31/12/2013

31 dec

Förresten, måste tillägga en sak på ämnet nyårsafton. Det här med fyrverkerier. Vilka är det egentligen som fortfarande envisas med att gå och köpa fyrverkerier för hundratals - kanske tusentals - kronor bara för att se dem försvinna upp i luften på några sekunder? Ge er till känna! Det borde ju rent teoretiskt vara elvaåringar som varje måndag i skolor jag har varit på återberättar skämt ur Partaj samt alla dagar i veckan skojfriskt använder hälsningsfrasen "tjäna!" (ur Partaj) sinsemellan. Men rent praktiskt går det knappast ihop, eftersom dessa kids inte får köpa fyrverkerier. (Vi måste prata om det här med Partaj någon gång. Vet producenterna att deras faktiska målgrupp är typ mellanstadieungar? Tror inte att det är den målgrupp de hade tänkt sig från början.) Endast sådana ungar kan nämligen vara naiva nog att tro att det finns något som helst roligt eller häftigt i att tända eld på en raket, se den flyg upp i luften för att sedan med en smäll explodera i en färgklick. Endast sådana ungar kan vara naiva nog att känna lust att bortse från risken att en raket inte flyger upp i luften utan kanske rakt åt sidan där en kompis står.

Men det är ju inte de där ungarna som köper fyrverkerier. Det är vuxna människor. Till er har jag bara en sak att säga: att köpa fyrverkerier är lika illa som att vaska en flaska dyr champagne. Om inte värre, med tanke på att andra levande varelser i ens omgivning kan fara illa av det. Till nästa år borde ni tänka om. Skänk den där tusenlappen till en välgörenhetsorganisation i stället. Eller köp jättemycket vörtbröd. Inte vet jag. Bara ni gör något vettigt för pengarna. Låt dem inte explodera i luften. Vaska dem inte.

Hej då.

31 dec

Jag har aldrig

---

Oj, jösses, vilken jädra kliffhängare cliffhanger! tänkte några av er nu. Ska "Jag har aldrig"-leken ta form här i bloggen? Nä, knappast. Ni som inte hörde till nyss nämnda kategori är nämligen de som har rätt. Jag skulle bara inleda ett helt vanligt gammalt blogginlägg med de tre orden "jag har aldrig".

Nu tar vi det från början. Det var det här jag skulle skriva: Jag har aldrig varit så förtjust i nyårsafton. Det har liksom aldrig varit en särskilt stor grej för mig. Flera gånger har jag till exempel fått höra om den gången när jag hade gått och lagt mig innan tolvslaget men bett om att någon i familjen skulle väcka mig klockan tolv så att jag ändå fick vara med då. "Bea, vakna! Vakna!" västes det bredvid min sängkant. "Klockan är snart tolv!" Jag låg och snusade så sött, så sött. "Skiter väl jag i!" sa jag halvt i sömnen och sov gott vidare ända till nyårsdagen. När det här utspelade sig är jag inte helt säker på, men jag var kanske tio år. I ärlighetens namn kan jag inte ens skriva under på att det hela gick till exakt som jag nyss berättade. Jag var ju både liten och trött. Men på det stora hela var det ungefär så där.

I dag är första gången jag tillbringar en nyårsafton ensam. Ensam är ju för övrigt ett ord som har lite deppig klang. För mig är det inte alls deppigt. Jag har inget emot att vara ensam. Eller själv, som man ju också kan välja att säga. Victoria är på sjukhuset och jobbar för att dra in stålar till vår lilla familj. Kattmat är till exempel ganska dyrt. Hon kommer dock att hinna hem till tolvslaget, så det är ju trevligt. Fast vem vet, då kanske jag redan har somnat. Det här är Frances första nyår, så jag kände inte för att åka iväg och hitta på något eftersom vi inte vet hur hon reagerar på fyrverkerier. Känns taskigt att låta Alfons ta hand om henne då, liksom. Han var ju för övrigt hyfsat rädd själv förra året, så han är inte direkt något att hålla i när det smäller i skyn. Det här har jag gjort hittills denna nyårskväll:
* Bloggat i musikbloggen.
* Lyssnat på musik.
* Läst.
* Ätit pizza.
* Börjat se den fjärde Harry Potter-filmen.

Fram till för några dagar sedan hade jag endast sett en Harry Potter-film, något som har fått många barn i min omgivning att tro att jag är ett psykfall. Jag har dock kunnat upplysa dem om att jag har läst nästan alla böcker. Och det är det allt mitt Harry Potter-tittande de senaste dagarna har handlat om: att jag ska läsa även de böcker jag har missat. Jag vill ju liksom veta hur det hela slutar. Min plan var att börja läsa den femte boken, vilken jag dock redan har läst en gång för många år sedan, och sedan fortsätta med den sjätte och sjunde, som jag inte tror att jag har läst. Dock insåg jag att jag har glömt ganska mycket av alla olika karaktärer och intriger, så i stället för att läsa om alla böcker bestämde jag mig för att ta genvägen och se filmerna. Då får man ju trots allt veta de stora grejerna i varje bok. Nu har jag alltså kommit till den fjärde filmen, så efter i kväll kan jag börja läsa bok nummer fem.

