Minns ni att jag skrev om medmänniskor as we want them to be? I dag hamnade jag i en sådan situation. Scenariots karaktärer var jag (Bea Karlsson, lärarstudent, 19 år) samt en gubbe (anonym, pensionär, ca 85 år). Gubben hade varit ute och gått med sin rullator, och var nu på väg in i porten till det hyreshus han bor i. Jag såg hur han kämpade med att hålla upp dörren samtidigt som han skulle klämma in rullatorn och sig själv. En tanke slog mig att jag så klart borde agera exemplariskt, gå fram till gubben och hålla upp porten åt honom så att han kunde gå in utan att bryta lårbenshalsen eller vad det nu är penschisar bryter hela tiden. Gubben kämpade på, bökade med sin skraltiga rullator. Jag saktade in. Sedan vet jag inte vad som hände i min hjärna, men av någon anledning återupptog jag min vanliga promenadhastighet och gick förbi gubben och porten. Utan att ha agerat över huvud taget.
Varför? Vad är det som är så svårt med att hjälpa andra människor?
No comments:
Post a Comment