28 feb

Gosade med Alfons i går. Alfons gosade mest med mitt fisheye-objektiv. Tandade det, så att säga.

27 feb

I eftermiddags satt vi och läste och drack te. Jag läste Harry Martinsons Aniara. Den var inte alls som jag hade föreställt mig. Ett svenskt science fiction-epos. Precis lika märkligt som det låter. Gillade den, men hade nog uppskattat den ännu mer om det hade funnits illustrationer till. Kändes precis som en bok där lite bilder hade passat perfekt.

26 feb

Bio-kväll coming up! Victoria vill se Små citroner gula, och då följer jag så klart med. Förra gången fick ju jag välja film. Då valde jag Mammas pojkar. Tyvärr. Den var inte värd att se på bio. Snarare duger den som lite lagom underhållning en söndag när man ligger förkyld i soffan. Typ. Hoppas helt enkelt att kvällens film är en aning bättre. Jag läste boken för skitlängesedan, kanske när jag var 15 år, och har för mig att jag tyckte att den var helt okej.

25 feb

Kommer inte riktigt igång med dagen. Har tänkt fokusera på mitt examensarbete i minst en vecka, och vänta lite med litteraturen för den nya kursen. Det kallas väl att prioritera. Men hur som helst så har jag inte gjort något hittills i dag. Kanske måste få i mig lite pannkakslunch för att hitta motivationen. Ångrar så himla mycket att jag valde att göra en intervjustudie som examensarbete. Jag borde ha valt att studera läromedel eller något, i stället. Det hade verkligen underlättat för mig. Men det är ju lite sent att ångra sig nu. Måste fokusera på att få ihop den där uppsatsen nu, bara. Bara bli godkänd och kunna släppa det.

25 feb

I går kväll var jag hemma hos Kaisa. Hon bjöd på kaffe och kakor. Vi ägnade oss främst åt att gå igenom Lars Winnerbäcks respektive kents diskografi på Spotify, bara för att betygsätta samtliga album. Som ett slags uppladdning inför invigningen av Tele 2 Arena i höst.

24 feb

Gör pannkakor OCH bloggar från mobilen (världspremiär!). Snacka om att jag är bäst.

24 feb

En väldigt kreativ och rolig människa har startat en blogg där man kan följa Fredrik Reinfeldts och Stefan Löfvens samboliv. Ja, ni läste rätt: samboliv. Reinis och Steffe bor nämligen tillsammans i denna låtsasvärld som heter The Sims 3. Vi får följa deras vardag där de nätdejtar, har hemmafest, hänger på stranden och gör våffelsmet.

Skrattar man inte åt bloggen så är man förmodligen helt igentorkad i hela skallen. Här pratar vi humor på hög nivå. Själv väntar jag med spänning på nästa avsnitt i denna virtuella dokusåpa.

Besök bloggen här.

23 feb

22 feb

Alla ni som pluggar/har pluggat är väl bekanta med den där otroliga frihetskänslan när man är mellan två kurser. Känslan som infinner sig i samma sekund som man lämnar in tentan. Det är den enda gången man som student känner sig helt ledig och inte har någon ångest alls över skolan. Men underbart är sannerligen kort. Ofta är man i det där tillståndet - mellan två kurser - under en helg eller kanske max en vecka om man har tur. 

Den lättnaden fick jag inte uppleva i dag när jag fick fram till tentavaktstanten och lämnade in mina handskrivna papper. Nu har nämligen någon väldigt effektiv och driven människa kommit på den geniala idén att påbörja vår nästa kurs innan vi ens har avslutat den pågående. Ja, ni läste rätt. Vår nya kurs började flera dagar innan dagens tenta. Detta innebär att det inte blir någon ledig stund alls för oss stackars (ja, stackars) studenter, utan det är bara att ta tag i nästa romanhög och börja läsa så att ögonfransarna flyger åt alla håll och kanter. 

