg vi bara i ögonvrån hur någon stod på en stege invid en av båtrestaurangerna där det var lite festlig stämning. Min första tanke var att kvinnan var på väg ner i vattnet för att doppa fötterna. Det konstiga var att det inte stod någon annan i närheten av henne (är man på fest och vill känna på vattnet brukar man väl vanligtvis göra det tillsammans med någon festkompis? tänkte jag). Och när vi hade tittat på henne i några sekunder såg vi att hon var genomblöt; vatten rann från hennes hår och framför allt från hennes stora axelväska. Vi gick fram till stegen hon stod på för att hjälpa henne över kanten till båtrestaurangen. Någon av oss sprang in i restaurangen för att hämta hjälp. Kvinnan var troligtvis full och definitivt i chock. Hon försökte berätta hur det hela hade gått till men verkade inte riktigt få grepp om det. Plötsligt hade hon legat i vattnet och efter en stund börjat försöka ta sig upp. Vi tittade på stället där hon hade ramlat i och såg direkt vilken tur hon haft som inte slagit huvudet i någon av de gigantiska järnkedjorna restaurangen låg förtöjd med. Hade hon gjort det hade hon sannolikt legat medvetslös i vattnet utan att minsta ljud kommit från henne och vi hade bara promenerat förbi utan att se någonting alls.

Den första juli fick jag två nya tillskott i mitt liv: ett 28mm-objektiv och sprillans ny musik från blink. Självklart var jag mest uppspelt över blinks skiva. Har ju ändå väntat på ett album i fem år och dessutom har Tom bytts ut mot Matt Skiba. Snacka om att vara spänd inför en release. Objektivet gav jag mig själv i present för att jag nu har gjort mitt första helår som gymnasielärare.

Nu i lördags bjöd Lauren hem mig och Victoria på middag. Älskar att hänga med Lauren.

Tror att jag behöver ett inbyggt vattenpass i sökaren för att lära mig att inte ta sneda bilder...

5 juli

Förra veckan, den tjugonionde juni närmare bestämt, såg Victoria och jag Lars Winnerbäck på Skansen. Anna Ternheim var förband. Vi stod längst fram och allt var underbart. 

Hur gullig?!

27 juni

Bästa just nu är att det bor en fågelmås-unge på huset mitt emot. Victoria påstår att jag är "besatt" av den... Hmpf!

Så ser den ut på håll. En inzoomad version av bilden ser ut så här:

Gulligaste jag sett. Självklart ser jag det som min plikt att hålla koll på detta fjäderfä så att hen inte har ramlat över takets kant/är på väg att bli uppäten av en rovfågel (inte för att jag någonsin har sett en rovfågel i Hägersten, men det skulle ju kunna hända)/blir övergiven av sina föräldrar. Alltså handlar mitt spanande snarare om god arbetsmoral än besatthet.

24 juni

Förra onsdagen fick jag äntligen chans att se Julien Baker live. Det var en av de mest minnesvärda spelningarna jag har varit på, tack vare den otroliga närvaro hon utstrålade. Så mycket vemod, ångest och hjärtskärande ärlighet i en enda person och ett enda framförande. Och att liksom lyckas stråla ut dessa känslor till publiken i stället för att bara upplevas som introvert; det är en bedrift. Det är väl i och för sig givet att en spelning som inleds med raden "Wish I could write songs about anything other than death" kommer att etsa sig fast i minnet hos ett emobarn som jag. Medan Julien spelade låtar tog jag några dåliga bilder:

Ryser bara av att se dessa foton från kvällen. Verkligen en ovärderlig upplevelse.

Dagen därpå blev det en helt annan typ av konsert. Då spelade nämligen NOFX på Grönan:

De var lika flamsiga som när jag såg dem på Klubben för ett par år sedan. Och precis som den gången fylldes jag nu av positiv energi medan de spelade sina låtar. Det är ändå något speciellt med livepunk. Att det alltid blir så kul.

Den här veckan har jag varit på två konserter. Det började med Dropkick Murphys:

Spelningen blev lite långrandig för min smak, men det var roligt att se dem live. Desto bättre blev det nästa dag, när Damien Rice spelade på Cirkus:

Jag var helt mållös efter denna konsert. Sedan jag började lyssna på Damien Rice i nian (kanske? Runt 2004 måste det i alla fall ha varit) har han alltid varit en stående favorit och jag återkommer ständigt till hans musik. Dock hade jag aldrig sett honom live förrän i onsdags. Därför var jag så klart otroligt spänd över att äntligen få se honom, och jag tvivlade inte på att det skulle bli en riktigt bra konsert. Har man väntat så länge blir man liksom inte besviken. Att det skulle bli en av de bästa konserterna jag någonsin har varit på hade jag dock inte alls väntat mig. Jag vet fortfarande inte riktigt hur jag ska beskriva denna storslagna upplevelse på ett rättvisande sätt. Vilka ord ska jag välja? Kanske är det bäst att inte försöka beskriva så mycket alls. Loopmaskin och intensitet, där någonstans skulle jag nog börja om jag skulle försöka mig på att få ner några ord om Damiens prestation. Men jag struntar i det. Det räcker nog med en försäkran om att jag skulle betala stora summor pengar för att få stå längst fram under en Damien Rice-konsert igen.

