Medan jag åt frukost läste jag dagens DN om en tjej vid namn Mikaela som förlorade båda sina föräldrar i tsunamin för fyra år sedan. Så jävla hemskt. De bara sögs iväg från henne av den där vågen och så kom hon hem till Sverige och var artig mot alla och liksom stängde in sina känslor. Hon bor hos sin fasters familj nu. Hon har bott där ända sedan hennes mamma och pappa dog av vattnet. Det var så himla sorgligt att läsa om det där jag satt och tuggade kaviarmacka och drack kaffe. Och så, mot slutet av artikeln, säger Mikaela: "Det som gör mig ledsen är att jag håller på att glömma bort hur de lät, som när de sa åt mig typ 'gör inte så där!'"Fy fan vad hemskt. Jag såg inte längre mitt morgonkaffe (svart, har ingen mjölk hemma), allt var liksom suddigt av det där blöta i mina ögon. Att tjejen snart kommer att ha glömt hur hennes mamma och pappa lät. Sådant får mig att börja gråta. Mitt i frukosten. Bara så där. Jag skiter i om Kate och Leo inte får varandra på slutet, men att Mikaela kommer att glömma hur hennes föräldrar låter, det tolererar jag bara inte. Oacceptabelt. Skitvärld.
Läs artikeln här. Magnus Hallgren har fotat.
1 comment:
Jag ansträngde mig också till det yttersta för att inte börja gråta.. Och framför allt för att inte droppa på tidningen, det blir så svårt att läsa det under det blöta sen =/ Men det gav tid till eftertanke, helt klart.
Post a Comment