Dagens låt på det. Gränslöst band. Hujedamig.
29/09/2009
28/09/2009
sep 28
Jag minns vad jag drömde i natt. Fragment av det, åtminstone.
- Varför är du en så fantastisk skribent? frågade en kvinna mig. Vi satt vid ett bord.
- För att jag träffar precis här [jag håller pekfingret mot mitt hjärta]. I hjärtat. Och sen är jag kvar där, svarade jag.
Varför drömde jag det här? Jag vet inte. Men när jag kollade mina bloggkommentarer på morgonen hade Elin skrivit att jag skriver bra. Det kanske fanns något slags förebyggande mening med drömmen.
- Varför är du en så fantastisk skribent? frågade en kvinna mig. Vi satt vid ett bord.
- För att jag träffar precis här [jag håller pekfingret mot mitt hjärta]. I hjärtat. Och sen är jag kvar där, svarade jag.
Varför drömde jag det här? Jag vet inte. Men när jag kollade mina bloggkommentarer på morgonen hade Elin skrivit att jag skriver bra. Det kanske fanns något slags förebyggande mening med drömmen.
sep 28
Jessica efterfrågar mina reflektioner kring herr Winnerbäcks nya album (efter det att jag sågat alla recensioner jag läst hittills). Givetvis kan jag dela med mig av dessa. För det första måste jag säga att det är ett mycket förvånande album. Oförutsägbart. Jag tror inte att jag talar endast för mig själv när jag säger att Tänk om jag ångrar mig och sen ångrar mig igen inte alls låter som jag hade väntat mig. När jag för första gången hörde synt-introt till Jag får liksom ingen ordning, skivans första singel, satte jag nästan kaffet i vrångstrupen av förvåning. Det var inte vad jag hade väntat mig, när jag i våras läste att Lasses nya skiva är på väg.
Musikaliskt är skivan relativt långt från Daugava (Lasses förra). Kedjebrev är den låt jag tycker har kvar mest av Daugava-andan. Jag kan i skrivande stund inte säga om detta är Lasses bästa platta hittills. Som någon i Coldplay någon gång har sagt: Om tio år kanske vi kan avgöra om det här är den bästa skivan hittills. Höjdarlåtar på skivan, förutom första singeln, är dock Järnvägsspår ("Jag vet ingenting om dig / Inte om du ens förstår"), Ett sällsynt exemplar ("Ljuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuus"), Fribiljett mot himlen ("Jag hoppas det ser ut som att jag vet / Fast jag har faktiskt ingen aning") och Berätta hur du gör ("Det är en känsla som du lämnar / När du vänder bort din blick").
Nu ska jag avsluta mina reflektioner. Jag tänker inte dra några mesiga paralleller om typ att flöjten i slutet av Fribiljett mot himlen låter som indianerna på Plattan, eller att Anna Stadlings körsång låter som Madonna ("Amen, alla tjejer som sjunger andas Madonna!"). Nej. Den jag känner präglar alla låtar på skivan är Lars Winnerbäck himself. Han är den viktigaste parallellen.
Musikaliskt är skivan relativt långt från Daugava (Lasses förra). Kedjebrev är den låt jag tycker har kvar mest av Daugava-andan. Jag kan i skrivande stund inte säga om detta är Lasses bästa platta hittills. Som någon i Coldplay någon gång har sagt: Om tio år kanske vi kan avgöra om det här är den bästa skivan hittills. Höjdarlåtar på skivan, förutom första singeln, är dock Järnvägsspår ("Jag vet ingenting om dig / Inte om du ens förstår"), Ett sällsynt exemplar ("Ljuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuus"), Fribiljett mot himlen ("Jag hoppas det ser ut som att jag vet / Fast jag har faktiskt ingen aning") och Berätta hur du gör ("Det är en känsla som du lämnar / När du vänder bort din blick").
Nu ska jag avsluta mina reflektioner. Jag tänker inte dra några mesiga paralleller om typ att flöjten i slutet av Fribiljett mot himlen låter som indianerna på Plattan, eller att Anna Stadlings körsång låter som Madonna ("Amen, alla tjejer som sjunger andas Madonna!"). Nej. Den jag känner präglar alla låtar på skivan är Lars Winnerbäck himself. Han är den viktigaste parallellen.
26/09/2009
sep 26
Sveriges musikjournalister och skivrecensenter är så otroligt mesiga. Jag har inte läst en enda recension eller artikel om Winnerbäcks nya album där det inte står något om att albumet är Kent-inspirerat. Det tycks vara obligatoriskt att skriva det. Priset går till Corren som i dag skrev att skivan "andas Kent". Eh. Anledningen till att jag tycker att journalisterna är mesiga är att alla, ALLA redan VET att riffen påminner om vissa Kent-riff. Det är så uppenbart att en musikmedveten journalist inte bör sänka sig till nivån där detta nämns. Jag tycker att det räcker om människor som skriver i Lasses gästbok (på hemsidan) påpekar detta. Borde inte en musikjournalist kunna dra lite mer intelligenta paralleller? Lasse är polare med Jocke Berg, då är det väl inte konstigt att Lasse inspireras av Kent? Det tycker i alla fall inte jag. Det borde inte recensenterna tycka. Och även om de nu tycker det: SKIT I ATT SKRIVA DET, för det har redan skrivits typ tusen gånger på en vecka.Och så är det ett jävla tjat om synten. Synt-spelandet på Lasses skiva, alltså. En recensent hade skrivit, jag minns inte i vilken av alla recensioner, att skivan ibland påminner om Depeche Mode. Detta är min åsikt: kan man inte komma på bra paralleller i sina recensioner kan man faktiskt hoppa över att skriva någon sådan. Det är inte ett måste att nämna vilka andra band/artister skivan påminner om. Att skriva att Winnerbäcks nya påminner om Depeche Mode (bara för att Lasse har tagit till en synt) är som att skriva att all musik som innehåller elgitarrer låter som Oasis. Mesigt. Inte imponerande. Bara mesigt. Musikjournalister borde sluta läsa andras recensioner innan de skriver sin egen och undvika att skriva allt det uppenbara. Gräv på djupet, för sjuttsingen, det är ju det som är ert jobb.
Nej, nu kör vi en liknelse vi aldrig har hört förut. Inte jag, i alla fall. Du, min vän i livet (från Lasses nya) påminner (i ackordväg) om Tiger Lous ljuvliga Sam, As in Samantha. In your face, musikjournalister.
