2 okt

Egentligen är det inte så nödvändigt att lägga upp bilder, kanske. En Macbook är ju en Macbook. Alla ser, i stort sett, likadana ut. Men ändå. Jag vill ju att ni ska ha något att titta på! Nu har jag alltså varit Macanvändare i ett par dagar, och fördelarna är många. Jag var lite rädd att jag skulle sakna att ha en 15-tums-skärm (den här är 13), men det gör jag inte. Det känns faktiskt inte alls som så stor skillnad. Touchpaden är en av mina favoritgrejer hittills på Macen. Att man kan scrolla, bläddra mellan fönster, bläddra till skrivbordet och allt möjligt utan att behöva lämna touchpaden. Riktigt smart.

Jag gillar även hur Apple har tänkt kring att installera program. Så här går det till: ladda hem programmet, dra över det till program-mappen, klicka igång det. Snabbt och smidigt. Och har man tröttnat på programmet är det bara att flytta det till papperskorgen, så tas det bort. Ingen lång Windows-process, alltså, med att "avinstallera program" osv osv etc etc. Mac är verkligen, precis som det sägs, en dator för folk som inte kan datorer. Går man in i inställningar är det inte en miljon mappar och vägar och ställen man ska hitta till för att kunna ändra just den där lilla grejen som man ville ändra, utan man bara trycker på till exempel Styrplatta för att ändra vilka funktioner som ska vara aktiverade och inte på touchpaden.

Men självklart har jag även upptäckt nackdelar. Eller nackdelar och nackdelar, det handlar kanske främst om saker jag saknar från min gamla dator. För det första har Macbooken bara två USB-portar, och som ni ser på bilden ovan så sitter de precis bredvid varandra. Mycket osmart. Eftersom det mobila bredbandet är en aning bredare än själva porten så kan jag inte använda den andra USB-porten samtidigt. Där borde Apple ha tänkt ett steg längre. Andra saker jag inte är så förtjust i är främst hur filer organiseras. Då tänker jag på bilder och musik. För det första så envisas Macen med att skriva exempelvis .mp3 efter alla mp3-filer, och detta verkar inte gå att få bort även om man i inställningarna väljer att dölja filtyper. Sedan så har jag tidigare varit ett stort fan av att bildmappar (som innehåller flera bilder) visar små tumnaglar av bilderna innan man är inne i själva mappen. Så att man lätt kan se vad mappen innehåller för bilder. Detta verkar inte finnas på Macbook, vilket är lite tråkigt. Då måste man ju bläddra igenom en massa mappar om man till exempel letar efter bilder från en speciell dag (jag döper mina bildmappar efter datum, och det säger ju inte alltid så mycket om vad mappen innehåller).

Men jag vänjer mig förmodligen tids nog. Det allra mesta är ju helt klart bättre med Mac (för mig) än PC. Har inte testat spela Sims 3 på den än, men det måste jag helt klart göra snart. 

1 okt

Om ni undrar varför jag inte har bloggat på några dagar så beror det på att jag har blivit med Mac! Har alltså fullt upp med att flytta alla grejer från den gamla datorn till den nya. Och installera program. Och anpassa den nya datorn. Ja, fullt sjå helt enkelt.

Kan dock efter bara en dag som Mac-användare meddela att jag är riktigt nöjd med köpet! Apple har sannerligen tänkt smart kring saker och ting.

23 sep

Hur ser mitt liv ut just nu? För det första så har det stora projektet med att skriva C-uppsats precis dragit igång. Jag och Frida har bestämt oss för att återigen skriva tillsammans, och vi har valt att utgå från vår B-uppsats om fans för att fördjupa oss ytterligare inom området fankultur. Vi spånar fortfarande en del gällande exakt vad vi ska göra, men det blir någon form av intervjuer med fans för att ta reda på hur fankulturen inverkar på deras vardag. Exempelvis i form av identitetsskapande, och så vidare. Och så är vi inne på att undersöka Paramores och My Chemical Romances (vi håller oss till samma band som i B-uppsatsen) hemsidor, för att se hur dessa hemsidor eventuellt skapar en fankultur och upprätthåller densamma. 

Visst låter det kul? Vi är pepp, i alla fall. Uppsatsskrivandet håller på hela höstterminen. Tror att inlämning är i början av januari. 

Uppsatsskrivandet ingår i kursen medie- och kommunikationvetenskap 3, och är min så kallade mediefördjupning inför mitt kommande läraryrke. Man kan alltså säga att jag fördjupar mig inom fans (subkulturer) och identitet. Förutom denna kurs läser jag, som jag förmodligen har nämnt, en kurs på lärarprogrammet. Kursen går i stort sett bara ut på att jag ska ha VFU (praktik) i ungefär 8 veckor, planera och genomföra två moment (leka lärare) och därefter skriva en liten rapport utifrån det. Jag har äntligen fått veta att jag ska ha VFU på John Bauer-gymnasiet här i Linköping, på deras medieprogram. Verkar riktigt bra! Ska dit någon gång nästa vecka och träffa min handledare och planera hösten. Men mitt stora projekt just nu i VFU-kursen är att sätta ihop min egen litteraturlista. Tidskrävande, minst sagt. Men även nyttigt. Ska helt klart skriva in det i mitt CV, sedan.