Jag tycker inte att det är helt okej. Man måste få chans att andas ut mellan kurserna. Därför är jag rebellisk (eller progressiv; tolkningen är valfri) och säger nej. Jag tar mig friheten att vara ledig. En dag, i alla fall. I morgon är det lördag och jag ska unna mig sovmorgon för det behöver jag så här efter tentan. Sedan ska jag städa och handla och lyssna på musik. Kanske läsa en lättsam bok för en gångs skull. Började ju på en Marian Keyes senaste för någon månad sedan, där borde jag fortsätta känner jag. På kvällen kommer Victorias pappa och hans fru hit på middag.

En annan sak jag borde göra är att ringa till Telenor och klaga på mitt mobila bredband. Det hoppar ur hela tiden. Man kan knappt skriva ett blogginlägg utan att bredbandet kopplas ner. Jag avskyr verkligen mobilt bredband. Längtar tills vi skaffar fast bredband. I och för sig krånglar väl sådana också, men förhoppningsvis inte tjugo gånger om dagen. 

Jösses, vilket klagoinlägg det här blev. Det känner jag egentligen inte för. Jag har nämligen sett ungefär halva dokumentären Bully i kväll. Den handlar om hur mobbning drabbar barn och ungdomar. Psykisk och fysisk misshandel som leder till att barnen och ungdomarna mår skit, rent ut sagt. Vissa begår till och med självmord för att de har det så jävligt. Och då när jag satt där och såg Bully så insåg jag att jag verkligen inte har något att klaga på. Har haft det skitlätt, jämt. Men att folk är så elaka mot varandra gör så ont. Det gör så ont att jag inte ens kunde se hela Bully i sträck. Fick avbryta där mitt i. Kan eventuellt fortsätta titta i morgon. Om någon annan känner sig sugen på att se en väldigt viktig dokumentär så finns Bully tillgänglig på SVT Play i några dagar till. Gå in där, bläddra dig fram till programmet Dox och välj sedan Bully bland avsnitten.

Nu måste jag snart sova. Ska bara skörda lite i Hay Day först. Har för övrigt skrivkramp i högerhanden efter tentan. Ännu ett i-landsproblem.

21 feb

Har tentapluggat järnet i flera dagar nu. I morgon är det dags. Ska skriva så att det blyertsen dammar över hela papperet!

20 feb

Vissa populärkulturella händelser får bara inte glömmas bort. De borde k-märkas likt gamla halvruttna trähus där falurödfärgen, som kletades på någon gång runt antiken, flagnar så att det yr om det så fort en liten vindpust drar förbi. Och just därför skaffade jag en ny header på Twitter. Jag kallar konstverket Om detta må ni berätta. Nick Carter och hans blonda pottfrilla poserar lite tyskt* med en ros kaxigt fasthållen mellan tänderna.

* Jag vet inte hur insatta ni är i populärkulturella ungdomstidningar från Tyskland, men jag läste en hel del sådana i mina unga dagar. Typ Bravo och Popcorn. Jag fattade inte ett ord, men bilderna där i var minst sagt... fascinerande. Tyskarna tog helt enkelt till vara på alla de idéer som andra tidningar inte ens vågade komma med. Bilden på Nick ovan är som hämtad ur ett Bravo-nummer cirka 1997. Dassiga färger, lite fisljummen bakgrund, omotiverad pose. Trots detta så tror jag att just den där bilden är från en spansk tidning, men det ligger ju nära Tyskland så kanske har de haft ett finger med i spelet. (Ett annat minne som har etsat sig fast (på gott och ont) är megaposter-serien (ni som inte läste så mycket tidningar som barn kanske inte fattar innebörden av megaposter, men vi snackar alltså galet stor affisch) med NSync, där samtliga medlemmars ansikten var helt sprayade i guld. Hittade tyvärr inte bilderna på nätet, men väl ett YouTube-klipp från själva fotograferingen.) En liten del av mig känns fortfarande traumatiserad från denna upplevelse. Thank you very much, Deutschland!

