13 juni

Som ni märker har jag nu avslutat Blogg 100. Jag har ingen aning huruvida det verkligen hade gått hundra dagar eller ej, men vem orkar hålla koll på sådant. Nu hade jag ingen lust att blogga exakt varje dag längre, och då lägger jag av. Sådan är jag. Lite hipp som happ. Nu ska jag i alla fall ställa till med bildkalas. Det är dags att visa lite bilder från Emmas möhippa som ägde rum den 4 juni. Jag börjar på stört:

Vi var ett stort gäng som samlades utanför Emma och Simons lägenhet tidigt på morgonen. När vi kom in i lägenhet låg de båda fortfarande och sov, så Emma blev minst sagt chockad. Det var dock ingenting jämfört med vad som hände i samma sekund som jag knäppte bilden ovan, nämligen då Emma fick veta att hon skulle hoppa fallskärm för första gången i sitt liv.

Förberedelser inför hoppet.

Planet lastades.

Medan Emma flög runt uppe i luften förberedde vi andra en överraskning till henne. Vi målade en tavla tillsammans.

Så här blev den.

Mina objektiv är ju absolut inte lämpliga för att fota på långt håll, så det blev inga bilder på Emma i luften. Här är dock en bild på när hon landade.

Emma visade vilka superhjälte-poser hon gjorde på väg ner.

Efter fallskärmshoppet stannade vi vid flygklubben ett tag och käkade lunch. Njöt av solen. Sedan tog vi oss in till Linköping igen och besökte blombutiken Systrarna Grön. Eftersom Emma har beställt sin brudbukett där och eftersom hon smygdrömmer om att bli florist tillbringade vi några timmar i butiken med att just binda buketter. Och dricka bubbel.

När alla buketter var färdigbundna var det dags för Emma att byta om.

Först fattade hon inte riktigt vad hon höll på att byta om till.

... men snart klarnade det.

Emma blev en enhörning och vi tog en gruppbild.

Emmas nästa uppdrag var att sälja buketterna på stan.

Såväl yngre som äldre charmades av enhörningen Emma.

En och annan kram blev det också.

Efter försäljningen blev det middag och sedan fortsatte en del av oss ut efter det. Hur det hela slutade ska vi kanske lämna osagt...

8 juni

Ännu ett säkert tecken på att mänskligheten är på väg utför:

... Det finns alltså personer som på riktigt vill göra små kort med hemmets wifi-kod att ge till gäster? Man kan tro att det bara är ytterligare en sjuk idé från Äntligen hemma, men så är inte fallet. Det finns verkligen hemsidor för sådant här.

7 juni

I dag tog Frances en tupplur i Alfons rumpa. Inget konstigt med det.

6 juni

Lägg av vad gulliga.

5 juni

Obegripligheter del 19:

Ett badrum på en restaurang i Linköping. Två toaletter i samma rum, åtskilda genom en glasvägg.

4 juni

Emmas möhippa pågår just nu för fullt. I förmiddags hoppade hon fallskärm - trots att hon hade dödsångest i ögonen vid genomgången av rutinerna - och nu vankas nästa aktivitet. Just nu sitter dock Victoria och jag vid Domkyrkan där vi dricker kaffe och får flashbacks från åren här. Känns som en evighet sedan.

3 juni

Kontrasternas dag i dag:

1) Lärarkollega blev förvånad över att jag "bara" är 26 eftersom hon tyckte att jag "är så mogen" (vi är tydligen lika gamla).
2) Elev i toalettkön under studentlunchen utbrast förvånat: "Vaddå, är du lärare?!"

2 juni

Var på AW med Esther i dag.

1 juni

Jag i dag efter att ha kämpat ända in i kaklet med att mina treor skulle klara Svenska 3:

Undrar hur jag ser ut nästa vecka när det är dags för ettorna och tvåorna?

Nu orkar jag inte skriva längre. Måste nog slänga mig på soffan för att sträckkolla Modern Family med en färsk kopp i ena handen och en skål yoghurt i den andra.

31 maj

För den som gillar utmaningar rekommenderar jag starkt följande: 1) Köp en katt som älskar jord och att bita på växter. 2) Försök att odla valfria plantor hemma. 3) Lämna plantorna obevakade inom räckhåll för katten.

Frances älskar att leka med alla växter. Sedan vi skaffade henne har vi bara kunnat ha orkidéer (barkbitarna går ju bra att stoppa tillbaka när hon gräver ur dem för att använda som leksaker), men på senare tid har jag börjat leva life och vågat mig på lite mer jord i hemmet. Jag brukar vara noga med att under nätterna ställa undan det mesta hon visar intresse för. När jag hade satt en avokadokärna, till exempel, hade Frances liksom inom loppet av en timme petat upp den och rullat ner den på golvet. Småkrukor med jord har hon dock inte lagt märke till så mycket än, så jag har kunnat ha sådana framme. Tills nu. I morse hittade jag den lilla sticklingen på bilden liggandes på golvet i köket. Ledsen såg den ut. Häromdagen stod Frances och bet på min ena sockerärta. Nästa dag hade den vissnat helt och hållet (RIP). Nu får jag helt enkelt börja ställa undan även alla småplantor. Ett himla stök blir det med allt, tycker jag. Verkar liksom så soft för alla som har katter som aldrig ställer till med något och aldrig någonsin har förstört en enda pryl i hemmet (välkomna hem till oss för att se en sönderklöst säng, soffa, matta und so weiter). Lyckostar.