För övrigt är jag galet skatesugen, men känner ingen i Linköping som vill skata med mig så det blir aldrig särskilt mycket av det. Det är sannerligen inte lika kul att åka själv.

22 sep

Redigerad 28 feb 2017:

Bilder från Nyköping.

22 sep

Så här ser världen ut för tillfället: för ungefär en vecka sedan läckte Neighborhoods. För er som inte hänger med nu så kan jag fräscha upp era minnen genom att upplysa om att Neighborhoods är Blink-182:s nya skiva. Den släpps egentligen inte förrän på tisdag, men läckte alltså ut på nätet ungefär två veckor innan sin release.

Vem som helst kan alltså höra hela härligheten. Men jag är en kvinna med principer. Jag kommer INTE (versalviktigt) att lyssna på Blinks skiva innan den dimper ner i min brevlåda och jag kan lägga den i cd-spelaren och lägga mig själv raklång i soffan och pussa på omslaget och ta ut bookleten och bläddra i den och läsa alla ord i bookleten samtidigt som jag avnjuter skivan. För mig handlar det inte bara om en samling låtar som släpps. Det är en hel upplevelse. Att fysiskt bevittna ett nytt Blink-omslag; känslan av att bläddra i bookleten samtidigt som låtarna spelas. Allt blir större. Allt känns på ett annat sätt när man har den fysiska skivan. Därför köper jag fortfarande skivor. För mig är musik mer än bara en ful mapp med ett gäng mp3-filer.

Hade det varit något annat band - säg Brand New - som hade släppt en ny skiva, då hade jag inte resonerat så här. Då hade jag också gladeligen kunnat ta del av läckaget. Men nu handlar det om Blink-182. De är värda att vänta på. Jag vet att jag kommer att tacka mig själv för att jag väntade på dem.

20 sep

Peter LeMarc-boxen kostar endast 299 kronor på CDON just nu. Det är sjukt. 299 riksdaler för alla Peters skivor + bonusspår + 2 DVD:er + en bok. Jag slog till! Har en del av skivorna redan, men nu behöver jag ju inte leta mer efter resten. Bara att öppna boxen och välja och vraka. När jag beställde boxen var jag dock lite orolig att skivomslagen skulle vara omgjorda för boxen, men till min stora glädje är det originalomslagen (förutom att de är omgjorda till likadana fodral så att alla ska matcha). Hade det varit speciella box-omslag hade jag fått lite ångest och ändå behövt köpa alla skivor i sina originalfodral. Men nu slapp jag ju det problemet!

För övrigt har jag i dag genomlidit ännu en spy-/diarréhärva. Det kanske inte alla är så intresserade av, men jag tänker berätta ändå. När jag åt frukost fick jag plötsligt ont i magen. Jag kunde därmed inte äta upp, utan fick göra en matpaus. Efter en stund åt jag upp resten, vilket ledde till att jag började må illa. På den vägen var det. Låg sedan däckad både på badrumsgolvet och i sängen, om vartannat. Efter några timmar hade jag en trevlig spysession, då både müslin och kaffet åkte ner i avloppet.

När jag sedan berättade för min mamma att jag har mått illa flera gånger när jag har ätit sa hon att det kan vara en lite värre version av magkatarr. Jag trodde ju tidigare att mina illamående-dagar berodde på min medicin (tetralysal), men den har jag inte ätit på omkring en vecka nu, så det är antagligen inte den. Mamma tipsade om ett receptfritt läkemedel som kan hjälpa mot magkatarr, så den ligger nu redo i medicinskåpet inför nästa anfall. Det är ju inte precis askul att må illa och bli dålig i magen lite nu och då.

Nu ska jag gå och lägga mig. Skönt att jag inte börjar förrän 13 i morgon. Då hinner jag både sova ut och vakna upp ordentligt.

19 sep

Jag stod i skogen. Jag fick syn på en stubbe täckt av något ljusgult. Gick dit. Ropade till pappa:
- Vad är det för en svamp som ser ut som en tvättsvamp?
- Det kanske är något slags fingersvamp?
- Nej, den har inga fingrar.

Pappa styrde kosan åt mitt håll. På några meters avstånd utbrast han:
- Oj, oj, oj! Det är ju en blomkålssvamp!

Sedan började han bända loss hela svampen från stubben. Och så gick det alltså till härom dagen när jag hittade den sällsynta blomkålssvampen. Vi hittade även omkring femton liter kantareller plus några liter svart trumpetsvamp. Pappa var lyrisk över blomkålen och den svarta hela kvällen. Arkiveras under gratis mat.

9 sep

Jag bara måste. Tipsa er om en fantastisk kille vid namn Ben Howard. Innan i dag hade jag aldrig hört hans musik. Efter i dag är jag fast. Blev fast på direkten. Depth Over Distance är min favoritlåt hittills. Titta på videoklippet nedan. Studera hans minst sagt originella gitarrstil. Vilken kille!

