Jag befinner mig i Pocahontas-ställning på golvet. Höger ben rakt ut, vänster hand precis till vänster om det vänstra benet, höger arm utsträckt åt samma håll som högerbenet. Fienden har intagit krigsställning på bordet. Spretar ut sig, stillastående i väntan på attack. Jag byter taktik och gömmer mig bakom köksväggen. Tror inte att motståndaren ser mig. Jag har fel. Motståndaren tar självsäkra steg rakt emot mig. Jag pressar höger axel mot väggen, håller hårt i tidningen med båda händerna. Känner mig underlägsen. Trycksvärta överallt.
Plötsligt byter fienden taktik. Vänder om, lämnar bordet och söker sig uppåt gardinen. Jag är genomskådad. Fienden har på avstånd bedömt min längd och insett att jag inte når till takhöjder. Jag är överlistad. Om fienden hinner upp till taket innebär det slutet. Då måste jag stänga in mig på toaletten resten av natten alternativt tills jag med all säkerhet vet att fienden har dött. Det får inte hända. Jag intalar mig själv att det är nu eller aldrig, tar ett par smygande steg på huk fram till stolen. Gömmer mig bakom den höga stolsryggen. Fienden har uppenbarligen inte sett mig, utan fortsätter lugnt att klättra uppåt gardinen. Jag reser mig långsamt och höjer tidningen med höger hand. Håller den strax över huvudet. Nu har jag min chans. Fienden kan omöjligen se mig, eftersom den har mig i ryggen. Jag greppar om tidningen ännu hårdare, provslår mot min arm för att finna den rullade tidningens hårdaste yta, för tidningen bakom vänster axel tills den nästan ligger emot ryggen. Det gäller att få bästa möjliga slagkraft. Fienden har stannat till. Börjar kanske ana något; har inte sett mig på ett tag. Jag tar ett djupt andetag och slår sedan till.
Min motståndare faller hjälplöst till golvet. Jag hukar mig i Pocahontas-ställning nummer två, det vill säga benen ganska brett isär och båda handflatorna i golvet mellan benen. Jag ser min fiendes dödsryck. Tror jag. Till slut har fienden dödsryckt så mycket att den rullat från rygg till ståställning och innan jag vet ordet av är fienden återigen på klätterväg upp längs bordsbenet. Jag är paralyserad. Överlistad. Fienden fejkade sin död för att paralysera mig och min Pocahontas-ställning. I ren panik kastar jag en folder om Lex Sarah mot fienden. Jag missar. Fienden hånler. Det är svårt att se, men den hånler faktiskt.
Så tar jag mod till mig. Du ska inte få förstöra min natt, äckliga jävla kryp! tänker jag. Jag anser det onödigt att slösa energi på att säga det högt, eftersom jag ändå är säker på att fienden innehar superkraften tankeläsning. Den här fienden har allt, sanna mina ord. Trots detta vill jag bli hjälte i vår lilla söndagsfight och jag samlar mig verkligen för detta, tar återigen upp tidningen, laddar och siktar och slår jag slår så hårt att fienden går itu. Den faller isär och hamnar på golvet. Jag vet inte om fienden är död. Många av mina tidigare krigsfiender har dött då de gått isär, men eftersom jag känner mig osäker på vilken värld just denna fiende är ifrån ligger jag nu raklång på golvet och tittar på den i ungefär fyra minuter. Så att den inte plötsligt ska börja tejpa ihop sig, eller något. Man vet aldrig med fiender nu för tiden, tänker jag där jag ligger. Fienden förblir två. Jag har segrat. Hittills.
No comments:
Post a Comment