31 jan

Kungen är död. Ja, vår King of Coffee, alltså. Kaffekungen. I morse la han av, förmodligen slutkörd av allt kaffe som bryggs här hemma. Det som har hänt är att själva knappen där man trycker igång kaffet har tappat sin reaktionsförmåga, så nu får vi stå och hålla in knappen tills kaffet är färdigt. Tur att man inte brygger 10 koppar varje gång.

Så om ni undrar vad vi gör framöver så står vi och håller på kaffeknappen. I alla fall tills vi har åkt till Elgiganten eller liknande och köpt oss en Moccamaster. Vi och vi, förresten. Blir väl Victoria som får betala för den där bryggaren så länge. Jag har ju nyss köpt en ny bräda.

30 jan

Det är inte meningen att den här bloggen ska bli värsta YouTube-härvan. Det har bara råkat bli så de senaste dagarna. Och nu är det alltså dags igen.

Jag har nämligen hittat det knäppaste sedan färdighackad lök. En cover som inte liknar någon annan. Är den rolig? Är den vidrig? Jag har svårt för att bestämma mig.

Här är covern:



Och här är originalet:



Feeling This-videon påminner mig för övrigt om hur jag satt framför tjock-tv:n och väntade på att videon skulle dyka upp i SVT:s gamla program Spinn så att jag skulle kunna banda den på VHS. Sådant gjorde man faktiskt för tio år sedan. Satt framför tjock-tv-apparater och bandade grejer. YouTube fanns ju inte.

29 jan

När jag hade betalat räkningarna ansåg jag att jag hade råd. Och så klickade jag hem brädan. Nu återstår endast att vänta på att snön ska smälta, och att bevaka stadens asfaltssopning (borttagning av grus) på kommunens hemsida.

Beställde brädan från England, förresten. En affär som heter RouteOne. Det blev totalt ungefär 780 kronor (bräda plus frakt). I Sverige kostar brädan ungefär 1200 kronor (på internet, i affär förmodligen lite dyrare), så jag måste säga att jag är nöjd med priset. 

28 jan

Fick lite extra CSN-pengar den här månaden. Vet ej varför. Det är ju så där ibland. Fick mindre i december, och nu mer. Trevligt, hur som haver. När jag har betalat räkningarna i morgon ska jag se om jag har råd att klicka hem en Bantam-cruiser, det vill säga en sådan bräda som är på bilden. De är ju sjukt coola. Det framgår inte av bilden, men de är väldigt små. Det är det som är så bra. Man kan i stort sett trycka ner den i en ryggsäck, om man har lust. Varför man nu skulle vilja det. Helst av allt vill man ju glida runt på den dagarna i ända.

Men det blir om jag har tillräckligt med pengar över, som sagt. Och så får jag prioritera bort lite andra saker. Exempelvis spelningen med This Town Needs Guns i Stockholm nästa vecka. Själva biljetten är billig, men det blir ändå några hundra med tåg och så. Lite tråkigt. Men håller modet uppe med tanken på att vi snart bor i Stockholm, och då kan jag gå på alla bra spelningar. Vilket innebär att jag kommer vara pank typ hela tiden, för det finns så många bra spelningar där i stan. Så länge mina pengar går till vettiga saker som livemusik är jag dock nöjd. Och så kan jag ju cruisa dit på min Bantam. Det är inte fy skam.

28 jan

Blev mycket ledsen när jag i dag fick veta att Lewis Marnell har gått bort. Lewis var alldeles för ung (30 år) och dessutom nygift. En riktigt skön svensk-australiensk skatare. Boven i dramat heter den här gången diabetes. Men som Lewis team-kamrat Cooper Wilt skrev på sin Facebook: "[...] he's gone too soon but I'm glad to know that he made the most of his life! He traveled nonstop, met and married a great girl, and got to skateboard for a living--- all with a huge smile on his face." 

27 jan

Jag längtar verkligen till dagen då jag och Victoria äntligen flyttar till Stockholm. Att äntligen bo i en lägenhet som (förhoppningsvis) är fin och mysig i själva grunden (det vill säga inte typ asfula element som vi har nu, gråplastiga dörrar, fula golv och mörka trälister som förstör hela intrycket). En lägenhet som verkligen är ens egen, så att man vill hålla den i fint skick. En lägenhet där man får ändra vad man vill hur man vill. För den är ens egen.

Det kommer nog att bli toppen. Tänker på alla grejer och möbler jag vill köpa, när vi väl har flyttat. Lite i taget, så klart. Är det något jag är säker på så är det att man inte ska köpa allt på en gång. Man måste känna efter lite. Bo in sig. Spara ihop pengar. Här är i alla fall några grejer som jag drömmer om just nu:

 Den här taklampan. Fin, va?

En hattlampa. Antingen bordslampa eller taklampa. Snygga är de, i all fall.

Det här skrivbordet. Det är nog det snyggaste skrivbordet jag har sett på länge.

Ett ap-snyggt matbord vill jag ha. Det ska helst vara gjort av gamla golvplankor, som det ovan.

Ett annat snyggt matbord.

Det här matbordet är också fint, om det bara var i mörkare trä. 

Till matbordet vill jag gärna ha typ den här stolen. Pinnstol ska det vara, i alla fall.

På väggarna vill jag ha en massa coola grafiska affischer. Och så mina band-posters, så klart. Detta har Victoria ännu ej godkänt, men hon jobbar ju ofta kväll så jag hinner nog spika upp några tavlor utan innan hon hinner säga nej.

Någonstans i lägenheten vill jag ha någon möbel som min kompis Mimmi har gjort. Hon är nämligen sjukt duktig på att renovera möbler så att de blir finare än vad de var innan. Den gula stolen är fin, tycker jag. Sedan finns det ju så många pallar som jag vill krama om och ta hem... Någon Mimmi-möbel ska det i alla fall bli! Här är hennes hemsida, förresten.

Som pricken över i drömmer jag även om denna exklusiva förstärkare från Marshall. Vore perfekt att ha som högtalare till datorn. Tyvärr tillverkas den endast i ett begränsat antal, så den kostar alldeles för mycket för mig just nu. Men om jag vinner på Triss, så...

26 jan

Såg Fish Tank häromdagen. Gillade den verkligen. Riktigt bra skådespeleri - att Katie Jarvis (som spelar Mia) inte har gjort fler filmer efter Fish Tank förvånar mig verkligen. Eller snarare gör mig ledsen. Vill se mer av Katie.