7 sep

Jesus Amalia. I går kväll släppte Blink ytterligare en ny låt. After Midnight. En studioversion, alltså. Live har de kört den ett tag. I alla fall så var Blink vänliga nog att låta alla fans ladda ner låten gratis och legalt. Det enda man behövde göra var att besöka get182.com och se till att pricka in numret 182. När jag såg Mark och co annonsera detta på Twitter blev jag så exalterad att jag sprang till datorn och råkade tappa telefonen i bordet när jag väl var framme. Som tur var så överlevde den. Och nu har jag alltså en sprillans ny Blink-låt att njuta av.

Och om bara 20 dagar kommer albumet. Det är svårt att greppa. Det känns overkligt. Att Blink-182 efter nästan 8 år släpper en ny skiva. Ärligt talat har det funnits stunder då jag aldrig trodde att det skulle hända. Jag var på väg att acceptera att jag skulle bli tvungen att nöja mig med de Blink-skivor som redan fanns här i världen. Men nu. En vändpunkt. Ny luft i mina lungor.

1 sep

Så här ser de ut: mina nya objektiv! Den lilla grejen som syns till vänster är ett Holga 60mm f/8. En riktigt plastig grunka som givetvis inte har en respektabel bajonettfattning och ingen autofokus (den kostade ju bara 249 pix, liksom). Har testat den en del och är nöjd hittills!

Till höger ser ni mitt nya 50mm. Har bytt upp mig från f/1.8:an till 1.4:an. Mycket nöjd hittills! Känner att det verkligen var värt pengarna. Kommer att ha mycket glädje av det framöver!

Nedan bjuder jag på några bilder jag har tagit med Holga-objektivet.

30 aug

Förbered er på en riktigt ökenartad bloggtorka. Elgiganten ringde nyss och meddelade att min dator nu ska skickas till HP:s verkstad. När jag frågade hur länge den kommer att vara borta sa han jag pratade med att det rör sig om cirka 2-3 veckor.

Brööööööööööööl.

29 aug

Det ringer. Jag går till telefonen. Det står att "Hem" ringer. Då brukar det oftast vara mamma eller pappa som vill mig något.

Jag: Ja, hallå?
Mamma: Hallå?
Jag: Ja, hej!
Mamma (låter förvirrad): Hallå?
Jag: Hallå, hör du mig eller?
Mamma: Hallå? Har jag kommit till Åhléns?
Jag: Va?

26 aug

I går var jag i Norrköping och träffade de här fina filurerna!

26 aug

Eftersom jag har jobbat och slitit hela sommaren är jag värd en sommar-present. Jag ska köpa något bra och fint till mig själv, alltså. Kvick som jag är har jag redan bestämt mig för exakt vad som ska köpas. Två objektiv till min kamera! Det ena är ett Canon EF 50mm f/1.4. Jag har 1.8:an i skrivande stund, men tänkte byta upp mig så här i lönetider. Med tanke hur mycket jag använder 1.8:an tror jag att 1.4:an passar mitt liv utmärkt!

Det andra objektivet är knappt ett objektiv. Många skulle nog kalla det en leksak. En mackapär. En sakgrunka. Det handlar om ett Holga HL-C 60mm f/8. Kort sagt är det ett objektiv som är tillverkat för att man ska kunna fota Holga-inspirerade bilder med sin digitala systemkamera. Även kallat a dream come true. Och det bästa av allt: kalaset är nästan gratis! Sakgrunkan beställde jag i dag för ynka 249 riksdaler. Ska bli spännande att testa den!

24 aug

Sedan mitt arga Telenor-inlägg har följande hänt: jag skickade ett mail till Telenor där jag länkade till inlägget. Därpå läste de uppenbarligen igenom det. I morse fick jag svar. De skrev att de beklagar det som har hänt. Som kompensation bjuder de på en månadsavgift på telefonen + att jag får ringa gratis till alla operatörer i två månader (det sistnämnda värt 200 pix, ungefär).

Det var ganska snällt av Telenor, tycker jag. Uppskattas i alla fall av en student. Nu hoppas jag bara på att Telenor verkligen bättrar sig gällande sina faktura-problem.

22 aug

Blir galet besviken på Telenor, hela tiden! Förut hade jag bara mobilt bredband hos dem och hade aldrig några problem. Tyckte till och med att de var väldigt bra, eftersom de har gratisnummer till kundservice + korta väntetider både när man ringer och kopplar upp sig på deras kundchatt.

Men nu. I somras skaffade jag en iPhone med Telenor-abonnemang, och bestämde mig även för att byta ut mitt tidigare bredbandsabonnemang hos dem mot ett nytt, lite snabbare bredband. Följande saker har hänt sedan dess:

1) Jag och Victoria beställer var sin iPhone (exakt samma modell) med cirka 1 veckas mellanrum. Av någon anledning betalar hon 150 kr/månad för sin telefon, medan jag betalar 200 kr/månad. Ringer Telenor flera gånger och frågar varför. De vet inte. De påstår att det kan bli olika kostnader beroende på vem man pratar med. Det vill säga att olika människor hos Telenors kundservice kan erbjuda olika priser. Det låter helt galet, och det är det också.

