22 aug

Blir galet besviken på Telenor, hela tiden! Förut hade jag bara mobilt bredband hos dem och hade aldrig några problem. Tyckte till och med att de var väldigt bra, eftersom de har gratisnummer till kundservice + korta väntetider både när man ringer och kopplar upp sig på deras kundchatt.

Men nu. I somras skaffade jag en iPhone med Telenor-abonnemang, och bestämde mig även för att byta ut mitt tidigare bredbandsabonnemang hos dem mot ett nytt, lite snabbare bredband. Följande saker har hänt sedan dess:

1) Jag och Victoria beställer var sin iPhone (exakt samma modell) med cirka 1 veckas mellanrum. Av någon anledning betalar hon 150 kr/månad för sin telefon, medan jag betalar 200 kr/månad. Ringer Telenor flera gånger och frågar varför. De vet inte. De påstår att det kan bli olika kostnader beroende på vem man pratar med. Det vill säga att olika människor hos Telenors kundservice kan erbjuda olika priser. Det låter helt galet, och det är det också.

2) Den första iPhone-räkningen kommer. Telenor försöker få mig att betala ungefär 400 kronor mer än vad jag ska betala. Det de har gjort är att de har lagt på avgifter som jag vid beställningen fick höra att jag inte skulle betala för, plus att de har "glömt" dra bort alla möjliga rabatter som man får tack vare att man är under 26 år. Jag ringer till Telenor och klagar, och de säger då att de har haft problem med sina fakturor och att det är därför detta har hänt.

3) Mitt bredbandsabonnemang går ut mitt i början av en månad. När den sista räkningen kommer är den dock på hela månadsbeloppet - 199 kronor. Jag ringer till Telenor och klagar. De säger återigen att de har haft problem med sina fakturor. Jag får en ny faktura på ungefär 50 kronor. Här försökte de alltså lura mig på ungefär 150 kronor, och därmed är jag uppe i 550 kronor totalt.

4) Min iPhone kommer inte inom en vecka, som utlovat. Jag väntar på avin men ingenting händer. Efter mer än en vecka ringer jag till Telenor och frågar var min telefon är, berättar att jag inte har fått den. Jag vet var den ska lämnas ut, så jag ber dem ge mig kollinumret så kanske jag kan gå och hämta den trots att jag inte har fått någon avi. Telenor säger att de på grund av bedrägeririsken inte kan ge mig kollinumret. Nähä. Jag får snällt vänta. Det går ett par dagar. Jag ringer igen, men får samma svar. Bedrägeririsk. När jag ringer en tredje gång och klagar på att ingen avi har kommit får jag dock höra något annat. Nu går det plötsligt att få kollinumret. En snäll kille ger mig numret och jag går och hämtar ut min telefon. Telenors personal verkar alltså följa lite olika regler. Allt verkar bero på vem man råkar hamna hos när man ringer dem. Det var förresten tur att jag fick det där kollinumret, för jag har fortfarande inte fått någon avi. (Avi-problemet är förmodligen inte Telenors fel, det har antagligen blivit någon miss hos posten, men problemet här gäller att Telenor inte var tillräckligt hjälpsamma och gav mig kollinumret direkt.)

5) Min första räkning för det nya bredbandet kommer. Nu försöker Telenor lura mig på 250 kronor, och därmed är jag uppe i den skandalösa summan 800 kronor. När jag ringde och beställde bredbandet lovade hon i kundtjänsten att jag inte skulle betala för anslutningsavgiften, men ändå fanns den med på räkningen (precis som när jag fick min första iPhone-räkning). Jag ringer och klagar. Killen i kundtjänsten drar bort anslutningsavgiften och skickar en ny faktura.

Det enda ordet som kan användas för att beskriva det här är tråkigt. Här gör man ett val att bli så kallad helkund hos Telenor, och så försöker de lura mig på 800 kronor inom loppet av två månader. Jag är student. Jag har inte ett överskott av pengar som jag gärna ger till Telenor. 800 kronor är sjukt mycket pengar för mig. Ett par t-shirtar. En tröja. Åtta stycken sprillans nya skivor. Två konsertbiljetter.

Att få en felaktig faktura en gång är okej. Det är ett ärligt misstag som vilket företag som helst kan göra. Men tre felaktiga fakturor. Det är inte okej. Och det handlade inte om några tior. Det handlade om 800 kronor. Och trots att jag har ringt och klagat många gånger nu på diverse saker (se punkt 1-5 ovan) har jag inte fått någon som helst kompensation; inte ens en ordentlig ursäkt. Telenor har inte ens sagt att de verkligen hoppas att det här inte ska hända igen. Förstår Telenor ens hur tråkigt det är att behöva ringa till dem för att man har fakturerats för en anslutningsavgift som man blev lovad inte skulle finnas med på fakturan? Det verkar inte så. De verkar över huvud taget inte ha någon koll på vilka avgifter som kommer med på fakturorna och inte. I fortsättningen kommer jag givetvis lusläsa alla mina Telenor-fakturor och se över att de har dragit bort alla rabatter ordentligt. Tråkigt att jag ska behöva göra det, men bevisligen nödvändigt.

17 aug

Det här med att växa upp. Att folk runt omkring en tror att man håller på att bli vuxen. Det är vad som förväntas. Med all rätt. Från utsidan kan vardagen möjligtvis se relativt vuxen:ig ut. Plötsligt är man en sådan som bor i en lägenhet, skriver matlista varje vecka, planerar vilken dag storhandling ska ske, dricker tre koppar kaffe om dagen, pratar om var julen bör firas, konstaterar att man inte har tid för det man egentligen har lust att göra bara för att någon deadline ligger och gnager på samvetet. En tenta. En akademisk bok som måste läsas i trots att gubben som har skrivit den verkar vara en torrboll som inte ens har ansträngt sig genom att stoppa in en bild eller två i sin bok.