Fish Tank handlar om Mia som drömmer om att få dansa streetdance på heltid. Hon bor med sin ansvarslösa mamma och sin uppkäftiga lillasyster. Mamman kan definitivt klassas som en av de sämsta mammorna någonsin - hon vill själv vara en ungdom och kör ut båda ungarna för att få festa tillsammans med sina kompisar. Hennes sätt att vara sätter tyvärr djupa spår i barnen; Mia har sina problem men det som framför allt bekymrar mig är hur lillasystern anammar mammans livsstil.

Hur som helst: mamman träffar en ny kille, Connor. Han verkar vara den första vuxna personen som verkligen tar en vuxenroll i Mias liv. En person som ser henne, som intresserar sig för hennes liv. Connor verkar vara en hyvens kille. Nästan lite för bra. Mia bli misstänksam, och försöker ta reda på vad Connor döljer.

Det här är en film precis i min stil. Den hårda, grymma och gråa verkligheten skildras på ett sätt som nästan känns dokumentärt. Fattigdomen. Vemodet. Många scener fastnar i hjärnan. Jag kommer inte att kunna släppa den här filmen på ett bra tag. Och det är sådana filmer jag uppskattar mest. De som verkligen gör ett avtryck i livet. Ja, jag tror ta mig tusan att jag ska köpa filmen på dvd en vacker dag. Det händer inte ofta, kan jag lova.

Rekommenderas för alla som gillar den brutala sanningen och diskbänksrealism.

25 jan

Nu har det hänt något mycket märkligt. Vi kan kalla det ett paradigmskifte. En ny era. Jag - ja, du läste rätt; jag - har köpt märkesschampo. Jag som alltid har lagt så lite pengar som möjligt på schampo och balsam. Har väl inte precis köpt Eldorado, men vi kan säga att jag har hållit mig i prisklassen 30-40 kronor per flaska. Cirka. 

Så här började det: jag var och klippte mig innan jul. Då frågade frisören om jag inte hade ont i hårbotten, för hon upptäckte något som såg ut som eksem. En irriterad hårbotten med någon form av utslag. Kliar det inte? frågade hon. Det hade jag aldrig reflekterat över. Det kliade inte, inte vad jag hade lagt märke till i alla fall. Men så sög jag på den där karamellen och insåg att det kanske kliade, bara det att jag var så van vid det att jag inte märkte det längre. Och ju mer jag tänkte på det, desto mer kom jag på mig själv med att klia i hårbotten.

Frisören hade berättat för mig att hårbottnen kan bli irriterad av att man använder "fel" schampo. Vad "fel" schampo är enligt en frisör har jag ingen aning om, men allt som kostar mer än 40 kronor per flaska måste ju vara lite mer rätt, i alla fall. Därför slog jag till på produkterna ni kan skåda i bilden ovan. Ett schampo och ett balsam. Scalp betyder alltså hårbotten, och det där ska tydligen vara bra för just den. Och nu sitter jag alltså här med två dyra flaskor och hoppas att min lilla scalp ska bli lite mindre arg på mig. Det är ju värt ett försök, i alla fall.

Det är alltså ingen vanlig gammal dammig ungdomsblogg ni avnjuter längre. Nej. Härmed kan ni arkivera denna blogg under kategorin hälsa. Välmående. Kanske mode. Modelejonets blogg. Jag är så gott som en fashionista. Om jag köper en egen burk av den där Clarins-krämen som Victoria har (som jag snyltar av typ varannan dag) så är jag nog det. En fashionista med en välmående hårbotten.

Nog om det! Ni måste långsamt vänja er vid det nya modelejonet inom mig; det får inte bli för mycket på stört. Därför kommer här lite av det gamla vanliga: Alfons. Han har faktiskt bott hos oss i nästan exakt ett år nu. Lite mer, till och med. Han flyttade hit i början av januari förra året. Det firar jag med ett par bilder jag tog i dag. 

24 jan

Det här är Ian Watkins. Han är känd som sångare i det walesiska rockbandet Lostprophets. Just nu sitter han häktad, misstänkt för sexuellt ofredande mot minderårig (möjligtvis i plural, det vill säga flera olika barn), innehav av både barn- och djurpornografi samt att han tillsammans med två andra personer ska ha planerat att våldta en ettåring.

Ja, han verkar vara sjuk i huvudet. Och visst, man ska inte döma någon i förväg (än så länge har han ju inte dömts, utan är i nuläget misstänkt). Att han har suttit häktad sedan december tyder dock på att det finns starka bevis mot Ian. Resten av killarna i Lostprophets verkar lika chockade som vi andra, med tanke på meddelandet de har lagt upp på sin hemsida.

Jag tror att jag var ungefär 14 år när jag hörde Lostprophets första gången. Den första låten jag hörde var Last Train Home, och jag älskade den från första stund. Jag behövde bara höra introt för att förstå att det där var en låt jag verkligen skulle gilla. Jag köpte skivan. Start Something heter den. Jag gillade verkligen albumet. Det snurrade många varv i skivspelaren; låtarna följde med mig när jag lämnade högstadiet och tog mig igenom hela gymnasiet. Och efter det. Det fanns ett driv i låtarna som ofta passade in, var jag än tycktes befinna mig i livet. 

Det var alltid bara den där skivan. Aldrig någon annan Lostprophets-skiva. Det de hade gjort innan klingade inte lika bra i mina öron, och efter följde bara ett enda långt förfall. Start Something var deras enda fullträff.

När jag fick höra om misstankarna mot Ian förändrades hela min snäva Lostprophets-relation. Hur ska jag nu förhålla mig till bandet? Jag raderade Start Something och några B-sidor jag hade på datorn. Funderade på att gå och slänga mina Lostprophets-album i plastinsamlingen. Nu är det ju inte längre bara en kille som heter Ian som sjunger de där låtarna som jag har kunnat utantill; det är även (bland annat) en pedofil. En person som jag inte respekterar och aldrig mer kan se på samma sätt. Vinkeln är annorlunda. Jag minns när Chris Brown hade misshandlat Rihanna, och jag ansåg att ingen skulle lyssna på hans musik. Ingen skulle köpa hans skivor, spela hans låtar på Spotify eller gå på hans konserter. Ingen skulle bidra till kvinnomisshandlarens leverne. För mig var det enkelt; jag har aldrig tyckt om Chris Browns musik och kommer aldrig att göra det heller (men kul för honom att han har hittat autotune-knappen i Logic, liksom). 