2) Den första iPhone-räkningen kommer. Telenor försöker få mig att betala ungefär 400 kronor mer än vad jag ska betala. Det de har gjort är att de har lagt på avgifter som jag vid beställningen fick höra att jag inte skulle betala för, plus att de har "glömt" dra bort alla möjliga rabatter som man får tack vare att man är under 26 år. Jag ringer till Telenor och klagar, och de säger då att de har haft problem med sina fakturor och att det är därför detta har hänt.

3) Mitt bredbandsabonnemang går ut mitt i början av en månad. När den sista räkningen kommer är den dock på hela månadsbeloppet - 199 kronor. Jag ringer till Telenor och klagar. De säger återigen att de har haft problem med sina fakturor. Jag får en ny faktura på ungefär 50 kronor. Här försökte de alltså lura mig på ungefär 150 kronor, och därmed är jag uppe i 550 kronor totalt.

4) Min iPhone kommer inte inom en vecka, som utlovat. Jag väntar på avin men ingenting händer. Efter mer än en vecka ringer jag till Telenor och frågar var min telefon är, berättar att jag inte har fått den. Jag vet var den ska lämnas ut, så jag ber dem ge mig kollinumret så kanske jag kan gå och hämta den trots att jag inte har fått någon avi. Telenor säger att de på grund av bedrägeririsken inte kan ge mig kollinumret. Nähä. Jag får snällt vänta. Det går ett par dagar. Jag ringer igen, men får samma svar. Bedrägeririsk. När jag ringer en tredje gång och klagar på att ingen avi har kommit får jag dock höra något annat. Nu går det plötsligt att få kollinumret. En snäll kille ger mig numret och jag går och hämtar ut min telefon. Telenors personal verkar alltså följa lite olika regler. Allt verkar bero på vem man råkar hamna hos när man ringer dem. Det var förresten tur att jag fick det där kollinumret, för jag har fortfarande inte fått någon avi. (Avi-problemet är förmodligen inte Telenors fel, det har antagligen blivit någon miss hos posten, men problemet här gäller att Telenor inte var tillräckligt hjälpsamma och gav mig kollinumret direkt.)

5) Min första räkning för det nya bredbandet kommer. Nu försöker Telenor lura mig på 250 kronor, och därmed är jag uppe i den skandalösa summan 800 kronor. När jag ringde och beställde bredbandet lovade hon i kundtjänsten att jag inte skulle betala för anslutningsavgiften, men ändå fanns den med på räkningen (precis som när jag fick min första iPhone-räkning). Jag ringer och klagar. Killen i kundtjänsten drar bort anslutningsavgiften och skickar en ny faktura.

Det enda ordet som kan användas för att beskriva det här är tråkigt. Här gör man ett val att bli så kallad helkund hos Telenor, och så försöker de lura mig på 800 kronor inom loppet av två månader. Jag är student. Jag har inte ett överskott av pengar som jag gärna ger till Telenor. 800 kronor är sjukt mycket pengar för mig. Ett par t-shirtar. En tröja. Åtta stycken sprillans nya skivor. Två konsertbiljetter.

Att få en felaktig faktura en gång är okej. Det är ett ärligt misstag som vilket företag som helst kan göra. Men tre felaktiga fakturor. Det är inte okej. Och det handlade inte om några tior. Det handlade om 800 kronor. Och trots att jag har ringt och klagat många gånger nu på diverse saker (se punkt 1-5 ovan) har jag inte fått någon som helst kompensation; inte ens en ordentlig ursäkt. Telenor har inte ens sagt att de verkligen hoppas att det här inte ska hända igen. Förstår Telenor ens hur tråkigt det är att behöva ringa till dem för att man har fakturerats för en anslutningsavgift som man blev lovad inte skulle finnas med på fakturan? Det verkar inte så. De verkar över huvud taget inte ha någon koll på vilka avgifter som kommer med på fakturorna och inte. I fortsättningen kommer jag givetvis lusläsa alla mina Telenor-fakturor och se över att de har dragit bort alla rabatter ordentligt. Tråkigt att jag ska behöva göra det, men bevisligen nödvändigt.

17 aug

Det här med att växa upp. Att folk runt omkring en tror att man håller på att bli vuxen. Det är vad som förväntas. Med all rätt. Från utsidan kan vardagen möjligtvis se relativt vuxen:ig ut. Plötsligt är man en sådan som bor i en lägenhet, skriver matlista varje vecka, planerar vilken dag storhandling ska ske, dricker tre koppar kaffe om dagen, pratar om var julen bör firas, konstaterar att man inte har tid för det man egentligen har lust att göra bara för att någon deadline ligger och gnager på samvetet. En tenta. En akademisk bok som måste läsas i trots att gubben som har skrivit den verkar vara en torrboll som inte ens har ansträngt sig genom att stoppa in en bild eller två i sin bok.