23/09/2009
19/09/2009
sep 19
För alla er som har ett någorlunda tåligt hjärta (det vill säga kan undvika hjärtattacker vid underbara nyheter) ska jag nu berätta om dagens happening: jag och Victoria såg Plura! Jo, det är sant. Jag skulle aldrig skämta om något sådant. Victoria var inte lika fascinerad som jag, när jag så tyst jag bara kunde väste "Det är han i orange!" Plura och vi befann oss nämligen i en skivaffär. Av helt olika anledningar. Plura hade boksignering och vi letade skivor. Min sysselsättning övergick dock snart till att låtsas titta på saker för att få vara i närheten av den levande legenden.Ack ja. Vilken dag. Något annat som hände på stan var att det var internationell matmarknad. Massor av mat, överallt. Vi provsmakade ibland. Men vi hade inte råd att köpa något. Alla skivaffärer spelade Winnerbäcks nya, så vi fick springa ut så fort som möjligt (jag vill inte höra en ny skiva innan jag har fått hem den). Där Plura var gjorde jag dock ett undantag, så klart.
Som grädde på moset kör vi nu texten till en av mina favoritlåtar med Eldkvarn. Tycker att den här texten visar vilken förträfflig författare Plura är. Fulla för kärlekens skull, heter låten. Kolla den på YouTube eller Spotify eller något om ni vill göra något vettigt av det här inlägget.
Nånstans slog klockan fyra
Och ute faller regn
Jag reser om en timme
Maria sover än
Vi satt på Rörstrandsgatan
Igår kväll och drack vin
Hösten fyllde våra hjärtan
Två älskande var vi
Och väskan är redan packad
Men jag vill inte gå
Hur lämnar man den man älskar?
Jag kommer aldrig att förstå
Det fanns en tid för länge sen
När mitt hjärta var av sten
Jag kunde lämna allt och alla
Jag bara bytte roll och scen
Nu rullar tårar nerför kinden
När jag kör ut genom Söder Tull
I kväll ska jag bli full för kärlekens skull
Söndagkväll i den stad jag föddes
Jag står i en bar med gamla vänner
Vi svor eden när vi var unga
Alla för en vad som än hände
Men det vilda livet rev mig
Någon reser och nån blir kvar
Guds ära till de som stannar
Och bär de döda till sin grav
Nu går jag gator genom minnen
Genom spårvagnars land
Genom röken från fabrikerna
Innan alla jobb försvann
Och bilder från min hemstad jagar mig i sömnen
Det här är för de som aldrig kom fram
Till andra sidan drömmen
Folk skjuter sig för pannan
Eller dödar någon annan
Och vi dricker för kärlekens skull
Vi är fulla för kärlekens skull
Jag har rest tio tusen mil
Mitt liv är tåg och båt och bil
Jag går ut naken mitt i natten
Jag är en ö och du är vatten
Och det är sommar i en sekund
Och jag minns varenda stund
När vi gick till havet för kärlekens skull
När vi blev fulla för kärlekens skull
Och döden och ensamheten har ringt och bokat bord
Och mellan väggarna i kyrkan ekar tusen år av ord
Och vi pratade i mörkret
Jag sa: "Älskling, säg vad du vill ha
Glöm den allvarsamma leken, nu kommer jag tillbaks"
Och jag sätter mig i bilen
Och röker en cigarett
Ja, ännu finns den sorten som inte gör allt rätt
Och min bror sitter brevid mig
Som en vilsen Don Quijote
Med gitarren tätt intill sig
Alltid redo för ett skott
Vi är på väg till en ny dag
Vi är på väg till Stockholm stad
Vi ska bli fulla för kärlekens skull
Vi har vingar av guld
Och vi ramlar omkull
Och vi är fulla för kärlekens skull
Vi är fulla för kärlekens skull
Vi är fulla för kärlekens skull
sep 19
Superb spelning av The Animal Five i går kväll. De är ett sällsynt band som har, i stora drag, allt. Jag var där kameralös, men bjussar på en bild från deras spelning på Typ en festival 2007. Nu för tiden är sångaren dock en aning mer skäggig.
17/09/2009
sep 17
"Frågvishet är en dygd. De flesta frågor leder ingen vart, och så måste det vara. Tio frågor utan vettigt svar kan öppna vägen för en elfte som förändrar världen, eller åtminstone världsbilden."
(Sven-Eric Liedman)
(Sven-Eric Liedman)
13/09/2009
sep 13
Jag är ju lite efter, som vanligt. I dag har jag i alla fall fått reda på att en av Sveriges skickligaste skateboardåkare har dött. Johan Florell. Han hann inte bli mer än 23 år, och bara det är ju förjävligt. Jag fick veta det i dag när jag köpte det senaste numret av Giftorm. Ett riktigt sorgnummer. Självklart vill man minnas Johan från hans bästa sida, så vi kör en riktigt bra video från YouTube. Johans part från Skeleton.
12/09/2009
sep 12
Redigerad 27 februari 2016:
[...]
Här kommer ett par saker jag har glömt att berätta:
1) jag har officiellt blivit vuxen, i och med införskaffandet av abonnemang. No more kontantkort!
2) förra fredagen såg Victoria och jag Bob Hansson på tågperrongen i Norrköping. Han väntade på ett tåg på samma perrong som vi. Jag sa "Åh, herregud!" och blev röd om kinderna (påstås det), något jag nu retas för dagligen.
[...]
Här kommer ett par saker jag har glömt att berätta:
1) jag har officiellt blivit vuxen, i och med införskaffandet av abonnemang. No more kontantkort!
2) förra fredagen såg Victoria och jag Bob Hansson på tågperrongen i Norrköping. Han väntade på ett tåg på samma perrong som vi. Jag sa "Åh, herregud!" och blev röd om kinderna (påstås det), något jag nu retas för dagligen.
09/09/2009
sep 9
Victoria: Vad är det här?
Jag: The Distillers heter de.
Victoria: Det låter som Johan Palm.
(Konversation till introt av The Young Crazed Peeling.)
sep 9
I skolan i dag har vi pratat om och jämfört våra läsarbiografier, det vill säga när vi började läsa, hur vi har utvecklat vårt läsande och så vidare. Med tanke på att vi alla är sugna på att bli svensklärare visade det sig att större delen av klassen är och har varit flitiga läsare. Ingen chockerande upptäckt. Vi har även diskuterat Lena Anderssons Var det bra så?, en roman vi hade i uppgift att läsa tills i dag. Mycket bra bok, tyckte de flesta av oss. Om jag skulle sammanfatta boken skulle jag beskriva den som en samhällsskildring om hur jävligt det är att växa upp. I någon tidningsrecension har boken fått kommentaren "Som Ebba Grön fast på bok".