Men nu handlar det plötsligt om min musik. Min skiva som jag gillar. Min bandkille som har funnits i ett litet hörn av mitt lilla liv sedan typ 2004. Ska jag ta avstånd från Lostprophets? Ska jag slänga deras skivor? Ska jag aldrig mer lyssna på Start Something? När jag började fundera över det här insåg jag verkligen att det är svårt att leva som man lär. Nu hade jag lite "tur", i och med att jag inte är och aldrig har varit värsta Lostprophets-fanet. Kommer aldrig att bli. Men jag började tänka i lite större banor och tanken slog mig att världen är full av svin (surprise!). De finns överallt och de kan finnas bland mina favoritmusiker. Mina idoler. Tänk om Tom DeLonge skulle genomföra ett massmord. Vad skulle jag göra då? Aldrig mer lyssna på blink? Slänga alla deras skivor? Tänk om Winnerbäck skulle bli åtalad för innehav av barnpornografi. Vad skulle jag göra då? Kämpa med svettiga tårar för att sudda bort honom ur mitt liv? Skulle det ens gå?

Jag har ingen lösning på de här frågorna. Man skulle ju kunna tro att jag hade det, eftersom jag tog upp ämnet, men det har jag alltså inte. Just nu har jag fullt upp med att be till alla mighty powers att mina idoler inte har några märkliga böjelser; inte planerar några dåd. 

Just nu hoppas jag först och främst självklart att Ian är oskyldig. För alla eventuellt offers skull hoppas jag verkligen det. Men om han nu är skyldig så hoppas jag att han får ett hårt och långt straff. Skit ska skit ha, heter det ju. Är han skyldig så är han ett större svin än jag någonsin hade kunnat föreställa mig. Men jag hoppas att han i så fall tar sig igenom hela sitt straff (utan att typ bli dödad i fängelset - lycka till liksom). När man har tagit sitt straff är man nämligen värd en andra chans. Det tycker jag, i alla fall. Och då kanske jag kan damma av Start Something, lägga skivan i spelaren, trycka på play, höra introt till We Still Kill the Old Way och bläddra i det tummade konvolutet. Minnen kommer att fladdra i hjärnan. Till varje låt finns egna minnen. Skillnaden kommer att vara att varje minne har blivit smutsigt. Fläckat av Ians osmakliga val av vägar genom livet. 

Det var väl det om detta, ungefär. Vill man läsa mer om Ian Watkins åtal så har BBC skrivit om det här. Några svenska hänvisningar är den här, den här och den här. Annars kan man ju alltid googla själv. Eller fråga Jesus Kristus från Nasaret (om man nu råkar vara lite religiös av sig).

23 jan

I morgon kommer två saker att hända:
1) Jag ska försöka gå upp klockan halv sju på morgonen för att ta mig till föreläsningen som börjar klockan åtta plus akademisk kvart.
2) Jag ska blogga om en kille som är dömd för sexuellt ofredande mot barn samt innehav av djurporr på datorn. Vinkeln på detta (en vinkel ska man väl alltid ha?!) är att den här killen tyvärr är medlem i ett band som har gjort en skiva som jag tyckte var väldigt bra. Skulle fortfarande ha tyckt. Nu vet jag inte vad jag ska tycka längre. Mer om detta i morgon, som sagt.

Lauren har nyss gått hem. Hon var här och åt middag med mig och Victoria. Vi åt en variant av nasi goreng, mumsigt! Sedan såg vi en Beck-film (tomheten efter att Lost tog slut för oss blev så stor att vi blev tvungna att komma på något annat att titta på, så nu ska vi se alla Beck-filmer).

22 jan

Inspirerad av Sandra hoppar även jag på Fredrik Wass projekt om att skriva minst ett blogginlägg i 100 dagar. 100 dagar i sträck, alltså. Min personliga ambition med utmaningen kommer att bli att publicera fler foton och skaka liv i det som min blogg brukade vara. Göra den lite mer tilltalande igen.

I morgon börjar projektet. Vi får se hur det går!

15 jan

Sitter och skriver på min hemtenta och inser saker om mig själv. I dag har jag verkligen - en gång för alla - insett och accepterat att jag måste ha en deadline för att få något gjort. Inte bara ha en deadline, utan även vara nära den. När vi fick tentan i måndags förra veckan fick vi veta att den skulle in onsdagen veckan därpå (det vill säga i morgon). Ovanligt lång tid för en hemtenta. Detta innebar för min del att jag fick väldigt lite gjort de där första dagarna. Letade lite citat i några romaner. Började skriva ett ganska luftigt kladdpapper om saker jag eventuellt skulle kunna ta upp. Det gick långsamt framåt, helt enkelt.

Men nu jäklar. Nu är det bara en dag kvar, och jag skriver så att alla möjliga tangenter på datorn blir fingerfettade. Det går undan. Det skrivs och suddas och flyttas och tas bort och citeras huller om buller. Har inte ens hunnit duscha i dag för att jag har skrivit så mycket.

Sådan är jag. Tydligen. Får mest gjort när slutet är nära. Nu måste jag återgå till tentan. Adjö.

13 jan

Här är en gubbe. Ingen särskilt snygg gubbe, heller. Färgåtergivningen av målningen är inte direkt den bästa, så gubbens hår är nästan lite rosa-skiftande. Frisyren är väldigt... gammalmodig. Ögonen är lite ojämna och själva gubben ser lite ledsen ut.

Vad gör då denne sorgsna gubbe i min blogg? Det undrar ni så klart nu. Här är det nämligen jag som bestämmer vad som ska undras och inte. Så här ligger det till: genom att visa er denna bild hoppas jag att ni som ser det här inlägget ska bli lockade att läsa en bok. Om jag nu ska vara en sådan där jobbig människa som försöker få folk att läsa böcker (huga!) hejvilt borde jag ju i alla fall haft vett att locka med en snygg bild, kan tyckas. Borde jag inte ha valt en jämn och glad gubbe? Svaret är självklart nej. Det borde jag inte ha gjort. Att gubben ser ledsen ut passar nämligen väldigt bra med själva boken, som jag ännu inte tänker avslöja namnet på. Det är gubben på bilden som har skrivit boken. 

Vad är det då han har skrivit? Det ska jag strax komma till. Först ska jag bara nämna att jag har en läslogg. Det är en anteckningsbok där jag skriver vilka böcker jag har läst, och när jag läste dem. Det allra bästa med min läslogg är att jag även skriver citat ur boken ifråga, om jag har hittat några meningar jag gillar, eller kanske bara ett ord som har fastnat. Uttryck. Formuleringar. Sådana grejer plitar jag ner under boktiteln och det där. Skitbra (och kul) att ha en läslogg att bläddra i ibland. Se vilka böcker man borde läsa om. Vilka man minns.

