Efter en dryg halvtimmes tågresa, mestadles diskuterandes minnen från Kalle&Laleh-föreställningen i Oxelösund, lite småprat sådär, frågar killen med boken: "Lyssnar ni på Laleh, eller?"Jag blev lite smått chockad över att han tilltalade oss över huvud taget, vi var nog helskumma och flippade. "Ja" sa vi i alla fall, och han berättade då att han var en gammal vän till fröken Pourkarim. De hade tydligen lirat en del ihop för ett tag sen, lite låtar i Whitney Houston/Toni Braxton-anda. Men sen, sa han, ville Laleh gå sin egen väg och köra sin grej, så de gick skilda vägar. När han berättade det där med Houston föreställde jag mig Laleh sjunga en Houston-låt och var beredd att praisa the lord för att Laleh gick sin egen väg till slut. Killen heter i alla fall Kalle (möjligtvis Calle, frågade aldrig hur han stavar sitt namn) och var väldigt trevlig. Han skrattade åt gamla Laleh-minnen, sa att hon är sådär flippad som hon verkar, liksom att menar-hon-allvar-nu-eller? Vi konstaterade alla att det är ju det vi älskar med Laleh. Sen var tåget framme i Stockholm, han önskade oss trevlig kväll, vi sa tack detsamma och sen trevligt att träffas och tacktack jaja hejhej och sen gick vi skilda vägar, vi också.
[…]
Sen skulle kvällen avrundas. Laleh och bandet fick massor av applåder, Stefan kom in med en ölflaska och sa hejdåhejdå och sen gick de ut allesammans. Men kom snabbt tillbaka igen. "Vi ville bara komma ut och se på er igen" sa Laleh och vi andra skrattade. Sen skulle hon köra det jag dåtills bara hade läst om: publiken går ut medan Laleh står kvar på scen. Laleh ville att vi skulle gå ut nynnandes, och sen när vi var borta skulle hon gå av. Detta hade uppenbarligen funkat i någon annan stad, men i Stockholm blev det inte så. Några gick ut, men de flesta vägrade lämna den underbara kvällen. Vi vinkade helt enkelt i drygt 20 minuter och sen gick Laleh av scenen.
No comments:
Post a Comment