Det ringde. "Men kan du hälsa henne att Aina slutar nu?" Det var Svea i andra sidan telefonluren. "Eh... Okej", sa jag och förstod ungefär ingenting. Det var mamma hon ville att jag skulle hälsa detta kryptiska budskap. Mamma låg och vilade. Jag gick in till henne. "Det var Svea som ringde, jag skulle hälsa att Aina har slutat nu och att ni ska prata mer senare", sa jag iklädd min mest förvirrade min någonsin. Jag undrade verkligen varför mamma prompt måste få veta att denna Aina har slutat. "Har hon?! Åh, herregud. Jaha, då blir det begravning då", sa mamma och nu förstod jag.
Men seriöst, vad är det med vuxna och att tala i tungor? Kan de inte bara säga saker så att man förstår. Svea vet mycket väl att jag inte är fem år och alltså inte blir upprörd/rädd/skräckfilmsdrabbad så fort någon har dött. Om nu Svea inte ville säga rakt ut att Aina har dött så kunde hon ju använt ett mer känt ordval såsom "Aina har gått bort" eller "Aina finns inte med oss mer" eller varför inte den gamla klassikern "Aina har gått över till den andra sidan". Att hålla på så där, en helt vanlig måndag, och hitta på nya ordkombinationer verkar verkligen överambitiöst. Men vad vet jag.
No comments:
Post a Comment