Jag vet inte. Jag funderar på sådant här ibland. Hur mitt liv ser ut. Hur jag som pubbe-unge föreställde mig att mitt liv skulle se ut. Om jag sviker mitt pubbe-jag när jag låter vardagen se ut som den gör. När jag var yngre lovade jag exempelvis mig själv att när jag inte längre bodde hemma skulle mina väggar inte prydas av tavlor utan av mina affischer. Jag var så pass mogen att jag förstod att jag inte skulle vilja ha affischtäckta väggar av det slag jag hade som fjortonåring, men jag lovade mig själv att det enda som skulle sitta i ramar på mina väggar var konsert- och andra bandaffischer. Blink-182. Lars Winnerbäck. Och så vidare. I stora, svarta ramar. Jag föreställde mig antagligen att jag bara skulle äta supergoda maträtter, typ kyckling, pommes och tzatsiki varje dag. För varför äta något annat när man ändå väljer själv? Jag planerade att sitta uppe hela nätterna och bara lyssna på musik och spela tv-spel och Sims och jag skulle aldrig torka golvet för jag förstod över huvud taget inte syftet med det och jag skulle sätta klistermärken överallt för de är snygga och så skulle jag köpa skivor hela tiden och mina skivor skulle kunna staplas på golvet utan att någon hade något emot det.

Så sitter man här. I sin tvåa. Med kaffekoppen framför sig. Redan i min första lägenhet sprack min affisch-plan. Visst, jag hade några affischer i ramar uppe. Men snart fick jag en Lena Linderholm-tavla av mamma och pappa som jag satte upp rakt över soffan. Lena Linderholm. Mitt pubbe-jag skulle bitch-slappa mig i ansiktet om jag påstod att jag dessutom väntar på att mamma och pappa ska låta mig (och Victoria) förvalta en till Lena Linderholm-tavla. Lena är liksom en gråhårig tant som målar blommor och vattenkannor. Hon är inte ens cool. Men jag kan inte rå för det. Nu när väl har flyttat hemifrån och fått lite distans till mitt pubbe-jag tycker jag att Lena målar fina tavlor. Och när jag kommer hem till mamma och pappa tycker jag att många av deras tavlor - tavlor jag har haft omkring mig under hela min uppväxt men aldrig riktigt lagt märke till - är fina. Jag vill ha fler tavlor hemma. Blandat med mina affischer. De finns kvar. Två stycken sitter inramade över soffan. En står inramad på golvet bredvid bokhyllan. Jag har lyckats övertala min fruga om att vi ska sätta upp två affischer i hallen, också. Jag har bara inte bestämt vilka än.

Över huvud taget är flytta hemifrån-livet förvånansvärt olikt hur man hade föreställt sig det hela. Det finns en matbudget. Det är därför man inte kan äta lyxig mat varje dag. Man måste äta korv stroganoff ibland och soppa vissa dagar. Annars kan man inte köpa skivor när man känner för det. Pengar finns i begränsad upplaga även som hemifrånflyttad. Det visste man inte när man var fjorton. I början när jag hade flyttat hemifrån, när jag fortfarande gick i gymnasiet, ägnade jag mig ibland åt uppesittarnätter när jag drack te och åt mackor och spelade Tony Hawk. Men där fanns en hake man inte tänkte på när man var en pubbe-unge: när man bara har sovit ett par timmar blir man trött dagen efter. Koncentrationssvårigheter. Man lyssnar inte på lärarna i skolan (vissa valde man ju som ungdom ständigt att inte lyssna på, eftersom de var skrämmande ointressanta/sega/inkompetenta, men nu syftar jag på de lärare man faktiskt brukade lyssna på). Där sprack alltså drömmen om att ägna nätterna åt annat än att sova (i alla fall om det handlar om flera nätter i sträck).

Som ni märker så tycks jag vara mer och mer vuxen ju mer jag funderar över det. Jag resonerar annorlunda än mitt pubbe-jag som satt på sitt rum och samlade Good Charlotte-bilder i sju olika datamappar (en för varje bandmedlem + en för gruppbilder + en för Maddens) och tjafsade med folk på Lunarstorm. Men samtidigt; jag kan inte förstå att jag snart är 22 år. Jag känner mig som 17. Jag unnar mig ibland att ställa in pluggdagar och i stället ägna mig åt Sims eller att leta upp nya band på Internet. Jag torkar inte alltid golvet när jag städar. Ibland orkar jag inte ens dammsuga under sängen. Ibland äter jag och Victoria kladdkaka en helt vanlig vardagkväll. Ibland äter vi middag klockan nio. Min förkärlek för klistermärken sprudlar fritt på en mjölkpall som främst används för att stapla skivor på. Jag verkar alltså inte vara helt vuxen. Än.

Nu kanske ni undrar vart det här ska leda, egentligen. Svaret är att det inte leder någonstans. Det är en sammanställning av tankar gällande hur saker och ting inte blir exakt som man hade tänkt sig, men ändå - på något sätt - ganska likt. Och för att göra mitt naiva pubbe-jag tillfreds tänker jag anordna en skolk-dag. I höst. Jag plus vänner ska skita i allt vad universitet och föreläsningar heter den dagen och bara spela tv-spel och äta pizza hela dagen. Det är jag skyldig mig själv. Mitt fjortonåriga jag hade verkligen velat ha en skolk-dag. Vuxenlivet ska inte tas på för stort allvar. Det har jag lärt mig.

PS: Alla som vill vara med på min skolk-dag kan höra av sig till mig. Det blir väl i september någon gång. Vill ingen annan vara med tänker jag spela och äta pizza själv, bara så att ni vet. Ingen kan stoppa mig! DS.

