23/07/2008
jul 23
"My like heart just like stayed." - sagt av tjej i Top Model. Tyckte att det var ganska kul. I övrigt har jag inget på hjärtat.
17/07/2008
jul 17
Fan vad skolan är värdelös ibland. Man lär sig verkligen inte det man behöver veta för att kunna leva ett någorlunda normalt liv. Till exempel läste jag något slags kombination av fysik och kemi under tre år i högstadiet. Där fick vi löda ihop två jävla sladdar med varandra så att en lampa skulle lysa rött. Men vi lärde oss inte hur man ska göra om en propp har gått; var köper man nya proppar? Vilken styrka ska proppen ha? Är det farligt att skruva ur proppen ur skåpet? Hur ser man vilken av alla jävla proppar som har gått? Vi lärde oss inget av det här. Idiotiskt. Det är ju faktiskt något alla behöver veta. Det underlättar i alla fall om man vet.
Det var nämligen så att i går kväll gick en propp hemma hos mig. Det enda jag vet om proppar hemma hos mig är var proppskåpet sitter, så mycket har jag unnat mig själv att veta. Men sedan då? Ouppmärksam som jag är trodde jag att proppen som gått endast orsakat att belysningen i hallen och inne på toaletten inte fungerade. Det kan vänta till i morgon bitti, tänkte jag. Klockan blev 00.03, jag stängde av datorn och skulle ta ut bröd ur frysen. Då, kära läsare, upptäckte jag att kylen och frysen var avstängda. Proppen som dog bestämde alltså även över min kyl och frys. Jag tänkte så att det knakade; försökte minnas vad vi lärt oss i högstadiet med Fysik-Per. Och inte fan hjälpte det att jag visste hur man skulle löda en jävla lödplatta när min propp har dött! Jag fick panik. Det är rötmånad. Matvaror är dyra och känsliga. Min kyl är paj. Min frys är paj. Jag kan inte ringa mamma och pappa för klockan är tolv på natten och de är ändå inte i stan. Min mjölk kommer att bli sur. Min frysta kyckling kommer att tina. Jag visste inte om jag hade proppar hemma (är det något de som jag köpte lägenheten av har lämnat kvar någonstans?), och även om jag hade haft det hade jag ju inte vetat hur man bytte den där jävla proppen.
Jag försökte somna för att sova bort detta hemska nederlag. Jävla skola. Aldrig får man lära sig det man behöver veta. Jag skiter i pythagoras sats, jag skiter i vad som händer om man blandar citronsyra med glykol och jag skiter verkligen i hur man dansar bugg. Lär eleverna hur man byter glödlampor, hur man byter proppar, hur man borrar upp en hylla på väggen, hur man får bort kalkavlagringar från diskbänken, hur man tar CSN-lån, hur man betalar räkningar, hur man över huvud taget LEVER i det här jävla landet. Ska det vara så jävla svårt?
När jag blir lärare ska jag inte lära ut en massa skit. Jag bryr mig inte huruvida eleverna vet vad ett dativobjekt är; de ska lära sig skillnaden mellan "de" och "dem", "var" och "vart". De ska lära sig att inte särskriva. De ska lära sig hur viktigt det är med indrag i Word och hur många stycken man bör ha. De ska lära sig hur man kan använda språk på olika sätt, och vad man kan få ut av det. De ska lära sig att anpassa språket. De ska lära sig hur man använder semikolon och andra skiljetecken. Skolan använder ofta ett förlegat system där man lär ut omoderna ämnen. Eller, ämnena i sig behöver inte vara omoderna, men de är inte anpassade efter det moderna samhället. Bara en sådan sak som prov och tentor kan diskuteras, men det tar vi en annan dag.
Det var nämligen så att i går kväll gick en propp hemma hos mig. Det enda jag vet om proppar hemma hos mig är var proppskåpet sitter, så mycket har jag unnat mig själv att veta. Men sedan då? Ouppmärksam som jag är trodde jag att proppen som gått endast orsakat att belysningen i hallen och inne på toaletten inte fungerade. Det kan vänta till i morgon bitti, tänkte jag. Klockan blev 00.03, jag stängde av datorn och skulle ta ut bröd ur frysen. Då, kära läsare, upptäckte jag att kylen och frysen var avstängda. Proppen som dog bestämde alltså även över min kyl och frys. Jag tänkte så att det knakade; försökte minnas vad vi lärt oss i högstadiet med Fysik-Per. Och inte fan hjälpte det att jag visste hur man skulle löda en jävla lödplatta när min propp har dött! Jag fick panik. Det är rötmånad. Matvaror är dyra och känsliga. Min kyl är paj. Min frys är paj. Jag kan inte ringa mamma och pappa för klockan är tolv på natten och de är ändå inte i stan. Min mjölk kommer att bli sur. Min frysta kyckling kommer att tina. Jag visste inte om jag hade proppar hemma (är det något de som jag köpte lägenheten av har lämnat kvar någonstans?), och även om jag hade haft det hade jag ju inte vetat hur man bytte den där jävla proppen.
Jag försökte somna för att sova bort detta hemska nederlag. Jävla skola. Aldrig får man lära sig det man behöver veta. Jag skiter i pythagoras sats, jag skiter i vad som händer om man blandar citronsyra med glykol och jag skiter verkligen i hur man dansar bugg. Lär eleverna hur man byter glödlampor, hur man byter proppar, hur man borrar upp en hylla på väggen, hur man får bort kalkavlagringar från diskbänken, hur man tar CSN-lån, hur man betalar räkningar, hur man över huvud taget LEVER i det här jävla landet. Ska det vara så jävla svårt?
När jag blir lärare ska jag inte lära ut en massa skit. Jag bryr mig inte huruvida eleverna vet vad ett dativobjekt är; de ska lära sig skillnaden mellan "de" och "dem", "var" och "vart". De ska lära sig att inte särskriva. De ska lära sig hur viktigt det är med indrag i Word och hur många stycken man bör ha. De ska lära sig hur man kan använda språk på olika sätt, och vad man kan få ut av det. De ska lära sig att anpassa språket. De ska lära sig hur man använder semikolon och andra skiljetecken. Skolan använder ofta ett förlegat system där man lär ut omoderna ämnen. Eller, ämnena i sig behöver inte vara omoderna, men de är inte anpassade efter det moderna samhället. Bara en sådan sak som prov och tentor kan diskuteras, men det tar vi en annan dag.