19 feb

Jag sitter i vardagrummet och googlar bokanalyser/recensioner av böcker/tankar om böcker. Inför tentan, alltså. Alltid kul att läsa lite om vad andra tycker och tänker. Hur som helst så sitter Victoria i köket och grejar med sin dator och har radion på. P3. Programmet PP3. Plötsligt hörde jag hur de börjardeprata om Travis Barker och blink. Mina öron spetsades, eftersom blink ju är ett ganska ovanligt samtalsämne i svensk radio. Det handlade i alla fall om att blink ska spela i Australien nu, och att Travis  inte kommer att vara med på grund av att han är väldigt flygrädd sedan han höll på att omkomma i en flygkrasch för några år sedan. I PP3 förstod de Travis rädsla, men undrade varför han inte bara kunde ta en båt över. Då skrev jag till dem på Twitter att han skulle ha flygit (han hade förberett sig för det i flera månader), men att han nu i sista stund insåg att han inte kommer klara det. Och då var det för sent för att tänka på någon båt; det fanns helt enkelt inte någon som passade. Det bästa med min förklaring var att den efter någon minut togs upp av PP3-programledarna! Så nu förstår förhoppningsvis alla lyssnare att Travis inte är någon svinig egoist, som inte tänker lite längre än flygplan, utan att han faktiskt har gjort allt för fansen men sedan ändå insett sina begränsningar. Helt okej, tycker jag.

För er som vill veta ännu mer (jag sitter ju inne på kunskaperna!): förra året, i samband med att blink gick ut med att de skulle spela i Australien, meddelade Travis att han inte skulle hänga med dit. På grund av flygrädslan, alltså. Då började det spånas om vilken trummis som skulle få hoppa in i hans ställe. Efter ett tag kom dock nya, glädjande besked från Travis: han skulle hänga med! Alla fans i Australien blev superglada. Travis sa att han ville göra det just för fansens skull. Men så för några dagar sedan ställdes alltså dessa planer in. Här kan man läsa Travis meddelande till fansen. Tom och Mark är på plats i Australien nu. Brooks Wackerman (från Bad Religion) vikarierar för Travis. Blir säkert toppen!

19 feb

August Strindberg kunde ha blivit vår första fotojournalist! Det lärde jag mig i dag, när jag läste en artikel om Augusts språkbruk på Språktidningens hemsida:

"Redan i tonåren intresserade sig August Strindberg för fotografi, då han fick låna en kamera av en kusin. År 1886 tog han upp fotografin på allvar. Tillsammans med Gustaf Steffen ville han skildra de franska böndernas villkor i ett fotoreportage. De flesta bilderna blev misslyckade. Annars hade Strindberg blivit den första moderna svenska fotojournalisten."

Klicka här för att läsa hela grejen.

18 feb

Jag tänker fortfarande på spelningen med The Tallest Man on Earth. Jag gillar sådana spelningar, som liksom etsar sig fast på näthinnan och trumhinnan och säkert en massa andra hinnor. Spelningar man känner på sig att man knappast kommer att glömma i första taget. Live var Tallest Mans röst genomträngande. Hans förhållande till sina gitarrer ruskigt sammansvetsat. Men det där har jag väl redan skrivit om. Den här gången bjuder jag dock även på några bilder från spelningen. Jag trodde att den skulle äga rum i stora salen på Konsert & Kongress; hade jag vetat att det var den mindre salen Garden som gällde så hade jag ju kanske kunnat ta med mig min systemkamera. Men nu hade jag alltså bara min iPhone till hjälp. Och den är ju som bekant inte till särskilt mycket hjälp när det väl gäller. Men ändå bättre än ingenting alls. På den nedre bilden sjunger Hajen och Tallest Man tillsammans.

17 feb

Ett halvår utan mamma. Sex långa månader.

16 feb

Snart är det äntligen dags att borsta tänderna! Det är inte ofta man tänker så. Nästan aldrig, faktiskt. Men i dag gör jag det. I dag fick nämligen jag och Victoria var sin eltandborste! Vi har länge tänkt köpa oss en sådan, men det har liksom aldrig blivit av. Men nu har vi alltså två stycken. Och varför har vi helt plötsligt fått en massa grejer? Det ska jag berätta nu (metatext). I nästa stycke kommer det (metatext igen).