17 aug

10. A song that makes you fall asleep
Explosions In The Sky - Your Hand In Mine

Det var inte många år sedan jag upptäckte Explosions In The Sky. Många gånger sedan dess har jag fullkomligen drunknat i deras ljuvliga skivor; uppskattat friheten i att själv få bestämma vad en låt handlar om utan att styras av någon annans ord. Det är det som är charmen med instrumental musik. Den blir personlig på ett helt annat sätt än musik med ord. Här sätter man själv orden. Och orden kan i sin tur variera från gång till gång. Beroende på hur man känner sig. Hur man mår.

Your Hand In Mine är en lagom lugn Explosions-låt. Den trevar sig fram, minut efter minut, utan drastiska vändpunkter. Därför passar den bra att sova till. Den är lugnande.

16 aug

9. A song that you can dance to

Det skulle aldrig falla mig in att dansa. Bland folk, alltså. I min ensamhet, eller möjligtvis när jag och Victoria står och borstar tänderna, går det bra att ta en svängom.

En sak jag dock gör - endast i min ensamhet, inte ens Victoria har bevittnat detta - är att spela luftgitarr. Gärna när jag städar. Gärna föreställandes Claudio Sanchez. Ni vet. Håret, liksom. Det böljande svarta krullet och den extremt originella rösten. Gärna Three Evils (Embodied In Love And Shadow). Gärna slutet av låten. En ypperlig städlåt som man bara måste öppna sitt sinne för och lätta på sitt hjärta och låtsas i en minut att man är Claudio och att man har krullet och dubbel-gitarren och rösten och känslan han verkar ha när han spelar låten live.

Ärligt talat. Det är en av de bästa låtarna någonsin.

10 aug

Jag ger upp DeviantArt och Flickr. Ingen sida lämpar sig så bra för mina foton som Tumblr. beakphoto.tumblr.com är adressen till min nya Tumblr-sida, som alltså endast innehåller mina egna foton och ingenting annat. En sida som är lätt att navigera inom och som dessutom erbjuder en bra och snygg översiktsbild (se arkivet på bilden ovan).

Vill ni skåda mina foton får ni alltså framöver vända er till min Tumblr-sida. Min andra Tumblr-sida finns givetvis fortfarande kvar, men på den samlar jag ju som bekant bara saker jag finner intressanta för stunden. Den är som ett evigt pågående kollage. Det är en bra hobby. Som att klippa och klistra på papper, men man gör det på nätet i stället. Terapi, kan man säga.

6 aug

8. A song that you know all the words to
Badly Drawn Boy - I Was Wrong

Badly Drawn Boy är en av mina absoluta favoritmusiker. Han är helt enkelt fantastisk på alla sätt och vis. I Was Wrong är en av hans bästa låtar, enligt mig. Den är kort men träffande. Texten är oslagbar. Det är en sådan text som är så perfekt att jag skulle kunna tatuera in den någonstans (oroa dig inte, mamma, jag ska inte göra det). Det är en text jag tänker på ofta. Den dyker upp i huvudet titt som tätt. Härjar. Grabbar tag i mig och för mig framåt.

Tyvärr hittade jag inget YouTube-klipp med I Was Wrong, men den finns på Spotify och Wimp. Texten bjuder jag på här:

I always hoped I'd build my world around you
And it's a miracle I ever found you
Do the colours of the rainbow radiate to everyone
Now I don't know how I could live without you
But certainly I know I'm not about to
I don't believe in anything I see unless I can feel it too

Jo, den är så kort. Och den behöver inte vara längre. Allt finns ju där, redan.

5 aug

Känner även att jag måste berätta om den brinnande tv:n för er. Here we go här går vi: i onsdags kväll satt hela familjen och tittade på den engelska versionen av Wallander (rekommenderas ej, fattar inte konceptet med engelska Wallander, men det är en annan historia). Mamma och pappa skulle gå och lägga sig mitt i filmen, så då bestämde jag och Victoria att vi skulle se klart filmen ute i den lilla stugan där vi sover om nätterna. Jag sa åt pappa att sätta i antennsladden till tv:n där ute, eftersom den nog inte var i. Sagt och gjort gick pappa ut och fixade sladden. Klockan var runt tjugo över nio. Eftersom vi skulle missa så lite som möjligt av filmen tyckte Victoria och jag att det var bäst att vi satt inne i den stora stugan fram tills nyheterna vid tio, och därefter förflytta oss.

Snart ändrade vi oss dock. Jag höll på att somna så Victoria sa att vi kunde förflytta oss in till den lilla stugan tidigare. Hon gjorde sig i ordning för natten. När hon var klar skulle jag borsta tänderna och allt det där. Då sa Victoria att hon skulle gå ut i lilla stugan medan jag borstade och hade mig. Efter cirka fem minuter kommer Victoria inrusandes i stora stugan igen och börjar banka på badrumsdörren. "Du måste öppna!" sa hon. "Va?" slöddrade jag fram (munnen full av löddrig tandkräm). "Det ryker ur tv:n!" Där blev det så klart fart på mig. Sköljde ur det mesta av löddret ur munnen och sprang in till mammas och pappas sovrum. "Pappa! Tv:n brinner!" sa jag och sprang ut till Victoria som redan var tillbaka vid lilla stugan. Halva lilla stugan (på bredden) var halvfylld (på höjden) av rök. Brandlarmet hade alltså inte gått igång. Jag gick in i stugan för att kolla vad som hände i tv:n och även för att ta bort brandlarmet så att inte hela stugområdet skulle vakna upp och undra vad som var på gång. I tv:n, precis innanför knapparna, under själva skärmen, såg man glöd. Pappa kom ut i stugan. Vi fattade ingenting. Vi visste inte riktigt var vi skulle göra, men att vi måste lyfta ut tv:n. Wallander-filmen var i full gång, trots att det glödde.