Apropå böcker läser jag just nu del två av Hungerspelen (och även Pesten av Camus, men det hör väl inte riktigt hit). Jag och Victoria var och såg första Hungerspelen-filmen när den gick på bio härom året. Det var en film som lämnade mig med alldeles för många frågor. Jag fick helt enkelt inte klart för mig hur allting hörde ihop. Det var så ytligt förklarat, allting. Lite hastigt, liksom. Och jag kände direkt att det inte var för att historien i sig var klen utan för att boken förmodligen innehöll för många saker som var svåra att förmedla i film. Och till min stora glädje kan jag härmed intyga att jag återigen hade rätt. Efter att ha läst första boken har jag fått svar på nästan alla mina frågor. Visst, när en bok görs till film är det alltid saker som måste falla bort, det får man ju acceptera. Men i Hungerspelen-filmen är det så många intressanta aspekter som filmmakarna antingen har 1) struntat i eller 2) inte vetat hur de ska framställa eller kanske 3) inte orkat göra, vilket är väldigt synd. Hela grejen med hunger, till exempel. Mat. Maten såg jag som ett tema som höll nästan alla delar i boken samman, men i filmen görs ingen större grej av vare sig mat eller hunger. Och det känns ju lite snopet med tanke på titeln. Juzt sayin'.

Nog om det. När jag har läst klart andra delen av Hungerspelen ska jag se den filmen. Sedan ska jag fortsätta med trean. Nu börjar väl det här blogginlägget kännas rätt så färdigt så då kan jag ju faktiskt unna mig att läsa lite. Måste ta lite paus från den där Harry Potter-filmen. Jag blir så rastlös av att se film. Det händer nästan aldrig att jag kan se en hel film, eller ens ett helt avsnitt av exempelvis Homeland, utan att behöva pausa och göra något annat en stund. Jag och Victoria tittar ofta på Rederiet nu för tiden och då händer det nästan alltid att jag pausar någon minut då och då bara för att typ gå och leta efter något jag har tänkt på en stund (härom dagen letade jag till exempel efter en ljusstake), sätta på lite kaffe, gå på toa eller något annat. Lite som restless legs, fast i hjärnan.

För att avrunda det hela kan jag ju lika gärna önska gott nytt år. Många där ute borde ha som nyårslöfte att läsa fler böcker. Själv tycker jag aldrig att man ska lova för mycket så jag håller mig till följande: bli geniförklarad. Nästa år ska mitt nyårslöfte vara antingen något med Nobelpriset eller att vara med i Ellen DeGeneres Show (blir jag bara geniförklarad borde inget av dessa vara något större problem). Men den karamellen hinner jag ju suga på ett bra tag.

30/12/2013

30 dec

Skulle skriva "okidoki" i ett sms till Victoria. Skrev:
okif
oko

I två separata sms, alltså.

Hoppas att kommunikationen har gått fram, ändå.

29/12/2013

29 dec

Nä, hörrni. Det här med psykfallskalendern. Nu släpper vi taget om den och går vidare. Snacka om antiklimax, va?

27/12/2013

27 dec


















Sitter just nu och ser Johan Klings Darling som visas i ettan. Hade tänkt läsa, men blev helt fast här framför tv:n. Har sett Darling flera gånger förut eftersom jag har dvd:n hemma, men den är lika fängslande varje gång. "Fängslande" må vara ett ganska töntigt uttryck, men det passar verkligen i det här sammanhanget. Sådana här svenskt vemodiga ångestfilmer är verkligen mina favvisar. Vardagslunket.

27 dec

Lucka 22
Tillfällen då folk tror att jag är ett psykfall #22: När jag berättar att jag inte har sett Star Wars-filmerna.

… för att inte tala om då jag släpper bomben att jag inte har sett en enda del ur Gudfadern.

23/12/2013

23 dec

Lucka 21
Tillfällen då folk tror att jag är ett psykfall #21: När jag inte ens klarar av att "öppna" en sådan här kalenderlucka om dagen.

22/12/2013

22 dec

Lucka 20
Tillfällen då folk tror att jag är ett psykfall #20: När jag förr i tiden sa att jag inte gillar katter. Numera har jag lärt mig att tycka om vissa katter. Den stora kattmassan är dock fortfarande hyfsat skrämmande och opålitlig.

20/12/2013

20 dec


































Mitt sista vikarieuppdrag innan jullovet var i en årskurs fyra söder om stan. Jag hängde en hel del med två olika klasser, men största delen av tiden tillbringade jag med klass 4C. Fyrornas riktiga lärare fanns på plats, så jag var resurs som det kallas. Det innebär att jag hjälpte till i klassrummet, och att jag då och då undervisade endast ett fåtal elever åt gången. Typ att vi satt i ett grupprum och jobbade med samma sak som resten av klassen, fast på det sätt som passade eleverna i fråga bäst. Det kändes som att jag var bland fyrorna länge. Den känslan infinner sig ofta när man umgås med människor så intensivt som man faktiskt gör i skolan. Varje dag, hela dagarna. I själva verket var jag inte ens på skolan i två veckor. Men det går fort att lära känna såväl barnen som resten av arbetslaget.