Pappa kom hit i morse, runt halv tio. Vi visade vår nya, fina Moccamaster och bjöd på en härlig kopp. Sedan fick Victoria öppna lite födelsedagspresenter. En Le Creuset-gryta som jag och pappa hade köpt ihop, och en orkidé från pappa. Efter det åkte vi och hittade på lite grejer. Vi handlade en kruka till vår nya orkidé, lite mat på Ica, lite ljus på Ikea. På Ikea tittade vi även på tv-möbler och soffor. Och så åt vi lunch, också. Vid tvåtiden var vi hemma igen, och då kom Victorias mamma, hennes man och Victorias mormor. Då blev det presentutdelning så att det stod härliga till. Vi har varken hunnit fira jul eller födelsedagar med dem, så det blev en massa olika paket och grejer att dela ut. Och då fick vi alltså bland annat var sin eltandborste. Riktigt bra! Sedan fikade vi allihopa, och tittade lite på slalom eller störtlopp eller skidskytte eller vad det var på tv. Mysigt!

Vid halv fem-tiden åkte allihopa hem till sitt. Jag och Victoria fastnade i soffan en stund och tog det lugnt. Till middag förvånade vi oss själva när vi lite ledigt slängde ihop en kassler- och pasta-rätt som blev riktigt god. Ska nog byta bloggnamn till permorberg.blogspot.com. Tanken var att jag skulle ta tag i lite läsning efter middagen, men det blev liksom aldrig av. Fastnade i soffan framför Melodifestivalen i stället. Det är fortfarande oklart varför. 

På torsdag har jag tenta, så i morgon ska jag påbörja den sista läs-spurten. Har ett par romaner kvar, och så facklitteraturen på det. Har fått lite ledtrådar om vad som kan komma på tentan, så har tänkt plugga in någon epok extra mycket så att jag i alla fall har riktigt bra koll på ett område. Känner mig väldigt smart ibland. 

Men nu kan jag inte bärga mig längre: eltandborsten ska invigas! God natt.

15 feb

Kom nyss hem från konserten med The Tallest Man on Earth här i Linköping. Det var de bästa 400 kronorna jag har spenderat på ett bra tag. Jag är inte The Tallest Man on Earths största fan; jag har till exempel många gånger tänkt att det blir faktiskt lite tjatigt att ha Shallow Grave snurrandes på repeat i cd-spelaren alltför länge. Låtarna i sig är inte slätstrukna, men i klump kan de bli svåra att skilja från varandra. Men så för ett tag sedan började jag lyssna på Tallest Mans (orkar inte skriva hela artistnamnet hela tiden) senaste skiva There's No Leaving Now. Den är väldigt bra, tycker jag. Jag gillar att han på den skivan framför andra slags låtar. Nya vägar. Låtar som inte bildar en stor klump, utan som går utmärkt att höra om och om igen efter varandra.

Men åter till kvällen. Fördelen med Shallow Grave och andra liknande skivor av Tallest Man är att hans gitarrspel står i fokus. Och visst har jag förundrats över vilka skills han verkar ha när det kommer till gitarr. Men det var inte förrän i kväll, när jag med egna ögon fick se honom spela på den där gitarren, som jag verkligen började förstå vilken bra gitarrist han är. Det är som att se en riktigt bra skateboardåkare. När Rodney Mullen lite ledigt bestämmer sig för att göra en darkslide ser det ut att vara lika enkelt som att rosta en skiva bröd. När Tallest Man spelar på sin gitarr så att det låter som minst tre olika gitarrer samtidigt så ser det också så där enkelt ut. Som om han föddes med en gitarr i händerna.

Och det är inte bara det att Tallest Man spelar gitarr som om han vore tre gitarrister åt gången; dessutom  har han en närvaro som många av oss inte är bortskämda med. När jag såg honom i kväll var det som om han levde genom den där gitarren. Den var hans lungor. Personligen har jag inte upplevt en sådan live-närvaro sedan jag såg Ben Howard live på Kägelbanan hösten 2011. De andra som jag var på konserten med i kväll verkade inte vara lika imponerade som jag. En del tyckte att låtmaterialet var lite tjatigt och att han kunde ha spelat lite färre låtar. Själv hade jag kunnat sitta där i två timmar till, bara för att få se Tallest Man hantera sin gitarr. Det är inte ofta man ser en person stå ensam på scenen med bara sin gitarr och lyckas få det att låta som ett helt band. Tallest Man har den förmågan. Sådana ögonblick ska tas in med största respekt. Det kan dröja år innan man får uppleva något liknande igen. Att Tallest Man varvade sina solo-uppträdanden med att ta in ett band tycker jag gjorde att variationen blev så stor som man hade kunnat önska.