Jag vet inte. Jag funderar på sådant här ibland. Hur mitt liv ser ut. Hur jag som pubbe-unge föreställde mig att mitt liv skulle se ut. Om jag sviker mitt pubbe-jag när jag låter vardagen se ut som den gör. När jag var yngre lovade jag exempelvis mig själv att när jag inte längre bodde hemma skulle mina väggar inte prydas av tavlor utan av mina affischer. Jag var så pass mogen att jag förstod att jag inte skulle vilja ha affischtäckta väggar av det slag jag hade som fjortonåring, men jag lovade mig själv att det enda som skulle sitta i ramar på mina väggar var konsert- och andra bandaffischer. Blink-182. Lars Winnerbäck. Och så vidare. I stora, svarta ramar. Jag föreställde mig antagligen att jag bara skulle äta supergoda maträtter, typ kyckling, pommes och tzatsiki varje dag. För varför äta något annat när man ändå väljer själv? Jag planerade att sitta uppe hela nätterna och bara lyssna på musik och spela tv-spel och Sims och jag skulle aldrig torka golvet för jag förstod över huvud taget inte syftet med det och jag skulle sätta klistermärken överallt för de är snygga och så skulle jag köpa skivor hela tiden och mina skivor skulle kunna staplas på golvet utan att någon hade något emot det.

Så sitter man här. I sin tvåa. Med kaffekoppen framför sig. Redan i min första lägenhet sprack min affisch-plan. Visst, jag hade några affischer i ramar uppe. Men snart fick jag en Lena Linderholm-tavla av mamma och pappa som jag satte upp rakt över soffan. Lena Linderholm. Mitt pubbe-jag skulle bitch-slappa mig i ansiktet om jag påstod att jag dessutom väntar på att mamma och pappa ska låta mig (och Victoria) förvalta en till Lena Linderholm-tavla. Lena är liksom en gråhårig tant som målar blommor och vattenkannor. Hon är inte ens cool. Men jag kan inte rå för det. Nu när väl har flyttat hemifrån och fått lite distans till mitt pubbe-jag tycker jag att Lena målar fina tavlor. Och när jag kommer hem till mamma och pappa tycker jag att många av deras tavlor - tavlor jag har haft omkring mig under hela min uppväxt men aldrig riktigt lagt märke till - är fina. Jag vill ha fler tavlor hemma. Blandat med mina affischer. De finns kvar. Två stycken sitter inramade över soffan. En står inramad på golvet bredvid bokhyllan. Jag har lyckats övertala min fruga om att vi ska sätta upp två affischer i hallen, också. Jag har bara inte bestämt vilka än.

Över huvud taget är flytta hemifrån-livet förvånansvärt olikt hur man hade föreställt sig det hela. Det finns en matbudget. Det är därför man inte kan äta lyxig mat varje dag. Man måste äta korv stroganoff ibland och soppa vissa dagar. Annars kan man inte köpa skivor när man känner för det. Pengar finns i begränsad upplaga även som hemifrånflyttad. Det visste man inte när man var fjorton. I början när jag hade flyttat hemifrån, när jag fortfarande gick i gymnasiet, ägnade jag mig ibland åt uppesittarnätter när jag drack te och åt mackor och spelade Tony Hawk. Men där fanns en hake man inte tänkte på när man var en pubbe-unge: när man bara har sovit ett par timmar blir man trött dagen efter. Koncentrationssvårigheter. Man lyssnar inte på lärarna i skolan (vissa valde man ju som ungdom ständigt att inte lyssna på, eftersom de var skrämmande ointressanta/sega/inkompetenta, men nu syftar jag på de lärare man faktiskt brukade lyssna på). Där sprack alltså drömmen om att ägna nätterna åt annat än att sova (i alla fall om det handlar om flera nätter i sträck).

Som ni märker så tycks jag vara mer och mer vuxen ju mer jag funderar över det. Jag resonerar annorlunda än mitt pubbe-jag som satt på sitt rum och samlade Good Charlotte-bilder i sju olika datamappar (en för varje bandmedlem + en för gruppbilder + en för Maddens) och tjafsade med folk på Lunarstorm. Men samtidigt; jag kan inte förstå att jag snart är 22 år. Jag känner mig som 17. Jag unnar mig ibland att ställa in pluggdagar och i stället ägna mig åt Sims eller att leta upp nya band på Internet. Jag torkar inte alltid golvet när jag städar. Ibland orkar jag inte ens dammsuga under sängen. Ibland äter jag och Victoria kladdkaka en helt vanlig vardagkväll. Ibland äter vi middag klockan nio. Min förkärlek för klistermärken sprudlar fritt på en mjölkpall som främst används för att stapla skivor på. Jag verkar alltså inte vara helt vuxen. Än.

Nu kanske ni undrar vart det här ska leda, egentligen. Svaret är att det inte leder någonstans. Det är en sammanställning av tankar gällande hur saker och ting inte blir exakt som man hade tänkt sig, men ändå - på något sätt - ganska likt. Och för att göra mitt naiva pubbe-jag tillfreds tänker jag anordna en skolk-dag. I höst. Jag plus vänner ska skita i allt vad universitet och föreläsningar heter den dagen och bara spela tv-spel och äta pizza hela dagen. Det är jag skyldig mig själv. Mitt fjortonåriga jag hade verkligen velat ha en skolk-dag. Vuxenlivet ska inte tas på för stort allvar. Det har jag lärt mig.

PS: Alla som vill vara med på min skolk-dag kan höra av sig till mig. Det blir väl i september någon gång. Vill ingen annan vara med tänker jag spela och äta pizza själv, bara så att ni vet. Ingen kan stoppa mig! DS.