16/07/2008
jul 16
Det ringde. "Men kan du hälsa henne att Aina slutar nu?" Det var Svea i andra sidan telefonluren. "Eh... Okej", sa jag och förstod ungefär ingenting. Det var mamma hon ville att jag skulle hälsa detta kryptiska budskap. Mamma låg och vilade. Jag gick in till henne. "Det var Svea som ringde, jag skulle hälsa att Aina har slutat nu och att ni ska prata mer senare", sa jag iklädd min mest förvirrade min någonsin. Jag undrade verkligen varför mamma prompt måste få veta att denna Aina har slutat. "Har hon?! Åh, herregud. Jaha, då blir det begravning då", sa mamma och nu förstod jag.
Men seriöst, vad är det med vuxna och att tala i tungor? Kan de inte bara säga saker så att man förstår. Svea vet mycket väl att jag inte är fem år och alltså inte blir upprörd/rädd/skräckfilmsdrabbad så fort någon har dött. Om nu Svea inte ville säga rakt ut att Aina har dött så kunde hon ju använt ett mer känt ordval såsom "Aina har gått bort" eller "Aina finns inte med oss mer" eller varför inte den gamla klassikern "Aina har gått över till den andra sidan". Att hålla på så där, en helt vanlig måndag, och hitta på nya ordkombinationer verkar verkligen överambitiöst. Men vad vet jag.
Men seriöst, vad är det med vuxna och att tala i tungor? Kan de inte bara säga saker så att man förstår. Svea vet mycket väl att jag inte är fem år och alltså inte blir upprörd/rädd/skräckfilmsdrabbad så fort någon har dött. Om nu Svea inte ville säga rakt ut att Aina har dött så kunde hon ju använt ett mer känt ordval såsom "Aina har gått bort" eller "Aina finns inte med oss mer" eller varför inte den gamla klassikern "Aina har gått över till den andra sidan". Att hålla på så där, en helt vanlig måndag, och hitta på nya ordkombinationer verkar verkligen överambitiöst. Men vad vet jag.
08/07/2008
jul 8
Ni gillar ju mig. Kommer hit regelbundet. Jag räknar er. Jag ler. Jag müser. Jag har ont i huvudet. Semikolon alternativt tabb inte på grund av er. På grund av okänd anledning. Nu är mitt snabbaste 75 km/h. Eller om det var 80. Råkade överstiga hastighetsbegränsningen. Dåligt. Ska inte göra det igen. Har även kommit till femte växeln. Fler än så har inte pappa i sin bil. Femte är min högsta. 75 eller 80 är mitt snabbaste. "Det är min bästa korv!" - Max för några år sedan. Jag saknar mina kusiner. Jag saknar Karlshamn. Har prestationsångest över minst två saker. Kom härom natten till insikt med att jag är en sådan som är rädd för att göra fel. Jag är det. Har säkert alltid varit det. Om inte annat lärde jag mig själv, för många år sedan, att bli en sådan. Det är tragiskt. Ska definitivt lära mina barn att inte vara rädda för att göra fel. Det är jättejobbigt att vara det. Och med rädslan för det nämnda kommer prestationsångest, vilket jag ständigt har. Inte heller kul. Måste bli en bättre människa. Helst snart.
01/07/2008
jul 1
I helgen rensade jag bland en massa gamla papper. Papper som låg i min bokhylla etc, alltså. Jag fann bland annat ett nästan icke-defekt A4 från tvåan i gymnasiet, med anteckningar om romantiken. Enligt mina beräkningar bör jag alltså ha tagit dessa anteckningar på en svenskalektion förra våren. Det står en hel del roliga saker, men mina favoriter är: 1) Den enda anteckningen om Lord Byron: "Mad, bad and dangerous to know!" - Gunnel 8.45. Detta är alltså i stort sett det enda jag vet om Lord Byron. 2) Den enda anteckningen om Stagnelius, vilken lyder: Stagnelius (Erik Johan) nekrofil och älskar alla kvinnor. Jag kommer verkligen att kunna glänsa när någon frågar mig vem Stagnelius var!
26/06/2008
jun 26
I går växte mitt barn upp och jag fick efter ett misstag på jobbet betala 10 000 och då hade jag bara ungefär 1 000 kvar. Det var hårda tider.
I The Sims 2 alltså.
I The Sims 2 alltså.
25/06/2008
jun 25
Redigerad 24 februari 2016:
Jag undrar vem som har som jobb att räkna ut hur långt spelarna i fotbolls-EM har sprungit i varje match. Jag måste säga att jag inte är särskilt intresserad av huruvida Klose har sprungit åtta eller nio kilometer under sina spelade minuter. Det säger inte speciellt mycket, ingenting alls faktiskt, om Klose som spelare. Okej att man ska skapa fler jobbtillfällen, men man behöver ju inte överdriva.
[...]
[...]
19/06/2008
10/06/2008
jun 10
Redigerad 24 februari 2016:
[...] Var för övrigt i Karlshamn i helgen och hälsade på Eva, Elin med flera. Elin är söt. (Se bild)
[...] Var för övrigt i Karlshamn i helgen och hälsade på Eva, Elin med flera. Elin är söt. (Se bild)
02/06/2008
june 2
Redigerad 24 februari 2016:
Detta skrevs den 27 maj 2008
[...] Dagens läsning har varit Linda Skugges dagbok 1991-1993, och egentligen är det ju inte så jävla spännande att läsa någon annans dagbok. Det händer liksom inte så mycket. Men den är ändå bra på något vis. Jag gillar Skugge. En IQ 300-människa skulle säkert tycka att hennes dagbok suger, men jag gör inte det. Jag är helt jävla normal och det kan också kännas, ska ni veta. I fredags läste jag Jag är din flickvän nu av Nina Hemmingsson. Jag älskar den. Kanske min favorit i bokhyllan. När jag blir rik ska jag köpa två hundra ex och ge den till alla jag älskar.
