30/11/2016

30 nov

Har glömt att lägga upp bilder från när jag såg Turnover och Sorority Noise i Hornstull i oktober. De spelade i en källare med usla ljusförhållanden. Jag får aldrig till det när jag tar med min systemkamera dit, men den här kvällen var det värre än vanligt. Kan bero på att jag stod på motsatta sidan av scenen jämfört med vad jag brukar, och kanske är det någon lampa som lyser en aning bättre från den andra sidan. Vet ej. Så här såg det i alla fall ut:

Japp, ljuset alltså. Bilden ovan är tagen med systemkamera och de nedan är tagna med mobilkamera:


Sorority Noise, som syns på de här bilderna, var i alla fall sjukt bra live. Och när de hade spelat klart var det dags för Turnover:

Riktigt bra kväll även om bilderna ser för jävliga ut.

26/11/2016

26 nov

Obegripligheter del 25:
Jag avskyr höga ljud och platser med relativt stora mängder människor (det vill säga när mängden människor är stor i relation till platsens yta), och gör för det mesta allt för att undvika kombinationen av dessa. Till exempel hemmafester (asmånga människor packade i någons lilla lägenhet, där folk halvskriker i mun på varandra; nej tack!), att "gå ut på krogen" (min mardröm. På riktigt. Victoria ibland: "Det vore kul att gå ut och dricka drinkar någon gång!" Jag: *förvandlas till den hålögda, panikskrikande emojin*) och Gallerian i julruschen (eller bara gallerior över huvud taget. Norrköping, vars stadskärna endast består av en hel drös gallerior på rad, förstår jag mig absolut inte på). När det ska minglas (ryser - R Y S E R) är jag den som står längs med väggen och funderar över när jag får gå hem.

Sådan här har jag varit så länge jag kan minnas. Som barn. Som tonåring. Som "vuxen".

Ändå är att gå på konsert bland det bästa jag vet. Detta är definitionen av konsert: a) många människor (vanligtvis), b) höga ljud (rimligtvis).

1) HUR är detta möjligt? Snälla genomför en grundlig analys av min person.
2) Vem är jag?

21/11/2016

21 nov

Tårar i ögonen när jag står och läser lappar mina elever har skrivit. De har precis gjort muntliga presentationer och de flesta har haft stor ångest inför det. På lapparna har var och en skrivit vad de är nöjda med efter sin presentation. Det står till exempel "Jag bröt inte ihop" eller "Jag vågade prata högt".

Tårar i ögonen när en ung tjej berättar för mig att hon inte har sovit mer än två timmar per natt i en vecka.

Tårar i ögonen när Peter LeMarc och Tomas Andersson Wij spelar Mellan dej och mej och Drivved Tomas Andersson Wij spelar med Peter LeMarc. När de spelar Little Willie John fulgråter jag.















Tårar i ögonen när jag läser om ett par vars hundvalp har blivit kidnappad utanför en Ica-butik.

Tårar i ögonen på tunnelbanan när jag lyssnar på Ångestpodden #89 och de läser upp ett blogginlägg min syster har skrivit.






































Tårar i ögonen när jag till frukostmackan läser en Filter-artikel om konsekvenserna av det ökade krillfisket.

Tårar i ögonen när jag ser Biffy Clyro på Münchenbryggeriet och de har obeskrivligt snygg ljussättning. Till exempel under låten Re-Arrange, där taket förvandlades till en färgglad stjärnhimmel och ljusstrålar... Äh, kolla själva i stället.

Tårar i ögonen när jag ser en video på Facebook där människor räddar andungar ur en gatubrunn. Andmamman cirkulerar panikartat på kort avstånd från människorna. Kvar har hon bara en enda unge som följer henne hack i häl där hon springer runt runt runt. Hon verkar skrika förtvivlat efter sina andra barn som är fast i brunnen. De har liksom ramlat ner mellan springorna i locket. Människorna lägger mycket tid på att få tag i ungarna; det kryps och krånglas. En efter en kommer ungarna till rätta och springer till sin mamma som vid det här laget har gömt sig i det höga gräset vid sidan om trottoaren. Sök på "duckling rescue" på YouTube för många liknande filmer.