17 aug

10. A song that makes you fall asleep
Explosions In The Sky - Your Hand In Mine

Det var inte många år sedan jag upptäckte Explosions In The Sky. Många gånger sedan dess har jag fullkomligen drunknat i deras ljuvliga skivor; uppskattat friheten i att själv få bestämma vad en låt handlar om utan att styras av någon annans ord. Det är det som är charmen med instrumental musik. Den blir personlig på ett helt annat sätt än musik med ord. Här sätter man själv orden. Och orden kan i sin tur variera från gång till gång. Beroende på hur man känner sig. Hur man mår.

Your Hand In Mine är en lagom lugn Explosions-låt. Den trevar sig fram, minut efter minut, utan drastiska vändpunkter. Därför passar den bra att sova till. Den är lugnande.

16 aug

9. A song that you can dance to

Det skulle aldrig falla mig in att dansa. Bland folk, alltså. I min ensamhet, eller möjligtvis när jag och Victoria står och borstar tänderna, går det bra att ta en svängom.

En sak jag dock gör - endast i min ensamhet, inte ens Victoria har bevittnat detta - är att spela luftgitarr. Gärna när jag städar. Gärna föreställandes Claudio Sanchez. Ni vet. Håret, liksom. Det böljande svarta krullet och den extremt originella rösten. Gärna Three Evils (Embodied In Love And Shadow). Gärna slutet av låten. En ypperlig städlåt som man bara måste öppna sitt sinne för och lätta på sitt hjärta och låtsas i en minut att man är Claudio och att man har krullet och dubbel-gitarren och rösten och känslan han verkar ha när han spelar låten live.

Ärligt talat. Det är en av de bästa låtarna någonsin.

10 aug

Jag ger upp DeviantArt och Flickr. Ingen sida lämpar sig så bra för mina foton som Tumblr. beakphoto.tumblr.com är adressen till min nya Tumblr-sida, som alltså endast innehåller mina egna foton och ingenting annat. En sida som är lätt att navigera inom och som dessutom erbjuder en bra och snygg översiktsbild (se arkivet på bilden ovan).

Vill ni skåda mina foton får ni alltså framöver vända er till min Tumblr-sida. Min andra Tumblr-sida finns givetvis fortfarande kvar, men på den samlar jag ju som bekant bara saker jag finner intressanta för stunden. Den är som ett evigt pågående kollage. Det är en bra hobby. Som att klippa och klistra på papper, men man gör det på nätet i stället. Terapi, kan man säga.

6 aug

8. A song that you know all the words to
Badly Drawn Boy - I Was Wrong

Badly Drawn Boy är en av mina absoluta favoritmusiker. Han är helt enkelt fantastisk på alla sätt och vis. I Was Wrong är en av hans bästa låtar, enligt mig. Den är kort men träffande. Texten är oslagbar. Det är en sådan text som är så perfekt att jag skulle kunna tatuera in den någonstans (oroa dig inte, mamma, jag ska inte göra det). Det är en text jag tänker på ofta. Den dyker upp i huvudet titt som tätt. Härjar. Grabbar tag i mig och för mig framåt.

Tyvärr hittade jag inget YouTube-klipp med I Was Wrong, men den finns på Spotify och Wimp. Texten bjuder jag på här:

I always hoped I'd build my world around you
And it's a miracle I ever found you
Do the colours of the rainbow radiate to everyone
Now I don't know how I could live without you
But certainly I know I'm not about to
I don't believe in anything I see unless I can feel it too

Jo, den är så kort. Och den behöver inte vara längre. Allt finns ju där, redan.

5 aug

Känner även att jag måste berätta om den brinnande tv:n för er. Here we go här går vi: i onsdags kväll satt hela familjen och tittade på den engelska versionen av Wallander (rekommenderas ej, fattar inte konceptet med engelska Wallander, men det är en annan historia). Mamma och pappa skulle gå och lägga sig mitt i filmen, så då bestämde jag och Victoria att vi skulle se klart filmen ute i den lilla stugan där vi sover om nätterna. Jag sa åt pappa att sätta i antennsladden till tv:n där ute, eftersom den nog inte var i. Sagt och gjort gick pappa ut och fixade sladden. Klockan var runt tjugo över nio. Eftersom vi skulle missa så lite som möjligt av filmen tyckte Victoria och jag att det var bäst att vi satt inne i den stora stugan fram tills nyheterna vid tio, och därefter förflytta oss.

Snart ändrade vi oss dock. Jag höll på att somna så Victoria sa att vi kunde förflytta oss in till den lilla stugan tidigare. Hon gjorde sig i ordning för natten. När hon var klar skulle jag borsta tänderna och allt det där. Då sa Victoria att hon skulle gå ut i lilla stugan medan jag borstade och hade mig. Efter cirka fem minuter kommer Victoria inrusandes i stora stugan igen och börjar banka på badrumsdörren. "Du måste öppna!" sa hon. "Va?" slöddrade jag fram (munnen full av löddrig tandkräm). "Det ryker ur tv:n!" Där blev det så klart fart på mig. Sköljde ur det mesta av löddret ur munnen och sprang in till mammas och pappas sovrum. "Pappa! Tv:n brinner!" sa jag och sprang ut till Victoria som redan var tillbaka vid lilla stugan. Halva lilla stugan (på bredden) var halvfylld (på höjden) av rök. Brandlarmet hade alltså inte gått igång. Jag gick in i stugan för att kolla vad som hände i tv:n och även för att ta bort brandlarmet så att inte hela stugområdet skulle vakna upp och undra vad som var på gång. I tv:n, precis innanför knapparna, under själva skärmen, såg man glöd. Pappa kom ut i stugan. Vi fattade ingenting. Vi visste inte riktigt var vi skulle göra, men att vi måste lyfta ut tv:n. Wallander-filmen var i full gång, trots att det glödde.