Just nu kaffar jag. Victoria är ute på äventyr med sin mor. Jag ska nog läsa lite. Skönlitteratur. Är trött på kurslitt. I kväll ska Victoria och jag gå på bio för att se nya Beck-filmen. Hoppas att den är bra!
Just nu kaffar jag. Victoria är ute på äventyr med sin mor. Jag ska nog läsa lite. Skönlitteratur. Är trött på kurslitt. I kväll ska Victoria och jag gå på bio för att se nya Beck-filmen. Hoppas att den är bra!
06/09/2009
03/09/2009
sep 3
Min läsarbiografi
Exakt det här minns jag: jag är ungefär fem eller sex år. Min syster är ett par år äldre. Jag sitter i min säng och läser högt ur en Bamse-tidning. Bamse och hans vänner är på en båt. Någon på båten säger: ”Aj-aj, kapten!” Jag betonar aj:en som om personen i fråga har ont någonstans. Min syster, som sitter bredvid mig, förklarar att i det här sammanhanget ska jag läsa aj:en något snabbare. Hon uttalar ordet med rätt betoning. Jag frågar varför personen på bilden säger aj-aj. Hon förklarar att så gör man på båtar. Jag läser om meningen; den här gången läser jag rätt.
Det var nog till stor del min syster som lärde mig att läsa. Jag antar att när hon hade börjat skolan ville hon leka fröken, och jag fanns ju alltid till hands att öva på. Alla i min familj är flitiga läsare, framför allt av skönlitteratur. När jag och min syster var små läste mamma och pappa ofta högt för oss. Mestadels sagor, om jag minns rätt. När jag hade lärt mig läsa någotsånär stapplade jag mig oftast igenom serietidningar. När läsningen flöt på bättre försökte jag mig även på skönlitteratur. En dag när jag var kanske åtta år köpte jag en engelsk Postman Pat-bok på en loppis. Eller snarare: mamma och pappa köpte den åt mig, efter det att jag hade övertalat dem att jag visst kunde läsa engelska böcker. Och till förmodligen allas vår förvånad kunde jag faktiskt det. Jag förstod antagligen inte alla ord, men i det stora hela läste jag om Postman Pat och vad han hade för sig. (Parentes: det här påminner lite om när jag en dag tittade på Cartoon Network och plötsligt insåg att allt var på engelska, utan svensk text. Jag hade hela tiden trott att de talade svenska; med andra ord jag hade underförstått översatt hela programmet. Det var väl typ då jag insåg att jag förstår engelska. Jag var nog ungefär lika gammal som i Postman Pat-anekdoten.)
Det kom, som väntat, en bokslukarålder. Jag minns att jag läste Fem-böckerna och Bert-böckerna och att Kalla Kårar-serien tillhörde mina favvoböcker. Jag tyckte om spännande böcker, men även Fem-böckerna tar ju slut och eftersom de inte är lika fascinerande vid andra läsningen övergick jag till Agatha Christie-böcker. Man kan säga att jag gick över till ”vuxensidan” i biblioteket. Jag var kanske elva eller tolv år, och kände mig ofantligt vuxen där jag satt i min läsposition och gissade hejvilt vem som är mördaren i Tio små negerpojkar.
Mina föräldrar har alltid uppmuntrat mig att läsa. De är och har alltid varit intresserade av vad jag läser; när jag var liten ställde de alltid frågor kring böcker, nu för tiden handlar det mer om att vi när vi ses frågar vad vi läser för tillfället och så vidare. Jag minns en gång när jag var omkring tretton år och låg i soffan och läste. Mina föräldrar satt och pratade med varandra, och jag hörde dem beundra mitt läsintresse och säga att jag har skaffat mig ett mycket bra ordförråd tack vare all läsning. Vare sig de var medvetna om att jag hörde eller inte så vet jag att det peppade mig att läsa ännu mer.
Mitt läsande har utvecklats, bland annat i det att jag tar till mig fler och fler genrer. Som exempel kan jag ta att jag förr hade svårt för lyrik. Jag kunde inte ta till mig det, och kände absolut inte igen mig i dikter jag läste. Detta, vet jag nu, berodde på att de lärare som introducerade mig i lyrikens värld visade mig helt fel slags dikter. Någon gång i gymnasiet kom jag dock in på rätt spår. Jag såg förbi de ”klassiska” åh-min-älskling-du-är-som-en-ros-ack-vad-du-är-skön-min-fagra-dikterna diverse lärare framhöll, och tog mig på något sätt in på ett ”modernare” lyrikspår. Jag ville inte läsa mer om röda rosor och blå violer; jag ville ha samtiden, svart på vitt. Jag hittade Bob Hansson, Lukas Moodysson, Per-Eric Söder. För att nämna några. Numera tillhör lyrik en av mina favoritgenrer. Det är inte mycket som slår att läsa något Bob Hansson har skrivit.
Allt det här leder oss in på vad jag prioriterar i min läsning i dag: jag vill läsa böcker där författare har sitt eget sätt att uttrycka sig. Författare som skiter i hur andra formulerar sig, författare som vågar skriva ord som inte finns. Jag vill ha kreativitet och nytänkande. Brutal ärlighet. Exempelvis Johan Jönsons diktsamling Efter arbetsschema. Åtta hundra sidor som bland annat handlar om att arbeta som vårdbiträde och att någon spyr bajs genom näsan i ansiktet på en. Eller varför inte herr Hanssons Gunnar, en roman som beskriver självhat och en mycket ensam man. Det enda han har är sitt byggjobb, och när han blir uppsagd går han ändå till fikabaracken och dricker kaffe med de före detta arbetskamraterna. Gunnar går till och med till byggplatsen på natten, och jobbar i smyg. Han har ju inget annat.
Det här blir inte lätt att knyta ihop. Det kanske inte behövs heller. Jag har ju skrivit en del om min läsarbiografi. Försökt, i alla fall. Det här med läsning. Man ska såväl läsa som skriva böcker för att man vill förändra världen. Inte för att man vill vara politiskt korrekt eller för att någon annan säger åt en att göra det. Det blir bara dåligt och tråkigt då. Som filmskaparen Lindsay Anderson sa: ”All konst som är någonting värd börjar med en vilja att förändra världen.”