Följande måste jag dock berätta, eftersom det var en av de mäktigaste och mest medryckande liveupplevelserna i hela mitt tjugosexåriga konsertliv (fatta vad sjukt mäktigt): Damien spelade Volcano. Det började finstämt och så, precis som på skivan. När han kom till slutpartiet där han på skivan har lagt olika röstspår omlott bad han publiken att hjälpa till med detta. Alternativet hade ju varit att använda loopmaskinen. Tre uppgifter fördelades till publiken: en tredjedel skulle sjunga "Volcanoes melt you down", en annan tredjedel "What I am to you / Is not real / What I am to you / You do not need" och den sista tredjedelen skulle lägga ett "Aaahhh" enligt Damiens instruktioner. Dessutom bad han alla att först knäppa fingrarna i takt med musiken och så småningom - "you'll feel it", som han sa - klappa takten i stället och därefter återgå till att knäppa igen för att tona ner. Det som hände efter alla dessa instruktioner var högst oväntat. Som jag upplever det brukar sådana här försök till publikinteraktion gå bra en liten stund, men de flesta i publiken brukar ge upp eller tröttna ganska snabbt och till slut är det bara en tapper skara som försöker hjälpa till för att det inte ska bli dålig stämning. Men inte denna gång. I vad som måste ha varit flera minuter sjöng hela Cirkus för full hals med Damien och precis som han sa fick publiken feeling i takt med att han spelade starkare och starkare på sin gitarr. Snart klappades det takt och togs det i från tårna. Det var helt stört mäktigt. Tveklöst den största stunden på en fantastisk konsert. Flawless som kidsen skulle säga.

24 juni

Glömde ju att lägga upp en av de bästa bilderna från Emmas möhippa, nämligen den på mig och Emma.

Och så två bilder på frugans nya frilla *smiley med hjärtögon*:

20 juni

Av alla orkidéer vi har här hemma är det här den bästa. Victoria fick den av mamma och pappa på sin examen i januari 2012. Den är alltså fyra och ett halvt år gammal. Ändå blommar den om och om igen med fler och fler blommor för varje gång. Det enda jag gör för att ta hand om den är att vattna den en gång i veckan och att klippa bort pinnar när de vissnar. En gång planterade jag om den, men jag har inte orkar göra det igen sedan dess. Den verkar trivas ändå.

18 juni

I går släppte Lars Winnerbäck sin nya skiva och jag har inte hört den än. Anledning: eftersom jag var för trött efter jobbet i går för att åka in till Bengans och köpa den tänkte jag göra det i dag i stället. Så visade det sig i dag när jag vaknade att jag har blivit helt förkyld. Nyser och snyter mig hela tiden. Att åka till Bengans känns alltså inte som ett alternativ just i dag. Min nya plan är att köpa skivan i morgon. Nu förstår jag att det jag har skrivit hittills utmynnar i två huvudsakliga frågor:

Fråga 1: Kan jag inte bara lyssna på skivan på Spotify? Svar: nej. På denna front är jag kristdemokratiskt konservativ. Jag vill lyssna på den fysiska skivan och bläddra i konvolutet. Det är en mycket större upplevelse som jag inte vill vara utan. Detta gäller alltså första gånger jag spelar skivan; därefter har jag självklart inga problem med att använda Spotify eller liknande. Det gäller heller inte alla album, utan de jag har för avsikt att köpa vid release.

Fråga 2: Köper jag fortfarande skivor? Svar: ja. Av samma anledning som i svaret ovan. Skivor är underbara och så länge de finns tänker jag köpa dem. Detta vinner både jag och själva artisten på (känsla respektive pengar).

I väntan på Granit och morän sitter jag nu här och grämer mig över skivomslaget. Så här ser omslagen till de senaste singlarna ut:

De passar ihop, de fångar känslan i låtarna och de är snygga. Bland det snyggaste i omslagsväg för Winnerbäck hittills, tycker jag. Mycket mer kan man knappast begära. Så kommer alltså själva skivan och den ser ut så här:

???????????????????????? VARFÖR? Visst, det är en fin bild på själva Lasse men inte måste den väl hamna på framsidan för det? Sätt den på baksidan, som på Söndermarken, och ge oss ett omslag som matchar singlarna.