I går var det julavslutning. Efter lite uppträdanden i idrottshallen (bland annat en tjej i sjuan som framförde en egenskriven jullåt med bara sig själv och sin gitarr på scenen. Bör kanske tillägga att skolan i fråga har närmare 1000 elever. Jag var otroligt imponerad över tjejen!) samlades 4C, en del föräldrar, klassens lärare och så jag i klassrummet. Föräldrarna gav klassläraren en julpresent från sig själva och barnen. Det var då det hände: de hade även en julpresent till mig! Gissa om jag blev förvånad. Jag hade ju inte ens varit där i två veckor. Det var så himla fint, tycker jag. Sedan var det dags för alla barn att äntligen få jullov, och på vägen ut ur klassrummet blev det kramkalas. Kommer att sakna det där gänget!

19/12/2013

19 dec

Lucka 19
Tillfällen då folk tror att jag är ett psykfall #19: När jag berättar att jag inte tycker om att bowla.

18/12/2013

18 dec

Då är det dags att öppna lucka nummer 18 i bloggens julkalender!



VÄNTA NU! skriker de flesta av er. Den här bloggen har väl ingen julkalender? Jo, serrni. Nu har den det. Lite sent påkommet, kan tyckas, men det finns ju knappast några regler kring kalendrandet som vi måste följa. Därför bestämde jag alldeles nyss att min blogg från och med i dag ska ha en julkalender.

Julkalendern heter Tillfällen då folk tror att jag är ett psykfall. Den kommer, som titeln antyder, att handla om mig. Det här är ju trots allt min blogg där jag är själva centralgestalten.

Let's gå!

Lucka 18
Tillfällen då folk tror att jag är ett psykfall #18: När jag säger att jag inte är något big fan av julmat/julbord.

17/12/2013

17 dec

Folk som inte förstår och/eller behärskar skillnaden mellan "tack vare" och "på grund av". Hur ska vi hjälpa dem ur härvan?

Apropå språk: här är två bra ord jag nyligen har lärt mig.
sammelsurium oredig blandning, virrvarr, röra
efemär kortlivad, förgänglig, flyktig

14/12/2013

14 dec

I år samlar Musikhjälpen in pengar för att alla kvinnor har rätt att överleva sin graviditet. En självklarhet i Sverige; i många länder inte alls självklart. Hittills har ungefär 15 000 000 kronor samlats in. Hur bra som helst. I morgon är Musikhjälpen slut, och det råder inga tvivel om att Victoria och jag kommer att ha lite abstinens på måndag. Här är programmet på hela tiden när vi är hemma. Alltid i vår tv, och ofta även i radion. Är jag på väg någonstans (till exempel till jobbet) så lyssnar jag i telefonen. Hoppas på att min önskelåt ska komma (blink, så klart).

Har du inte redan önskat en låt: gör det. Det behöver inte kosta mer än 50 pix. (Önska gärna någon låt med blink-182. Just saying.)

04/12/2013

4 dec

Jag sitter hemma och är sjuk. Jag var hemma och var sjuk även i går. Det hade varit bättre om jag hade varit sjuk i helgen, för då hade jag kunnat jobba nu i veckan. Det är nämligen mindre än tre veckor kvar till skolornas jullov, så jag skulle helst jobba 8-17 varje dag för att få ihop lite pengs. Sedan är det ju jullov i några veckor, och då blir det förmodligen inga jobbade timmar. Vilket i sin tur blir tråkigt när lönen kommer i januari. Men men. Just nu råkar jag ha en snorrinnande näsa i behov av att snytas, så jag får helt enkelt stanna hemma tills förkylningen går över i nästa fas. Typ halsont. Har jag bara halsont kan jag jobba. Men att snyta sig en gång i minuten blir liksom svårt om man ska försöka bedriva någon form av undervisning i en klass. Googlade förresten på Otrivin Comp (ni vet den där grejen som enligt reklam lindrar både nästäppa och rinnsnuva), vilket ledde till att jag inte vågar gå till apoteket och köpa den sprayen. Näsan blir tydligen "helt förstörd" i flera veckor efter att man har använt sprayen, och en hel del verkade ha fått en massa näsblod också. Kul, liksom. Not. Källa: internetz.

Det finns dock några positiva saker med att vara hemma om dagarna: 1) Jag har äntligen köpt SimCity till Mac! I helgen fick jag ett sms av en av mina fina kusiner som upplyste om att det var megarea på SimCity i Origin-butiken (en nätbutik). I vanliga fall kostar spelet runt 600 pix men nu var det halva priset. Jag slog till. Och nu kan jag alltså leka gud dagarna i ända. 2) Vår nya soffa har kommit! Vi köpte den från Mio, och nu har den alltså levererats. Så himlans skön. Soffan har hög rygg och höga armstöd, vilket passar oss perfekt för vi gillar att sitta och läsa i soffan. Vi har dock fullt sjå med att uppfostra Alfons och Frances till att inte kloa på soffan. Innan hade vi ju en skinnsoffa, och den gillade de inte alls att sätta klorna i. Den här nya tycker de dock är skojig. 3) Att vara hemma sjuk innebär att det finns mycket tid att gosa och busa med Alfons och Frances. Och det är ju aldrig fel.