I boken som den ledsna och ojämna gubben har skrivit hittade jag ovanligt många citat som jag antecknade i min läslogg. Förutom bilden på gubben är det dessa citat jag hoppas ska locka er att göra som jag och en gång för alla läsa den boken (kan avslöja att det är en klassiker som gamla skolfröknar och alla möjliga tjatar om typ hela tiden och detta eviga tjat gjorde liksom att man (jag) blev helt anti och inte ville läsa den hajpade boken (man (jag) tänkte typ: ofta den är bra om en massa gamla dammiga lärare tjatar om den) och därför blev det helt enkelt aldrig av). Så, bered er nu, för här kommer citaten:

"Varje träd, varje häck är en blombukett, och man skulle nästan ha lust att vara en ollonborre för att få sväva omkring i detta hav av dofter och suga all sin näring därur."

"Det finns icke ett ögonblick, som ej förtär dig och de dina, icke ett ögonblick, då du ej är en förstörare av liv, och måste vara det!"

"Jag tänker ofta: om du bara en gång, bara en enda gång kunde få trycka henne till detta hjärta, så skulle hela din tomhet vara utfylld."

" [...] du känner ej, att i ditt krossade hjärta, i din rubbade hjärna ligger din olycka [...]."

Vilka formuleringar! Så otroligt gamla formuleringar som är så fina! De här citaten är nämligen ungefär 200 år gamla. Den ledsna gubben måste ha varit emo-kulturens grundare, typ! Jag tänker fortfarande inte avslöja vilken bok det är. Inte riktigt än. Först ska jag dra handlingen lite grann (och eftersom den är så välkänd så kommer jag även att avslöja slutet): en kille blir superkär i en tjej som tyvärr redan är förlovad med en annan kille. Den första killen är så olyckligt kär att han nästan blir besatt av själva kärleken. Hela boken utgörs av brev som han skriver till en kompis, där han helt enkelt vältrar sig i sina känslor. Sina känslostormar. Han har så mycket kärlek till både den där tjejen och naturen att kompisen som tar emot alla brev måste bli helt trött i huvudet. Killen som är olyckligt kär hoppas hoppas hoppas att han ska kunna bli ihop med tjejen, men till slut inser han att det är kört. Han kommer aldrig att få henne. Då svämmar hans känslor i stort sett över, och han bestämmer sig för att han måste dö. Det är det enda sättet att få ett slut på lidandet. Han begår självmord, och sedan är boken slut.

En emo-bok från 1700-talet, helt enkelt. Boken heter Den unge Werthers lidanden och gubben på bilden där uppe heter Johann Wolfgang von Goethe. Emo som jag är så kan jag direkt säga att jag kommer att läsa boken igen. Flera gånger. Werther - så heter alltså han som är olyckligt kär - klamrar sig liksom fast i hjärtat när man har läst boken. Det går inte att sluta tänka på honom. Hur han kunde vara så glad över att ha träffat den där tjejen, trots att känslorna åt upp honom och gjorde så att han tog livet av sig. 

Ja, vad mer kan jag säga. Läs den, för sjuttsingen. Ge Werther en chans. Det är han väl värd? Så länge man gillar ledsen musik (och vem gör inte det? Ursäkta att jag frågar, men vem sjutton lyssnar på glad musik och tycker att den är bättre än den ledsna musiken? Typ ingen) så borde man helt klart gilla Werthers hjärtslitande brev.

8 jan

Känns som att min blogg är tunn och tråkig nu för tiden. Bloggar sällan och när jag väl gör det så är det typ om något helt ointressant. Men men. Så kan ju livet också vara, ibland. Händelselöst. Har i alla fall fått hemtentan nu och den kommer nog bli ganska rolig att skriva. Den ena delen består av att man ska göra en ordlista, där man själv väljer ord/begrepp/författare som man tycker bäst beskriver den tidsperiod i litteraturhistorien som vi nyss har studerat och läst om. Har kommit på några ord som jag överväger att ta med. Suger på karamellen, kan man säga. Lite kul och annorlunda tentafråga tycker jag, i alla fall!

Annars händer väl inte särskilt mycket, så här i hemtentavecka-tider. I morgon blir det en promenad till stan med Victoria. Jag ska bland annat kolla på Myrornas efter skönlitteratur till nästa kurs. På fredag blir det examensfirande, då blir nämligen Emma en utbildad sjuksköterska! Skoj!

För att avrunda detta otroligt intressanta blogginlägg kommer nu några Instagram-bilder från den senaste tiden. (Har ett gäng bilder på vanliga kameran också, som behöver överföras till datorn. En annan dag.)

Fick en akustisk gitarr i födelsedagspresent/julklapp av pappis! Hur snällt?! Tim Armstrongs signaturgitarr från Fender, även kallad Hellcat-gitarren. Den är lite retro i designen. Och så dödskallar på. Punk som tusan!

Hittade lite ankor i en frysdisk. (Ja, jag vet att det heter änder. Men ankor låter mycket bättre.)

En helg var vi hundvakt åt Nova. Nova ville busa med Alfons, men Alfons kände inte riktigt att han var i behov av någon ny buskompis, utan betraktade hellre "monstret" på avstånd.

Firade jul hos släkten i Karlshamn. Victoria och Malin målade en av mina naglar. Man måste ju kunna bjuda på sig själv.

En dag fick Alfons för sig att han får vila på köksbordet. Vilket han så klart inte alls får.

Jag beställde lite grejer från det stora Amerikat: en Pianos Become The Teeth-t-shirt och två AP-tidningar. Gamla nummer av AP, bör tilläggas. Blink-numret ville jag köpa när det begav sig, men så fanns inte just den tidningen på Press-Stop här i stan. Så hittade jag den äntligen nu. Slog till på ett nummer med Taking Back Sundays historia, också. Ska bli intressant att läsa.

4 jan

"Hur sjutton går det för lilla Bea nu då, med all den där läsningen som skulle bli av und so weiter?" frågar ni er säkert med jämna mellanrum. Jo tack, det går framåt! Har betat av alla romaner nu och även ett par pjäser, nu är det främst lyriken kvar och så lite utdrag ur olika böcker. Och så facklitteraturen, så klart. Det ska nog gå, det här. Att hinna läsa allt, alltså. Hur själva tentan ska gå har jag ingen aning om. Men i vanlig ordning har jag planerat att göra mitt bästa.

Det var allt jag hade på hjärtat i dag. Nu ska jag göra en kopp kaffe och återgå till att läsa. Kanske tar en macka på det, också.