Nu slutar jag, för jag känner att jag börjar glida ifrån det där med läsning.
Exakt det här minns jag: jag är ungefär fem eller sex år. Min syster är ett par år äldre. Jag sitter i min säng och läser högt ur en Bamse-tidning. Bamse och hans vänner är på en båt. Någon på båten säger: ”Aj-aj, kapten!” Jag betonar aj:en som om personen i fråga har ont någonstans. Min syster, som sitter bredvid mig, förklarar att i det här sammanhanget ska jag läsa aj:en något snabbare. Hon uttalar ordet med rätt betoning. Jag frågar varför personen på bilden säger aj-aj. Hon förklarar att så gör man på båtar. Jag läser om meningen; den här gången läser jag rätt.
Det var nog till stor del min syster som lärde mig att läsa. Jag antar att när hon hade börjat skolan ville hon leka fröken, och jag fanns ju alltid till hands att öva på. Alla i min familj är flitiga läsare, framför allt av skönlitteratur. När jag och min syster var små läste mamma och pappa ofta högt för oss. Mestadels sagor, om jag minns rätt. När jag hade lärt mig läsa någotsånär stapplade jag mig oftast igenom serietidningar. När läsningen flöt på bättre försökte jag mig även på skönlitteratur. En dag när jag var kanske åtta år köpte jag en engelsk Postman Pat-bok på en loppis. Eller snarare: mamma och pappa köpte den åt mig, efter det att jag hade övertalat dem att jag visst kunde läsa engelska böcker. Och till förmodligen allas vår förvånad kunde jag faktiskt det. Jag förstod antagligen inte alla ord, men i det stora hela läste jag om Postman Pat och vad han hade för sig. (Parentes: det här påminner lite om när jag en dag tittade på Cartoon Network och plötsligt insåg att allt var på engelska, utan svensk text. Jag hade hela tiden trott att de talade svenska; med andra ord jag hade underförstått översatt hela programmet. Det var väl typ då jag insåg att jag förstår engelska. Jag var nog ungefär lika gammal som i Postman Pat-anekdoten.)
Det kom, som väntat, en bokslukarålder. Jag minns att jag läste Fem-böckerna och Bert-böckerna och att Kalla Kårar-serien tillhörde mina favvoböcker. Jag tyckte om spännande böcker, men även Fem-böckerna tar ju slut och eftersom de inte är lika fascinerande vid andra läsningen övergick jag till Agatha Christie-böcker. Man kan säga att jag gick över till ”vuxensidan” i biblioteket. Jag var kanske elva eller tolv år, och kände mig ofantligt vuxen där jag satt i min läsposition och gissade hejvilt vem som är mördaren i Tio små negerpojkar.
Mina föräldrar har alltid uppmuntrat mig att läsa. De är och har alltid varit intresserade av vad jag läser; när jag var liten ställde de alltid frågor kring böcker, nu för tiden handlar det mer om att vi när vi ses frågar vad vi läser för tillfället och så vidare. Jag minns en gång när jag var omkring tretton år och låg i soffan och läste. Mina föräldrar satt och pratade med varandra, och jag hörde dem beundra mitt läsintresse och säga att jag har skaffat mig ett mycket bra ordförråd tack vare all läsning. Vare sig de var medvetna om att jag hörde eller inte så vet jag att det peppade mig att läsa ännu mer.
Mitt läsande har utvecklats, bland annat i det att jag tar till mig fler och fler genrer. Som exempel kan jag ta att jag förr hade svårt för lyrik. Jag kunde inte ta till mig det, och kände absolut inte igen mig i dikter jag läste. Detta, vet jag nu, berodde på att de lärare som introducerade mig i lyrikens värld visade mig helt fel slags dikter. Någon gång i gymnasiet kom jag dock in på rätt spår. Jag såg förbi de ”klassiska” åh-min-älskling-du-är-som-en-ros-ack-vad-du-är-skön-min-fagra-dikterna diverse lärare framhöll, och tog mig på något sätt in på ett ”modernare” lyrikspår. Jag ville inte läsa mer om röda rosor och blå violer; jag ville ha samtiden, svart på vitt. Jag hittade Bob Hansson, Lukas Moodysson, Per-Eric Söder. För att nämna några. Numera tillhör lyrik en av mina favoritgenrer. Det är inte mycket som slår att läsa något Bob Hansson har skrivit.
Allt det här leder oss in på vad jag prioriterar i min läsning i dag: jag vill läsa böcker där författare har sitt eget sätt att uttrycka sig. Författare som skiter i hur andra formulerar sig, författare som vågar skriva ord som inte finns. Jag vill ha kreativitet och nytänkande. Brutal ärlighet. Exempelvis Johan Jönsons diktsamling Efter arbetsschema. Åtta hundra sidor som bland annat handlar om att arbeta som vårdbiträde och att någon spyr bajs genom näsan i ansiktet på en. Eller varför inte herr Hanssons Gunnar, en roman som beskriver självhat och en mycket ensam man. Det enda han har är sitt byggjobb, och när han blir uppsagd går han ändå till fikabaracken och dricker kaffe med de före detta arbetskamraterna. Gunnar går till och med till byggplatsen på natten, och jobbar i smyg. Han har ju inget annat.
Det här blir inte lätt att knyta ihop. Det kanske inte behövs heller. Jag har ju skrivit en del om min läsarbiografi. Försökt, i alla fall. Det här med läsning. Man ska såväl läsa som skriva böcker för att man vill förändra världen. Inte för att man vill vara politiskt korrekt eller för att någon annan säger åt en att göra det. Det blir bara dåligt och tråkigt då. Som filmskaparen Lindsay Anderson sa: ”All konst som är någonting värd börjar med en vilja att förändra världen.”
Nu slutar jag, för jag känner att jag börjar glida ifrån det där med läsning.
sep 3
"I vietnamesiska finns det sex olika ordtoner: jämn, skarp, stigande, frågande, fallande och tung. Ordet ba kan med olika ordton betyda; att omfamna, mormor/farmor och råttgift."
(Liv Böyesen i Det hänger på språket!, sid. 421. Böyesen refererar till Husby.)
(Liv Böyesen i Det hänger på språket!, sid. 421. Böyesen refererar till Husby.)