I nästa sekund började dock glöden tillta. Den blev lågor. Inne i tv:n härjade nu små lågor och tv:n sa poff och Wallander försvann och det blev svart. Pappa tog tag i tv:n för att lyfta ut den. Sedan kom han på att han måste dra ur alla sladdar. Det gjorde han. Sedan lyfte han tjock-tv:n och ställde den på gräset utanför stugan. Då var nästa fråga: vad ska vi göra nu? Vad gör man med en brinnande tv, liksom? Ännu en sak man inte fick lära sig i skolan. Jag förstår inte. Skolan är värdelös när det kommer till verklighetsförankring! Det här med att lära sig hantera brandsituationer, det måste bli ett större undervisningsområde, tycker jag. Släng in det i hemkunskapen, eller något. Pappa kom dock fram till att vi måste hälla vatten på den. Jag blev nervös. Vatten på en grej med el i? Går det verkligen? "Ja, men vad ska vi göra då?" frågade pappa och där hade han ju en poäng. Han tog en hink och fyllde den med vatten från en tunna och precis när han gjorde det såg jag och Victoria hur lågorna inne i tv:n blev större och liksom flammade upp över tv-skärmen. "Okej, men stå långt ifrån när du kastar vattnet!" sa jag till pappa.

Att kasta vatten på en brinnande tv som sladdarna är utdragna ur är tydligen inte farligt, kan jag härmed meddela. Pappa gick för att fylla på hinken igen, och jag hittade en vattenkanna jag kunde fylla med vatten. Vi hällde vatten några gånger till på tv:n tills den verkade slockna. Vid det här laget hade även mamma kommit upp ur sängen och ut från den stora stugan. Vi sa att tv:n brann och hon blev så klart väldigt förvånad. Efter några minuter hällde pappa lite mer vatten på tv:n, för att försäkra sig om att den verkligen var släckt. Vi öppnade alla fönster i lilla stugan för att försöka få bort så mycket rök som möjligt. Det konstaterades dock ganska snart att jag och Victoria inte kunde sova där den natten. Vi sov i våningssängen i mitt och Theréses gamla sovrum.

Ja, det var den berättelsen. Medan vi stod där och tittade på tv:n, och hålet där plasten hade smält och de svarta spåren av lågorna på skärmen, var vi alla väldigt förvånade. Lite chockade, tror jag. Om Victoria hade väntat på mig inne i den stora stugan medan jag borstade tänderna, då hade förmodligen hela den lilla stugan börjat brinna. Om vi verkligen hade suttit kvar i den stora stugan ända till nyheterna, då hade vi tittat ut och sett hur den lilla stugan stod i lågor. Det är fantastiskt vilken tur man kan ha i oturen. Det kunde ha blivit så att vi hade gått ut till lilla stugan för att titta på filmen, men tröttnat på den efter två minuter och sedan stängt av. Då hade kanske den där tv:n börjat ryka och pysa lite, lite, lite inifrån. Och sedan ökat gradvis medan vi låg och sov. Det hade inte heller varit så skojigt. Att vakna upp i en rökig stuga och inte fatta någonting. 

Men som jag skrev på Twitter härom dagen: tv:n tänkte förmodligen precis som Neil Young. Han har ju många gånger sjungit "It's better to burn out than to fade away". Ett originellt farväl från den sista tjock-tv:n i familjens ägo.

5 aug

Victoria och jag har haft lite semester. Fem dagar, närmare bestämt. Vi har hunnit besöka både Nyköping och Trosa. I Nyköping blev det bara en snabbvisit - en middag i hamnen med Victorias mamma och Carl-Arne. Morgonen efter det tog vi bussen till Trosa. Under måndagen och tisdagen gjorde vi inte så mycket. En fika i Trosa (självklart på Hannahs - godare vaniljbullar får man leta länge efter!). Badade i sjön vid sommarstugan. Låg i solstolar och läste. Spelade Wordfeud (jag). Klippte gräset. Sandpapprade och oljade om utemöbler. 

På onsdagen åkte vi till Mariefred. Promenerade runt i butiker och längs vattnet. Tittade på Gripsholms slott. Fikade medtaget fika (kaffe och mammas vaniljbullar). Lunchade på Taxinge slott. Åkte till Skottvångs gruva. Mamma och pappa skulle köpa grillkol från Skottvång, och jag fick äntligen se hur det ser ut inne i restaurangen där (många spelningar har de - synd att det ligger helt off). På torsdagen åkte vi in till Trosa igen. Gick runt bland butikerna, träffade gamla bekanta (svårt att undvika när man är i en så liten stad). Sedan åt vi lunch och efter det åkte vi tillbaka till sommarstugan. På eftermiddagen badade vi igen.