2 jan

Hade inget kaffe i munnen när jag öppnade studentmailen för en stund sedan. Men hade jag haft det så hade jag satt det rakt i vrångstrupen. I inkorgen fanns nämligen ett mail från den här kursens lärare, där hon lite glatt (kan jag tänka mig) överraskade (chockerade) oss studenter med att hemtentan äger rum nästa vecka.

Okej, resten av människorna i min klass kanske inte blev chockade. Vad vet jag. Själv hade jag i alla fall ingen aning om att vi redan ska ha tenta på den här kursen. Jag hade räknat med att det var minst ett par veckor kvar till dess. Det här ändrar minst sagt mina planer för det som återstår av den här veckan. Tentan delas ut på måndag och så måste jag ha läst i stort sett allt. Det är svårt att hinna läsa under tiden man har hemtenta. Hittills har jag kvar en hel drös romaner plus några hundra sidor i facklitteraturen. "Amen hallå asså vad kul å ba läza en massa spenande böcker liksom!!!11!!" tänker ni kanske nu. Då kan jag på stört upplysa er om att det inte är ett dugg spännande att läsa en massa skitgamla böcker från typ 1500-/1600-/1700-talet när man är tvungen att göra det. Dessutom måste man (i alla fall jag, eftersom jag ligger efter i planeringen) läsa hejdundrande snabbt samtidigt som man måste memorera allt det viktiga ur alla böcker, eftersom i stort sett vilken fråga som helst kan dyka upp på tentan.

Så ligger det till. Blev så stressad nu att jag känner mig lamslagen. Har i alla fall gjort i ordning en kanna kaffe, och ska nu ta plats i sängen och fortsätta läsa Prinsessan de Clèves. Har väl ungefär hälften kvar av den (astråkig bok). Sedan blir det Den unge Werthers lidanden eller Tartuffe eller något. Till min stora glädje har även UR gjort tv-program om typ romantiken, upplysningen och så vidare. De ska jag helt klart se. Behöver titta på något som omväxling till allt läsande. Och UR lär ju vara sjukt pedagogiska. Perfekt för mig just nu.

19 dec

Sitter och lyssnar på blinks nya EP (ja, fortfarande) och blir helt tårögd av att höra Toms och Marks röster tillsammans i refrängen till Pretty Little Girl. För en stund sedan tittade jag på YouTube-klippet ovan, där Travis trummar med sina pinnar för glatta livet, och blev tårögd. Toms ord till sin fruga i den här Pretty Little Girl-låten gör mig tårögd. Marks aggressiva allvar i Dogs Eating Dogs gör mig tårögd. Det faktum att blink för första gången på väldigt länge har slängt ihop en akustisk låt gör mig tårögd. Allt med den här EP:n är så fint. Till och med omslaget, som jag i vanliga fall skulle tycka är ganska så fult, är fint. Det är väl sådan jag är nu för tiden. Skör och bräcklig. Känslorna sätter sig ibland längst ut på alla hudlager och då kan jag sitta så här och nästan börja gråta av att Mark sjunger "It doesn't hurt that muuuuch" i bakgrunden på When I Was Young. Disaster låter som om den kom direkt från blink-182-plattan och det gör att jag nästan börjar gråta. Hur kan de vara så fina. De här killarna. Har man aldrig haft ett favoritband som man älskat villkorslöst går det inte att förklara den här känslan. Musiken bandet gör bor i hjärtat på en. Låtarna pulserar i takt med hjärtslagen. Det känns som om personerna i bandet är innan för huden på en; rinner med blodet i venerna. Man måste ha varit eller vara ett väldigt stort fan av någon för att förstå det här. Annars låter det bara som en massa trams. Inbillning. Det är det inte. Det är kärlek.

18 dec

Sitter och lyssnar på blinks nya EP Dogs Eating Dogs. Den släpptes i dag. Fem sprillans nya blink-låtar som man kan njuta av resten av sitt liv. Det enda lite tråkiga med EP:n är att blink endast valde att släppa den digitalt. Det finns alltså ingen fysisk upplaga. Tråkigt för oss som gillar att köpa skivor och ha ett skivkonvolut att göra fettiga fingeravtryck i och bläddra i fram och tillbaka tills häftstiften börjar lossna. Men de ville kanske få ut hela kalaset innan jul och så (med tanke på jul-hysterin som härjar på deras hemsida plus att låten Boxing Day är lite julig), och då hade de helt enkelt inte hunnit fixa fram en fysisk skiva.

Hur som helst. Skitbra låtar har blink pillat ihop. Låtarna skrevs och spelades in under väldigt kort tid, tror att det bara har tagit ett par eller kanske tre månader. Och den här gången har killarna faktiskt sammanstrålat allihopa i en och samma studio för att spela in. Inte som på Neighborhoods, när de spelade in mycket från olika ställen i världen och mailade och grejade. Jag gillar i och för sig Neighborhoods ap-mycket, men det blir ändå en helt annan känsla i musiken när bandet har umgåtts och peppat varandra under inspelningsprocessen. Det faktum att man som lyssnare vet att bandet har befunnit sig på samma fysiska plats under inspelningen tillför något till låtarna, helt enkelt.

Om någon är sugen på att höra dessa ljuvliga ljud så går det bra att köpa EP:n här för endast $4 (typ 26 pix - fatta vad billigt!). Och ofta man inte är sugen på att höra nya blink-låtar, liksom. Det enda (?) gamla hederliga punkrock-/pop-punk-bandet som har åldrats med stil och utvecklats utan att låta skit/intetsägande/som om de befinner sig i en avgrundsdjup ålderskris. Själv köpte jag EP:n två gånger. Sådan är jag. Vill att Mark, Tom och Travis snabbt som sjutton ska skrapa ihop sina intjänade slantar för att låsa in sig i en studio och skriva en ny fullängdare. Väntar ständigt på ett mästerverk à la blink-182-skivan.

18 dec

I dag är mammas femtioåttonde födelsedag. En tung dag på många sätt. Jag och Victoria gick till minneslunden på kyrkogården och tände ljus.

3 dec

Uppdatering sedan förra inlägget: la mig på soffan för att typ skörda mitt vete och grädda några nya pajer i Hay Day. (Livsfarligt att lägga sig på soffan när man redan är trött!) Frös trots att jag hade både tjocktröja, mjukisbyxor, strumpor och raggsockor på mig. Då kom Alfons och ville gosa med mig, så han la sig i mitt knä. Då hade jag inte hjärta att resa mig och göra kaffe, så jag låg kvar helt enkelt. Då somnade Alfons i mitt knä, och han var ju varm och skön så jag somnade också. Sedan sov vi där i någon halvtimme eller så. När jag vaknade blev Alfons ännu mer gosig, så jag var ju bara tvungen att mysa med honom (han är ju söt).