I slutet av konserten fick jag syn på Hajen. Tallest Mans fru, alltså. Hon kallar sig i och för sig inte Hajen längre, utan Idiot Wind, men för mig är hon alltid Hajen. Jag såg i alla fall Hajen sitta och lyssna på sin Tallest Man. Ända sedan vi köpte biljetter till den här konserten har jag önskat att Tallest Man skulle ta med sig Hajen till Linköping, och att hon skulle köra någon låt med honom. Och det gjorde hon också. I den allra sista låten klev hon upp på scenen och livet var underbart.

Oj oj. Det här inlägget blev mycket längre än vad jag hade tänkt. Ville bara säga att alla som någonsin har möjlighet borde se The Tallest Man on Earth live. Jag kommer definitivt att uppskatta hans musik ännu mer efter i kväll.

14 feb

Victoria fyller år i dag! Det firade vi med att äta lasagne, öppna paket (inte jag, dock) och äta efterrätt med snygga ljus i. I morgon ska vi äta ute någonstans och sedan se The Tallest Man on Earth tillsammans med Emma, Simon och några till. Ska bli kul att se en riktig Tallest Man-konsert. Har bara sett honom en halv gång innan, när Hajen spelade här i stan och Tallest Man gästade henne på några låtar. Det var i och för sig galet bra. Antagligen så bra att konserten i morgon inte kommer att toppa det. Om han inte tar med sig sin fruga, så klart... Hoppas!

14 feb

På måndag släpps biljetterna till konserten där kent och Winnerbäck ska spela ihop. Eller ihop och ihop, de ska ge var sin konsert under samma dag. Och så ska tydligen Robyn vara med på ett hörn också. Men henne skiter väl jag i. Det är Winnerbäck som är viktig i sammanhanget. Tydligen så ska något som någon har döpt till Tele 2 Arena invigas, och då ska alltså dessa artister uppträda. Att bara behöva köpa en biljett för att få se både kent och Winnerbäck är ju förträffligt, helt klart.

Ett litet problem är att biljetterna släpps innan man har fått nya pengar, och jag har inte direkt mycket pengar kvar den här månaden. Men ska försöka ordna biljetter i den billigaste kategorin (tror att de kostar 425 kronor styck), i alla fall. Bättre än inga biljetter alls. Nu pratar jag alltså om biljetter i plural för jag räknar med att någon vill gå med mig på detta lilla invigningskalas.

Detta inlägg toppas med följande bilder (föreställandes 1) Winnerbäck och 2) kent):

PS: Pappa köpte lägenheten! Så snart bor även han i Hammarby sjöstad. Grattis, pappis! DS.

13 feb

Har pappa slagit till på en lägenhet i Stockholm? Kanske. Väntar på ett bekräftande samtal från honom i skrivande stund. Ska i alla fall bli superkul när pappa blir en Stockholms-pappis. När det än blir. Och allra roligast blir det när jag och Victoria också bor där, så har jag nära till hela familjen!

12 feb

Snart är det vår. Hoppas jag. Det var allt jag hade på hjärtat i dag, och så ett mycket bra "hoppas att det snart blir vår"-soundtrack på det:

 

PS: Efter att ha läst ett gammalt nummer av AP, där de nuvarande medlemmarna samt en del ex-medlemmar i Taking Back Sunday intervjuades angående hela bandets historia, så kommer jag aldrig mer att kunna lyssna på dem med samma öron igen. En häpnadsväckande - ja! - historia. Endast Tell All Your Friends klarar sig oskadd från mina nytvättade öron. Den, deras debutskiva, står som i en egen skyddad värld, skapad innan stormen bröt ut. Innan jag läste AP-intervjun hade jag bara ett hum om hela Taking Back Sunday-grejen. Nu vet jag nog mer än vad jag egentligen hade behövt veta. DS.

