Nu ska jag berätta om mitt nya projekt. Man kan säga att det är väldigt omfattande och inte minst är det väldigt viktigt för mig. Jag har bestämt mig för att döpa det till
Uppdrag fredagskänsla. Som ni kanske förstår syftar detta projekt till att återskapa fredagskänslan jag förlorade för sisådär ett år och tre månader sedan. Först ska jag dra lite snabbt vad det faktiskt är jag är ute efter.
Under hela min barndom har jag älskat fredagkvällar. Fredagar över huvud taget. Nu för tiden har jag ingen fredagskänsla alls; den försvann i och med att jag flyttade hemifrån. Jag trodde att jag skulle kunna bibehålla den på egen hand, helg är ju ändå helg, men det gick inte riktigt som jag tänkt mig. Nu när jag inte ens går i skolan på normalt vis, utan lite då och då, är jag lika dagvild som en penschis på hemmet och hela veckostrukturen har i stort sett fallit isär. I dag till exempel är det ju fredag, men själv trodde jag att det var måndag. Ja, ni förstår. Så kan man inte ha det. Helg ska vara helg, och det ska fan i mig kännas som helg också. Det ska vara redig frukost, sovmorgon, städa på söndagen och
självklart ordentligt lagad mat på kvällarna. Som ni kanske förstår är jag en sådan person som tycker om struktur. Man kan säga att jag alltid måste ha en struktur att falla tillbaka på, även om jag givetvis vill kunna använda min flexibla sida och tidvis lämna den.
Så. Vad ska jag nu göra för att återkalla min försvunna fredagskänsla? Det är det jag inte riktigt vet. Mitt projekt är väldigt luddigt upplagt. Jag tänkte att ni ska få följa hela min fredagskänslaprocess, jag ska skriva för er hur jag jobbar och framför allt hur mycket jag anstränger mig i mitt jobb. Först och främst måste jag reda ut vad jag associerar fredagskvällar med, alltså sedan barnsben. Här är några grejer jag har kommit på hittills: Disneydags, lagad mat (särskilt pappas special), mamma, pappa, Therése, den kravlösa känslan, kaffe i glas, Marabou-choklad, Peter LeMarc, The Beach Boys, Lars Winnerbäck, Gipsy Kings, Sven-Ingvars, GES, Simply Red, att sitta och inte göra någonting utan att få dåligt samvete för det (ungefär detsamma som den kravlösa känslan).
Eftersom de nämnda sakerna är saker jag associerar med fredagskvällar måste jag kanske skaffa mig en del grejer för att kunna slutföra mitt projekt. Projektets mål är alltså att jag varje fredag ska få en känsla av att nu är det helg. Jag måste nog fixa så att jag faktiskt äger alla skivor jag associerar med fredagar (några av dem har jag men inte alla); just dessa är nämligen i stort sett huvudingrediensen för själva fredagskänslan. Och så måste jag absolut ta mig tid att laga mat ordentligt varje gång fredagen är kommen. Det är viktigt. Gröt är förbjudet och jag får absolut inte äta typ spaghetti med ketchup. Nu vet ni lite vad jag ska syssla med kommande fredagar. I dag är det ju fredag och i dag inleder jag
Uppdrag fredagskänsla på bästa möjliga sätt, nämligen genom att äta middag hemma hos mina föräldrar.
Nu till dagen. Jag hade ställt klockan på 07.40 och gick alltså upp då. Åt frukost och duschade och gick sedan hem till mamma och pappa för att vara Scilla-vakt. Väl där började jag plugga, läste en artikel samt några kapitel ur en skönlitterär bok. Sedan gick jag hem till Gunnel för att lämna tillbaka filmen jag lånat, och där blev jag kvar i typ en timme eftersom vi började prata om skolan, vad jag ska välja som andra inriktning, VFU, körkort och annat livsviktigt. Jag gick tillbaka till mamma och pappa, försökte få med Scilla på promenad men hon vägrade så klart så då cyklade jag hem till Sandra och fikade med henne och hennes mamma. Det var sista gången Sandra och jag fikade innan hon flyttar. Sorgligt men sant. Vi kommer förmodligen inte ens att ses igen förrän kanske den 26 september. Det är jättelång tid om man är van att ses jätteofta. Tur att Comviq Kompis finns! Prisa gud. Cyklade återigen hem till mamma och pappa och pluggade mer. Och nu sitter jag här och har druckit te och ska fortsätta att plugga. Hej svej så länge.
Okej. Here we go. Typ en festival den 22-23 augusti 2008. Det är över nu. Var ni inte där så har ni missat det och var ni där kan jag inte säga annat än tack. Det var oerhört roligt! Vi har lärt oss mycket, återigen, och jag vet inte riktigt hur jag ska utvärdera det hela i bloggformat. Det finns mycket vi gjorde bättre än förra året, och det finns mycket vi kan förbättra. Men vi ska inte gå händelserna i förväg. Inget är sagt om Typ en festival 2009, förutom crewets uttalade visioner och önskemål. Vi får se hur det blir.
Efter en stund kom herr Wilt ut ur sin gömma, det visade sig nämligen, när jag frågade, att han inte alls hade badat utan bara tjillat. Vi gjorde en kram och sa hej och ni vet howsitgoing och annat coolt amerikanskt och sedan satt vi där i gräset och pratade, för att liksom värma upp denna första träff, eller vad man skulle kalla det. Vi var lite glada att äntligen ses. Eftersom jag inte äger en del av Coopers hjärna kan jag inte tala för honom, men det jag var mest nervös över var att prata engelska en hel dag med någon jag aldrig träffat förut. Nog för att jag läst engelska non-stop i typ 11 år, men engelska C kan vi genast räkna bort eftersom den kursen sög och när det väl kommer till kritan har jag inte pratat mycket engelska alls under de senaste åren. Det är en sak att skriva, men jag kände mig lagom ringrostig när jag skulle prata, haha. Men Cooper verkade förstå allt jag sa, och jag förstod allt han sa. Tur att man oftast inte använder jättesvåra ord när man pratar. Hoho. Nej men seriöst. Nu ska jag fortsätta. "Have you eaten anything, yet?" frågade Cooper och eftersom mitt IQ inte är jättelågt även om man ibland kan tro det så förstod jag att han inte syftade på hela min livstid utan mer sedan jag kom till Linköping. "No, have you?" svarade jag och det visade sig att han inte hade det. Han föreslog att vi skulle gå och ta en pizza på något ställe en kort promenad bort.
e på och han var imponerad av hur duktiga alla var (det sa han redan på pizzerian). Jag var också imponerad, så klart, men det säger inte lika mycket i och med att jag är skitdålig (men nöjd med det) och Cooper är ett proffs. Sedan kom en kille fram till Cooper och sa att de nog måste börja packa ihop och åka till Stockholm och Cooper bad om ursäkt för att de skulle åka tidigare än han trott från början men jag sa att det inte gjorde något eftersom min buss hem ändå skulle gå snart. Vi var nöjda med dagen. Vi gjorde en ny kram och hoppades att vi snart ska ses igen, kanske nästa år på samma plats sa Cooper och sedan sa han att om We anordnar ett camp för snowboardåkare i vinter kanske han kan hänga på. "Not that I snowboard, but..." Haha. Sedan såg jag honom skata iväg och jag tog återigen en lokalbuss och sedan åkte jag Swebus hem igen. [...]