Nu är kaffet i alla fall redo, och jag ska sätta igång med dagen. Har dessutom tagit på mig långkalsonger under mjukisbyxorna så att jag ska slippa frysa.

3 dec

Har ingen lust att gå till skolan i dag. Och har jag ingen lust att gå dit, då är det ingen idé att gå. Lär ju inte vara särskilt koncentrerad på föreläsningen om jag inte är motiverad, liksom. Tänkte plugga hemma i dag, i stället. Kanske göra något på mitt examensarbete för en gångs skull. Snart är det väl dags att dra igång med examensarbete nummer två (du som kom på att folk på lärarprogrammet ska skriva två examensarbeten - må du brinna livligt i helvetet), och då är det ju bra om jag börjar bli klar med det första. I alla fall någorlunda.

För ungefär en timme sedan såg jag julkalendern. Var uppe redan klockan sex, för Alfons var busig och då kan man inte sova. Livet som kattkvinna tar på krafterna ibland. Tur att han är gullig, i alla fall. Nu sitter jag och laddar inför dagens första kopp kaffe med lite musik som en gammal klasskompis har varit med och skapat. Det är fint att lyssna på musik som folk man känner har gjort, tycker jag. Känns liksom lite närmare; lite mer verkligt. Det jag lyssnar på är Mamont. De släppte tidigare i år sin debutplatta Passing Through the Mastery Door. Lyssnar vanligtvis knappt alls på den här typen av musik (typ stoner-rock), men ville så klart höra hur kalaset låter. Den låt jag tycker bäst om hittills är Creatures. Det är hur som haver en skiva med riktigt tight ljud; jag gillar verkligen själva produktionen. Mycket proffsigt.

Jaha. Nu är det väl dags att fixa en kopp kaffe. Försöka komma igång med dagen. Vi får se hur det ska gå.

27 nov

Det var länge sedan jag lärde mig så här mycket under en 7,5-poängs-kurs. Det var väl möjligtvis i somras, när jag läste webbutveckling och faktiskt kan göra hemsidor sedan dess. Men nu handlar det ju om litteraturhistoria. Antiken och medeltiden. Har pluggat på om Homeros, Dante, Boccaccio, Sapfo, Catullus, Aisopos, Vergilius och en massa andra sedan länge döda människor. Folk som liksom satt och skrev ihop en massa bokstäver, (förmodligen) utan en enda tanke på att vi så här hundratals (ibland tusentals) år senare fortfarande skulle sitta och läsa just de där orden. Folk som har blivit megakändisar utan att de hade en aning om att de skulle bli det. Det är galet. Världen är galen. Och tänk så få grejer som är bevarade från den där tiden för ett par tusen år sedan, jämfört med hur många grejer som bevaras i dag. Allt bevaras. Det är ju liksom plikt på att spara ett visst antal ex av typ varje grej som trycks. Det är helt sjukt.

Vet inte vad jag vill med det här inlägget. Vill inte särskilt mycket alls just nu förutom att skriva tentan i morgon. Får den överstökad. För ovanlighetens skull har jag inte haft någon tentaångest alls. Har bara läst på så gott jag kunnat. Man kan inte göra mer än sitt bästa. Har liksom inte ens kraft att ha tentaångest. Det är bara onödigt.

När tentan är över, någon gång runt klockan 12 i morgon, ska jag gå hem och sedan inte lyfta ett finger på hela resten av dagen. Lägga mig i sängen och lyssna på skivor. Eller kanske ha Breaking Bad-maraton. Nu ska jag förresten också lägga mig i sängen. Klockan är snart halv tolv. Måste nog gå upp kvart i sex i morgon bitti om jag ska hinna äta frukost ordentligt innan tentan. Då är det verkligen dags att sova nu.

25 nov

En bra grej är förresten att jag och pappa köpte min födelsedagspresent/julklapp när vi var i Stockholm förra helgen. En fördel med att fylla år nära julen är ju nämligen att man kan önska sig en enda stor sak i stället för en massa små. Exempelvis. Jag sa i alla fall till pappa att jag önskar mig den här grejen, och så köpte vi den på lördagen. Längtar tills jag får den! Tänker inte avslöja vad det är, men det är något som jag kommer att använda jättemycket.

25 nov

Borde göra:
- plugga litteraturhistoria
- plugga ännu mer litteraturhistoria
- eller i alla fall skriva på mitt examensarbete

Vill göra:
- spela gitarr
- googla saker
- spela Hay Day
- se Breaking Bad
- läsa vilken bok som helst förutom de vi har läst i litteraturhistoria-kursen
- spela Bejeweled
- YouTube:a saker
- retweeta saker på Twitter

Ja, ni fattar. Det är ett ganska intressant fenomen det här med hur jag inte alls är sugen på att göra saker jag borde göra, trots att jag i normala fall skulle tycka att de var roliga. Om det hade varit valfritt, liksom. Måsten blockerar inspirationen. Så är mitt liv. Någon kanske borde forska lite på det området? Skriva en uppsats? Bara ett förslag.

Om några dagar har jag tenta i litteraturhistoria. Antiken och medeltiden, är det som gäller just nu. Men det är svårt att plugga till en tenta i litteraturhistoria. Var ska man börja? Var ska man lägga fokus? Jag har ju redan läst allt (okej, det mesta i alla fall) en gång. Varit med på nästan alla föreläsningar och seminarier. Antecknat en del. Borde inte det räcka? Man kan ju liksom inte precis läsa om allt. Jag kanske borde plugga in årtal? Sådant kan ju komma. Det har ju hänt förut, liksom. Av någon anledning.

Medan jag har suttit och skrivit det här har jag i alla fall bestämt mig: nu ska jag plugga. Läsa på. Jag börjar med att ladda ner lärarens PowerPoint-föreläsningar och läsa dem. Sedan ska jag läsa mina egna anteckningar. Sedan får jag spela gitarr. Eller vad jag nu har lust att göra.

En kopp kaffe på det så ska nog livet kunna gå vidare.

23 nov

Mammas begravning hölls på Pelles lusthus i Nyköping, exakt två veckor efter att hon hade gått bort. Jag tänker ofta på den. Kanske varje dag. Alla fina ord som sades. Alla låtar som framfördes. Blommorna. Den ljusa kistan. Hur regnet öste ner så att vatten rann längs med alla fönster. Hur det slutade regna precis när mammas kista bars ut till bilen och vi alla gick efter i kistbärarna med tunga steg.