Älskar jag bara två hundra personer? Jag drog bara till med en siffra. Det måste väl ändå finnas fler? Det är så soligt ute. Det måste finnas fler. [...]
Detta skrevs den 27 maj 2008
[...] Dagens läsning har varit Linda Skugges dagbok 1991-1993, och egentligen är det ju inte så jävla spännande att läsa någon annans dagbok. Det händer liksom inte så mycket. Men den är ändå bra på något vis. Jag gillar Skugge. En IQ 300-människa skulle säkert tycka att hennes dagbok suger, men jag gör inte det. Jag är helt jävla normal och det kan också kännas, ska ni veta. I fredags läste jag Jag är din flickvän nu av Nina Hemmingsson. Jag älskar den. Kanske min favorit i bokhyllan. När jag blir rik ska jag köpa två hundra ex och ge den till alla jag älskar.
Älskar jag bara två hundra personer? Jag drog bara till med en siffra. Det måste väl ändå finnas fler? Det är så soligt ute. Det måste finnas fler. [...]
29/05/2008
may 29
Tack för allt och lite till
Nu har det gått tre år. Det kan man inte tro. Det är väl ungefär två och ett halvt år sedan vi insåg att Gunnel och Fride inte är gifta på riktigt.
Under de här tre åren har vi lärt oss mycket och gått från hormonfyllda tonåringar till människor. Även om det finns många runt om oss som vi skulle vilja tacka tänker vi rikta det här talet till några speciella medmänniskor. Några som har lärt oss om och hur vi ska handskas med livet. Några som alltid har ställt upp och varit öppna för förslag. Några som har fått oss att våga vara bra.
Tyvärr är vi kanske de enda som känner så här. Det har ofta verkat så. De som vi ser som människor och vänner verkar tidvis bara vara den här periodens rättande robotar för andra.
Kommer ni ihåg Lucia förra året, när Fride drog igång julmusik och började dansa? Kommer ni ihåg alla gånger Fredrik har dunkat huvudet i tangentbordet? Kommer ni ihåg alla lärarstudenter Gunnel har släpat med sig? Vi kommer alltid att komma ihåg.
Vi kommer även att komma ihåg alla de gånger Fride har proppat i oss föda för att vi har sett bleka ut. Den gången Ted bjöd oss på kakfest. Den gången vi hade extreme Folkan-makeover och hade eftermiddagsfika med alla medielärare. Till och med Janne var där och drack latte. Den gången vi åkte med Gunnel till Linköping. Alla de gånger vi ”råkat” hamna på samma bio som Gunnel. Den gången vi överraskade Fride på hans födelsedag med italienska mandelskorpor. Den gången vi framförde Gunnel. Alla gånge Fride agerat cafébiträde, framför allt den gången vi satt precis utanför lärarköket och åt. Alla de gånger de har visat engagemang och kommit på sådant som vi har arrangerat.
De har visat det engagemang vi vill se i oss själva när vi blir vuxna. Deras förmåga att pigga upp oss när vi känner oss nere.
Ni kanske tror att det här är ett sista desperat försök till ett bättre betyg, eller ytterligare ett sätt att smöra. Tror ni det är det bara att beklaga, att ni fortfarande, efter tre år, inte ser de här människorna för vilka de egentligen är.
Vi tror att alla andra ord är överflödiga nu. Vi vill bara säga tack för att vi fått chans att lära känna er ”lärare”. Ni kommer alltid att finnas kvar. Tack!
Nu har det gått tre år. Det kan man inte tro. Det är väl ungefär två och ett halvt år sedan vi insåg att Gunnel och Fride inte är gifta på riktigt.
Under de här tre åren har vi lärt oss mycket och gått från hormonfyllda tonåringar till människor. Även om det finns många runt om oss som vi skulle vilja tacka tänker vi rikta det här talet till några speciella medmänniskor. Några som har lärt oss om och hur vi ska handskas med livet. Några som alltid har ställt upp och varit öppna för förslag. Några som har fått oss att våga vara bra.
Tyvärr är vi kanske de enda som känner så här. Det har ofta verkat så. De som vi ser som människor och vänner verkar tidvis bara vara den här periodens rättande robotar för andra.
Kommer ni ihåg Lucia förra året, när Fride drog igång julmusik och började dansa? Kommer ni ihåg alla gånger Fredrik har dunkat huvudet i tangentbordet? Kommer ni ihåg alla lärarstudenter Gunnel har släpat med sig? Vi kommer alltid att komma ihåg.
Vi kommer även att komma ihåg alla de gånger Fride har proppat i oss föda för att vi har sett bleka ut. Den gången Ted bjöd oss på kakfest. Den gången vi hade extreme Folkan-makeover och hade eftermiddagsfika med alla medielärare. Till och med Janne var där och drack latte. Den gången vi åkte med Gunnel till Linköping. Alla de gånger vi ”råkat” hamna på samma bio som Gunnel. Den gången vi överraskade Fride på hans födelsedag med italienska mandelskorpor. Den gången vi framförde Gunnel. Alla gånge Fride agerat cafébiträde, framför allt den gången vi satt precis utanför lärarköket och åt. Alla de gånger de har visat engagemang och kommit på sådant som vi har arrangerat.
De har visat det engagemang vi vill se i oss själva när vi blir vuxna. Deras förmåga att pigga upp oss när vi känner oss nere.
Ni kanske tror att det här är ett sista desperat försök till ett bättre betyg, eller ytterligare ett sätt att smöra. Tror ni det är det bara att beklaga, att ni fortfarande, efter tre år, inte ser de här människorna för vilka de egentligen är.
Vi tror att alla andra ord är överflödiga nu. Vi vill bara säga tack för att vi fått chans att lära känna er ”lärare”. Ni kommer alltid att finnas kvar. Tack!
25/04/2008
april 25
Nu ska jag, exklusivt för er läsare, publicera ett ordentligt tacktal gällande temaveckan som gått.
Hej!
Vilken vecka det har varit! Jag har varit chef för sex stycken icke-män och fyra stycken icke-kvinnor. Jag har sovit i ungefär tjugotvå timmar om vi slår ihop alla nätter. Jag har näst intill förbjudits att umgås med Sandra, och när vi väl har lyckats få lite kvalitetstid ihop har vi inte kunnat prata om allt vi vill. Fride vet precis hur mycket pommes vi ätit för att dämpa vår ångest.