I nästa sekund började dock glöden tillta. Den blev lågor. Inne i tv:n härjade nu små lågor och tv:n sa poff och Wallander försvann och det blev svart. Pappa tog tag i tv:n för att lyfta ut den. Sedan kom han på att han måste dra ur alla sladdar. Det gjorde han. Sedan lyfte han tjock-tv:n och ställde den på gräset utanför stugan. Då var nästa fråga: vad ska vi göra nu? Vad gör man med en brinnande tv, liksom? Ännu en sak man inte fick lära sig i skolan. Jag förstår inte. Skolan är värdelös när det kommer till verklighetsförankring! Det här med att lära sig hantera brandsituationer, det måste bli ett större undervisningsområde, tycker jag. Släng in det i hemkunskapen, eller något. Pappa kom dock fram till att vi måste hälla vatten på den. Jag blev nervös. Vatten på en grej med el i? Går det verkligen? "Ja, men vad ska vi göra då?" frågade pappa och där hade han ju en poäng. Han tog en hink och fyllde den med vatten från en tunna och precis när han gjorde det såg jag och Victoria hur lågorna inne i tv:n blev större och liksom flammade upp över tv-skärmen. "Okej, men stå långt ifrån när du kastar vattnet!" sa jag till pappa.

Att kasta vatten på en brinnande tv som sladdarna är utdragna ur är tydligen inte farligt, kan jag härmed meddela. Pappa gick för att fylla på hinken igen, och jag hittade en vattenkanna jag kunde fylla med vatten. Vi hällde vatten några gånger till på tv:n tills den verkade slockna. Vid det här laget hade även mamma kommit upp ur sängen och ut från den stora stugan. Vi sa att tv:n brann och hon blev så klart väldigt förvånad. Efter några minuter hällde pappa lite mer vatten på tv:n, för att försäkra sig om att den verkligen var släckt. Vi öppnade alla fönster i lilla stugan för att försöka få bort så mycket rök som möjligt. Det konstaterades dock ganska snart att jag och Victoria inte kunde sova där den natten. Vi sov i våningssängen i mitt och Theréses gamla sovrum.

Ja, det var den berättelsen. Medan vi stod där och tittade på tv:n, och hålet där plasten hade smält och de svarta spåren av lågorna på skärmen, var vi alla väldigt förvånade. Lite chockade, tror jag. Om Victoria hade väntat på mig inne i den stora stugan medan jag borstade tänderna, då hade förmodligen hela den lilla stugan börjat brinna. Om vi verkligen hade suttit kvar i den stora stugan ända till nyheterna, då hade vi tittat ut och sett hur den lilla stugan stod i lågor. Det är fantastiskt vilken tur man kan ha i oturen. Det kunde ha blivit så att vi hade gått ut till lilla stugan för att titta på filmen, men tröttnat på den efter två minuter och sedan stängt av. Då hade kanske den där tv:n börjat ryka och pysa lite, lite, lite inifrån. Och sedan ökat gradvis medan vi låg och sov. Det hade inte heller varit så skojigt. Att vakna upp i en rökig stuga och inte fatta någonting. 

Men som jag skrev på Twitter härom dagen: tv:n tänkte förmodligen precis som Neil Young. Han har ju många gånger sjungit "It's better to burn out than to fade away". Ett originellt farväl från den sista tjock-tv:n i familjens ägo.

5 aug

Victoria och jag har haft lite semester. Fem dagar, närmare bestämt. Vi har hunnit besöka både Nyköping och Trosa. I Nyköping blev det bara en snabbvisit - en middag i hamnen med Victorias mamma och Carl-Arne. Morgonen efter det tog vi bussen till Trosa. Under måndagen och tisdagen gjorde vi inte så mycket. En fika i Trosa (självklart på Hannahs - godare vaniljbullar får man leta länge efter!). Badade i sjön vid sommarstugan. Låg i solstolar och läste. Spelade Wordfeud (jag). Klippte gräset. Sandpapprade och oljade om utemöbler. 

På onsdagen åkte vi till Mariefred. Promenerade runt i butiker och längs vattnet. Tittade på Gripsholms slott. Fikade medtaget fika (kaffe och mammas vaniljbullar). Lunchade på Taxinge slott. Åkte till Skottvångs gruva. Mamma och pappa skulle köpa grillkol från Skottvång, och jag fick äntligen se hur det ser ut inne i restaurangen där (många spelningar har de - synd att det ligger helt off). På torsdagen åkte vi in till Trosa igen. Gick runt bland butikerna, träffade gamla bekanta (svårt att undvika när man är i en så liten stad). Sedan åt vi lunch och efter det åkte vi tillbaka till sommarstugan. På eftermiddagen badade vi igen.

Bra dagar har det varit, i alla fall! Mysigt att komma till landet och kaffa med mammis och pappis. Tror att de gillade att få lite sällskap av mig och Victoria, också. Nu får ni njuta av lite bilder från dagarna som gått. Inleder med en gullig bild på en död insekt. 

27 juli

På bilderna ovan ser ni Bruce Gunnar (i folkmun endast Gunnar). Han är en kissemiss som sprungit runt på campingen där jag jobbar i snart två månader. När jag fick höra de andra på campingen säga att det sprang runt en svart katt som inte verkade ha någon ägare så kläckte jag självklart den briljanta idén att kolla i kattens öra, skriva ner den märkning som syntes och sedan ringa polisen och kolla om de har någon anmälan på en försvunnen katt med samma nummer. Det är ju liksom det man gör när man ser herrelösa djur: man kollar örat och sedan ringer man polisen. Efter lite strul med öronmärkningen (den var väldigt dåligt gjord - blek och otydlig) fick vi i alla fall ihop något slags nummer- och bokstavskombination och lämnade denna till polisen.