Ingen är förvånad över att mamma hade planerat nästan hela sin begravning. I detalj. Mamma tyckte om att vara strukturerad, och dessutom hade hon ju i stort sett haft flera år på sig att fundera över just den där stunden. Den hon aldrig själv skulle vara med om, men som vi andra var tvungna att ta oss igenom. Mamma hade skrivit önskemål om låtar, sångare, officient, plats, mat, klädsel, blommor, kistbärare. Det mesta man kan tänka sig. Till och med vem som skulle fixa själva blomsterarrangemangen hade mamma önskemål om. Under två veckors tid gjorde vi vårt bästa för att ordna så att allt skulle bli som mamma ville. Ringde folk som blev rörda och hedrade över att just de hade blivit utvalda. Folk som sa ja på direkten, utan att tveka en enda sekund.

Så kom den där fredagen. Hela familjen kom i god tid till Pelles lusthus för att se hur det såg ut när allt var på plats inne i den stora, ljusa salen. Vi började gråta. Det var förmodligen finare än mamma någonsin hade kunnat föreställa sig. Liljor och orkidéer täckte kistan. Gröna kvistar slingrade sig över ett foto på mamma. Vid sidan av kistan stod några stora blomsterarrangemang som folk hade skickat. Det var en märklig känsla.

Jag vet inte hur många som kom till begravningen. Kanske 150 personer. Kanske lite fler. Många som ville ta farväl av mamma. En låt som mamma hade önskat till begravningen var Tears in Heaven av Eric Clapton. Pianisten och gitarristen spelade den medan vi i familjen gick in i salen, när alla andra redan hade satt sig. Den första låten som sjöngs var Tommy Körbergs Stad i ljus. Efter att officienten hade berättat om mamma och hennes liv (dels utifrån saker vi i familjen berättat, dels utifrån egna minnen (officienten var en nära vän till mamma)) framfördes en Winnerbäck-låt. Bland sina önskemål av låtar hade mamma bara skrivit att hon ville ha med någon eller några av hans låtar, men inget mer specifikt. Att någon av hans låtar skulle framföras under begravningen var givet. Winnerbäck är vår familjs husgud. Alla började lyssna på honom samtidigt, och det var i ungefär samma veva som mamma fick beskedet att hon hade bröstcancer. För cirka tio år sedan. Winnerbäck har varit med oss i ur och skur sedan dess. Dåliga tider. Bra tider. Vi har varit på konserter. Ibland tillsammans. Ibland inte. Varje gång jag var på Winnerbäck utan mamma ringde jag henne om han spelade Ingen soldat. En av mammas Winnerbäck-favoriter. Då kunde hon i alla fall höra den genom luren, även om hon inte hade kraft att vara på själva konserten.

Det där var ett litet sidospår. Efter minnestalet om mamma skulle i alla fall sångaren, gitarristen och pianisten framföra en Winnerbäck-låt, men mamma hade ju inte valt exakt vilken. Det tog dock inte lång tid för mig, pappa och Therése att bestämma oss för vilken låt vi ville ha med. Vi kunde konstatera att alla tre - utan att ha diskuterat det innan - direkt tänkte att just den här Winnerbäck-låten ska tillägnas mamma:

hon gör silver av damm
hon gör honung av salt
hon kommer från främmande vidder
där ingenting blir allt

hon kommer från ställen
där de starkaste spjärn bara slinter
hon vandrar längs krokiga vägar hon själv trampat upp
hon är orörd av lagar och regler, av sommar och vinter
och hon ler emot dig
just innan solen går upp

Hon kommer från främmande vidder. Vår låt till mamma. Framförd av en sångare hon själv önskat. När låten var slut läste officienten upp minnesord. Sista hälsningar till mamma. Först två hälsningar från två av mina fina kusiner. De hade skrivit var sin hälsning och sett till att dessa hälsningar kom fram till officienten. Det är så fint att jag får tårar i ögonen bara jag tänker på det. Den tredje delen i minnesorden var från mig och Therése till mamma. Utdrag:

"Om man bara får en dos av lycka och glädje, använde vi så mycket på en gång att det tog slut för snabbt. Och tur var väl det, för nu har vi alla fina minnen, mamma. De finns kvar. Nu är minnena det enda som finns kvar."

Efter vår hälsning framfördes en låt som mamma inte hade önskat, men som vi i familjen ändå tog med. Den har varit en av mammas bästa låtar under de senaste åren, så hon hade nog inte haft några invändningar mot att vi tog med den under begravningen.

jag kan inte ens gå
utan din luft i mina lungor
jag kan inte ens stå
när du inte ser på
och genomskinlig grå
blir jag
utan dina andetag

Utan dina andetag av kent. En tyst minut senare var det dags för alla som ville att gå fram till kistan och ta farväl. Det låg en stor korg vid sidan av kistan, där alla som ville kunde lägga en blomma. Vi i familjen gick först. Jag och Therése på var sin sida av pappa. Vi hade ryggen mot alla gäster när vi höll om varandra och la våra röda rosor i korgen. Efter oss kom Victoria och Stoffe. Sedan mostrar, kusiner, resten av släkten. Och så alla andra gäster. Andrea Bocellis Time to Say Goodbye spelades av pianisten och gitarristen. Ännu en låt som mamma har tyckt om väldigt länge.

Så var det dags för det allra sista. När sångaren började sjunga Charles Aznavours She reste sig kistbärarna, lyfte mamma i sin kista och bar ut henne. Alla vi andra gick efter. Genom Pelles lusthus ut till grusgången och bilen som stod parkerad en bit bort. Bilen åkte iväg med mamma. Det var sista gången jag befann mig i hennes närhet.

När själva begravningsakten var över fick alla som ville stanna kvar och äta mammas önskemat. Snittar. Så att man inte behöver sitta vid ett bord hela tiden. Smart val, faktiskt. Man kan gå runt lite och prata med olika människor. Till efterrätt hade mamma önskat sin favorit jordgubbstårta. Och kaffe, så klart. Folk kom fram och delade med sig av sina minnen av mamma. Vissa höll tal. Berättade någon rolig anekdot inför alla. Någon läste en dikt. Pelles lusthus var fullt av kärlek den där dagen.

Sprängfyllt.

