oct 24

Såg nyss United 93. Den var ganska seg och givetvis förutsägbar i och med att man visste att alla skulle dö. Okej, det kunde jag ju gå med på att man visste. Men den var förutsägbar på flera sätt, vilket gjorde att den inte var det minsta spännande. Tråkigt.

Men det värsta var att jag blev så jävla förbannad. Why, why, why var alla män så jävla aktiva och alla kvinnor var passiviteten själva och satt och storgrät all the time? Ingen man i filmen grät flodgråt, vilket ett flertal kvinnor gjorde. Dessutom var det en kvinna (tant) som blev utpekad som irritationsmoment av alla passagerare då hon snyftade (jag upprepar: snyftade) fastän kaparna sagt åt alla att hålla käften. Och alla anhöriga, som passagerarna ringde till, verkade vara hemmafruar. En av dem vek till och med tvätt (!) när hon fick höra att hennes man hade dött. Okej, det fanns en avbildad anhörig som var man. Men han duschade så klart precis när bruden ringde så han missade allt och behövde således inte storgråta. Och när passagerarna (männen, alltså) hade bestämt sig för att ta kontroll över planet var de så klart ingen kvinna som hjälpte till. De satt och skrek, kved och grät medan männen satte av i full fart mot cockpiten. Vidare var båda piloterna män, samtliga flygvärdinnor kvinnor och kaparna var så klart också män. Inte ens kapare får vi brudar vara! Ett jävla snyftarpack, det är vad vi är.

Nu kommer säkert vissa att bli arga på mig för att jag har spoilat hela filmen. Men det skiter jag i, ska ni veta. Själv är jag en sådan som inte bryr mig om att jag vet vad som kommer att hända i en film jag inte har sett. Därför tar jag ingen hänsyn till er andra som kan tänkas ha ett problem med spoilers. För övrigt tycker jag inte ens att ni ska se United 93. Se en bra film i stället.