En annan sak: just nu läser jag Haruki Murakamis 1Q84. Plot twist: jag tycker inte att den är så bra? Förstår liksom inte varför "alla" tycker det. Jag hade höga förväntningar men nu har jag läst nästan hela boken och den tanke som surrar i min skalle är "Jaha?" Visst, jag gillar språket i den. Men handlingen ger mig liksom ingenting. Den känns över huvud taget lite seg. Och då är jag ändå inte den som tycker att det alltid måste hända så mycket i en bok. Men innehållet måste vara intressant. Det finns dock aspekter i 1Q84 som jag tror kommer att finnas kvar i mina tanker även efter att jag har lämnat tillbaka boken på bibblan. Det känner jag redan nu. Alltså måste jag kanske smälta Murakamis bok ett bra tag innan jag uppskattar den. Vad vet jag. Det enda jag vet just nu är att jag inte kommer att låna del två på stört. Däremot ska jag nog ge hans bok Norwegian Wood en chans, i stället.

14/11/2013

14 nov

En sak till: ni FATTAR INTE hur många bra grejer som är på gång. (Där var det nära ögat att jag skrev "på g"; insåg i sista sekund att jag inte är 68 år.) Nästa vecka blir det Winnerbäck. Veckan efter det Frightened Rabbit. I december spelar Tiger Lou på Debaser (g r å t e r). När jag har råd ska jag köpa Laleh-biljett. Sedan är det dags att se City & Colour. Och härom dagen fick jag veta att fantastiska Alkaline Trio kommer till Sverige i maj nästa år. Det allra bästa är dock att inga mindre än Bayside ska vara förband. Ni kan ej ana hur lycklig jag är över detta. BAYSIDE. Det är så stort att jag knappt har fattat det.

*föreställ er en clipartbild där en streckgubbe slår klackarna i taket*

14 nov

För en vecka sedan hade jag en nära-blink-upplevelse. Det handlar om något så ljuvligt som teknik och allas vårt innerligt älskade internet. Förra torsdagen satt jag framför min dator, uppkopplad mot radiostationen KROQ:s hemsida, medan en konsert med blink livestreamades över hela världen. Mina ögon tåras bara jag tänker på detta. Det är det närmaste jag någonsin har kommit att se blink live än så länge. För en kort stund visste jag att bandet och jag på något internetigt vis befann oss i samma ögonblick. Trots att de var i Los Angeles och jag satt i min säng i en helt annan del av världen. Så fint, tycker jag. Här är två "live"-bilder på blink:
































När Family Reunion - och därmed hela konserten - var slut började hela inspelningen genast om. Utan att vara live, alltså. Konserten loopades på radiostationens hemsida. O-live. Jag kollade om en gång och kunde konstatera att det var en helt annan känsla när jag visste att blink och jag inte längre var i samma stund. Att de hade gått till logen och torkat svetten ur pannan med en frottéhandduk medan jag satt kvar i sängen och kollade Violence en extra gång. Vi var inte längre synkade. Herregud, vilken lång textmassa bara om det här. Jag var nog överpepp på hela grejen på grund av just att jag aldrig har sett blink live på riktigt. Det var hur som helst den bästa torsdagskvällen på länge!

06/11/2013

6 nov

Var nästan sugen på att skriva en riktig rubrik på det här inlägget, typ Warmth i mitt hjärta. Men jag har ju sedan urminnes tider kört med endast dagens datum så jag fortsätter på samma spår. Själva poängen med inlägget är i alla fall att berätta följande: Den här veckan vikarierar jag som klasslärare för en 3:a. Cirka tjugo ljuvliga elever umgås jag med varje dag. Så i dag, när de stod vid sina stolar och väntade på att få gå på lunch, räckte en tjej plötsligt upp handen och sa: "Jag vill bara säga att du är den bästa vikarien vi någonsin har haft". Då jublade resten av klassen och gav mig en applåd.

Hur fina är inte barn, egentligen?

01/11/2013

1 nov


































Kommer ni ihåg i grundskolan när man skulle skriva "recensioner" om saker och ting titt som tätt. I tid och otid. Böcker, filmer, skivor (for my yngre readers: skivor var dåtidens motsvarighet till dagens mp3-filer. For my allra yngsta readers: mp3-filer var gårdagens motsvarigheter till att ni i dag bara klickar på en låt i Spotify och lyssnar på den. Ni har över huvud taget ingen respekt för helheten i album, vilket jag tycker är tråkigt. Läs gärna vidare i denna blogg och lär er varför det är viktigt att inte hela tiden bara lyssna på enstaka låtar här och där. Mvh Kurt-Bert 84). "Fröken, jag har läst klart min bok. Vad ska jag göra nu?" frågade man varpå fröken lyriskt svarade "Skriv en recension, lilla vän!" Språklärare i skolan fick det att låta som att recensioner är briljanta. De tyckte liksom att det var en texttyp man skulle ägna sig åt, så fort man hade sett en skitdålig film. Uppenbarligen visste inga lärare hur man skriver en recension, för alla barn skrev recensioner som främst fokuserade på att återge handlingen. Detta är alltså mina empiriska slutsatser. Vi kan kalla det deltagande observation. Möjligtvis kryddades det evighetslånga handlingspratet med ett omdöme av typen "Den var dålig." Och så där höll man alltså på i skolan. År ut och år in.