11 feb

I dag låg Alfons i mitt knä i mer än en timme och sov. Jag fotade och läste Twitter och spelade mobilspel så länge.

10 feb

Hinner inte bjuda på mer än en bild i dag. En bild som ganska väl beskriver mitt liv från typ oktober fram till nu och ända till i mars någon gång. Litteraturhistoria, alltså. Och lite kaffe på det.

9 feb

I går kväll blev det spontan musikfest. För alla som var snabba. Det var nämligen så att Topshelf Records bjöd på hela sin diskografi under en viss tid (tills antalet gratis nedladdningar på Bandcamp tog slut). Man kunde alltså ladda ner en massa sjukt bra album och splittar och EP:s helt gratis. Ville man betala så var det valfritt pris som gällde. Jag köpte en del album för en liten summa styck, och laddade ner några splittar/EP:s gratis. Älskar Topshelf Records. Mycket. De är generösa och har sjukt bra band i sin lilla familj. Till exempel ett av mina favoritband: Pianos Become the Teeth.

Ja. Vad lycklig jag var under den där stunden när jag härjade runt på Topshelfs Bandcamp-sida och laddade hem än det ena, än det andra. Sådan är jag. Tacksam.

8 feb

Jag gjorde det. Startade en musikblogg. När jag ändå hade ångan uppe var det lika bra att passa på. Kommer att fylla bloggen med min sjukt braiga musiksmak och alla sjukt bra band/artister jag hittar när jag surfar runt i cyberspace. Det här hände mig i dag: kollade lite videor på YouTube. Hittade Sarah Jaffe. Det är det bästa jag har hittat i musikväg på rätt så länge, faktiskt. Drömpop med elektroniska folk-slängar. Ja, ni fattar. Det kan inte bli annat än bra.

Klicka här för att komma till min musikblogg. Den rekommenderas för alla som vill få nys om en massa bra musik, men som inte riktigt vet var de ska leta. Nu behöver ni inte fundera längre. Jag serverar er.

7 feb

Verkade vara meant to be att jag skulle köpa en ny bräda i stället för att se This Town Needs Guns (som för övrigt tydligen har bytt bandnamn till TTNG) i går. Deras turnébuss gick nämligen sönder på väg till Stockholm, och när de väl var framme vid elvatiden hann de bara spela tre låtar akustiskt. Hade det bara handlat om pengar för inträdet hade det helt klart varit värt det ändå, men för min del blir det ju även tågpengar plus typ mat.

Det positiva är att TTNG kanske kommer tillbaka till Stockholm under våren för ett nytt försök. Hoppas att jag kan gå då!

6 feb

Min nya bräda har anlänt! Galet fin och dessutom häftig. Ska bli intressant att se hur pass bra grepp den stjärnmönstrade ovansidan har. Med skor, alltså. Utomhus. Blir det för glidigt får jag sätta lite grippa på brädan. Men det vore toppen om det gick att ha den helt plastig, för då kan man ju i stort sett åka även om det råkar regna en smula. Om man ser till att ha lite extra kullager hemma. För er som blir sugna på att kolla efter en egen sådan här bräda (vem blir inte det?) så heter den alltså Globe Bantam (cruiser). Finns i tusentals (typ) olika färger.

Jag försökte förresten få Alfons att åka lite, men han var inte lika road som jag av äventyret. Tråkmåns! Dock gillar han att bita på skateboardhjul, av någon anledning, så det tog han sig friheten att göra.

6 feb

Fick plötsligt lust att starta en musikblogg. Alltså inte en massa recensioner och skit, utan hederliga tips och rekommendationer. Funderingar kring musik. Som ett sätt att sprida kärlek. Sprida låtar som folk faktiskt har kämpat med att pilla ihop och ge ut. Ett av mina stora intressen här i livet är ju faktiskt att leta efter (för mig) nya band/artister på nätet, och en musikblogg vore ett sätt att samla alla mina fynd. Sådana finns nämligen. Fynd, alltså. Frågan är mest om någon över huvud taget skulle läsa bloggen. Musikbloggar finns det ju redan några stycken. I och för sig främst inriktade på att recensera, men ändå.