Det var inte lätt att skriva det här talet. Ärligt talat har jag inte skrivit mycket alls, eftersom det hade kommit in en spindel hos mig, en sådan där stor äcklig, och jag kan inte sova om jag vet om att det finns en spindel i rummet. Så jag funderade över om jag skulle mosa den, eller dammsuga upp den. Detta är ett ganska stort beslut, eftersom båda alternativen medför negativa följder. Alltså blev det inte mycket till tal på mitt papper, utan mest några ord.
– Ni är förtappade, sa Fride när Sandra och jag skulle äta våra pommes frites. Även Inzoomat-redaktionen kändes lite förtappad när vi i går kväll svamlade övertrötthetskommentarer samtidigt som vi sjöng med i gamla 90 tals-dängor. (Men vad hände med Lemon Tree?!) Lauren började panik-deletea, Sofia och jag skrev en halvt förståelig att göra-lista och så pizzan. Inzoomat-redaktionen vinner härmed pris för Bästa Stämning; vi åt pizza till middag och var hela veckan jättesnälla mot varandra. En enda gång har den positiva stämningen antagit en mer negativ skepnad. Men det gick snabbt över. Lyssna man på What Is Love? med extra bas går allt över.
Tack, redaktionen. Ni är bäst. Utan er hade Inzoomat inte varit Inzoomat (men kanske Zoom?). Alla andra ord känns överflödiga (plus att jag när jag skrev detta började bli riktigt stressad över att spindeln hade lämnat sitt hörn och jag inte hade bestämt mig för huruvida jag skulle dammsuga upp den eller inte).
Tack, lärarna. Ni har varit vår redaktions andra jag. I stället för att skicka in hundra olika Dagens Ros till SN ska jag nu tacka er för lite olika saker. Först och främst tack till alla er lärare plus Charlotte för all hjälp med tidningen. Tack Fride för kaffe, mjölk, frukt, blommor och choklad. Tack Ted för spelsällskapet. Tack för lunchen på O’Learys. Tack Gunnel, Ted och Sara för att ni rättade våra texter fast ni var jättetrötta i går kväll. ”Där är något grönt, Gunnel måste ha läst den redan.”
Och så lite random namedropping. Jag och resten av redaktionen vill tacka Margit von Silfverstolpe, Dagny Nilsson, Gudrun Applegreen, The Tetris Girl, Pizzeria Kosmos och skaparna av YouTube.
För att avrunda ska jag nu citera Sara slash Gunnel, ett mycket talande citat angående Elvis och Elias i medieettan. Sara och Gunnel sa detta när de var lite jättetrötta sent i går kväll: ”De är sådana söta skejtare fast de är så fjuttiga.”
TACK FÖR TEMAVECKAN! (Det här sista står med versaler på mitt papper, jag fick verkligen stresspanik över spindeln.)
Hej!
Vilken vecka det har varit! Jag har varit chef för sex stycken icke-män och fyra stycken icke-kvinnor. Jag har sovit i ungefär tjugotvå timmar om vi slår ihop alla nätter. Jag har näst intill förbjudits att umgås med Sandra, och när vi väl har lyckats få lite kvalitetstid ihop har vi inte kunnat prata om allt vi vill. Fride vet precis hur mycket pommes vi ätit för att dämpa vår ångest.
Det var inte lätt att skriva det här talet. Ärligt talat har jag inte skrivit mycket alls, eftersom det hade kommit in en spindel hos mig, en sådan där stor äcklig, och jag kan inte sova om jag vet om att det finns en spindel i rummet. Så jag funderade över om jag skulle mosa den, eller dammsuga upp den. Detta är ett ganska stort beslut, eftersom båda alternativen medför negativa följder. Alltså blev det inte mycket till tal på mitt papper, utan mest några ord.
– Ni är förtappade, sa Fride när Sandra och jag skulle äta våra pommes frites. Även Inzoomat-redaktionen kändes lite förtappad när vi i går kväll svamlade övertrötthetskommentarer samtidigt som vi sjöng med i gamla 90 tals-dängor. (Men vad hände med Lemon Tree?!) Lauren började panik-deletea, Sofia och jag skrev en halvt förståelig att göra-lista och så pizzan. Inzoomat-redaktionen vinner härmed pris för Bästa Stämning; vi åt pizza till middag och var hela veckan jättesnälla mot varandra. En enda gång har den positiva stämningen antagit en mer negativ skepnad. Men det gick snabbt över. Lyssna man på What Is Love? med extra bas går allt över.
Tack, redaktionen. Ni är bäst. Utan er hade Inzoomat inte varit Inzoomat (men kanske Zoom?). Alla andra ord känns överflödiga (plus att jag när jag skrev detta började bli riktigt stressad över att spindeln hade lämnat sitt hörn och jag inte hade bestämt mig för huruvida jag skulle dammsuga upp den eller inte).
Tack, lärarna. Ni har varit vår redaktions andra jag. I stället för att skicka in hundra olika Dagens Ros till SN ska jag nu tacka er för lite olika saker. Först och främst tack till alla er lärare plus Charlotte för all hjälp med tidningen. Tack Fride för kaffe, mjölk, frukt, blommor och choklad. Tack Ted för spelsällskapet. Tack för lunchen på O’Learys. Tack Gunnel, Ted och Sara för att ni rättade våra texter fast ni var jättetrötta i går kväll. ”Där är något grönt, Gunnel måste ha läst den redan.”
Och så lite random namedropping. Jag och resten av redaktionen vill tacka Margit von Silfverstolpe, Dagny Nilsson, Gudrun Applegreen, The Tetris Girl, Pizzeria Kosmos och skaparna av YouTube.
För att avrunda ska jag nu citera Sara slash Gunnel, ett mycket talande citat angående Elvis och Elias i medieettan. Sara och Gunnel sa detta när de var lite jättetrötta sent i går kväll: ”De är sådana söta skejtare fast de är så fjuttiga.”
TACK FÖR TEMAVECKAN! (Det här sista står med versaler på mitt papper, jag fick verkligen stresspanik över spindeln.)