31/08/2009
aug 31
Nedanstående skrev jag den nionde augusti i år. Klumpen av ord har jag döpt till sådant man inte vet.
jag har slutat med allt jag har lagt mig själv åt sidan jag ligger blick stilla jag blir kall kall kall ingenting kan värma mig ingenting vill värma mig hela solen fullkomligen skiter i mig lys på mig jag undrar om du inte kan om du inte kan om du inte kan det gör ingenting jag försöker intala mig jag stänger mina ögon du ställer ett frågetecken någon står bredvid mig jag känner det sådant känner man bara på sig för sådana är vi människor vi har något slags instinkt mina ögon vill vara stängda jag vill återuppta mig själv hur kom det här sig egentligen egentligen undrar alla runt om kring mig någonting ingenting någonting ingenting någonting ingenting jag lägger av jag lägger mig på mage mina skulderblad kan inte andas kan du andas åt mig kan du öppna mina ögon du är det enda jag har kvar du ska bli en del av mig sådana är vi människor vi bestämmer hur det ska vara och sedan är det bara så så bara är det
jag har slutat med allt jag har lagt mig själv åt sidan jag ligger blick stilla jag blir kall kall kall ingenting kan värma mig ingenting vill värma mig hela solen fullkomligen skiter i mig lys på mig jag undrar om du inte kan om du inte kan om du inte kan det gör ingenting jag försöker intala mig jag stänger mina ögon du ställer ett frågetecken någon står bredvid mig jag känner det sådant känner man bara på sig för sådana är vi människor vi har något slags instinkt mina ögon vill vara stängda jag vill återuppta mig själv hur kom det här sig egentligen egentligen undrar alla runt om kring mig någonting ingenting någonting ingenting någonting ingenting jag lägger av jag lägger mig på mage mina skulderblad kan inte andas kan du andas åt mig kan du öppna mina ögon du är det enda jag har kvar du ska bli en del av mig sådana är vi människor vi bestämmer hur det ska vara och sedan är det bara så så bara är det
30/08/2009
aug 30
"Barn som har finska som modersmål har [...] en lättare läsinlärningsuppgift än barn som har danska som modersmål. [...] Det beror på att den finska ortografin är fonematisk och alltså direkt speglar uttalet, medan
den danska ortografin (liksom den svenska) har stora etymologiska/historiska inslag. Det gör att ordens stavning inte alltid är förutsägbar utifrån deras uttal."
(Mats Myrberg i Att läsa och skriva, kapitel 4, sid. 78)
den danska ortografin (liksom den svenska) har stora etymologiska/historiska inslag. Det gör att ordens stavning inte alltid är förutsägbar utifrån deras uttal."
(Mats Myrberg i Att läsa och skriva, kapitel 4, sid. 78)
28/08/2009
aug 28
"Det är bara några sidor i början som är jobbiga att läsa. De första nittioåtta sidorna är mer teoretiska, lite tyngre, och resten är bara exempel på hur man kan göra i praktiken." - tutorn Kathrin om Hoels bok. Och jag som trodde att hon menade att ungefär fyra sidor i början är lite jobbigare. Boken är tvåhundrasjuttiofem sidor lång.
24/08/2009
aug 24
Det är mycket möjligt att ni undrar var jag håller hus. Jag skulle kunna dra någon historia om att jag är på vift och utför oerhört viktigt volontärarbete för att rädda hela Afrika, eller något i den stilen. Sanningen är dock att jag har köpt fjärde Tony Hawk-spelet till mitt PS2, och nu spelar jag tills fingrarna blöder. Eller i alla fall tills de stelnar i revert-knapp-position. Jag återkommer till mitt normala bloggtillstånd när jag har klarat ut spelet.
21/08/2009
aug 21
Här kommer ett par exempel på uppslag ur mitt fotoalbum. Det kanske kan vara till inspiration för er andra! I mitt fotoalbum finns ingen struktur över huvud taget vad gäller kronologisk ordning. Någon sådan förekommer inte. Jag klistrar in de bilder jag känner för för tillfället. Det blir som det blir. Och det blir jävligt bra, faktiskt.
aug 21
Apropå skivor som liknar varandra: Kents Tillbaka Till Samtiden från 2007 har en föregångare i samlingsskivan True Country från 2006. Är det samtiden årgång -06 herrarna i Kent vill tillbaka till? Man kan nästan tro det.
18/08/2009
aug 18
"[det är] få som idag böjer verbet ’simma’ med formerna ”sam” och ”summit”. För ett par generationer sedan var det helt naturligt, och äldre kunde förfära sig över ungas sätt att urholka och förfula språket med former som ’simmade’ och ’simmat’."
(Caroline Liberg i Att läsa och skriva - forskning och erfarenhet, sid. 10)
17/08/2009
aug 17
Redigerad 27 februari 2016:
[...]
Är förresten inte Lasses kommande skiva lite lik Neil Youngs Fork in the Road? Den lite egna stilen. Det självtagna fotografiet. Ofokusen. Omslagets personliga enkelhet. Lite den här: nu är jag känd, så mina fans uppskattar mer en personlig bild än en som är tagen av en fotograf. Jag tar en kaffe till och låter er avgöra för er själva.
[...]
Är förresten inte Lasses kommande skiva lite lik Neil Youngs Fork in the Road? Den lite egna stilen. Det självtagna fotografiet. Ofokusen. Omslagets personliga enkelhet. Lite den här: nu är jag känd, så mina fans uppskattar mer en personlig bild än en som är tagen av en fotograf. Jag tar en kaffe till och låter er avgöra för er själva.
16/08/2009
aug 16
Jag har precis fotbadat. Det kanske inte precis är något ni skulle gissa på att jag gör, eftersom jag är så extremt hardcore. I alla fall fotbadade jag, lyssnade på R.E.M. och tänkte över den här sommaren. Till och från har det känts som att jag inte har gjort särskilt mycket, men nu när jag summerar det hela har jag kommit fram till att jag ju har gjort jättemånga saker. Jag listar några:
- jag har flyttat till en ny stad.
- jag har provat på hur det är att vara sambo med en finis.
- jag har tackat nej till en Milano-resa.
- jag har röstat för första gången i mitt liv.
- jag har pluggat aktivt ett helt "sommarlov".
- jag har klappat ett lejon.
- jag har klappat delfiner.
- jag har haft en spyhärva.
Ah, ni vet. En del grejer är smågrejer som ändå är stora, liksom. Jag orkar inte lista fler grejer nu. Jag ska äta blodpudding och sallad.
- jag har flyttat till en ny stad.
- jag har provat på hur det är att vara sambo med en finis.
- jag har tackat nej till en Milano-resa.
- jag har röstat för första gången i mitt liv.
