jan 3

I dag lekte jag elektriker. Det hela började med att jag skulle ta på mig anständiga kläder, och därför tände lampan i min walk-in closet (som jag lite vitsigt så där kallar mitt förråd, jag är så jävla hilarious). Precis som jag hade tryckt in den runda lampknappen sa det pang i både lampan och proppskåpet. Å-håå, nu gick det minsann en propp! tänkte jag och såg min stora chans att leka elektriker (dock utan blåställ) så här på lördagen. Eftersom jag är en oerhört erfaren proppbytare (har gjort det en gång förut) tog jag fram den lilla förpackningen med 6A-proppar (nu jävlar kommer fackspråket in, till och med - håll i hattarna!) och pillade ut en ny liten vän. Med mitt enastående elektrikeröga såg jag genast vilken propp det var som hade gått, skruvade ur propphållaren ur skåpet och tog ur det döda, patronliknande offret. Sedan stoppade jag in min nya lilla vän i propphållaren och tänkte nöjt för mig själv att nu är biffen snart fixad.

Jag skruvade elektriker-bryskt in propphållaren i skåpet igen. Efter cirka två skruvade varv sa det pang igen och nu slocknade lamporna i hallen och badrummet. Det var då själva fan! tänkte jag, eftersom jag riktigt hade anammat en sann elektrikers personlighet och språk, hoppade ner från stolen jag stod på och dubbelkollade att jag hade tagit rätt styrka på proppen. Det hade jag. Då ringde jag hem till min mor och far, min mor svarade och jag sa som det var att även solen har ju sina fläckar och att min jordfelsbrytare kanske hade startat krig mot mig. Då sa hon: "Dra i spaken!" och jävlar i havet vad jag drog i den centimeterlånga spaken på jordfelsbrytaren. Det var som en sann filmupplösning; man kände liksom på sig att nu skulle allt ordna sig och en filmapplåd bryta ut. Ingenting hände. Min pappa fick köra som ett jehu, springa över åkrar och slätter så att snön yrde om kängorna och komma till min undsättning.

Pappa förstod ingenting. Vi konstaterade båda två att det var väldigt underligt, det här. Efter mycket skruvande, dragande i spaken och tryckande på knappar ringde pappa Karl-Arne. Karl-Arne är värden och hjälten i den här historien. Han berättade att vid de mörka, kalla källarförråden finns ett gigantiskt proppskåp. Ni måste ta er dit och byta proppen i nummer 5D. Men, sa Karl-Arne, skynda er! Och var på er vakt, ty förr i tiden användes källarförråden som fängelsehålor och så vitt jag vet är fångarna fortfarande ute efter att hämnas på mänskligheten.

Det finns ingen återvändo, vi måste gå ner dit! ropade pappa med hundra procent inlevelse och jag skrek YES WE CAN!, grabbade tag i min nyckelknippa och slängde igen dörren bakom oss. Den dramatiska filmmusiken sprudlade i trapphuset då vi sprang i spiraltrapporna ner mot källaren. Är det här?! ropade pappa då vi nådde en vit dörr men jag skrek nej han måste mena längst ner! och pappa sa åt mig att springa först och visa vägen. Musiken dunkade i samma takt som våra hjärtans pulser och trapphuset ekade av mina stålhättekäng-steg. Vi slet upp järnkällardörren som leder till soprummet och tvättstugan, pappa slängde en blick åt höger och skrek här är det! Ett proppskåp med förvirrande många, omärkta proppar stod framför våra fyra ögon. Med sitt darrande högerpekfinger sökte pappa efter något slags ledtråd i vilken propp det kunde röra sig om. Det här är fel! Vi är fel! skrek han så högt att en råtta pep till och sprang iväg med trippande tassar över cementgolvet. Fel?! Var menade Karl-Arne att det är då? ropade jag uppgivet tillbaka. Förråden! Källarförråden!!! skrek pappa så högt att det började pipa i mitt vänsteröra och den dramatiska musiken höjdes ännu ett snäpp. DÅ SKA VI UPP IGEN! skrek jag, slet upp järnkällardörren igen och sprang uppför trappan.

När jag tittade över min axel såg jag att pappa sprang åt fel håll. Kameran zoomade in hans svettiga panna och livrädda ögon och jag ropade hitåt! och han tvärvände så att det slirade i golvet och tillsammans sprang vi igenom dörrar så att det stod härliga till. Här är det! Den här vita dörren! ropade jag rakt in i pappas öra och med mina bara händer låste jag upp dörren. Karl-Arnes basröst röst ekade i våra huvuden: förr i tiden användes källarförråden som fängelsehålor ... fångarna fortfarande ute efter att hämnas på mänskligheten mänskligheten mänskligheten. Jag försökte förgäves öppna dörren, men den var så tung att mina slitna elektrikerhänder gav vika. Pappa tog tag med båda sina händer, drog i handtaget och skrek rakt ut för att alla kroppens krafter verkligen skulle komma till användning.

