april 22

Det var något med ögonkontakten. Du visste. Och jag visste att du visste. För du vet ju. Du vet ju precis allt. Jag ringde inte. Förlåt. Men du vet ju. Det är en sådan grej man inte behöver uttrycka i ord, det räcker med en sådan där blick med litet b och kanske kanske kanske kanske kanske kanske kans

När jag tänker på det gråter jag. Men inte på tangentbordet, för då kan datorn gå sönder. Inget mer får gå sönder nu. Så jag gråter inte på el. Jag kan känna när jag ska somna. Precis innan känner jag hur det liksom snurrar i huvudet, tankarna tar skruv och då vet jag. Men nu känns det inte så; nu är jag ju vaken. Jag är så vaken att det rinner pollensnor ur näsan och jag gråter lite för jag har tänkt på det och jag är jättehungrig, vilket säkert är rena rama efter tacos-mättnaden jämfört med hungern hos ett barn i Afrika. Men jag har aldrig varit där. Jag har bara sett Afrika på tv.

Du har aldrig varit här. Ändå vet du.

Hej.