22/04/2008
april 22
Det var något med ögonkontakten. Du visste. Och jag visste att du visste. För du vet ju. Du vet ju precis allt. Jag ringde inte. Förlåt. Men du vet ju. Det är en sådan grej man inte behöver uttrycka i ord, det räcker med en sådan där blick med litet b och kanske kanske kanske kanske kanske kanske kans
När jag tänker på det gråter jag. Men inte på tangentbordet, för då kan datorn gå sönder. Inget mer får gå sönder nu. Så jag gråter inte på el. Jag kan känna när jag ska somna. Precis innan känner jag hur det liksom snurrar i huvudet, tankarna tar skruv och då vet jag. Men nu känns det inte så; nu är jag ju vaken. Jag är så vaken att det rinner pollensnor ur näsan och jag gråter lite för jag har tänkt på det och jag är jättehungrig, vilket säkert är rena rama efter tacos-mättnaden jämfört med hungern hos ett barn i Afrika. Men jag har aldrig varit där. Jag har bara sett Afrika på tv.
Du har aldrig varit här. Ändå vet du.
Hej.
När jag tänker på det gråter jag. Men inte på tangentbordet, för då kan datorn gå sönder. Inget mer får gå sönder nu. Så jag gråter inte på el. Jag kan känna när jag ska somna. Precis innan känner jag hur det liksom snurrar i huvudet, tankarna tar skruv och då vet jag. Men nu känns det inte så; nu är jag ju vaken. Jag är så vaken att det rinner pollensnor ur näsan och jag gråter lite för jag har tänkt på det och jag är jättehungrig, vilket säkert är rena rama efter tacos-mättnaden jämfört med hungern hos ett barn i Afrika. Men jag har aldrig varit där. Jag har bara sett Afrika på tv.
Du har aldrig varit här. Ändå vet du.
Hej.
19/04/2008
21/03/2008
18/03/2008
march 18
Blogginlägg från natten till i dag, kunde dock inte publiceras på grund av Internetbrist.
Solen sken hela jävla dagen utanpå mig, tror jag. Fast det snöade också. Utomhus. Sedan kom kvällen och något bra blev lite sämre och jag försökte sova men det gick aldrig. Jag mår illa. Jag mår sönderskjutet i hela jävla cp-mig och jag borde borde borde verkligen göra något åt det. Men det går inte.
Jag bara låg där. I sängen. Märkte hur illamåendet smög sig på och kom fram till att det enda sätt jag kunde ligga på var på rygg. Med benen uppdragna som ett tält. Och vem fan kan somna i den ställningen. Inte jag i alla fall. Och jag trodde verkligen att jag skulle spy, att mina tankeslamsor skulle välla upp ur mig och kanske blod också för jag kände blodet inom mig och det hörde inte hemma längre. Jag ville inte stanna.
”Du måste gå.”
Det är så fint. Du är så fin. Och det finaste med poesi är att det inte finns några rätt och fel. Jag vill att livet också ska vara så. Jag vill också vara så.
Jag kommer nog inte sova så mycket i natt. Just nu ligger jag här i sängen och bloggar om detta och jag känner redan att jag har några långa timmar framför mig. Och Internet fungerar inte heller så jag får väl lägga in detta blogginlägg imorgon istället. Som om allt inte var patetiskt nog. Jag hatar hela jävla pms-världen nu. Du måste gå. Jag ville inte stanna.
Och det värsta. Jag vet inte. Vad det värsta är. Det är nog något. Jag har en bok. En cancerbok. Jag älskar min cancerbok. Jag älskar den mest på nätterna för jag kan aldrig sova. Den är jättebra på att vara vaken med mig. Jag har tre eller fyra eller fem slags dagböcker. Jag kan inte ha bara en. Jag kan aldrig bestämma mig. Jag har alltid beslutsångest. Jag har alltid för mycket att förklara. Du måste gå.
VERSALER
VERSALER
VERSALER
punkt
Solen sken hela jävla dagen utanpå mig, tror jag. Fast det snöade också. Utomhus. Sedan kom kvällen och något bra blev lite sämre och jag försökte sova men det gick aldrig. Jag mår illa. Jag mår sönderskjutet i hela jävla cp-mig och jag borde borde borde verkligen göra något åt det. Men det går inte.
Jag bara låg där. I sängen. Märkte hur illamåendet smög sig på och kom fram till att det enda sätt jag kunde ligga på var på rygg. Med benen uppdragna som ett tält. Och vem fan kan somna i den ställningen. Inte jag i alla fall. Och jag trodde verkligen att jag skulle spy, att mina tankeslamsor skulle välla upp ur mig och kanske blod också för jag kände blodet inom mig och det hörde inte hemma längre. Jag ville inte stanna.
”Du måste gå.”
Det är så fint. Du är så fin. Och det finaste med poesi är att det inte finns några rätt och fel. Jag vill att livet också ska vara så. Jag vill också vara så.
Jag kommer nog inte sova så mycket i natt. Just nu ligger jag här i sängen och bloggar om detta och jag känner redan att jag har några långa timmar framför mig. Och Internet fungerar inte heller så jag får väl lägga in detta blogginlägg imorgon istället. Som om allt inte var patetiskt nog. Jag hatar hela jävla pms-världen nu. Du måste gå. Jag ville inte stanna.
Och det värsta. Jag vet inte. Vad det värsta är. Det är nog något. Jag har en bok. En cancerbok. Jag älskar min cancerbok. Jag älskar den mest på nätterna för jag kan aldrig sova. Den är jättebra på att vara vaken med mig. Jag har tre eller fyra eller fem slags dagböcker. Jag kan inte ha bara en. Jag kan aldrig bestämma mig. Jag har alltid beslutsångest. Jag har alltid för mycket att förklara. Du måste gå.
VERSALER
VERSALER
VERSALER
punkt
27/02/2008
feb 27
Redigerad 25 februari 2016:
Queens of the Stone Age hette ju bandet jag såg i måndags, närmare bestämt på Annexet i Stockholm. [...] Dock är jag allra mest glad över att ha bevittnat QOTSA:s enastående förband: Biffy Clyro. [...]
