Ursäkta mig, älskade Bernt Gustavsson, Kjell Carlsson, Svein Sjöberg och allt vad våra underbara kursreferenser heter, men jag står som klistrad mot mitt köksfönster och skådar hur Karl-Arne sopar asfalten där ute. Han har något slags maskin som ser ut som en mindre ångvält, vilken han spatserar med och efter honom syns ett stråk av sopad, dammig asfalt. Det är underbart! Ren och pur lycka. Bättre än all fredagsmys-tv i hela världen. Jag skulle kunna stå så hela dagen, och titta på Karl-Arne och mini-ångvälten. Det är så ofattbart orättvist att jag måste sitta här, inlåst i min cell och läsa om kunskap inom olika discipliner.Bilden tog jag i juli förra året på WeSC Skate Camp i Linköping.
1 comment:
det här inlägget var så ootroligt mysigt
Post a Comment