Mina elever ska aldrig skriva recensioner. Jag avskyr recensioner. I livet utanför skolan har man ingen användning som helst av att kunna skriva en recension. Endast en otroligt liten procent av vår befolkning är recensenter. De som blir det ägnar sig förhoppningsvis ändå främst åt att analysera, och därför är det mycket bättre att alla elever lär sig hur man analyserar i stället för att "recensera". Det är det enda vettiga. Metoder för att analysera kan man dessutom tillämpa på fler områden än endast "Jag har läst ut min bok". Peter Carlsson, som har skrivit Winnerbäck-recensionen ovan, skulle behöva några lektioner i analys. Hans "recension" är den värsta jag har läst på år och dar. Här är frågor jag ställer mig efter att ha läst Peters lilla alster:
1) Hur tänker du när du skriver att Hosianna är Winnerbäcks mest textbaserade skiva någonsin? Har du typ räknat ord, eller? Jag har lyssnat på Winnerbäck i kanske tolv år och finner inte Hosianna mer eller mindre textbaserad än någon annan av hans skivor. Du känns inte trovärdig, Peter.
2) På vilket sätt är Hosianna Winnerbäcks mest religiösa skiva? Är det titeln Hosianna du syftar på då, eller? Motivera gärna, och ge exempel för bövelen.
3) Varför rabblar du upp en massa låttitlar utan att skriva något intressant om dem? Du babblar på utan någon som helst substans.
4) Varför skulle de som väntar sig hits bli besvikna? Utkast till ett brev och Det gick inte, skivans hittills släppta singlar, hörs oftare i radio än någon annan Winnerbäck-singel sedan typ Om du lämnade mig nu. Jag lyssnar på radio en stund varje dag och hör någon av de två singlarna i snitt varannan dag (empirisk studie utförd av mina öron).
5) Vi är många som känner lukten av Thåström på Hosianna. Vore dock ändå skojigt om du som "recensent" gjorde ditt jobb lite bättre och satte ord på exakt hur Thåström-influenserna märks. Motivera, helt enkelt.
6) Den sista meningen är verkligen grädden på moset, Peter. Jag förstår verkligen inte vad du vill. Har inte Winnerbäcks låtar alltid varit hyfsat textbaserade? Det har liksom funkat för honom hittills. Folk som lyssnar på Winnerbäcks texter visar väl allt som oftast uppskattning för just hans texter, och inget annat? Men du kanske vill att Winnerbäck ska slänga sitt block och sin penna och börja spela instrumental postrock? Då skulle du väl allt vara nöjd, Peter. Eller just det, postrock blir ju svårt, för den här "mörka" vägen är ju inte "rätt" för lille Lasse. Och eftersom du skriver just att Winnerbäck enligt dig kanske går åt fel håll vore det ju återigen kul om du kunde MOTIVERA ditt uttalande. När jag har läst klart din recension tänker jag bara "Jaha. Och?" Den är intetsägande. Den borde aldrig ha skrivits. Eller snarare: den borde aldrig har publicerats. Din recension, Peter, får av mig -1/5 i betyg. Det är osäkert om denna typ av skrivande verkligen är rätt väg för dig.

Jag har över huvud taget ganska lite respekt för recensenter. Jag förstår inte hur människor kan se något som helst värde i att sitta och tycka saker om andras verk hela tiden. Om de hyllar eller sågar spelar ingen roll. Personligen tycker jag att de ska ägna sin tid åt att själva skapa något i stället för att bara tycka till om andras grejer dagarna i ända. Vem är en recensent att säga vilken väg en artist eller band bör gå, egentligen? Spela in en egen skiva då, om du nu har så mycket åsikter. Så tänker jag. Jag har för mig att det var Eva Dahlgren som någon gång sa någonting i stil med att recensioner är till för lyssnarna, inte artisten. Hon har delvis rätt. Och delvis fel. Recensioner är till för skribenten, inte lyssnarna eller artisten. Möjligtvis lyssnare utan musikintresse. De som bara vill köpa en skiva med toppbetyg i julklapp till en släkting, utan att egentligen bry sig om vad det är för musik. Man måste alltid komma ihåg att en recension är en persons subjektiva åsikt. Själv läser jag bara recensioner i RockSound, där de längst ner skriver "Recommended if you like:" och sen en massa band/artister. Så om det står typ "Brand New, Jimmy Eat World, The Appleseed Cast", då pirrar det till i mig och jag tänker "Fy sjutton, vilken spännande mix!" och måste bara lyssna på skivan. Vare sig den har fått 2/5 eller 5/5 i betyg.

Nej, jag tycker att recensioner hör hemma i dagböcker. Peter, till exempel, han borde skaffa sig en dagbok där han kan skriva av sig om vilka vägar han tycker att Winnerbäck bör gå framöver. Alla recensioner i tidningar och tidskrifter bör ersättas med endast information om bandets/artistens namn, skivans titel, skivbolag och sedan "Rekommenderat för dig som gillar: x och y". I vilket val kan jag ställa upp med min politik?

(En annan plot twist som vore intressant skulle vara att låta banden/artisterna själva skriva recensionerna. Där har vi något jag skulle roa mig med att läsa. Vi behöver revolution i recensionsväldet. NU.)

30/10/2013

30 okt
























Var så goda. Ett gäng bilder som med fördel kan arkiveras under Håret lever sitt eget liv, särskilt när man oplanerat drar handen genom luggen. Alternativt Bea och peace-tecknet. Man kan göra lite som man vill. Det jag egentligen skulle visa var den här bilden:






















Jag och Victoria var på Stockholms stadsmission vid Liljeholmen i går. Det är farligt att gå in i sådana där butiker, för vi hittar alltid grejer. Oftast böcker. Är det något vi har mycket av så är det böcker. I går köpte jag Odysseus av James Joyce och Bröderna Karamazov av Fjodor Dostojevskij. Det är så ångestpretto att jag blir mörkrädd. Littpretto, liksom. För att väga upp det hela läste jag endast Linda Skugges gamla krönikor i dag. Då kändes det mer okej att jag köpte Joyce och Dostojevskij i går.