Några dagar gick och under tiden gosade vi på campingen med Gunnar. Jag, som inte tycker om katter, började verkligen tycka om Gunnar. I vanliga fall är jag rädd för katter men den här var så gosig. Han sprang mellan benen på en när man gick, han följde alltid efter, han la sig i knäet och gosade. Oemotståndlig, helt enkelt. (Tyvärr var det även Gunnar som åt upp de söta fågelungarna, men han är förlåten tack vare att han har levt ett hårt, hemlöst liv.)

Så hittade polisen äntligen någon som möjligtvis var Gunnars ägare. Hon kom till campingen, fick se en bild av Gunnar och gick sedan upp på området för att leta upp honom. Givetvis var han i full gång med att gosa med en campinggäst. Lauren har återberättat allt det här för mig, eftersom jag inte var på jobbet när Gunnars matte kom dit. Gunnars matte blev så klart överlycklig. Gunnar hade ju liksom varit bortsprungen sedan den 7 maj, så hon trodde antagligen att han hade dött. Det känns så fint att Gunnar äntligen har kommit hem igen. Så fint att Gunnars matte äntligen kan gosa med sin kissemiss igen. 

Gunnars matte gav mig och Lauren hittelön för att vi tagit så väl hand om Gunnar (vi har gosat med honom och givit honom mjölk). Så snällt av henne! Jag har bestämt mig för att jag ska skänka min del till människorna i Afrika som har drabbats av hungernöd. Jag vill att de ska få sin påse mjöl och sin olja och sitt vatten! Har inte bestämt vilken hjälporganisation jag ska vända mig till än, men senast i slutet av den här veckan ska jag skänka pengarna. 

Det kan även vara av intresse att det visade sig att Gunnar inte alls heter Bruce Gunnar (!). Han heter Tusse eller något i den stilen. Men för mig är han alltid Gunnar.

21 juli

Ju mer jag tänker på det, desto mer sugen blir jag på att tatuera in "182" på insidan av min högra handled. Om jag fortfarande vill det om ett halvår kommer jag antagligen att göra det. Den som lever får se! En annan sak man får se om man lever är huruvida jag överlever själva tatuerandet eller inte.

21 juli

7. A song that reminds you of a certain event
Haddaway - What Is Love?

Haddaways klassiska dänga kan härledas till många fina minnen från gymnasietiden. Framför allt 3:an och framför allt temaveckan + studenten. Jag minns att vi spelade den flera gånger på flaket, och att min kusin (då 12 år) sa "Den där låten vill jag också ha på min student".

That's how tidlös What Is Love? är. Till och med de som tar studenten sex år senare än mina jämlikar kommer att spela den på sina flak. Om de har någon form av vett i skallen, vill säga. Det är ju trots allt en riktigt skön låt.

8 juli

6. A song that reminds you of somewhere
Arctic Monkeys - 505

En kväll när det regnade så där mycket som det bara gör några gånger om året var jag ute på promenad. Och precis när regnovädret drog på lite extra - det var verkligen som en dusch - så lyssnade jag på 505 av Arctic Monkeys. Därför tänker jag alltid på ösregn när jag hör 505. Den passade så bra i regnet. I den stunden kom låten verkligen till sin fulla rätt.

3 juli

Nej, den nedre bilden föreställer inte Liza Marklunds kontor. Båda bilderna föreställer nämligen hur våra soprum såg ut för bara några timmar sedan. Av lukten att döma är det inte choklad som har smetats ut i den övre bilden. Skulle snarare tippa på någon form av bajsblöja.

Lider med sopgubbarna.

3 juli

Kolla vilka söta fågelungar vi har på jobbet! De bor i en askkopp utanför en stuga. Många som har sett bilden tror att askkoppen är en stor hink, men jag kan meddela att den är omkring tio centimeter i diameter. Fyra fjuniga ungar är det, i alla fall. När jag tittade på dem bara låg de där och andades så tungt att hela kropparna åkte upp och ner. Som blåsfiskar.

3 juli

Redigerad 28 feb 2017:

29 juni

... och om ni undrar så kom jag hit till Helsingborg i går kväll. Jag har även bestämt mig för att berätta varför jag och Victoria plötsligt bokade Skåne-biljetter och åkte hit (i mitt fall "åkte", i Victorias fall "åker", eftersom hon sitter på bussen nu). Så här ligger det till. (Jag kan berätta det här för det här är min blogg och här är jag obduktionsöppen med all möjlig information. Vill man själv vara den som bestämmer över vilka saker här i livet som ska berättas och inte så får man skaffa sig en egen blogg.) Therése, Stoffe och två av deras kompisar råkade ut för en bilolycka i torsdags. De var ute och körde på motorvägen och plötsligt körde de in i räcket som delar körfälten och gled längs med det och sedan slets underredet bort och ett hjul lossnade. På något sätt hade de i alla fall sådan extrem tur att de svängde in i en sådan där liten ficka där polisen och andra kan stanna, och då stannade bilen. De hade kört in i ett träd om de inte hade lyckats pricka in just den där lilla fickan. Alla klarade sig oskadda. Till och med hunden som fanns i bilen klarade sig, trots att den flög in i både framrutan och bakrutan.

Två bilar bakom den bil de åkte i fanns en ambulans. Ambulansen såg alltså hela kraschen och när bilen åkte över körbanan (det var enfilig motorväg just där). De som satt i ambulansen trodde inte att någon i bilen hade klarat sig, och ändå klev alla fyra ut ur bilen utan minsta skråma. Jag förstår inte hur man kan ha sådan tur. Men framför allt är jag givetvis otroligt tacksam över att man tydligen kan ha sådan tur.