Dörren slets upp och vi möttes av ett starkt vrål, likt hundra stycken Eduard Delacroix i elektriska stolen, och en ofattbart kindbitande kyla. Jag drog desperad med armarna över hela väggarna för att hitta en lampknapp. Efter några sekunder träffade jag rätt och källaren badade i ett dunkelt gulstick-ljus. Det är det här Karl-Arne menar! skrek pappa förgäves för allt jag såg var hans mun som rörde sig. VA?! skrek jag men inte hörde han mig för det. Jag visste inte längre hur många antagonister vi hade mot oss i denna härva av händelser, men jag såg hur pappa pekade med hela handen på ett grått skåp som satt på väggen och drog slutsatsen att det måste vara proppskåpet Karl-Arne pratat om. Skåpet var så ofantligt stort att man kunde tro att det rymde nog med säkringar för att räcka till hela New York City. Som i slowmotion såg jag min pappas läppar forma ordet N Y C K E L N, och med pensionärsdarrande hand lyfte jag nyckeln ur min högra jeansficka mot skåpets lås.

När jag hade vridit om nyckeln knuffade pappa mig åt sidan och jag föll i golvet med en duns. Pappa sökte febrilt efter 5D, som Karl-Arne hade sagt. Jag låg utslagen på cementgolvet, mina ögon såg allt som i ett flimmer. Delacroix-vrålet blev starkare och starkare och i min flimrande ögonvrå såg jag salad fingers-liknande armar komma krypande. Karl-Arnes ord om mänskligheten hade fastnad på repeat i mitt huvud. Jag såg mitt elektrikerliv passera i revy, men precis som jag kände hur en kall salad fingers-hand nuddade min armbåge samlade jag luft i mina lungor, skrek YES WE CAN! och lyckades mot alla livsodds resa mig från golvet. Filmmusiken förstärktes med några hoppfulla fioler då pappa och jag kramade varandra så hårt som om vi inte setts på fjorton år. Jag hörde fortfarande inte vad han skrek, men hans läppar och ögon sa mig att vi måste skynda oss. Hittar vi inte 5D snart är det ute med oss.

Där är 6D! skrek jag till pappa och viftade intensivt med handen framför den för att han skulle förstå. Min kvinnliga intuition sa mig att 5D måste vara bredvid 6D. Och mycket riktigt: där var den. Rätt propp. Den Karl-Arne sagt var rätt. Pappa läste mina tankar, skruvade loss propphållaren och tömde ut den trasiga proppen så att den ramlade ner på golvet och gick i tusen bitar. Nu kunde vi inte längre se vilken proppstyrka vi skulle skruva i. Kameran filmade våra ansiktsuttryck och det blev svart.

I nästa bild skrek vi AAAAAAHHHHHHHH! båda två; inte riktigt lika vrålhögt som fångarna, men nästan. Jag såg hur pappas pupiller började skaka, men jag bara skrek YES WE CAN! till honom och sportklappade på hans kinder så att han inte skulle tuppa av. Precis som han sakta gled mot golvet såg jag en ensam propp liggandes på botten av det ofantliga skåpet. Jag slängde mig mot den och tog den i min hand. Ta den här! Den kanske funkar! ropade jag till pappa, som då otroligt nog återfick sin kraft i benen, tog proppen i sin hand och nickade en bestämd gång till mig. Jag förstod att det han ville säga med nicken var att proppen var oförstörd. Musiken nådde sitt klimax, kameran växlade mellan att filma pappas koncentrerade rynkpanna, mitt nervöst hoppfulla ansiktsuttryck och pappas händer som skruvade i propphållaren med den nya proppen i skåpet.

Plötsligt tystnade musiken. Och vrålet. Helt tyst. Ett klick hördes, det lät ungefär som när man kliver på en landmina. Pappas och min blick förflyttades exakt samtidigt till strax ovanför propphållaren. En lampa blinkade till en gång och lyste sedan blått. Pappas bröstkorg höjde sig minst en decimeter och sedan hörde jag hur onaturligt mycket luft strömmade ut från hans lungor. Jag förstod att det var över. Att upplösningen var förbi och att endast avtoningen återstod. Alla fångar hade förintats i samband med proppklicket; ljuset var inte längre dunkelt utan sommardagsljust; värmen steg till tjugo plusgrader och vi hörde Karl-Arnes visa basröst säga till oss någonstans ifrån: Well done. Inget mer. Bara well done. Så himla wise man att inte överdriva.

Vi gick ut från källaren, uppför trappan och in i min lägenhet. Lamporna lyste och stereon levde igen. Solen strålade. Fåglarna kvittrade. Pappa klappade mig på axeln och konstaterade att allt var i sin ordning. Ja, sa jag, det gjorde vi bra. Pappa tackade för sig och lämnade mig och min lägenhet. Jag torkade en svettdroppe ur pannan och gömde undan stålhättekängorna. De får stå gömda till nästa gång jag ska leka elektriker.