19 nov

Det var mycket The Used i går. Träffade dem, gick på deras konsert, träffade dem igen. Det var den korta varianten. Men för att berätta lite mer detaljerat kommer nu ett helt blogginlägg tillägnat detta fina band, som jag faktiskt har lyssnat på sedan ungefär år 2004. Då var jag 14 år, och drömde om att alla mina favoritband skulle spela i Sverige. Det gjorde de typ aldrig. Så jag drömde vidare, liksom. Men nu är året 2012 och i alla fall ett av banden har tagit sitt förnuft till fånga: The Used. (Okej, de har spelat en gång i Sverige tidigare, men det var en festival så det räknas knappt.)

Till mångas stora glädje inledde The Used Sverige-besöket med en signering på Bengans i Stockholm. Jag och A-M (Anna-Maria, som jag helt enkelt kommer att kalla A-M i detta inlägg framöver) gick så klart dit. Det är man ju skyldig sitt tonårsjag! Jag tog med min favorit-The-Used-skiva, nämligen den som heter The Used. Dock hade Bengans nedsatt pris på The Useds senaste skiva Vulnerable dagen till ära, så jag köpte den också. 

A-M precis innan hon skulle träffa Jeph och the rest.

Jag kom fram till trummisen Dan, med mitt fisheye i högsta hugg. Först frågade jag om det var okej för honom att signera The Used-skivan, trots att han inte var med i bandet på den tiden (Dan är en ny förmåga, kan man säga). Det var inga problem för honom (han har säkert gjort det tusen gånger förut). Sedan ville Dan gärna göra en rolig min framför mitt fisheye-objektiv. 

Jepha (överst) och Quinn (underst) gjorde också roliga miner. Jeph undrade hur det skulle bli med fisheye, med tanke på att han näsa redan är "huge" (hans egen formulering). Han råkade komma så nära objektivet att hans näsa stötte i det. 

Bert var redo att gå och röka när jag frågade om jag fick ta en fisheye-bild på honom.

Här är en bild där man kan betrakta lite olika saker. För det första så ser man att Bert ger A-M sin penna. Jag tog sedan Jephas penna, och då ville A-M byta med mig. Så nu har jag i alla fall Berts penna (se bild nedan). Nummer två att titta på i bilden ovan: Jeph som pillar i sina tänder. Sedan ser man att Quinn sitter och filosoferar en smula. Saknar förmodligen sin tjej, eller något. Till sist är det kul att titta på killen till höger - han med tatuerad arm. Han jobbar med The Used på något sätt. Det är i och för sig inget kul med just jobbandet, men desto roligare är hans ansiktsuttryck.

Senare på kvällen var det dags för konsert! Konserten var på Klubben (Fryshuset). Tror att lokalen tar ungefär 700 pers. Tyvärr missade vi förbandet, Lower Than Atlantis. Men men, det är sådant som händer. The Used var hur bra som helst. Till min stora glädje körde de många äldre låtar, bland annat en av mina topp tre av The Used: Maybe Memories. Tonåringen inom mig var mycket nöjd med kvällens alla låtval. Öppningslåt var för övrigt Take it Away. Sjukt bra låt, blev ett jäkla drag på stört. En annan kul och bra grej var att de körde Blue and Yellow. Det hade jag inte räknat med! 

Eftersom man inte fick ha med sig systemkamera på spelningen så tog jag lite bilder med min iPhone. Som ni ser på de två bilderna ovan blev det inget vidare bra bilder. Men duger som minnen i alla fall!

Gick nog lite händelserna i förväg nu, förresten. Innan The Used började gick jag och A-M runt lite bland merchen och kollade. Vi hittade ingenting vi hade lust att köpa, direkt, men kul att kolla i alla fall. Då såg jag en affisch på väggen vid sidan av merchen. Där stod det att man kunde köpa ett paket som innehöll Vulnerable, en affisch och en träff med bandet efter spelningen. Endast 200 pix. Faan vad billigt, tänkte vi. Sedan sög vi på den karamellen en stund. Om vi skulle slå till, alltså. A-M pushade för att vi skulle göra det, en kul grej liksom. Ja, vad fasiken, tänkte jag och så bestämde vi oss. När konserten var slut gick vi därför tillbaka till merchen och köpte det där lilla meet and greet-paketet. Då fick man ett rosa band att sätta runt handleden, och alla vi som hade det där bandet fick gå in och vänta framför scenen medan en massa gubbar plockade ihop The Useds instrument und so weiter.

Vi stod där framför scenen ett tag. Väntade och undrade lite hur det skulle bli med den här lilla träffen, egentligen. Hur det skulle gå till, alltså. Sedan kom en kille och sa åt oss att ställa oss på rad så skulle bandet komma och signera saker.

Vi ställde oss på rad och bandet kom ut. Till skillnad från vakterna verkade själva bandet inte alls stressade. De tog sig tid att signera och fotas och prata lite med alla. 

Bert och en tjej.

Jag och Bert!

Två suddiga iPhone-bilder på Jepha.

När jag frågade Jepha om jag fick ta en bild med honom så ville Dan också vara med. Tyvärr ser jag störd ut, men det gör inte så mycket. Sådant orkar man ju inte bry sig om när man i alla fall är på samma bild som folk från The Used, liksom.

Jag och Quinn!

Sedan togs det en gruppbild på alla oss. Jag ser rolig ut och står bredvid Bert. Nu när jag tänker efter så gör jag och Bert typ samma min. På flaggan står det för övrigt inte "He used nation", utan The Used Nation. Om ni undrar.

Ja, herregud alltså. Det är ingen dålig söndag när man träffar The Used två gånger, liksom. Det var verkligen kul att jag och A-M köpte det där meet and greet-paketet. 200 riksdaler. Det är coolt. Jag kände dock inte att jag hade någon användning för affischen man fick, så jag gav den till några lite yngre tjejer. Tänkte att de nog har mer glädje av den än jag. 

På bilden ovan, som blir den sista bilden för det här inlägget, ser ni de signerade skivorna jag kom hem med från Stockholm. Ja, det råkade ju bli så att jag köpte två ex av Vulnerable nu. Först på signeringen och sedan på konserten. Kanske ska sälja en av skivorna, så att någon mer kan glädjas över att ha Berts Quinns, Dans och Jephas autografer i sin ägo.

För att summera: sjukt bra dag. Galet kul att äntligen, efter alla år, se The Used och dessutom träffa dem. Måste framkalla bilderna på mig med dem och typ sätta på kylskåpet. Så att jag kan titta på dem varje morgon innan jag tar fram yoghurten.

PS: Om någon som läser det här är typ värsta The Used-fanet och vill ha högupplösta versioner av exempelvis fisheye-bilderna - säg till! Jag mailar dem gärna.