Och jag känner att från och med nu kommer jag att vara lite mer tacksam varje dag jag får tillbringa med de människor som betyder mest för mig här i livet. Ingen förväntar sig att en olycka ska drabba ens egen familj. Jag kunde aldrig tänka mig att min mamma en dag skulle ringa till mig och säga att Therése och Stoffe har råkat ut för en bilolycka. Och nu när det oväntade ändå har hänt är jag så himla glad över turen i oturen, det vill säga att alla klarade sig.

Antagligen är det sådana här saker som måste hända för att man ska inse att livet är för kort för att man ska hinna slösa tid på att göra saker man inte vill. Man kan verkligen dö i morgon. Det är sjukt. Man tror att man ska leva till man är 95, men det kanske man inte gör. Därför måste man tänka efter vad man vill göra här i livet, och sedan göra det. Svårare än så är det inte.

Och nu är jag alltså i Helsingborg. Och Victoria är på väg. Vi ska umgås med Therése för att det är det vi vill göra just nu. Så här i efterhand är man så chockad att minsta lilla grej känns som lyx. Käka lite mat. Ta en kaffe. Se en film. Stoffe är i Karlshamn hos sin familj, men kommer hem i morgon. Det passar ypperligt, för honom vill vi ju också umgås med. Victoria och jag åker hem till Linköping på lördag. Dels eftersom vi ska jobba på söndag och dels eftersom Therése och Stoffe ska till Grekland då (är inte alls avis).

Jaha. Jag vet inte riktigt om poängen blev så tydligt med det här. Men nu ska jag snart gå ner på stan och möta Therése. Vi ska dricka kaffe. Och aldrig tidigare har jag väl uppskattat att få gå och fika med min fina syster så mycket som jag gör i dag.

Ett budskap till, förresten: använd alltid bälte! Ja, även på bussar. Jag blev lite småhispig i går när det inte fanns något fungerande bälte i mitt bussäte. Sedan bytte jag plats och kunde andas ut. Ni har väl hört om alla bussolyckor där alla som har bälte har klarat sig och resten har dött/skadats allvarligt? Sådant tänker jag på när jag åker buss. Jag har hellre bälte i några timmar än blir invalid för resten av livet.

Puss och hej nu ska jag gå och kissa.

27 juni

5. A song that reminds you of someone
Oasis - Champagne Supernova

När jag hör Champagne Supernova tänker jag på min syster. Jag tror att hon gillade Oasis innan jag började göra det. Och vad jag minns så spelades just Champagne Supernova lite oftare än de andra låtarna. En klassiker. En av Oasis mest kända låtar. Den känns på något sätt... episk. När låten är slut känns det nästan som att man svävar runt i rymden. Och allt är champagnefärgat. Om jag någonsin lyckas sammanställa en spellista över episka mästerverk så ska den här låten avsluta hela kalaset. Alltid ett klockrent avslut.

How many special people change
How many lives are living strange
Where were you while we were getting high
Slowly walking down the hall
Faster than a cannon ball
Where were you while we were getting high

Someday you will find me
Caught beneath a landslide
In a champagne supernova in the sky

Wake up at dawn and ask her why
A dreamer dreams she never dies
Wipe that tear away now from your eye
Slowly walking down the hall
Faster than a cannon ball
Where were you while we were getting high

Some day you will find me
Caught beneath a landslide
In a champagne supernova in the sky

'Cause people believe that they're
Gonna get away for the summer
But you and I, we live and die
The world's still spinning round
We don't know why
Why, why, why, why
     

22 juni

what eats you from the inside

destroys me from the outside

rebuild my hope

rearrange my future, my past

my present is what's got it's hold on me

21 juni

I DN härom dagen sa Måns Zelmerlöw för övrigt följande: "Jag har en diger Spotifylista som jag lyssnar på under dagarna, med allt från Coldplay och John Mayer till Imogen Heap och Glasvegas."

Ursäkta? Är det bara jag som tycker att detta är ett extremt ointelligent uttalande? Att kombinera orden "allt" och "från" leder till att folk får förväntningar om att wow, här kommer några alternativ eller kategorier med en bred spännvidd. Och så bajsar han ur sig Coldplay och Glasvegas som de yttersta polerna på denna (enligt förväntningarna) enorma spännvidd.

Här kommer därför en officiell hälsning till Måns: Hej, Måns. Jag tycker att du ska tänka dig för innan du talar. Det där du sa i DN får dig inte framstå som en kille med bred musiksmak. Tvärtom lät det ganska onyanserat. Du kunde lika gärna ha sagt "Jag lyssnar på allt från Backstreet Boys och Take That till NSync och Westlife". Så bred musiksmak verkar du ha (även om mitt exempel ju täcker pojkbands-genren, och därifrån är det ju ett STORT kliv till Coldplay och John Mayer. Not.) Vänligen ring mig om du vill ha tips på vilka andra genrer som finns här i världen.

21 juni

4. A song that makes you sad
Pianos Become The Teeth - Cripples Can't Shiver

Jag har nog inte tjatat tillräckligt om Pianos Become The Teeth i min blogg. Faktum är att de är det bästa band vars toner har sprudlat sig in i mina öron på... ja, sedan jag var en pubbeunge. Minst. De är helt oslagbara. Från deras episka mästerverk Old Pride kommer låten Cripples Can't Shiver, och jag får tårar i ögonen varje gång jag hör den. Det allra mest tårdrypande är när Kyles (sångarens) mamma pratar om sin man (Kyles pappa). Historien bakom detta är att Kyle samplade ett tal mamman höll i kyrkan, angående sin mans MS. När hon säger "... and I'm ready to throw in the towel, 'cause I've had enough of this" och musiken dundrar igång igen, det är det sorgligaste på hela låten. Kyle skrev Cripples Can't Shiver ungefär ett år innan hans pappa dog. Om ni, precis som jag, blir lite tagna av denna sorgliga historia bör ni läsa det här. Där berättar Kyle om låten, om sin pappa och även om hur Kyle ledde sin syster fram till altaret när hon gifte sig och dansade med henne när pappan egentligen skulle ha gjort det.