Queens of the Stone Age hette ju bandet jag såg i måndags, närmare bestämt på Annexet i Stockholm. [...] Dock är jag allra mest glad över att ha bevittnat QOTSA:s enastående förband: Biffy Clyro. [...]
24/02/2008
feb 24
Redigerad 24 februari 2016:
[...] I morgon ska jag gå med Karolina och hennes syster Emelie på konsert. Det är Queens of the Stone Age som lirar i Stockholm, och jag fick i går ett väldigt fint erbjudande om att hänga med gratis, då Jenny tyvärr inte kan gå. [...] förbandet verkar lovande, det har jag hört på MySpace. Tänk vad man kan få vara med om bara genom att existera.
feb 24
vältra dig i mig på ica
jag ligger i sängen bland
kvalster och döda hudceller
16:33 är klockan och det
är lördag är det
hej här ligger jag
och tror att jag är nån
det tror jag verkligen
kanske den enda
och jag får plötsligt lust att
slita av mig alla kläder och
vältra mig i de döda cellerna
för det är lördag är det
partyparty och amerikanska muggar
som på tv men jag
har aldrig sett en sån mugg
på riktigt så jag
behåller mina kläder på
världen där ute täcks
av damm som jag betalat för
det är helt ute med fondväggar
har någon känd från tv sagt
jag är helt ute nu
utanför
innanför
mig själv hela tiden
[...]
fast jag inte vet så mycket
jag kan aldrig vara med i på spåret
för jag vet inte så mycket
om allt
men jag ska ge dig fem hundra tusen kronor
och be dig stanna för evigt
och putta mitt heart på min sleeve
fast jag bara kvalsterligger här
och tänker att jag ska byta ut
tidningarna i korgen på toan och
jag har inte fem hundra tusen kronor så
du kan inte stanna för evigt
och jag tänker att det är hemskt
att jag vill bli lärare för
pol pot var också det och dessutom
spelar jag gitarr och jag vill
inte bli en marie lindberg
punkt punkt punkt
16:55
jag ligger i sängen bland
kvalster och döda hudceller
16:33 är klockan och det
är lördag är det
hej här ligger jag
och tror att jag är nån
det tror jag verkligen
kanske den enda
och jag får plötsligt lust att
slita av mig alla kläder och
vältra mig i de döda cellerna
för det är lördag är det
partyparty och amerikanska muggar
som på tv men jag
har aldrig sett en sån mugg
på riktigt så jag
behåller mina kläder på
världen där ute täcks
av damm som jag betalat för
det är helt ute med fondväggar
har någon känd från tv sagt
jag är helt ute nu
utanför
innanför
mig själv hela tiden
[...]
fast jag inte vet så mycket
jag kan aldrig vara med i på spåret
för jag vet inte så mycket
om allt
men jag ska ge dig fem hundra tusen kronor
och be dig stanna för evigt
och putta mitt heart på min sleeve
fast jag bara kvalsterligger här
och tänker att jag ska byta ut
tidningarna i korgen på toan och
jag har inte fem hundra tusen kronor så
du kan inte stanna för evigt
och jag tänker att det är hemskt
att jag vill bli lärare för
pol pot var också det och dessutom
spelar jag gitarr och jag vill
inte bli en marie lindberg
punkt punkt punkt
16:55
17/02/2008
feb 17
Redigerad 24 februari 2016:
[...]
I går såg mina föräldrar på Melodifestivalen, vilken sändes från Västerås. Jag ville se en film på tvåan, Dirty Pretty Things, som jag tror handlar om invandrare eller prostitution eller något. Men icke. Här skulle Melodifestivalen ses, inget annat. Trots att mamma och pappa "aldrig hört talas om en enda jävel" av de som skulle uppträda. Men är det festival så är det. Det är schlager, det är Sverige. Det är skit. [...]
I går såg mina föräldrar på Melodifestivalen, vilken sändes från Västerås. Jag ville se en film på tvåan, Dirty Pretty Things, som jag tror handlar om invandrare eller prostitution eller något. Men icke. Här skulle Melodifestivalen ses, inget annat. Trots att mamma och pappa "aldrig hört talas om en enda jävel" av de som skulle uppträda. Men är det festival så är det. Det är schlager, det är Sverige. Det är skit. [...]
25/11/2007
nov 25
Edited on February 13, 2016:
Mikaela and I had our little gig thing ("Men säg nåt då!") on Thursday and I just want to give the loudest shout out ever to everyone who came. Thank you, thank you, thank you. I was the happiest that evening. I will never forget it. Really, it was the first Fraction of Sounds gig ever. Thank you, audience.
Mikaela and I had our little gig thing ("Men säg nåt då!") on Thursday and I just want to give the loudest shout out ever to everyone who came. Thank you, thank you, thank you. I was the happiest that evening. I will never forget it. Really, it was the first Fraction of Sounds gig ever. Thank you, audience.
03/11/2007
nov 3
"Jaja, ismer hit och ismer dit. Har du läst Bibeln någon gång?" - Oskyldigt gick jag ett fotarstråk på en kyrkogård i Helsingborg då en tant med rullator kom fram och ville frälsa mig. Herregud, jag måste verkligen se ut att behöva bli frälst, så ofta som detta hänt den senaste tiden!
15/10/2007
05/10/2007
oct 5
Sometimes I wish I could rinse my mouth under water, that I could speak my head out for five minutes. Seriously, the hardest thing for me right now seems to be that I feel pretty well, compared to my mum, and then I think of how bad she must feel and that makes me really sad and then it makes me even sadder to think about the fact that I'm not taking advantage of my well-ness and that I could as well give her some, if that was possible. Which isn't possible at all, so I feel like throwing a fist in my stomach because I don't appreciate things and then someone understands me so fucking well that I don't know what to do anymore. And my dad repeats lines from last weekend and I wish for another place or at least school.
Things will be fine, I've both heard and told myself hundreds of times every day the past two weeks. Well, they aren't very fine at the moment and I can't see no better times right now. As if someone took my hope in his or her hand and swallowed it down.
