march 18

Blogginlägg från natten till i dag, kunde dock inte publiceras på grund av Internetbrist.

Solen sken hela jävla dagen utanpå mig, tror jag. Fast det snöade också. Utomhus. Sedan kom kvällen och något bra blev lite sämre och jag försökte sova men det gick aldrig. Jag mår illa. Jag mår sönderskjutet i hela jävla cp-mig och jag borde borde borde verkligen göra något åt det. Men det går inte.

Jag bara låg där. I sängen. Märkte hur illamåendet smög sig på och kom fram till att det enda sätt jag kunde ligga på var på rygg. Med benen uppdragna som ett tält. Och vem fan kan somna i den ställningen. Inte jag i alla fall. Och jag trodde verkligen att jag skulle spy, att mina tankeslamsor skulle välla upp ur mig och kanske blod också för jag kände blodet inom mig och det hörde inte hemma längre. Jag ville inte stanna.

”Du måste gå.”

Det är så fint. Du är så fin. Och det finaste med poesi är att det inte finns några rätt och fel. Jag vill att livet också ska vara så. Jag vill också vara så.

Jag kommer nog inte sova så mycket i natt. Just nu ligger jag här i sängen och bloggar om detta och jag känner redan att jag har några långa timmar framför mig. Och Internet fungerar inte heller så jag får väl lägga in detta blogginlägg imorgon istället. Som om allt inte var patetiskt nog. Jag hatar hela jävla pms-världen nu. Du måste gå. Jag ville inte stanna.

Och det värsta. Jag vet inte. Vad det värsta är. Det är nog något. Jag har en bok. En cancerbok. Jag älskar min cancerbok. Jag älskar den mest på nätterna för jag kan aldrig sova. Den är jättebra på att vara vaken med mig. Jag har tre eller fyra eller fem slags dagböcker. Jag kan inte ha bara en. Jag kan aldrig bestämma mig. Jag har alltid beslutsångest. Jag har alltid för mycket att förklara. Du måste gå.

VERSALER
VERSALER
VERSALER
punkt