I'm looking more like you everyday old man

In every way I'm feeling phantom pains

From the fire you've dropped on your legs

I'm storing my uplifting-look backs for my time in that seat

Alone in your world, alone in your world

Just a wall away, angry at the stages of the day

Your speech has gotten slow and you've lost so much weight

The family knees have gotten weak

The family skin has gotten languid

If you put your gums in, and I let mine recede

If you keep your pride, I'll be your eyes

I'll be your eyes

I'll save my temper, save my rage for the hot on your hands

Because you know cripples can't shiver

6 hours 6 hours 6 hours

Of telling fields our health deserves more

Please don't disappear with the room

Please don't give up on going out

Spending time at a split foyer choosing up or down

I've waited, he never came, I'm assuming life fair

The mold promises these sheets stay damp so my lungs won't last

But I swear I'd at least break the fingers

Of the hand that dealt this to you

20 juni

Fick min iPhone i dag! Egentligen fick jag den inte, eftersom ingen avi kom med posten i dag heller. Då ringde jag till Telenor och klagade, eftersom jag nu satt utan telefon (de har utporterat mitt nummer från Tele2). Och då passade det tydligen att ge mig kollinumret (innan har de bestämt sagt nej "på grund av bedrägeririsken") så att jag kunde gå och hämta paketet på Preem. Herregud. De där Telenor måste börja jobba lite på att göra sina kunder nöjda.

Nu har jag i alla fall en iPhone. En vit. Jag har döpt den till Hans-Gerard von Silfverstolpe. I folkmun är han endast känd som Gerard. Då pratar vi inte om något häftigt amerikanskt namn, utan det försvenskade [hjäärard]. Att han egentligen heter Hans-Gerard beror på att han är gift med Victorias telefon Greta (Hans och Greta, liksom). von Silfverstolpe slängde jag dit för att det låter minst lika töntigt som [hjäärard]. Det klingar, liksom.

På bilden där uppe ser ni ännu en ny familjemedlem: körsbärstomatplantan Konrad Blom. Jag och Victoria köpte honom i lördags när Victorias mamma och hennes man var här och hälsade på. Visst är han söt, Konrad? När han har växt till sig några decimeter kommer han (förhoppningsvis) att ge oss gratis mat (tomater). Riktigt bra, ju! Vem tackar nej till gratis mat, liksom?

Nu återstår följande frågor: 1) hur ska jag kunna motstå att sätta ett klistermärke på Gerards otroligt vita och släta baksida? 2) hur gör man för att lägga in en mp3-fil som ringsignal på iPhone? Måste googla på det. Kan ej leva mitt liv normalt om jag inte har The Five Stairsteps gamla dänga O-o-h Child som ringsignal.

18 juni

3. A song that makes you happy
Good Charlotte - Movin' On

Movin' On, som är det sista spåret på Good Charlottes album The Young And The Hopeless, gör mig alltid glad. För det första påminner den mig om en tid i livet då jag älskade Good Charlotte villkorslöst. För det andra är texten riktigt bra. Jag kommer alltid att tänka på alla GC-fans som la upp bilder på nätet när de hade tatuerat in "Life, hope, truth, trust, faith, pride, love, lust, pain, hate, lies, guilt, laugh, cry, live, die" någonstans på sin kropp. Bara för att ett band äntligen prickade exakt rätt med exakt rätt ord och beskrev alla dessa fans levnadsord. Det blev som ett motto. Det är fint, tycker jag. Tanken på att folk tatuerar in citat ur låttexter som har betytt och betyder mycket för dem.



When I think about my life
I wonder if I will survive
To live to see 25
Or will I just fall?
Like all my friends, they just keep dying
People around me, always crying
In this place that I like to call my home

But not everybody knows
That everybody goes to a better place
And not everybody knows
That everybody could be living their last days
But the hard times will come
And we'll keep moving on
We're moving on
Keep moving on

Life, hope, truth, trust
Faith, pride, love, lust
On without the things we've lost
The things we gained
We'll take with us

And all I've got are these two hands
To make myself a better man
I wonder if I'll ever see the end of this
With all this rain it just keeps falling
On my head and now I'm calling
Out to someone else to help me make it through

But not everybody knows
That everybody goes
To a better place
And not everybody knows
That everybody could be living their last days
But the hard times will come
and we'll keep movin' on
We're moving on
Keep movin' on

Life, hope, truth, trust
Faith, pride, love, lust
Pain, hate lies, guilt
Laugh, cry, live, die

Some friends become enemies
Some friends become your family
Make the best with what your given
This ain't dying
This is living

Said we're moving on
And we got nothing to prove to anyone
'Cause we'll get through
We're moving on and on and on...
Keep moving on

Life, hope, truth, trust
Faith, pride, love, lust
Pain, hate lies, guilt
Laugh, cry, live, die

Some friends become enemies
Some friends become your family
Make the best with what your given
This ain't dying
This is living

16 juni

2. Your least favorite song

Varför ska jag fokusera på min "least favourite song"? Det finns tusentals låtar jag inte tycker om. Sådana jag tycker är väldigt dåliga. Sådana jag tycker är tråkiga. Onödiga. Sådana som gör att jag genast vill slänga mig på en knapp och stänga av radion. Ljudkällan. Varför ska jag göra reklam för sådana låtar i min blogg? 

Nej, jag vill fokusera på bra låtar. Enligt Last.fm är Lalehs Forgive But Not Forget min mest spelade låt sedan år 2005. Den låten bör alltså rimligen vara en av mina favoritlåtar. Det är den, också. Den är helt fantastisk och bra och ljuvlig. 