Med tanke på min spretiga musiksmak skulle det i alla fall bli en otroligt variationsrik musikblogg. Det är ett som är säkert. Jag suger på den lilla karamellen en stund. Kanske blir det av. Kanske inte. Ännu en relativt o-spännande cliffhanger.

5 feb

Gick en långpromenad i dag. 9,8 kilometer. Nästan en hel mil, alltså. Det tycker jag faktiskt var bra jobbat. I övrigt har jag läst Madame Bovary och nästan somnat. Fattar inte vad det är med den där boken, jag somnar nästan så fort jag slår upp den. För att beskriva den med ett ord skulle jag säga utdragen. Ska ni läsa en enda klassiker i år så tycker jag att ni ska hoppa över Madame Bovary. Efter ett tag blev jag så trött på skiten (förlåt, Flaubert) att jag stekte blodpudding och började se Jane Eyre-filmen i stället. Tänkte se filmen först, så att jag i stort sett bara behöver skumma igenom boken sedan. Vi läser så många klassiker nu så man måste vara lite smart och planerande. Prioriterande.

Har sett ungefär halva filmen i skrivande stund. Bra skådisar, men sådana där 1800-talsmiljöer/-stories gör mig verkligen sömnig. Allting är så otroligt sävligt och trist. Det där med att återskapa en massa gamla miljöer är verkligen inget som intresserar mig. Men det är alltid ett välkommet komplement till allt som ska läsas. Börjar bli trött på alla gamla klassiker. Försöker varva med en lite mer lättsam Marian Keyes-bok på sidan, men när jag väl ska läsa några sidor i den är jag så lästrött att jag mest spelar mobilspel eller slösurfar i stället.

Dagens budskap är alltså: har du någonsin tänkt "Guuuuud så skönt det verkar att plugga litteraturhistoria; bara sitta i en myzig fåtölj och lääääääsa hela dagarna med en kopp te som liksom ångar lite mysigt vid sidan om och man bara sitter där och kurar ihop sig med raggsockor på fötterna och en katt som ligger och kurrar i knäet och liksom man har äntligen tiiiiid att läsa att de där gamla härliga klassikerna som alla pratar om hela tiden!", tänk då för sjuttsingen om.
1) Det kan bli för mycket av det goda.
2) Man får ont i både ryggen och ögonen av att sitta och läsa hela dagarna. Dessutom blir man förslappad och trött.
3) Man läser och läser och läser och till slut har man läst så mycket av så många gamla (döda) gubbar och tanter att man har blandat ihop alltsammans och vet inte längre vem som skrev vad eller vad som hände i vilken bok.
4) Man orkar aldrig läsa något annat, eftersom det ju är det enda man gör hela dagarna. Och då menar jag att till och med en liten titt i DN:s (annars trevliga) söndagsbilaga kan få ögonen att fullkomligen torka ihop. På den nivån är det.
5) Många av klassikerna är inte så härliga som man kan tro. Jag skulle till exempel välja en Nick Hornby- eller Gunnar Ardelius-bok framför Singoalla alla dagar i veckan.

4 feb

- Nu går jag och byter Alfons vatten, sedan ska jag lägga mig och läsa.

- Neeeeeeej, då kan ju inte jag ligga där och läsa!

Nu ska ni få höra. Här i hemmet lever vi som på 1800-talet. Endast en person i taget kan ligga i sängen och läsa; vi har nämligen bara en läslampa. Jag funderar starkt på att införa något slags schema för läslampan. Man får helt enkelt börja boka tid. Lästid. Det är inte mer än rätt, tycker jag.

Hur gör vi då om båda vill ligga och läsa på kvällen? Det finns olika alternativ.

1) Vi har både taklampan och läslampan tända, då kan den som inte har läslampan på sin sida (jag) med nöd och näppe se bokstäverna i boken. Man anstränger helt enkelt ögonen lite extra, vilket även det påminner en del om 1800-talet.