Och nej, för sjutton! Inte fasiken tänker jag läsa hela Odysseus i ett sträck. Vem tror ni att jag är? En polotröjeklädd litteraturstudent som typ sitter och snackar Proust över ett glas rött med en massa kompisar som har strikta frisyrer och glasögon med tjocka bågar? Mina glasögon har i och för sig tjocka bågar. I övrigt har den förrförra meningen ingenting med mig att göra. Så här ligger det till: jag såg att Dostojevskij-boken kostade fyrtio kronor och tänkte att den där ska jag slå till på. Det kan ju rent av vara bra. Sedan såg jag Odysseus och tänkte att den där är ju riktigt bra att ha med tanke på att jag faktiskt är en svensklärare nu. Jag kanske kommer behöva slå upp något stycke i den någon gång, inför en lektion eller något. Inte vet jag. Min tanke är att läsa hela boken, ja. Men självklart inte i ett sträck. Jag är väl ingen maniac heller. Jag kommer att ta den en liten bit i taget, och parallellt med det kommer jag att hinna läsa en massa andra böcker (av vilka vissa säkerligen kommer att göra större intryck på mig än vad Odysseus kommer att göra. Sorry, James). Om något år eller så har jag kanske läst ut Joyces lilla verk. Jag har då ingen brådska.

29/10/2013

29 okt

Saker som har hänt:



Victoria och jag tog bussen ut på vischan aka Tyresö för att se en Champions League-match mellan just Tyresö FF och PSG. Eftersom 95 % av publiken hejade på Tyresö så gjorde vi också det. (Det fanns en superliten fransk hejaklack, men de satt på läktaren mitt emot vår så det var liksom inte direkt något att försöka vara med i.)



För några veckor sedan stod en rådjursfamilj och käkade mitt i kvarteret.


Rätt som det var ville mitt hår se ut som Mark Hoppus.


… det tog jag till vara på och fotade detta självporträtt som jag kallar "artsy emo Mark Hoppus".


I lördags tillbringade Victoria och jag hela dagen på Djurgården. Först fikade vi på Rosendal, för där har de en massa gott fika. Sedan gick vi på Skansen. Vi såg alla djur förutom räv och utter. Och så gick vi aldrig in i akvariet, men det får vi ta nästa gång. Vi hade i alla fall tur och fick se några vargar supernära, då de gick precis nedanför staketet där vi stod.

På väg hem från Skansen passerade vi Nordiska museet. Vid ingången var det en massa ballonger och marschaller, så vi undrade så klart vad som stod på. Det visade sig att museet firade 140 år och att det var gratis inträde hela dagen. Det kunde vi inte motstå, så vi gick in trots att vi redan var trötta i fötterna. Mina favoritutställningar var den om ränder och den om August Strindberg. Man kunde bland annat titta på originalmanus som August suttit och skrivit på sin slitna läderklädda skrivbordsstol, med ett ljus tänt på fönsterbrädan. Lågan flammade till när August doppade pennan i bläcket, tog en klunk svart kaffe och skrev Fröken Julie med snirkliga bokstäver på det lite gulblekta papperet. Ja, så föreställer jag mig alltså att det gick till. Min fantasi kan man då inte klaga på. På museet hade de även lagt fram en av  Strindbergs dagböcker, original alltså. Handskriven. Hur coolt som helst.

Att se August Strindbergs originalautograf var verkligen en upplevelse. Inte för att han är min favoritförfattare eller något sådant. Men bara för att det är häftigt att verkligen förstå att den här människan satt och skrev en massa grejer för hundra år sedan, på just det där papperet faktiskt, och att det liksom har bevarats och att vi än i dag diskuterar saker han skrev. Ibland när man diskuterar gamla saker som har skapats (typ böcker) kan jag liksom glömma bort att det var en riktig, levande människa som låg bakom allt. En person som fanns. Som folk typ fikade med eller kanske blev sura på för att personen klampade runt i lägenheten högljutt på dagtid, eller något. Inte vet jag. En levande varelse, bara. Man kan säga att jag blev lite starstruck när jag såg Strindbergs originalskrifter. Men starstruck är ju inte riktigt rätt ord här. Starstruck är ju mer att man ser någon på riktigt, exempelvis på stan. Det här handlar ju om en gubbe som dog för hundra år sedan. Det är bara ett papper han har skrivit på.

Därför är jag nu i behov av ett nytt ord. Ja, ni läste rätt. Jag efterfrågar alltså ett NYTT ORD. Det ska beskriva att man blir starstruck över att se något som någon har använt sig av eller varit iblandad i, eller kanske en plats som någon har befunnit sig på. Det kan handla om en person som är död eller levande. Här kommer några exempel på situationer när jag har blivit starstruck på detta sätt:
1) När jag gick på en Annie Leibovitz-utställning och fick se post-it-lappar som hon själv hade skrivit. I samma stund som jag såg hennes små lappar förstod jag liksom att hon faktiskt finns, inte bara hennes bilder.
2) När jag och Victoria gick till Söndermarken i Köpenhamn. Måste ju vara ungefär som för Beatles-fans att gå över övergångsstället vid Abbey Road.
3) När jag i dag fick veta att Johnny Thunders (från bland annat New York Dolls) har bott på Bäckvägen som ligger precis ovanför gatan vi bor på. Legendariskt!
4) Ovan nämnda Strindberg-autograf.

