kea barlsson: 2 juli

Var ju i Stockholm mellan torsdagen och fredagen. Tog tåget upp. Var framme runt 11 och mötte upp Karolina. Var väldigt längesen vi sågs, så det var riktigt kul att hänga en hel dag! Vi inledde med en fika i Kungsan. Sedan gick vi till Bengans och köpte skivor. Jag slog till på AFI - Sing the Sorrow och Albert Hammond, Jr. - Yours to Keep. Ett par skivor jag har gillat länge men inte kommit mig för att köpa förrän nu. Efter att ha gått i lite fler butiker och en rätt så lång promenad så käkade vi lunch. Sedan blev det ännu en kaffe, men den här gången på Söder.

Senare på eftermiddagen umgicks jag med min kära syster. Vi möttes i Hammarby Sjöstad, utanför hennes och Stoffes nya lägenhet. Äntligen fick jag se den! Superfin. Och Sjöstan var ju inte precis något att klaga på, det heller. Kändes som att jag var på utlandssemester när jag gick runt där bland de nybyggda kvarteren och täta gräsmattorna. Vi tog en promenad vid vattnet och vidare ut i Nackareservatet (tror att det heter så?). Sedan lagade Therése kycklinggryta medan jag tog en dusch.

På kvällen mötte jag upp Karolina igen. Vi tog oss till korsningen Kungsgatan/Vasagatan och njöt av Benjamin Francis Leftwichs allra första spelning i Sverige. Historiskt, med andra ord. Spelningen ägde rum i ett litet hörn på Scandic Grand Hotell. En lite märklig upplevelse för mig, med tanke på att den gamla OneOff-butiken låg i den lokalen förut. Kändes skumt att sitta uppe på den före detta snowboard-avdelningen och lyssna på livemusik. Hur som helst: Bens spelning var riktigt bra. Rösten lät exakt som på skiva. Han låter alltså precis så där drömsk i verkligheten, också. Mycket fint.

Och nu till det som jag redan har nämnt (i förra inlägget): Annika Norlin. Ni vet, hon som är Säkert! och Hello Saferide. Artist. Låtskrivare. Underbar. Eller som jag gillar att kalla henne: Annika "Jag kan typ tre ackord" Norlin (efter något citat i en intervju som jag inte minns var jag läste). Hon var också på Bens spelning. Och inte var som helst i hotellbaren, utan rakt framför näsan på mig. Först såg jag inte att det var hon. Men när jag gjorde det blev jag helt till mig, så klart. Hon är ju fantastisk. Att Annika Norlin också hade tagit sig till den lilla spelningen i Stockholm med den knappt kände Leftwich är ganska otroligt. Ödet. Jag var ju nästan på väg att inte gå på spelningen, ens. Men så gjorde jag det. Och jag och Karolina råkade välja just de två platserna längst ut på ett bord. Och Annika råkade ställa sig precis framför oss. Det måste vara ödet.

Under större delen av spelningen hade jag funderat på om jag skulle våga säga något till Annika Norlin. Å ena sidan: man vill ju inte störa. Å andra sidan: ödet hade placerat mig precis bakom henne på ett helt oväntat ställe. Jag var i stort sett skyldig mitt öde att säga hej. Därför petade jag Annika på axeln när Ben hade slutat spela. Jag sa nog typ "Hej!" och Annika sa "Hej!" tillbaka. Sedan sa jag att hon är så jävla bra, och då blev hon väldigt glad. Det var inte oväntat. Man borde bli glad av att höra något sådant. Jag sa att jag och några kompisar hade sett henne i Linköping förra året, och att vi fortfarande pratar om hur bra den spelningen var. Annika lyste upp, höll mig på axeln och sa tack flera gånger med sin norrländska stämma. Jag frågade vad hon tyckte om Ben och hon sa att han är skitbra. Att hon har lyssnat mycket på hans skiva. Det har jag också, sa jag. Ja, det var ungefär de samtalsämnena jag kom på att ta upp med Annika Norlin. Så här i efterhand tänker jag att jag borde ha tackat henne för att hon fick mig att börja lyssna på Hospitalet för många år sedan. Det ska jag säga nästa gång jag springer in i henne.

Torsdagen närmade sig sitt slut. Var framme i Sjöstan runt klockan tolv och somnade i Theréses och Stoffes soffa. På fredagen gick jag upp runt halv åtta. Therése hade gått till jobbet och Stoffe sov. Jag bokade bussbiljett hem innan jag bestämde mig för att ta en promenad in till Drottninggatan. Therése, Stoffe och jag skulle äta lunch tillsammans, hade vi bestämt. Jag tog först en tur med gratisbåten som går mellan Sjöstan och Söder. Det var jag och de sportklädda lattemammorna. När jag hade gått av på Söder blev jag kaffesugen, så jag gick in på något fik och köpte mig en kopp. Promenerade upp i Cornelisparken för att få lite utsikt. Gick nerför trapporna igen. Ställde mig på den där utsiktsplatsen snett ovanför Fotografiska. Tittade på utsikten. Vattnet. Båtar. Folk. Bilar. Fotade. Drack mitt kaffe. Sedan gick jag ner mot Slussen och längs med Skeppsbron tillsammans med alla turister. Jag och Stoffe möttes vid Plattan och sedan gick vi till Theréses jobb för att möta henne. Vi åt lunch på något thai-/sushiställe i närheten av hennes jobb. Sedan tog jag bussen hem.

Nu har jag skrivit väldigt mycket om de där två dagarna. Kör lite bilder på det! Bilder från min vanliga kamera kommer först och sedan avslutas kalaset med lite mobilbilder.