15 feb

Kom nyss hem från konserten med The Tallest Man on Earth här i Linköping. Det var de bästa 400 kronorna jag har spenderat på ett bra tag. Jag är inte The Tallest Man on Earths största fan; jag har till exempel många gånger tänkt att det blir faktiskt lite tjatigt att ha Shallow Grave snurrandes på repeat i cd-spelaren alltför länge. Låtarna i sig är inte slätstrukna, men i klump kan de bli svåra att skilja från varandra. Men så för ett tag sedan började jag lyssna på Tallest Mans (orkar inte skriva hela artistnamnet hela tiden) senaste skiva There's No Leaving Now. Den är väldigt bra, tycker jag. Jag gillar att han på den skivan framför andra slags låtar. Nya vägar. Låtar som inte bildar en stor klump, utan som går utmärkt att höra om och om igen efter varandra.

Men åter till kvällen. Fördelen med Shallow Grave och andra liknande skivor av Tallest Man är att hans gitarrspel står i fokus. Och visst har jag förundrats över vilka skills han verkar ha när det kommer till gitarr. Men det var inte förrän i kväll, när jag med egna ögon fick se honom spela på den där gitarren, som jag verkligen började förstå vilken bra gitarrist han är. Det är som att se en riktigt bra skateboardåkare. När Rodney Mullen lite ledigt bestämmer sig för att göra en darkslide ser det ut att vara lika enkelt som att rosta en skiva bröd. När Tallest Man spelar på sin gitarr så att det låter som minst tre olika gitarrer samtidigt så ser det också så där enkelt ut. Som om han föddes med en gitarr i händerna.

Och det är inte bara det att Tallest Man spelar gitarr som om han vore tre gitarrister åt gången; dessutom  har han en närvaro som många av oss inte är bortskämda med. När jag såg honom i kväll var det som om han levde genom den där gitarren. Den var hans lungor. Personligen har jag inte upplevt en sådan live-närvaro sedan jag såg Ben Howard live på Kägelbanan hösten 2011. De andra som jag var på konserten med i kväll verkade inte vara lika imponerade som jag. En del tyckte att låtmaterialet var lite tjatigt och att han kunde ha spelat lite färre låtar. Själv hade jag kunnat sitta där i två timmar till, bara för att få se Tallest Man hantera sin gitarr. Det är inte ofta man ser en person stå ensam på scenen med bara sin gitarr och lyckas få det att låta som ett helt band. Tallest Man har den förmågan. Sådana ögonblick ska tas in med största respekt. Det kan dröja år innan man får uppleva något liknande igen. Att Tallest Man varvade sina solo-uppträdanden med att ta in ett band tycker jag gjorde att variationen blev så stor som man hade kunnat önska.

I slutet av konserten fick jag syn på Hajen. Tallest Mans fru, alltså. Hon kallar sig i och för sig inte Hajen längre, utan Idiot Wind, men för mig är hon alltid Hajen. Jag såg i alla fall Hajen sitta och lyssna på sin Tallest Man. Ända sedan vi köpte biljetter till den här konserten har jag önskat att Tallest Man skulle ta med sig Hajen till Linköping, och att hon skulle köra någon låt med honom. Och det gjorde hon också. I den allra sista låten klev hon upp på scenen och livet var underbart.

Oj oj. Det här inlägget blev mycket längre än vad jag hade tänkt. Ville bara säga att alla som någonsin har möjlighet borde se The Tallest Man on Earth live. Jag kommer definitivt att uppskatta hans musik ännu mer efter i kväll.