Vad ska vi kalla den här känslan? Vem ska jag vända mig till för att få ett svar? Hjälp efterfrågas!

18/10/2013

18 okt

Detta har hänt:

För en vecka sedan hittade jag ett bankkort på gatan. Jag gjorde som det stod på kortet att man skulle göra, nämligen klippa itu det och skicka det till Nordea.

I dag fick jag ett brev från Nordea där de tackade mig med en biobiljett. Gjorde alltså en god gärning och får ta del av popkultur. Bäst!

15/10/2013

15 okt

Goda nyheter! Tanten var en mycket bra frisör. Hon var lyhörd och kom med bra egna idéer. Hon trodde mig förresten knappt när jag sa att det var två månader sedan jag klippte mig. Mitt hår hade blivit så långt att hon trodde på minst en månad mer än så. Mitt hår har alltid varit onödigt snabbvuxet. Nu har jag i alla fall ordnat till kalufsen, känns ju bra liksom.

Snart ska jag börja laga mat. Victoria jobbar kväll så jag tänkte passa på att göra raggmunk. Med fläsk, för en gångs skull. Och rårörda lingon. I morgon ska vi äta pannkakor, har jag bestämt. Älskar verkligen pannkakor. Om jag fick bestämma själv skulle vi äta pannkakor en gång i veckan här hemma. 

15 okt

Ringde och bokade tid hos en frisör, klockan 14:30 i dag bestämde vi. Trodde jag. Visade sig dock att frisören skrivit 15:30 i sin kalender. Så nu har jag en timme att döda. I Älvsjö av alla ställen. Som tur är hittade jag ett kafé, så där sitter jag nu. En annan "rolig" upptäckt jag gjorde hos frisören är att det är en tant som ska klippa mig. Det gör mig lite nervös. 

14/10/2013

14 okt

När jag har samlat ihop lite mer kraft ska jag se till att skriva ett ordentligt inlägg här. Eventuellt även med bilder. Men är liksom helt slut varje kväll efter jobbet. Skönt slut. Nu ska jag ta en kaffe och läsa lite.

27/09/2013

27 sep


Första fredagsmyset i nya lägenheten. Alfons och Frances verkar trivas! Nu ser vi Idol, och ska väl snart ta en kaffe och lite Oreo-glass. Mömzzz!

19/09/2013

18 sep















































Jag har köpt nya glasögon! Slut på meddelande.

Nästa meddelande:
























I går gjorde Victoria en examensöverraskning åt mig. Vi åt på stan med Emma och Simon, sedan gick vi hem till dem och åt tårta. Mums! Jag älskar liksom tårta. Tack för överraskningen, wifey!

Och i dag hände det här:










































Winnerbäck signerade sin nya skiva på Bengans! Hur bra som helst. Victoria och jag köade i två timmar, vilket innebar att vi hade bra plats och kom fram förhållandevis fort när Winnerbäck väl var på plats. På den första bilden ser ni en för oss okänd tjej som tar bild tillsammans med Lasse. Den andra bilden tog jag till Kaisa, som tyvärr inte kunde följa med på signeringen. Men nästa gång så! Jag och Victoria tog lite autografer, sedan tog Victoria den här bilden på mig och Lasse:






















Funderar på att framkalla den i femtio ex (diverse storlekar) och ha typ överallt i hemmet. Bredvid sängen. På kylskåpet. På ytterdörren. Nä, men seriöst. Ni ser ju hur glad Winnerbäck var över att äntligen få ta en bild med mig. Särskilt en fisheye-bild. Han har den faktiskt redan som bakgrund på sin dator.

Här är bilder på autograferna vi fick av Lasse:


Jag bad om att få ett hjärta plus en signatur i 112 sånger-boken.
























Victoria och jag köpte ett ex av Hosianna till oss själva (jag valde ju hjärtat där uppe så Victoria valde att tillägna Hosianna till sig själv), ett till pappa och ett till Therése. Fina, va?

13/09/2013

13 sep

Opponeringen är över! Så himla, himla skönt. Nu är det verkligen inte långt kvar tills exjobben är helt färdiga. Typ en vecka bort. Max. På min ena uppsats hade jag lite otur och fick en examinator som inte alls tänkte som jag när det gäller småsaker. Han vill till exempel aldrig att jag nämner förnamn på författare, och så vill han att sidnummer ska vara centrerade. Själv gillar jag förnamn, eftersom läsaren då får i alla fall en chans att veta om det är en man eller kvinna man skriver om. Och centrerade grejer undviker jag helst. Särskilt sidnummer. Det allra värsta är dock att examinatorn anser att högerställd text och blankrader inte går ihop. Jag vet, det låter asknäppt. Det är asknäppt. Han tycker att jag ska ta bort alla blankrader och bara ha indrag för att markera nya stycken. Texten blir alltså helt kompakt och den enda luft som bildas är när det kommer en rubrik. Då kan man andas ut. Herregud. Folk har verkligen konstiga idéer. Examinatorn påstod under opponeringen att blankrader inte är "akademiskt". Nähä. Men men. Det är ju bara att göra som han säger så att jag blir godkänd. Ska dock spara en blankrads- och förnamnsversion till mig själv, som jag kan titta på i framtiden. Vill helst inte titta på någon lång textmassa utan luft, någonsin. Examinatorn på min andra uppsats gillar både förnamn och blankrader, som tur är. Inga problem där.

