aug 5

Redigerad 24 februari 2016:

I onsdags hade jag förra veckans enda lediga dag, så jag satte mig på en buss till Linköping. Väl där klev jag på en lokalbuss till Ekholmsskolan, där WeSC Skate Camp var i full gång. Jag säger då det. Bakom Ekholmsskolan ligger nämligen Fun Skate Park, ett inte jättestort men lagom (à la Sverige) stort betongparadis för alla som tycker om att åka på plankor med hjul. Ungefär nittioåtta stycken pojkar och två flickor åkte bräda när jag stegade fram till We-tältet och frågade om någon visste var Cooper Wilt höll hus. Han är nog och badar, sa en kille och jag sa att jaha men då väntar jag en stund, då. Cooper och jag har nämligen mailat/MySpace:at/Facebook:at i ett par år eller mer nu. Vi kom aldrig riktigt fram till hur länge vi har mailat, men det är att gå händelserna i förväg. Nu var det i alla fall så att han äntligen finally var på besök i Schweden, eftersom han är sponsrad av We. Hans uppgift var att hänga med kidsen, skata litegrann och bli fotad för en katalog. Jag satt i gräset och väntade. Det var stekvarmt. Jag tittade på folk som skatade. Jag fick ett klistermärke av någon. Jag sa tack.

Efter en stund kom herr Wilt ut ur sin gömma, det visade sig nämligen, när jag frågade, att han inte alls hade badat utan bara tjillat. Vi gjorde en kram och sa hej och ni vet howsitgoing och annat coolt amerikanskt och sedan satt vi där i gräset och pratade, för att liksom värma upp denna första träff, eller vad man skulle kalla det. Vi var lite glada att äntligen ses. Eftersom jag inte äger en del av Coopers hjärna kan jag inte tala för honom, men det jag var mest nervös över var att prata engelska en hel dag med någon jag aldrig träffat förut. Nog för att jag läst engelska non-stop i typ 11 år, men engelska C kan vi genast räkna bort eftersom den kursen sög och när det väl kommer till kritan har jag inte pratat mycket engelska alls under de senaste åren. Det är en sak att skriva, men jag kände mig lagom ringrostig när jag skulle prata, haha. Men Cooper verkade förstå allt jag sa, och jag förstod allt han sa. Tur att man oftast inte använder jättesvåra ord när man pratar. Hoho. Nej men seriöst. Nu ska jag fortsätta. "Have you eaten anything, yet?" frågade Cooper och eftersom mitt IQ inte är jättelågt även om man ibland kan tro det så förstod jag att han inte syftade på hela min livstid utan mer sedan jag kom till Linköping. "No, have you?" svarade jag och det visade sig att han inte hade det. Han föreslog att vi skulle gå och ta en pizza på något ställe en kort promenad bort.

Sagt och gjort. Först visade Cooper rummet där han och hans We-kompisar sov (ett rum i samma byggnad som Ekholmsskolans ungdomsgård). Det låg madrasser, brädor, skor, kalsonger och burkar utspridda. Han ursäktade röran och skrattade lite. Han hämtade sin plånbok och sedan gick vi till pizzerian, som låg i Ekholmens centrum. Han frågade om jag ville dela en pizza och det ville jag gärna så vi tog en hawaii och ett var sitt glas vatten och sedan satt vi där vid ett fyrbord och pratade om en massa skit. Eller skit och skit, men grejer ni vet. Saker man pratar om. Samtalsämnen. Ja, så kan man säga; där satt vi och pratade samtalsämnen. Cooper frågade om min kommande utbildning i Linköping, var jag bor, hur Nyköping är som skatestad ("What's with the 'köping'? Sounds like 'coping' to me!"), jag frågade om hans skatekarriär, vad han har gjort den senaste tiden, han berättade om veckan i Linköping etc etc etc. Jag vet inte allt vi pratade om. Vi kom in på ämnet resor och länder och språk och sedan drack vi kaffe och han lärde sig att "tack" är "thanks" och en gubbe började prata med honom på svenska vid kaffeserveringen och Cooper bara tittade på honom och sträckte sig framför gubben och tog en kaka utan att säga något och jag skrattade ganska mycket och sen skrattade Cooper också när han kom tillbaka till bordet. Det var en rolig stund på pizzerian.

Vi promenerade tillbaka till Ekholmsskolan. In igen i We-gängets "sovrum" där Cooper bytte t-shirt och sedan presenterade han mig för Ray Barbee som var väldigt glad och trevlig. Sedan skulle alla campets deltagare plus Cooper och co vara med på en gruppbild nere i parken. Det var roligt att se. Typ hundra ungar och en massa coacher etc och alla var superglada. Sedan ville Cooper åka lite bräda. Då passade jag på att fota. Efter en stunds random skatande blev det game of skate och Cooper och jag tittade på och han var imponerad av hur duktiga alla var (det sa han redan på pizzerian). Jag var också imponerad, så klart, men det säger inte lika mycket i och med att jag är skitdålig (men nöjd med det) och Cooper är ett proffs. Sedan kom en kille fram till Cooper och sa att de nog måste börja packa ihop och åka till Stockholm och Cooper bad om ursäkt för att de skulle åka tidigare än han trott från början men jag sa att det inte gjorde något eftersom min buss hem ändå skulle gå snart. Vi var nöjda med dagen. Vi gjorde en ny kram och hoppades att vi snart ska ses igen, kanske nästa år på samma plats sa Cooper och sedan sa han att om We anordnar ett camp för snowboardåkare i vinter kanske han kan hänga på. "Not that I snowboard, but..." Haha. Sedan såg jag honom skata iväg och jag tog återigen en lokalbuss och sedan åkte jag Swebus hem igen. [...]