Don't get me wrong: it's not like I walk around all day long feeling sad. I'm not sad, I'm empty. I'm not plus nor minus but simply zero. People have asked me how I'm doing and I've replied that I don't know. Because I seriously don't. I never went to first class today, I felt I needed to sleep and try and get some things clear. In the morning I watched an old Good Charlotte dvd, and I don't even know why. I got all these memories from 8th and 9th grade and remembered exactly how I felt back in the days. That's weird. Then I played GTA for quite a while and shot hundreds of people. That's weird, too. And now I'm listening to the sad whale again, and this song just about makes me cry every fucking time I hear it. I think I'll go out for a walk now. But I'll feel like an ass for leaving my dad here. We'll be alone in two different parts of town.
Things will be fine, I've both heard and told myself hundreds of times every day the past two weeks. Well, they aren't very fine at the moment and I can't see no better times right now. As if someone took my hope in his or her hand and swallowed it down.
Don't get me wrong: it's not like I walk around all day long feeling sad. I'm not sad, I'm empty. I'm not plus nor minus but simply zero. People have asked me how I'm doing and I've replied that I don't know. Because I seriously don't. I never went to first class today, I felt I needed to sleep and try and get some things clear. In the morning I watched an old Good Charlotte dvd, and I don't even know why. I got all these memories from 8th and 9th grade and remembered exactly how I felt back in the days. That's weird. Then I played GTA for quite a while and shot hundreds of people. That's weird, too. And now I'm listening to the sad whale again, and this song just about makes me cry every fucking time I hear it. I think I'll go out for a walk now. But I'll feel like an ass for leaving my dad here. We'll be alone in two different parts of town.
04/10/2007
oct 4
Redigerad 13 februari 2016:
I övrigt åkte mamma till sjukhuset idag och blir kvar över helgen. Pappa och jag ska hälsa på henne ikväll. Det är så himla svårt när något händer i ett händelseförlopp man inte ens har smält än. När ens hjärna intas av något man inte kan få grepp om, och det där något fyller upp hela jävla tankebanan men man får ingen ordning på det. Men vad gör man? Det är ju som det är. Det kommer att vara så. Ofta. Och Gunnel var såklart bäst igen och jag funderar lite över varför hon inte är typ psykolog eller personlig coach eller något annat trevligt. Fast det är ju tur att hon är lärare, dock. En jävla tur. Jag ska hur som helst inte gå på engelskan imorgon, måste spela skjutspel och grejer för att avreagera mig och försöka få ordning och reda i skallen. Men efter lunch går jag till skolan. Är det något här i livet jag verkligen hatar (inte ogillar utan hatar) är det att skylla min frånvaro på att jag inte orkar komma, men just nu är det så det är. Tyvärr. Hoppas det inte händer alltför ofta. Det blir nog bättre sen; jag vet bara inte när.
I övrigt åkte mamma till sjukhuset idag och blir kvar över helgen. Pappa och jag ska hälsa på henne ikväll. Det är så himla svårt när något händer i ett händelseförlopp man inte ens har smält än. När ens hjärna intas av något man inte kan få grepp om, och det där något fyller upp hela jävla tankebanan men man får ingen ordning på det. Men vad gör man? Det är ju som det är. Det kommer att vara så. Ofta. Och Gunnel var såklart bäst igen och jag funderar lite över varför hon inte är typ psykolog eller personlig coach eller något annat trevligt. Fast det är ju tur att hon är lärare, dock. En jävla tur. Jag ska hur som helst inte gå på engelskan imorgon, måste spela skjutspel och grejer för att avreagera mig och försöka få ordning och reda i skallen. Men efter lunch går jag till skolan. Är det något här i livet jag verkligen hatar (inte ogillar utan hatar) är det att skylla min frånvaro på att jag inte orkar komma, men just nu är det så det är. Tyvärr. Hoppas det inte händer alltför ofta. Det blir nog bättre sen; jag vet bara inte när.
03/10/2007
oct 3
Hello. Yesterday when I was about to eat dinner I turned on the tv. It was channel two and a program called Musikbyrån Da Capo, which is a music program. They showed a gig with Antony And The Johnsons, a band I had never in my life heard of. There was this guy with black hair, sitting by a piano, not moving at all and it was just so fucking great. He sounded like a sad whale and I just wanted to cry and praise him at the same time, because I haven't had a moment like this since I bought a record by Badly Drawn Boy in July. I sat there, in front of the tv, trying to eat but it was almost impossible because all I could do was to look at that sad guy by the piano. My mouth was all open in surprise. Never in my life have I heard someone who sounds like a whale, and felt like I knew exactly what this sadness meant. Hope There's Someone is from now on my favourite sad whale-song.
Apart from this and a few other things it's been two crappy weeks and I feel as empty as ever. Never have I felt more like a shell, or a role. I can sit for hours, eating carrots and drinking water and just stare into my fucking wall. I can throw a look at my skateboard, knowing that I should go skate to meditate but I just don't have enough motivation. That's defeat. I feel defeated, because when I don't even feel like skateboarding there's surely something wrong with me. And my friends and everyone around me are great but I've just turned myself off and I probably won't switch on for a while. Sorry.
PS. Congratulations Emelie and Becca. You are now 18 and still as great as ever :)
Apart from this and a few other things it's been two crappy weeks and I feel as empty as ever. Never have I felt more like a shell, or a role. I can sit for hours, eating carrots and drinking water and just stare into my fucking wall. I can throw a look at my skateboard, knowing that I should go skate to meditate but I just don't have enough motivation. That's defeat. I feel defeated, because when I don't even feel like skateboarding there's surely something wrong with me. And my friends and everyone around me are great but I've just turned myself off and I probably won't switch on for a while. Sorry.
PS. Congratulations Emelie and Becca. You are now 18 and still as great as ever :)
22/07/2007
july 22
Edited on February 13, 2016:
Mikaela is very soon the very first owner of my very first EP that (of course) is called Demo till Mikaela (which means Demo for Mikaela).
Mikaela is very soon the very first owner of my very first EP that (of course) is called Demo till Mikaela (which means Demo for Mikaela).
12/01/2007
jan 12
Redigerad 14 februari 2016:
"Hej." - Jag
- paus -
"Vaddå 'hej'?" - Mamma
"Jag har varit hos Becca i typ två timmar." - Jag
"Va? Har du?" - Ibland känner man sig så uppmärksammad här hemma.
