14/08/2006

aug 11-14

[…]

11 aug: Timo Räisänen.

12 aug: Winnerbäck.

Vaknade typ halv tio. Var astrött efter gårdagen. Men det var då jag kom på vad som väntade denna dag: Winnerbäck & Hovet! Jag blev genast mycket piggare, fixade mig och sen tog jag en buss till Vagnhärad vid tolv eller så. Och sen tåget upp till Stockholm. Väl i Stockholm blev det tunnelbana till Zinken och sen var det bara att börja köa. Lyckades bli en av dem i den där lilla "buren". Några som satt där hade suttit sen dagen innan. Jaba aaah shiiitoo. Jag spenderade köandet med min mp3 och en skatetidning.

Sen helt plötsligt kom Lasse ut och vinkade. Hejhej. Sen hade han och Hovet soundcheck. De körde först "Aldrig riktigt slut". När den var slut jublade vi som satt där ute, typ hundra pers eller nåt jag vet inte, och Lasse hörde det ända in och sa "Tack där ute". Sen körde de "Ingen soldat" och sen "Aldrig riktigt slut" igen. Sen hade Kjellvander soundcheck också.

Efter ett tag joinade jag några andra Trosabor. Emma, Emelie, Stina, Frida och Linn. Hoppas att det var alla och att jag fick rätt på alla namn. I alla fall så är de väldigt trevliga prickar. Annika, min kära konsertvän, hade fortfarande inte kommit, hon irrade runt och letade efter Zinken. Hon kom ungefär vid halv sex eller sex, och då hade hon mat med till mig också! TACK! Jag hade typ inte ätit nåt så jag var skithungrig. Hon kunde ju tyvärr inte ta sig in i "buren" där vi andra Trosabor stod, så vi träffades där inne istället När jag hade blivit insläppt gick jag och köpte mig en hoodtröja och sen gick jag fram och satte mig typ i mitten av den främre delen... det var liksom ett kravallstaket som delade av för att minska trycket.

Till slut hittade Annika mig, lyckades ta sig in till mig och så satt vi där en stund. Sen skulle jag byta min tröja (den var för liten) och gå på toa så Annika satt kvar medan jag gick ut. Sen kom jag tillbaka och blablabla väntan var ga
nska lååååång. Christian Kjellvander började spela halv åtta och höll på ett par låtar för länge, enligt mig.

Sen hände det GREJER! LASSE OCH HOVET KOM! Klockan var tjugo i nio och de kom in på scen. 18000 personer jublade och det var så jävla coolt. Öppnade upp med "Min älskling har ett hjärta av snö" och sen "Sen du var här" och ja, sen rullade det på. När 18000 personer skriker Lasse klappklappklapp Lasse klappklappklapp, då finns det ingenstans man hellre vill vara. Vi var ett par stycken som försökte dra igång ett Hovet klappklappklapp Hovet klappklappklapp, men det gick inte så bra, ahahah! Under "Jag vill gå hem med dig" sköt de upp massor av konfetti från två kanoner vid scenen, ut i publikhavet, och rök också. Och det var fan det coolaste. Det måste ha sett så jävla coolt ut från läktarna också. Och i "Hugger i sten", när Hovet och Lasse tystnade... jag lovar er, kära vänner, att alla sjöng med. 18000 pers sjöng allsång. Jag hoppas innerligt att de ska göra en dvd av allt de filmade under konserten!

Och det finaste ögonblicket... när Lasse kommit in för sin tredje omgång av extranummer och kört "Ingen soldat", då stod flera tusen och ropade änglar klappklappklapp änglar klappklappklapp. Just att det var "änglar" om inte "Kom änglar", som låten ju heter, det var så fint. Som att vi både ville höra låten, men samtidigt menade att Lasse och Hovet är änglar. De körde "Kom änglar". "Stockholm, tror ni att vi hinner med en låt till?", och jublet.

Lasse tyckte i alla fall att vi i Stockholm var bäst, vi var ju hans största publik någonsin live. Och i "Du hade tid", som han körde med Anna: Men mina fingrar säger ja det var ju utsålt på Zinken, så vafan tror du, det är klart att det var ett segertåg (JUBEEEEEL)
Helt klart en av de bästa konserterna jag har varit på. Om inte annat så var det den mäktigaste och publiken var så himla glad. Ibland kollade jag runt mig för jag ville se alla glada människor. Det var så fint. Glädje och kärlek.

Sen var konserten slut. Det underbara ögonblicket, den två timmar och tjugo minuter långa spelningen var över. Tack tack tack, längst här inifrån, till Lars och Hovet för allt. Verkligen allt. Ni är bäst.

[…]

03/08/2006

aug 3

[Annika och jag satt på tåget på väg till Stockholm för att se Laleh.] […]
Efter en dryg halvtimmes tågresa, mestadles diskuterandes minnen från Kalle&Laleh-föreställningen i Oxelösund, lite småprat sådär, frågar killen med boken: "Lyssnar ni på Laleh, eller?"

Jag blev lite smått chockad över att han tilltalade oss över huvud taget, vi var nog helskumma och flippade. "Ja" sa vi i alla fall, och han berättade då att han var en gammal vän till fröken Pourkarim. De hade tydligen lirat en del ihop för ett tag sen, lite låtar i Whitney Houston/Toni Braxton-anda. Men sen, sa han, ville Laleh gå sin egen väg och köra sin grej, så de gick skilda vägar. När han berättade det där med Houston föreställde jag mig Laleh sjunga en Houston-låt och var beredd att praisa the lord för att Laleh gick sin egen väg till slut. Killen heter i alla fall Kalle (möjligtvis Calle, frågade aldrig hur han stavar sitt namn) och var väldigt trevlig. Han skrattade åt gamla Laleh-minnen, sa att hon är sådär flippad som hon verkar, liksom att menar-hon-allvar-nu-eller? Vi konstaterade alla att det är ju det vi älskar med Laleh. Sen var tåget framme i Stockholm, han önskade oss trevlig kväll, vi sa tack detsamma och sen trevligt att träffas och tacktack jaja hejhej och sen gick vi skilda vägar, vi också.

[…]

Sen skulle kvällen avrundas. Laleh och bandet fick massor av applåder, Stefan kom in med en ölflaska och sa hejdåhejdå och sen gick de ut allesammans. Men kom snabbt tillbaka igen. "Vi ville bara komma ut och se på er igen" sa Laleh och vi andra skrattade. Sen skulle hon köra det jag dåtills bara hade läst om: publiken går ut medan Laleh står kvar på scen. Laleh ville att vi skulle gå ut nynnandes, och sen när vi var borta skulle hon gå av. Detta hade uppenbarligen funkat i någon annan stad, men i Stockholm blev det inte så. Några gick ut, men de flesta vägrade lämna den underbara kvällen. Vi vinkade helt enkelt i drygt 20 minuter och sen gick Laleh av scenen.