30 maj

29 maj

Denna affisch såg jag i en Hemnet-annons i dag. Det var alltså foton på en bostad där själva affischen stod inramad på en sideboard. I en lägenhet med uppenbar brist på just böcker (det fanns inte en enda bok eller bokhylla i hela bostaden - det enda läsbara som syntes var ett fåtal tidningar) måste ju detta vara något slags skämt från ägarnas sida? En affisch med sarkastisk underton? Snälla, säg att det är så. Annars är det hela lika sorgligt som när människor skriver "Live, laugh, love" på väggen eller köper en "Carpe diem"-kudde och lägger i soffan. När jag hör live laugh love vill jag liksom inte leva skratta älska utan helst dö gråta hata. Så är det bara. På något sätt känns det som ett rop på hjälp att behöva krydda hemmet med "peppiga" budskap. En stark vilja att livet ska vara något det inte är, och därför måste orden upp i bostaden så att man till slut förhoppningsvis har hjärntvättat sig själv till att tro på dem. Precis så känns "I cannot live without books"-affischen. Det enklaste är ju alltid att måla upp en bild av sig själv genom att säga att man tycker om något. Man ser den där affischen varje dag och intalar sig att man är en sådan som läser mycket. Och hoppas att alla som besöker ens hem också ska tro det.

What a time to be alive, helt enkelt. I ren protest får jag lust att rama in ett A4 där jag med första bästa bläckpenna slarvigt skrivit: "döden närmar sig. gråten har fastnat i halsen. hatet är bensinen." Vore bara kul att se hur folk reagerar på den peppen. Lite som en plot twist, kan man säga.

28 maj

I sommar ska Emma och Simon gifta sig. Eftersom det kommer att bli en av de roligaste dagarna någonsin bestämde jag mig tidigt för att slå på stort och för första gången i livet ha på mig en kostym. När jag väl hade fattat detta beslut (det kom lika oväntat för mig själv som för alla som känner mig) kunde jag för allt i världen inte förstå hur jag skulle lyckas hitta en kostym som kommer att sitta snyggt på mig. Allt på herrsidan är för stort; allt på damsidan är för figursytt för min stil. Som tur är lugnade Stoffe mig med att alla plagg går att sy om helt och hållet, så att de passar ens stil hur bra som helst. Detta lugnade mig enormt, särskilt då jag en dag i början av året stod i en provhytt på HM. Den minsta kavajstorleken hade för långa ärmar. I ett par kostymbyxor jag precis kunde knäppa i midjan såg jag ut som den tionde Wu-Tang Clan-medlemmen. Med Stoffes ord ekandes i huvudet köpte jag trots allt kostymen, och tog några dagar senare med den hem till Therése och Stoffe. Medan jag stod framför deras spegel satt Stoffe hukad på golvet med mungipan full av nålar. Hummande nöp han i kostymen för att få till passformen, bad mig böja benen på olika sätt för att se hur byxorna skulle röra sig och satte nål efter nål tills kostymbyxorna hade transformerats från Wu-Tang till min vanliga look. Kavajärmarna fick också ett gäng nålar i sig och sedan skickades alltihop iväg till skräddaren på Stoffes jobb. Därefter väntade jag spänt på resultatet.

När jag bestämde mig för att ha kostym på bröllopet trodde jag inte att det verkligen skulle kännas helt okej till slut. Jag hade nog väntat mig att jag snarare skulle känna mig utklädd än uppklädd. Nu, med facit i hand, är jag glad att jag överraskade mig själv i valet av bröllopsklädsel. Det kommer att bli bra. Jag kommer att känna mig bekväm.

I dag köpte jag en Thrasher-tischa som jag eventuellt ska ha under kavajen och därför provade jag hela utstyrseln under eftermiddagen:

Snart tar dessutom min fina kusin Max studenten, och jag funderar på att då ha endast kostymbyxorna. Typ så här:

... om det inte är alldeles för varmt, alltså. I så fall tar jag blommiga shorts. Jo, det har jag också köpt. Ett plagg med blommor på. Jag slutar då aldrig att chocka.

27 maj

Tydlig bekräftelse på att mänskligheten verkligen är på väg utför fick jag i dag då jag upptäckte Messengers nya blomfunktion. Testade den på arbetskompisarna Linus och My:

RIP världen.

26 maj

Peppen inför morgondagen är just nu enorm. Anledning: The Hotelier och Thrice. De förstnämnda släpper sin skiva Goodness, vars omslag jag inte riktigt har vant mig vid än. Det är ju så... udda. Otippat. Ännu oklart om det för mig är udda på ett positivt eller negativt sätt. Solklart är i alla fall att det har hög diskussionspotential; lite som en ice-breaker. Ja, kanske är det helt enkelt den perfekta mingelbilden? Man kan liksom ha den redo - varför inte utskriven och ihopvikt i bröstfickan på finkavajen? - så att man aldrig mer behöver oroa sig för någon pinsamt tystnad. Veckla ut bilden samtidigt som man skrattar lite lätt åt hela tokigheten:

Okej, nog om detta. Även Thrice släpper alltså en ny skiva i morgon. Den har ett helt annat typ av omslag än Goodness. Det är liksom bara väldigt snyggt, och det är ju aldrig fy skam:

Hur snyggt?! Vill ha en femtio-sjuttio-variant av denna att rama in på väggen. Gillar verkligen Kintsugi-vibbarna jag får, även om jag hoppas att Thrice-skivan är ännu bättre än just Kintsugi.

Det jag egentligen ville komma fram till i detta inlägg är att ni nu inte behöver gå runt och fundera över vilka skivor jag kommer att lyssna på i helgen. Soundtracket är ju spikat. Pirret i full rulle.