"Hej." - Jag
- paus -
"Vaddå 'hej'?" - Mamma
"Jag har varit hos Becca i typ två timmar." - Jag
"Va? Har du?" - Ibland känner man sig så uppmärksammad här hemma.
24/12/2006
dec 24
"Det här är det vackraste som finns." - Pappa när han hörde Jussi Björlings O Helga Natt
"Det är det värsta på hela året. Hur man än gör så bossar det över och så får man risgryn och mjölk över hela spisen." - Mamma om att koka risgrynsgröt
"Men ska vi köpa istället, då?" - Therése
"Va? Nej! Det här gör jag varje år!" - Ibland undrar man verkligen varför vi människor håller så hårt på traditionerna
"Undrar vart Scilla har gjort av sin scarf, jag hängde den där nere på räcket förut." - Therése
"Va? Var det Scilla som hade haft den? Min röda Gant-scarf som jag har letat efter jättelänge?" - Mamma blev lite halvt förtvivlad
"Ja, hon hade den igår när vi var ute och gick." - Therése
"Jag har rört om lite i gröten." - Pappa till mamma när hon kom in i köket igen efter att ha pratat i telefon. Till och med jag visste faktiskt att man absolut inte ska röra om i risgrynsgröten. Mamma brast ut i ännu ett "VA?!" och sprang fram för att rädda lunchen.
"Men har ni sett hur tjock [namn här] har blivit, eller?" - Therése om en person (nämner inga namn för säkerhets skull)
"Ja, hon har nog blivit lite tjock. Jag känner det här." - Pappa började känna på Scillas överfett
"Nej, inte Scilla. Jag pratar om [namn här]." - Therése, HAHAHAHHAAH så jävla kul
"Det här blir bara värre och värre tycker jag." - Mamma sammanfattar vår goddag yxskaft-familj
"Det är det värsta på hela året. Hur man än gör så bossar det över och så får man risgryn och mjölk över hela spisen." - Mamma om att koka risgrynsgröt
"Men ska vi köpa istället, då?" - Therése
"Va? Nej! Det här gör jag varje år!" - Ibland undrar man verkligen varför vi människor håller så hårt på traditionerna
"Undrar vart Scilla har gjort av sin scarf, jag hängde den där nere på räcket förut." - Therése
"Va? Var det Scilla som hade haft den? Min röda Gant-scarf som jag har letat efter jättelänge?" - Mamma blev lite halvt förtvivlad
"Ja, hon hade den igår när vi var ute och gick." - Therése
"Jag har rört om lite i gröten." - Pappa till mamma när hon kom in i köket igen efter att ha pratat i telefon. Till och med jag visste faktiskt att man absolut inte ska röra om i risgrynsgröten. Mamma brast ut i ännu ett "VA?!" och sprang fram för att rädda lunchen.
"Men har ni sett hur tjock [namn här] har blivit, eller?" - Therése om en person (nämner inga namn för säkerhets skull)
"Ja, hon har nog blivit lite tjock. Jag känner det här." - Pappa började känna på Scillas överfett
"Nej, inte Scilla. Jag pratar om [namn här]." - Therése, HAHAHAHHAAH så jävla kul
"Det här blir bara värre och värre tycker jag." - Mamma sammanfattar vår goddag yxskaft-familj
23/12/2006
dec 23
En dag kvar till julafton. Jag fattar inte varför jag håller någon slags nedräkning - jag längtar inte ens. Men det är väl en gammal vana, eller nåt.
Idag hjälptes hela familjen åt att städa och vips sa det så var det rent och fint. Sedan fikade vi och efter det gick jag, pappa, Therése och Scilla ner på stan för att köpa en julklapp åt Stoffe. När vi hade hittat lämpliga föremål köpte jag film till min systemkamera. Min digitalare är inne på lagning så jag är tvungen att använda den andra ett tag. Inte för att den är sämre, tvärtom. Men den är ju dyrare i drift, så att säga.
Jag bestämde mig för att ta tag i psykologi-pluggandet och började läsa igenom kapitlet Utvecklingspsykologi. Jag fattade typ ingenting. Jävla prov. Läste Giftorm istället.
Annars har jag inte gjort så mycket idag. Klädde granen också. Scilla slickade på alla julklappar så på vissa till/från-lappar ser man inte vad det står, HAHA!
Citat:
"Nu har vi bara kulor och halmprylar i granen." - Therése
"Ja, och glitter." - Jag
"Neeeej, inte glitter!" - Therése
"HerreGUD, vi måste ha glitter i granen!" - Jag
Men eftersom jag är liten och minst i familjen blev det såklart inget glitter.
"Oj, vad det lutar." - Therése
"Det är det lutande tornet i Pisa." - Jag
"Jahaaa..." - Therése, HAHA!
Idag hjälptes hela familjen åt att städa och vips sa det så var det rent och fint. Sedan fikade vi och efter det gick jag, pappa, Therése och Scilla ner på stan för att köpa en julklapp åt Stoffe. När vi hade hittat lämpliga föremål köpte jag film till min systemkamera. Min digitalare är inne på lagning så jag är tvungen att använda den andra ett tag. Inte för att den är sämre, tvärtom. Men den är ju dyrare i drift, så att säga.
Jag bestämde mig för att ta tag i psykologi-pluggandet och började läsa igenom kapitlet Utvecklingspsykologi. Jag fattade typ ingenting. Jävla prov. Läste Giftorm istället.
Annars har jag inte gjort så mycket idag. Klädde granen också. Scilla slickade på alla julklappar så på vissa till/från-lappar ser man inte vad det står, HAHA!
Citat:
"Nu har vi bara kulor och halmprylar i granen." - Therése
"Ja, och glitter." - Jag
"Neeeej, inte glitter!" - Therése
"HerreGUD, vi måste ha glitter i granen!" - Jag
Men eftersom jag är liten och minst i familjen blev det såklart inget glitter.
"Oj, vad det lutar." - Therése
"Det är det lutande tornet i Pisa." - Jag
"Jahaaa..." - Therése, HAHA!
Subscribe to:
Posts (Atom)