- jag har pluggat aktivt ett helt "sommarlov".
- jag har klappat ett lejon.
- jag har klappat delfiner.
- jag har haft en spyhärva.
Ah, ni vet. En del grejer är smågrejer som ändå är stora, liksom. Jag orkar inte lista fler grejer nu. Jag ska äta blodpudding och sallad.
10/08/2009
aug 10
Återigen måste jag citera Annika Norlin. Hon säger fina saker. Nedanstående kommer från DN den 9 augusti 2009:
"Jag tror det bästa för mig som låtskrivare är att jag håller på med något annat vid sidan av och lever ett helt vanligt liv i Ume. Jag vill ju använda mig själv som ett verktyg för att folk ska känna igen sig. Ingen känner igen sig i texter om hur konstigt det är att plötsligt bli känd och framgångsrik."
"Jag tror det bästa för mig som låtskrivare är att jag håller på med något annat vid sidan av och lever ett helt vanligt liv i Ume. Jag vill ju använda mig själv som ett verktyg för att folk ska känna igen sig. Ingen känner igen sig i texter om hur konstigt det är att plötsligt bli känd och framgångsrik."
09/08/2009
08/08/2009
aug 8
Redigerad 27 februari 2016:
Nu kommer det. Inlägget ni har väntat på. Det är möjligt att vissa av er inte är medvetna om att ni har väntat på det här, medan andra nästan har spruckit som ballonger av nyfikenhet. Vilken av dessa kategorier ni än tillhör ska jag nu berätta om när jag, Victoria, mamma, pappa och min systeryster Therése var VIP-are på Kolmården för en vecka sedan. Ni som tycker att all form av läsning endast hör till skolterminer kan scrolla förbi hela historien och skåda bilderna nedanför. Ni får då själva försöka lista ut vad varje bild vill säga. Hej och hå.
Vår dag inleddes med en tur i safariparken. Vi trodde att vi var smarta som valde att åka safarirutten tidigt på förmiddagen, men det visade sig vara ungefär tvärtom. Allt som allt tog det ungefär en timme, och då genade vi på vissa ställen. Inte gena som i Bruce Willis-actionfilm, där bilar har en tendens att både flyga och brinna samtidigt på ett mycket kriminellt sätt; vi genade som vanliga svenssons helt enligt Kolmårdens genvägs-regler. Trots att rutten tog ovanligt lång tid, mycket eftersom tyskar i husvagnar stannade i ungefär en halvtimme för att se på älgarna, så var det värt det. Vi hade nämligen turen att hamna väldigt nära några giraffer. Några följde efter vår bil och gick sedan om för att lunka strax framför oss. Därefter fick vi se ett par giraffungar springa lite ledigt över gräset. Springande giraffer ser man ju inte varje dag. Om man inte är en giraff, vill säga.
Efter safarirutten var det dags för lite lunch. Det bör tilläggas att mamma och pappa hade lagt upp ett tidsschema över dagen. Det var mamma som hade fixat in oss på de mycket trevliga överraskningar jag nu ska komma till. När vi hade ätit skulle vi se delfinshowen. Vi fick sitta på VIP-platser allra längst fram. Jag hade inte sett showen på flera år, så det var roligt. Eftersom Markoolio har regisserat spelades bara hans låtar. Han tycker tydligen om sig själv. När delfinshowen var slut var det dags för överraskning nummer ett: delfinklappning. En delfinskötare bad oss gå och tvätta händerna, och sprita dem, sedan berättade hon lite om delfinerna och hur man kan klappa dem und so weiter. En mycket trevligt skötare. Vi fick låna stövlar och gå två och två och klappa på delfinerna. Man fick klappa på alla delfiner förutom ungarna (klappar man ungarna kan tydligen mammorna bli arga). Delfinerna tyckte om att bli klappade, och "slogs" om platserna närmast oss människor. Några ville bli klappade på magen. Jag vet inte hur ni andra är, men jag har alltid haft en undran om hur delfiner egentligen känns. Jag trodde att de skulle vara lite hala, blanka liksom. När det väl kom till kritan kändes de inte alls som jag hade förväntat mig. Man har en bild i huvudet av hur det kommer att kännas när man sätter handen på delfinen, men i samma ögonblick man nuddar så känner man något helt annat. Det blir som felkoppling i huvudet. Ungefär som när man är beredd på att det som finns i glaset ska smaka vatten, och så smakar det cola. Ah, ni vet. Skötaren drog i alla fall en bra liknelse om att delfinerna "känns ungefär som en oliv". Det var sant. Lite gummi-aktiga, fast ändå inte. Hårda, fast ändå mjuka.
När vi hade klappat färdigt tackade vi så mycket, sa hej då till delfinerna och gick och tvättade händerna igen. Man blev kladdig av att klappa delfiner. De hade något slags konstig yta på sitt skinn. Sedan var det dags för överraskning nummer två: "gosa" med lejonungarna. Ett par djurskötare hämtade upp oss i två jeepar, och skjutsade oss till lejonhuset, som ligger mitt i safariparken. Jag, Victoria och Therése förstod först inte vad som var på gång. Jag fick för mig att vi skulle vara med när zebrorna skulle matas eller något i den stilen. Djurskötaren Jimmy blev vår guide hos lejonen. Han berättade att lejonungarna fanns i en bur, och deras mamma i buren bredvid. Vi frågade om det verkligen var okej för lejonmamman att vi gick in till hennes ungar. Jimmy svarade: "Vi får se hur det går." Bara detta svar gjorde oss alla nervösa. Jimmy öppnade dörren till lejonhuset.
Det första som hördes var ett rytande lejon och hur något kastades mot ett galler. Det var lejonmamman som hade slängt sig mot Jimmy. Han var ju dock på andra sidan gallret, men endast ett par decimeter ifrån lejonet. Hon såg ut att vilja äta upp allt som kom i hennes närhet. Gärna lite till. Ingen av oss vanliga medelsvenssons vågade närma oss lejonmammans bur. Det var nämligen så att man var tvungen att passera mammans bur för att komma till lejonungarna. Hur man än gjorde kunde man inte vara längre än kanske en meter ifrån den galna lejonmamman när man passerade hennes bur. Hon fortsatte att ryta och attackera gallret (underförstått oss). Det var, kan man säga, en nära döden-upplevelse. Pappa var den som först vågade sig förbi lejonmamman och in till ungarna.