Bra dagar har det varit, i alla fall! Mysigt att komma till landet och kaffa med mammis och pappis. Tror att de gillade att få lite sällskap av mig och Victoria, också. Nu får ni njuta av lite bilder från dagarna som gått. Inleder med en gullig bild på en död insekt. 

27 juli

På bilderna ovan ser ni Bruce Gunnar (i folkmun endast Gunnar). Han är en kissemiss som sprungit runt på campingen där jag jobbar i snart två månader. När jag fick höra de andra på campingen säga att det sprang runt en svart katt som inte verkade ha någon ägare så kläckte jag självklart den briljanta idén att kolla i kattens öra, skriva ner den märkning som syntes och sedan ringa polisen och kolla om de har någon anmälan på en försvunnen katt med samma nummer. Det är ju liksom det man gör när man ser herrelösa djur: man kollar örat och sedan ringer man polisen. Efter lite strul med öronmärkningen (den var väldigt dåligt gjord - blek och otydlig) fick vi i alla fall ihop något slags nummer- och bokstavskombination och lämnade denna till polisen.

Några dagar gick och under tiden gosade vi på campingen med Gunnar. Jag, som inte tycker om katter, började verkligen tycka om Gunnar. I vanliga fall är jag rädd för katter men den här var så gosig. Han sprang mellan benen på en när man gick, han följde alltid efter, han la sig i knäet och gosade. Oemotståndlig, helt enkelt. (Tyvärr var det även Gunnar som åt upp de söta fågelungarna, men han är förlåten tack vare att han har levt ett hårt, hemlöst liv.)

Så hittade polisen äntligen någon som möjligtvis var Gunnars ägare. Hon kom till campingen, fick se en bild av Gunnar och gick sedan upp på området för att leta upp honom. Givetvis var han i full gång med att gosa med en campinggäst. Lauren har återberättat allt det här för mig, eftersom jag inte var på jobbet när Gunnars matte kom dit. Gunnars matte blev så klart överlycklig. Gunnar hade ju liksom varit bortsprungen sedan den 7 maj, så hon trodde antagligen att han hade dött. Det känns så fint att Gunnar äntligen har kommit hem igen. Så fint att Gunnars matte äntligen kan gosa med sin kissemiss igen. 

Gunnars matte gav mig och Lauren hittelön för att vi tagit så väl hand om Gunnar (vi har gosat med honom och givit honom mjölk). Så snällt av henne! Jag har bestämt mig för att jag ska skänka min del till människorna i Afrika som har drabbats av hungernöd. Jag vill att de ska få sin påse mjöl och sin olja och sitt vatten! Har inte bestämt vilken hjälporganisation jag ska vända mig till än, men senast i slutet av den här veckan ska jag skänka pengarna. 

Det kan även vara av intresse att det visade sig att Gunnar inte alls heter Bruce Gunnar (!). Han heter Tusse eller något i den stilen. Men för mig är han alltid Gunnar.

21 juli

Ju mer jag tänker på det, desto mer sugen blir jag på att tatuera in "182" på insidan av min högra handled. Om jag fortfarande vill det om ett halvår kommer jag antagligen att göra det. Den som lever får se! En annan sak man får se om man lever är huruvida jag överlever själva tatuerandet eller inte.

21 juli

7. A song that reminds you of a certain event
Haddaway - What Is Love?

Haddaways klassiska dänga kan härledas till många fina minnen från gymnasietiden. Framför allt 3:an och framför allt temaveckan + studenten. Jag minns att vi spelade den flera gånger på flaket, och att min kusin (då 12 år) sa "Den där låten vill jag också ha på min student".

That's how tidlös What Is Love? är. Till och med de som tar studenten sex år senare än mina jämlikar kommer att spela den på sina flak. Om de har någon form av vett i skallen, vill säga. Det är ju trots allt en riktigt skön låt.

8 juli

6. A song that reminds you of somewhere
Arctic Monkeys - 505

En kväll när det regnade så där mycket som det bara gör några gånger om året var jag ute på promenad. Och precis när regnovädret drog på lite extra - det var verkligen som en dusch - så lyssnade jag på 505 av Arctic Monkeys. Därför tänker jag alltid på ösregn när jag hör 505. Den passade så bra i regnet. I den stunden kom låten verkligen till sin fulla rätt.

3 juli

Nej, den nedre bilden föreställer inte Liza Marklunds kontor. Båda bilderna föreställer nämligen hur våra soprum såg ut för bara några timmar sedan. Av lukten att döma är det inte choklad som har smetats ut i den övre bilden. Skulle snarare tippa på någon form av bajsblöja.

Lider med sopgubbarna.

3 juli

Kolla vilka söta fågelungar vi har på jobbet! De bor i en askkopp utanför en stuga. Många som har sett bilden tror att askkoppen är en stor hink, men jag kan meddela att den är omkring tio centimeter i diameter. Fyra fjuniga ungar är det, i alla fall. När jag tittade på dem bara låg de där och andades så tungt att hela kropparna åkte upp och ner. Som blåsfiskar.

3 juli

Redigerad 28 feb 2017: