Den 16 september åkte Victoria och jag till Paris. Den främsta anledningen till att vi åkte dit var att Brand New skulle spela just den kvällen, och jag har ju aldrig sett Brand New. De verkar heller inte ha några som helst planer på att komma till Sverige, någonsin. Därför fick jag nu helt enkelt ta mig i kragen och besöka någon annan europeisk stad för att kunna se dem. Jag tittade igenom deras turnéplan och insåg ganska snart att Paris skulle bli den bästa lösningen, med tanke på flygtider och så. När jag frågade Victoria om hon ville åka till Paris var hon inte direkt helt osugen. Sagt och gjort köpte jag konsertbiljetter, ansökte om semester från jobbet, och sedan drog vi.
Vi var - som vanligt - högst effektiva under vår stadsvistelse. Vi kom fram på onsdagen. Innan Brand New skulle spela (uppe vid Moulin Rouge) käkade vi middag i Montmartre och hann på så sätt se Sacre Coeur och hela köret innan konserten den första kvällen. På torsdagen hann vi se "allt" annat. Med "allt" menar jag att vi hade bockat av allt turistigt i Paris på en dag. Och vi åkte inte ens tunnelbana en enda gång; vi gick helt enkelt genom hela staden. Så här promenerade vi: från hotellet (hyfsat nära operan) ner till Place de la Concorde vidare längs floden till sjunde arrondissementet. Där hittade vi lite fika som vi köpte med oss och satte oss på en bänk vid Eiffeltornet. Fikade en stund och tittade på alla som fotade "lustiga" bilder där de "höll" i Eiffeltornet und so weiter. Därefter gick vi vidare till den där Palais de Chaillot och tittade på utsikten. (Vi hoppade alltså över att åka upp i själva Eiffeltornet.) Efter en stunds promenad var vi framme vid triumfbågen och svängde sedan av ner på Champs Élysées där vi hittade ett schysst lunchställe. Lite turistigt, får medges, men bra italiensk mat. Vår promenad fortsatte sedan rakt fram genom hela avenyn tills vi återigen var framme vid Place de la Concorde. Den här gången gick vi åt och motsatt håll jämfört med hur vi hade gått på morgonen, och hamnade då i Jardin de Tuileries och snart därefter vid Louvren. Vi gick runt vid Louvren ett tag varpå vi följde Seine mot île de la Cité och Notre Dame. Utanför kyrkan satte vi oss och vilade en stund innan vi tog ett varv där inne. Sedan rundade vi hela kyrkan och gick uppåt andra arrondissementet eftersom jag skulle köpa en klocka där.
Scrolla neråt nu så kan du avnjuta lite bilder från onsdagen och torsdagen.
(Ovan ser ni klockan jag trånat efter i två års tid. Det är en klocka från australiensiska Stock Watches. Först hittade jag klockan av en slump på nätet och funderade då under en lång period över om jag var säker på att jag ville ha den. Jag sa till pappa att jag önskade mig den i examenspresent, och att jag skulle säga till när jag hade beställt den. Jag ville dock vara helt säker på min sak så jag lät tanken vila hos mig ett tag. Sedan var klockan slutsåld ett bra tag. När de äntligen fick in den i lager igen (det här är alltså en småskalig klocktillverkare) planerade jag att beställa den, men att beställa saker utanför EU verkade ju lite krångligt med tullen och allt vad jag läste om på nätet. Det här var i våras, strax efter det att jag köpt Brand New-biljetter. Jag gick in på Stock Watches hemsida och kollade igenom listan över återförsäljare. Fyra butiker i hela världen: två i Australien, en i Japan. Och en i Paris. Av alla ställen i hela Europa finns alltså en klockbutik i Paris där de säljer just detta märke. Föreställ er min glädje över detta. Jag besökte klockbutikens hemsida på stört för att se om jag kunde beställa klockan genom dem. Tyvärr var hela sidan på franska så jag förstod inte mycket, och dessutom skrev de inget om leveranser utanför Frankrike. Jag mailade dem men fick inget svar. Tiden gick. Till slut blev det helt bestämt att vi verkligen skulle åka till Paris (min semester beviljades, alltså) och då var det ju givet att jag skulle leta upp den här butiken och hoppas på att de 1) hade just den här klockmodellen och 2) hade den i lager. Det var på håret, ska ni veta. Jag köpte det sista exemplaret av S001W-klockan. Visst, de hade ju säkert beställt in fler senare, men då hade ju inte jag varit kvar i Paris. Fatta vad glad jag blev. Nu njuter jag av mitt minimalistiska armbandsur varje dag. Jag låtsas ibland att jag är den enda i hela Sverige som har en sådan här klocka, för jag menar, tänk om det är så - hur coolt?! Och jag fick den faktiskt i examenspresent av pappa - tack!)
Så blev det alltså fredag. Vid det här laget hade vi sett alla huvudsakliga turistmål så vi var lite osäkra på vad vi skulle hitta på hela dagen. Det vi hade klart för oss var att vi ville fortsätta promenera. Jag hade googlat lite och sett att Paris äldsta kvarter, Le Marais, verkade trevligt att gå runt i. Vi tog alltså på oss gympaskorna och styrde kosan mot bastiljen (fikade på vägen. Victoria beskriver fortfarande med inlevelse att det var det godaste fikat i hennes liv. Hon åt alltså en citron-marängpaj på Paris Baguette) varpå vi gjorde en u-sväng och gick in i själva Le Marais. Där var det helt klart mysigt med små gator och torg lite här och där. Vi lunchade på något ställe som heter La Favorite. God risotto. Sedan var vi lagom trötta i fötterna men gick i alla fall uppåt själva "stan" igen (i det här fallet området runt Les Halles och vidare norr om Louvren/Concorde). Troligtvis gick vi in i några butiker, men det var inte många. Vi var inte särskilt shoppingsugna.
Nu blir det bilder igen!
Just det, angående själva Brand New; hur bra
var de egentligen? undrar ni så klart. Oj, oj,
oj. Under åttio procent av hela konserten hade jag gåshud
på huvudet. Det var en känsla jag nog aldrig hade känt innan. Konserten var sinnessjukt bra. Ljussättningen var magisk. Jag stod en meter från Jesse Lacey aka Jesus när han och Vin Accardi körde
Play Crack the Sky. Att jag fick höra den låten live var liksom sdkjfnskgegjsjdhgwqdvn --- en av de bästa stunderna i mitt liv. Hade jag lyckats vara objektiv hade jag definitivt sagt att det här var den bästa konserten jag någonsin varit på i hela mitt liv, men nu är det ju ändå så att jag såg blink-182 förra året och det var en så ofattbart stor händelse för mig (förmodligen kommer jag att ligga på min dödsbädd och yra osammanhängande om blink på Brixton Academy i augusti 2014) så det är svårt att toppa de nittio minuterna. Men ändå: gåshud på huvudet. Det är fantastiskt.