Jag övervägde situationen. Victoria och Therése gick in till lejonungarna. Jag tänkte att antingen står jag kvar där jag står, och missar då denna förmodligen enda chans i hela mitt liv att få klappa ett lejon. Det kunde jag ju bara inte stå ut med. Jag pressade mig mot väggen och smög förbi lejonmamman, som spände sina ögon i mig och morrade någonstans långt ner i sin mage. Medan vi var inne hos lejonungarna låg mamman hela tiden och tittade på oss från sin bur. Djurskötaren Jimmy höll i en lejonunge som vi fick klappa på. Vi var inte särskilt sugna på att "gosa" med lejonungarna, dels med tanke på att mamman förmodligen hade blivit helt galen och dödat oss, och dels med tanke på att Jimmy sa att ungarnas klor är sylvassa och att en man hade fått hela sin läpp cuttad när han höll i en lejonunge. Att klappa en lejonunge var inte heller vad jag hade förväntat mig. Kanske hade jag väntat mig något mjukare, lenare. Som en kattunge eller hundvalp. Lejonungarna hade jättetjock, tät päls som kändes mer sträv än len. Ni som har hängt med i detta inlägg har redan listat ut att min kära mor ännu inte var inne bland lejonungarna. Hon hade inte vågat sig förbi lejonmamman. Lejonmamman hade dock lugnat sig en aning, så jag sa åt mamma att gå förbi nu. Annars kanske man ångrar sig sen. Faktiskt. Mamma höll nog med lite svagt, samtidigt som hon övervägde sitt liv. Hur som helst så kom hon in till oss andra och fick också titta på de små, söta lejonungarna. När vi gick ut från ungarnas bur ville lejonmamman attackera oss igen.
Som om vi inte var utmattade nog efter denna delvis traumatiska upplevelse ville Jimmy gärna att vi skulle se fler vuxna lejon. Han hämtade en bunke rått hästkött och tog med oss till den så kallade Lejonkulan. Om ni någon gång har åkt safarituren på Kolmården har ni förmodligen sett ett slags bur där lejonen finns. Det är denna bur som kallas Lejonkulan. Där i stod vi och tittade på fem lejon. Två hanar, två honor och en 1,5-åring som jag inte vet om det var en hane eller hona. Förmodligen en hona. Men jag är ju ingen lejonexpert, så ni ska inte lita för mycket på mig. I Lejonkulan var man i alla fall väldigt nära lejonen, en decimeter som närmast. Jimmy berättade om lejon och hur de brukar slåss och hur hanar skyddar sina honor och sedan lämnar dem och sådana grejer. Lejongrejer, liksom.
När vi hade varit i Lejonkulan en stund sa vi hej då till lejonen och fick skjuts tillbaka till parkeringen. Vi tackade så mycket för oss och åkte hem. Alla var helt slutkörda och tysta i bilen på väg hem. Det var nog i stora drag det mesta. Jag överlämnar er åt ert öde, det vill säga några bilder från dagen. Bilderna på lejonungarna har jag tagit med Victorias kamera.
Nu kommer det. Inlägget ni har väntat på. Det är möjligt att vissa av er inte är medvetna om att ni har väntat på det här, medan andra nästan har spruckit som ballonger av nyfikenhet. Vilken av dessa kategorier ni än tillhör ska jag nu berätta om när jag, Victoria, mamma, pappa och min systeryster Therése var VIP-are på Kolmården för en vecka sedan. Ni som tycker att all form av läsning endast hör till skolterminer kan scrolla förbi hela historien och skåda bilderna nedanför. Ni får då själva försöka lista ut vad varje bild vill säga. Hej och hå.
Vår dag inleddes med en tur i safariparken. Vi trodde att vi var smarta som valde att åka safarirutten tidigt på förmiddagen, men det visade sig vara ungefär tvärtom. Allt som allt tog det ungefär en timme, och då genade vi på vissa ställen. Inte gena som i Bruce Willis-actionfilm, där bilar har en tendens att både flyga och brinna samtidigt på ett mycket kriminellt sätt; vi genade som vanliga svenssons helt enligt Kolmårdens genvägs-regler. Trots att rutten tog ovanligt lång tid, mycket eftersom tyskar i husvagnar stannade i ungefär en halvtimme för att se på älgarna, så var det värt det. Vi hade nämligen turen att hamna väldigt nära några giraffer. Några följde efter vår bil och gick sedan om för att lunka strax framför oss. Därefter fick vi se ett par giraffungar springa lite ledigt över gräset. Springande giraffer ser man ju inte varje dag. Om man inte är en giraff, vill säga.
Efter safarirutten var det dags för lite lunch. Det bör tilläggas att mamma och pappa hade lagt upp ett tidsschema över dagen. Det var mamma som hade fixat in oss på de mycket trevliga överraskningar jag nu ska komma till. När vi hade ätit skulle vi se delfinshowen. Vi fick sitta på VIP-platser allra längst fram. Jag hade inte sett showen på flera år, så det var roligt. Eftersom Markoolio har regisserat spelades bara hans låtar. Han tycker tydligen om sig själv. När delfinshowen var slut var det dags för överraskning nummer ett: delfinklappning. En delfinskötare bad oss gå och tvätta händerna, och sprita dem, sedan berättade hon lite om delfinerna och hur man kan klappa dem und so weiter. En mycket trevligt skötare. Vi fick låna stövlar och gå två och två och klappa på delfinerna. Man fick klappa på alla delfiner förutom ungarna (klappar man ungarna kan tydligen mammorna bli arga). Delfinerna tyckte om att bli klappade, och "slogs" om platserna närmast oss människor. Några ville bli klappade på magen. Jag vet inte hur ni andra är, men jag har alltid haft en undran om hur delfiner egentligen känns. Jag trodde att de skulle vara lite hala, blanka liksom. När det väl kom till kritan kändes de inte alls som jag hade förväntat mig. Man har en bild i huvudet av hur det kommer att kännas när man sätter handen på delfinen, men i samma ögonblick man nuddar så känner man något helt annat. Det blir som felkoppling i huvudet. Ungefär som när man är beredd på att det som finns i glaset ska smaka vatten, och så smakar det cola. Ah, ni vet. Skötaren drog i alla fall en bra liknelse om att delfinerna "känns ungefär som en oliv". Det var sant. Lite gummi-aktiga, fast ändå inte. Hårda, fast ändå mjuka.
När vi hade klappat färdigt tackade vi så mycket, sa hej då till delfinerna och gick och tvättade händerna igen. Man blev kladdig av att klappa delfiner. De hade något slags konstig yta på sitt skinn. Sedan var det dags för överraskning nummer två: "gosa" med lejonungarna. Ett par djurskötare hämtade upp oss i två jeepar, och skjutsade oss till lejonhuset, som ligger mitt i safariparken. Jag, Victoria och Therése förstod först inte vad som var på gång. Jag fick för mig att vi skulle vara med när zebrorna skulle matas eller något i den stilen. Djurskötaren Jimmy blev vår guide hos lejonen. Han berättade att lejonungarna fanns i en bur, och deras mamma i buren bredvid. Vi frågade om det verkligen var okej för lejonmamman att vi gick in till hennes ungar. Jimmy svarade: "Vi får se hur det går." Bara detta svar gjorde oss alla nervösa. Jimmy öppnade dörren till lejonhuset.
Det första som hördes var ett rytande lejon och hur något kastades mot ett galler. Det var lejonmamman som hade slängt sig mot Jimmy. Han var ju dock på andra sidan gallret, men endast ett par decimeter ifrån lejonet. Hon såg ut att vilja äta upp allt som kom i hennes närhet. Gärna lite till. Ingen av oss vanliga medelsvenssons vågade närma oss lejonmammans bur. Det var nämligen så att man var tvungen att passera mammans bur för att komma till lejonungarna. Hur man än gjorde kunde man inte vara längre än kanske en meter ifrån den galna lejonmamman när man passerade hennes bur. Hon fortsatte att ryta och attackera gallret (underförstått oss). Det var, kan man säga, en nära döden-upplevelse. Pappa var den som först vågade sig förbi lejonmamman och in till ungarna.
Jag övervägde situationen. Victoria och Therése gick in till lejonungarna. Jag tänkte att antingen står jag kvar där jag står, och missar då denna förmodligen enda chans i hela mitt liv att få klappa ett lejon. Det kunde jag ju bara inte stå ut med. Jag pressade mig mot väggen och smög förbi lejonmamman, som spände sina ögon i mig och morrade någonstans långt ner i sin mage. Medan vi var inne hos lejonungarna låg mamman hela tiden och tittade på oss från sin bur. Djurskötaren Jimmy höll i en lejonunge som vi fick klappa på. Vi var inte särskilt sugna på att "gosa" med lejonungarna, dels med tanke på att mamman förmodligen hade blivit helt galen och dödat oss, och dels med tanke på att Jimmy sa att ungarnas klor är sylvassa och att en man hade fått hela sin läpp cuttad när han höll i en lejonunge. Att klappa en lejonunge var inte heller vad jag hade förväntat mig. Kanske hade jag väntat mig något mjukare, lenare. Som en kattunge eller hundvalp. Lejonungarna hade jättetjock, tät päls som kändes mer sträv än len. Ni som har hängt med i detta inlägg har redan listat ut att min kära mor ännu inte var inne bland lejonungarna. Hon hade inte vågat sig förbi lejonmamman. Lejonmamman hade dock lugnat sig en aning, så jag sa åt mamma att gå förbi nu. Annars kanske man ångrar sig sen. Faktiskt. Mamma höll nog med lite svagt, samtidigt som hon övervägde sitt liv. Hur som helst så kom hon in till oss andra och fick också titta på de små, söta lejonungarna. När vi gick ut från ungarnas bur ville lejonmamman attackera oss igen.
Som om vi inte var utmattade nog efter denna delvis traumatiska upplevelse ville Jimmy gärna att vi skulle se fler vuxna lejon. Han hämtade en bunke rått hästkött och tog med oss till den så kallade Lejonkulan. Om ni någon gång har åkt safarituren på Kolmården har ni förmodligen sett ett slags bur där lejonen finns. Det är denna bur som kallas Lejonkulan. Där i stod vi och tittade på fem lejon. Två hanar, två honor och en 1,5-åring som jag inte vet om det var en hane eller hona. Förmodligen en hona. Men jag är ju ingen lejonexpert, så ni ska inte lita för mycket på mig. I Lejonkulan var man i alla fall väldigt nära lejonen, en decimeter som närmast. Jimmy berättade om lejon och hur de brukar slåss och hur hanar skyddar sina honor och sedan lämnar dem och sådana grejer. Lejongrejer, liksom.
När vi hade varit i Lejonkulan en stund sa vi hej då till lejonen och fick skjuts tillbaka till parkeringen. Vi tackade så mycket för oss och åkte hem. Alla var helt slutkörda och tysta i bilen på väg hem. Det var nog i stora drag det mesta. Jag överlämnar er åt ert öde, det vill säga några bilder från dagen. Bilderna på lejonungarna har jag tagit med Victorias kamera.
04/08/2009
aug 4
Ännu ett bra citat ur Med uppenbar känsla för stil av Stephan Mendel-Enk, sidan 82:
"För kvinnlighet är det precis tvärtom. Att vara kvinna, stå för det feminina, är fel i vilket sammanhang som helst. När sammanhanget är den typ av män som Björn Kellman spelar i Herngren/Holms filmer - en förvuxen tonåring som bara vill leva ett sorglöst rock n' roll liv längs vägarna - framställs alltså kvinnan som ett pedantiskt kontrollfreak. När sammanhanget är bolagsstyrelser blir det tvärtom. Då står kvinnligheten för allt som är okontrollerat, flamsigt, känslostyrt. I vänsterkretsar anklagas kvinnor för att vara medelklassindividualister som kanske går hem i media, men som inte skulle klara sig två sekunder på bygget. I högerkretsar ses de som blödiga smygsossar som inte har mod nog att genomföra den nödvändiga välfärdsslakten." (sic!)
"För kvinnlighet är det precis tvärtom. Att vara kvinna, stå för det feminina, är fel i vilket sammanhang som helst. När sammanhanget är den typ av män som Björn Kellman spelar i Herngren/Holms filmer - en förvuxen tonåring som bara vill leva ett sorglöst rock n' roll liv längs vägarna - framställs alltså kvinnan som ett pedantiskt kontrollfreak. När sammanhanget är bolagsstyrelser blir det tvärtom. Då står kvinnligheten för allt som är okontrollerat, flamsigt, känslostyrt. I vänsterkretsar anklagas kvinnor för att vara medelklassindividualister som kanske går hem i media, men som inte skulle klara sig två sekunder på bygget. I högerkretsar ses de som blödiga smygsossar som inte har mod nog att genomföra den nödvändiga välfärdsslakten." (sic!)
Subscribe to:
Posts (Atom)