Hur som helst: trevligt att bara korrigera lite småsaker examinatorerna sa, skicka in uppsatserna en sista gång och sedan vara färdig. Bara att ansöka om examensbevis, och sedan är jag klar.

Nu är det bara en vecka kvar till flytten! Victoria och jag bor i värsta flyttröran just nu. Kartonger och grejer överallt. Provisorisk tv-bänk är tre banankartonger. I dag sålde jag min longboard för en tusenlapp. Åker aldrig på den sedan jag köpte min cruiser. Longboard är liksom lite väl otympligt när man är van vid skateboard. Just nu behöver jag pengar mer än en bräda som bara står i hallen. Bra att någon ville köpa den!

10/09/2013

10 sep























Gröna faran är inte längre med oss. Eller jo, rent fysiskt finns hen någonstans där ute, men inte längre i vår lilla familj. Jag sålde hen i går. Det skär lite i hjärtat att ens skriva det, men det är faktiskt sant. Mina trogna följeslagare sedan mamma köpte hen av en gubbe i Nyköping år 2006 eller så. Gröna faran är så fin. Det sitter liksom ett klistermärke på den bakre stänkskärmen där det står "Här kommer posten!" Ett asgammalt klistermärke. Så himla retro cykel.

Men varför sålde jag hen, om jag nu gillar hen så mycket? Det undrar ni säkert. Jo, så här ligger det till: retro-cyklar håller inte för evigt. Sedan Gröna faran var stulen under ett halvår för inte så länge sedan har hen varit lite rostig, gnisslat lite mer och sådär. Jag kände helt enkelt på mig att om något år eller så kanske cykeln knappt går att cykla på längre. Och då är det ju bäst att sälja medan den fortfarande är värd någonting, i alla fall. Så resonerade jag. Uppe i Stockholm ska jag förmodligen adoptera mammas gamla cykel, som står i cykelförrådet hos pappa. Och när jag har sparat ihop pengar kanske jag köper en helt ny cykel. Tillverkar de fortfarande cyklar i samma stil som Gröna faran? Vill egentligen inte ha någon klumpig "city bike"! Vill ha en smidig och cool cykel. Ska leta ihjäl mig efter en sådan.

02/09/2013

2 sep

Bildkalas coming up! Inleder med några bilder som jag tog för någon månad sedan. De föreställer Alfons och hans nya tunnel. Kärlek från första stund!
















































Och nu några bilder från förra helgen, när jag var i Stockholm med Kaisa och Victoria. På lördagen såg vi Robyn, Winnerbäck och kent. Men innan det tog jag en promenad i Gamla stan och övade på freelensing.



















































På eftermiddagen, innan Victoria kom till stan, tog jag och Kaisa en kopp te hos Therése och Stoffe.






















Och på måndagen hände det äntligen: jag såg Peter LeMarc live! Han ger ytterst sällan konserter nu för tiden, så en inspelning av Tack för musiken var det närmaste som gick att komma. Därför gick jag och Victoria dit. Och jäklarns, vad bra det var. Live-versionen av Drivved gick rakt in på min topp 10-lista över bästa liveupplevelser någonsin. Och då måste ni som läser ändå påminna er om att detta alltså var en tv-inspelning, med filmkameror som härjade både här och där, inspelningspersonal både framför och bakom scenen och så vidare och så vidare. Att Peter trots detta lyckades få till intensiteten som låten kräver för att bli riktigt, riktigt bra är stort. Och så ett otroligt lidelsefullt munspelssolo på slutet, där Peter till och med gick ner på knä och spelade. Himlans fint. När ordinarie inspelningstid var slut var Peter tydligen så uppe i varv att det blev ett extranummer, där han stagedivade så gott det gick på Maximteatern. Det vill säga sprang rakt ut i stolarna och hoppade över rad efter rad. Fantastisk kväll, alltså.































På tisdagen åkte jag och Victoria hem till Linköping. Tog en morgonkaffe i väntan på tåget.






















Och på kvällen flyttade den här kompisen hem till oss:























Och på tal om Frances kommer här lite fler bilder på henne (och några på Alfons).


















































Slut på bildkalaset. Fast fler lär ju komma.

29/08/2013

29 aug

Vad knäppt det känns. Att inte ha några måsten. Uppsatserna är inskickade. Nu har jag ingenting att plugga förrän jag vet vem jag ska opponera på. Plötsligt så mycket tid och så lite ångest.

Lista över saker jag skulle kunna hitta på just nu:
- Spela Sims
- Spela tv-spel
- Blogga om helgens konserter
- Läsa en bok
- Läsa en tidning
- Flyttpacka
- Lägga in och redigera bilder från kameran

... men jag vill liksom inte göra någonting. Av någon anledning. Det får räcka att busa lite med Frances och lyssna på musik. Och det går ju inte heller av för hackor.

27/08/2013

27 aug































En ny familjemedlem flyttade in idag: kattungen Frances! Hon är hur gullig som helst. Man kan säga att hon och Alfons är så gott som bästisar redan (se bild). Typ.