2) Den ena (oftast jag) får lägga sig i soffan och läsa.

3) Den ena får avstå från att läsa, och i stället roa sig med något annat. Typ busa med Alfons, kolla grejer på sin iPhone, sitta vid datorn, kolla tv eller liknande.

Ni är alla varmt välkomna att skänka pengar till Beas och Victorias läslampefond. Hör av er för mer information.

4 feb

Innan jul var jag i Norrköping och hälsade på Emelie och Mikaela. Då fick jag även träffa Mikaelas kille Jakob och deras lilla dotter. Hur söt som helst.

Vad har hänt med Blogger, förresten? Bilderna hamnar inte i rätt ordning längre, och det går inte direkt att flytta på dem i själva inlägget heller. Då blir allting bara helt knäppt. Sjukt störigt.

3 feb

I fredags hälsade Emelie på. Roligt! Först åt hon och jag lunch på stan, sedan åkte vi hem hit och spelade Fifa. Jag var Spanien och Emelie var Tyskland. Efter en stund kom Victoria hem från jobbet. Då lagade vi kycklinggryta, och sedan åt vi glass till efterrätt. Päronsplitt- och Nogger-glass. Farligt gott. Som grädde på glassmoset spelade vi TP. Mysig fredag!

Sedan blev det lördag och jag och Victoria begav oss till Tornby (ett område här i Linköping där alla större butiker ligger, ni vet typ Ikea, MediaMarkt, Ica Maxi och sådana affärer) för att köpa en ny kaffebryggare. Vi hade bestämt oss för att köpa en Moccamaster den här gången. De är ju både snygga och gör galet gott kaffe. Full pott, helt enkelt. Det var en väldigt rörig shoppingtur, faktiskt. Jag tänker inte dra hela berättelsen, men den korta versionen är att vi köpte en bryggare på Elgiganten, tog bussen hem, öppnade kartongen bara för att upptäcka att det var fel färg, tog bussen tillbaka, köpte rätt färg på MediaMarkt och åkte hem igen. Så nu har vi äntligen vår Moccamaster! Vi älskar den redan. 

Just den här modellen var dock i dyraste laget (vi betalade ungefär 1800 kronor), tycker till och med en kaffeälskare som jag, och att det var ett oplanerat inköp för vår del gör ju inte direkt saken bättre. MediaMarkt har dock något de kallar prisgaranti, så nu ber jag till samtliga mighty powers att den här Moccamaster-modellen kommer på rea inom den närmsta månaden. Lite pengar tillbaka vore verkligen inte helt fel. Håll alla era tummar och tår för vår skull!

2 feb

Kom på en bra sak att blogga om, förresten! Min kusin Max fyller 16 år i dag. Det är helt galet, med tanke på att jag känner mig som typ 16 år och i min värld är Max forever cirka 11 år. Det vill säga ungefär lika gammal som på bilden ovan. Där står han och är ett gulligt barn tillsammans med sin gulliga syster Malin. Fina kusiner jag har, va? De är fortfarande gulliga barn. Fast tonåringar. Känns som att jag tog den där bilden i går. Det gjorde jag uppenbarligen inte.

2 feb

Är lat i dag. Orkar inte blogga mycket, men något måste jag ju skriva eftersom jag har lovat att blogga 100 dagar i rad. I morgon kommer jag att blogga om följande: 1) Att Emelie var här i går. 2) Att vi köpte en ny kaffebryggare i dag.

Se det som en otroligt o-spännande cliffhanger. Bilder utlovas.

1 feb

En av våra orkidéer har äntligen fått en ny pinne. En pinne med knoppar på, alltså. Knoppar som kommer att bli orkidéblomsbebisar och liksom kläckas och sedan blomma en stund och sedan dö igen. Notera!

Nej, allvarligt. Ska inte blogga mer om orkidéer. I dag kommer Emelie till Linköping. Vet inte riktigt vad vi ska hitta på, men något brukar det alltid bli. Ofta slutar det med tv-spel. Kul blir det, i alla fall! Jag kommer nog vara hungrig när hon kommer med campusbussen, så vi får starta med en lunch på stan.