Maybe see you later
Maybe catch you then, now
Now is complicated
I've got psychological defense
I hope my heart is resistant
You critical disease you
If you pull my cover
You'll be infecting me

Forgive but not forget
Let's start over let's regret
Let's forgive we never tried
Let's start the fight inside

Everyone keeps falling (Down boy)
Everywhere you go
Everyone is nothing
Everyone is lying on the floor (Hey, wake up!)
But I like it, like it
But I like it, love it
But I like it, like it
Tell me do you like me

Forgive but not forget
Let's start over let's regret
Let's forgive we never tried
Let's start the fight inside

Hold me, come hold me
Hold me now
Come on, hold me

Forgive but not forget
Let's start over let's regret
Let's forgive we never tried
Let's start the fight inside

15 juni

Både Victoria och jag tyckte att hennes iPhone 4 drog fasansfullt mycket batteri på skrämmande kort tid. Det är ju ändå 2011, tänkte vi liksom. Jag insåg att det antagligen finns något att göra åt batterislukeriet. Sagt och gjort besökte jag min lilla vän (Google) och fick - som väntat - fram många tips. Så nu har jag suttit och stängt av onödiga funktioner och appar och dessutom visat Victoria hur hon själv ska kunna stänga av onödigheter i framtiden. Appar och notiser som drar batteri.

Jag borde för övrigt få min iPhone vilken dag som helst nu. Kanske i morgon. Men vågar inte hoppas på något för då blir man ju så besviken. I morgon, ja. Victoria ska iväg på någon utbildningsdag hela dagen så jag kommer att dö av tristess. Och alla mina vänner (som befinner sig på någorlunda nära avstånd) har fullt upp, så ingen har tid att umgås med mig.

Slutsats: får jag inte min iPhone i morgon så dör jag.

Oj, vilken fantastiskt bra mening. Nästan som en boktitel. Eller i alla fall titeln på en melankolisk diktsamling. Från ett i-land, givetvis.

15 juni

1. Your favorite song

Brand New - Okay I Believe You, But My Tommy Gun Don't

Jag har bestämt mig. Den här låten är den bästa låten jag någonsin har hört. Den är perfekt på alla sätt och vis. Texten. Musiken. Basgången. Jesses röst. Uppbyggnaden. Den går att lyssna på vilket humör man än är på; den hittar alltid rätt. Jag kommer alltid att älska den här låten. Om det är en låt som ska spelas på min begravning så är det den här. Tryck nu på play och läs texten.

I am heaven sent, don't you dare forget
I am all you ever wanted
What all the other boys all promised
Sorry I told, I just needed you to know
I think in decimals and dollars
I am the cause to all your problems
Shelter from cold, we are never alone
Coordinate brain and mouth
And then ask me what it's like to have myself so figured out
I wish I knew

I hope this song starts a craze
The kind of song that ignites the airwaves
The kind of song that makes people glad to be where they are
With whoever they're there with
This is war
Every line is about who I don't want to write about anymore
Hope you come down with something they can't diagnose

Don't have the cure for
Holding onto your grudge
Oh, its so hard to have someone to love
And keeping quiet is hard
'Cause you cant keep a secret if it never was a secret to start
At least pretend you didn't wanna get caught

We're concentrating on falling apart
We were contenders, and now we're throwing the fight
But I just wanna believe, I just wanna believe
I just wanna believe, in us

Oh, we're so c-c-c-c-c-controversial
We are entirely smooth
We admit to the truth, we are the best at what we do
And these are the words you wish you wrote down
This is the way you wish your voice sounds
Handsome and smart
Oh, my tongue is the only muscle on my body that works harder than my heart
And its all from watching TV, and from speeding up my breathing.
Wouldn't stop if I could
Oh, it hurts to be this good
You're holding onto your grudge
Oh, it hurts to always have to be honest with the one that you love
Oh, so let it go

We're concentrating on falling apart
We were contenders, and now we're throwing the fight
But I just wanna believe, I just wanna believe
I just wanna believe, in us

This is the grace that only we can bestow
This is the price you pay for loss of control
This is the break in the bend
This is the closest of calls
This is the reason your alone
This is the rise and the fall

We're concentrating on falling apart
We were contenders, and now we're throwing the fight
But I just wanna believe, I just wanna believe
I just wanna believe, in us

9 juni

9 juni

Redigerad 26 juni 2016:

I går kväll. Promenad vid Stångån. Japp, den där som Winnerbäck brukar sjunga om. Det var fint och själva ån var brun.

7 juni

4 juni

I går kväll på jobbet råkade jag snubbla över den här bilden. Sedan satt jag och fnissade för mig själv ända till stängningsdags. Skrattar faktiskt än i dag. Visade nyss bilden för Victoria, men hon är inte lika impad. "Den är faktiskt inte rolig", påstår hon. Givetvis har hon fel. Det förstår vi ju alla att det är otroligt roligt att tänka sig hur en Black Beauty-inspirerad pålle stegrar sig högt uppe på ett berg samtidigt som den säger "They told me I could become anything, so I became Sarah Jessica Parker".

Hahahahahahahahahahahaha.

Förresten ligger bilden så klart på min Tumblr. Har ni inte redan förstått det inser ni förhoppningsvis nu att min Tumblr verkligen är värd ett besök.

1 juni

En ny vän är funnen! Det handlar så klart om den dammiga nyckelpigan Sölve. Han bor i vårt vardagsrum, mellan två av våra fönsterrutor. När man tittar på Sölve får man nästan lite museikänsla. Naturhistoriska. En kulturell touch på bästa sändningstid (det vill säga dygnet runt). Visst är han söt? Så stillsam och fridfull. Jag vill ha kvar honom för evigt. Jag vill anförtro honom mina vardagliga i-landsproblem.

... and I will!

(Tryck gärna på bilderna för att uppleva Sölve i högre upplösning.)