Jag får ofta för mig att jag är för känslig för mitt eget bästa. Det är ju dock inte så mycket att göra något åt. Jag får leva med det, helt enkelt. Personligen har jag aldrig förstått mig på människor som säger till exempel "Oj, jag minns inte när jag grät senast!" Hur kan man liksom inte bli gråtfärdig bara av tanken på när Rachel säger "I got off the plane" eller när Katniss skriker "I volunteer as tribute!" eller Kristian Gidlunds blogginlägg till barnet han aldrig hann få? För mig är det obegripligt. Helt ärligt verkar det också lite trist på något sätt. Att aldrig liksom drabbas av tårarna. Att inte inte kunna stoppa dem.

20/11/2016

20 nov

Kan ni fatta att jag förbrukade formuleringar såsom "Undrens tid är inte förbi" och "Gudarna har hört mina böner" endast några dagar innan 1) jag upplevde en hemlig akustisk spelning med blink-182 i Stockholm, 2) träffade Mark Hoppus och 3) det offentliggjordes att blink-182 nästa sommar ska göra sin första konsert i Sverige sedan år 2000?

Nej. Ingen kan fatta detta. Det är nämligen helt oförståeligt. Efter att en fågel hade viskat om blinks Sverige-besök i mitt öra fann jag följande på Facebook:

























????????????????!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!??????????????????!!!!!!!!!!!!!!

Ovan ett utdrag ur min hjärna kvällen den 9 november när jag fick klart för mig att Mark och Matt var på väg till Sverige. Därefter gick ett par dagar och plötsligt stod jag i en lokal jag aldrig befunnit mig i förut - Bryggarsalen vid Odenplan - precis framför en liten scen där Mark och Matt inledde sin spelning med Family Reunion och en publik taggad till tusen (pga väntat i hundratals år på att blink ska komma till Sverige) skrek "SHIT PISS FUCK..." och så vidare. I fyrtiofem minuter stod Mark och Matt framför några riktigt fula konferensgardiner och spelade många av de bästa låtarna i mitt liv.

Eftersom jag redan har skrivit om hela denna blink-händelse mycket utförligt (och nyanserat*) i min musikblogg hänvisar jag alla intresserade dit. Läs och njut alternativt dö av avund alternativt beklaga dig över den fördummande idolkulturen (om du nu råkar vara lagd åt det sistnämnda hållet). Dock kan jag så klart inte hålla mig från att lägga upp bilden på mig och Mark även här:



* Åh nej, nu har jag börjat slänga mig med sådan där lärarhumor också. Det trodde jag inte om mig.

06/11/2016

6 nov


05/11/2016

5 nov

a) Undrens tid är inte förbi.
b) Gudarna har hört mina böner.
c) Prisa gud, här kommer skatteåterbäringen!

Vilken inledande mening detta inlägg skulle få var länge oklart. När jag i onsdags eftermiddag satt på jobbet inträffade något som gav mig ett onormalt adrenalinpåslag. Hjärtat pulserade, händerna skakade och jag var inte längre mottaglig för vad någon annan arbetskamrat i rummet pratade om. Jag drabbades av en overklighetskänsla inte helt olik den som drabbade mig när blink-182 äntligen stod framför mig på en scen eller när jag med mina egna öron hörde Brand New spela Play Crack the Sky. Där satt jag på jobbet, var lite eftermiddagsseg och bestämde mig för att slötitta ett varv på Facebook i några minuter. Inte kunde jag ana att följande skulle uppenbara sig i flödet:



Tankarna som for i mitt huvud så snart hjärnan hade uppfattat denna information går inte att beskriva. De går heller knappast att förstå utan att först försöka begripa följande:
1) Underoath är ett av de bästa banden jag vet och de är utan tvekan på min topp 3-lista över vilka band som främst har format mig musikaliskt.
2) Underoath gjorde några spelningar i Sverige år 2010 men jag gick aldrig på någon av dem. Ångesten inför detta beslut var enorm.
3) Strax efter Sverige-spelningarna 2010 lämnade en av de viktigaste medlemmarna (ursäkta hierarkin, men det måste väl ändå vara berättigat att tycka att en sångare är en mycket viktig bandmedlem?) bandet. Fatta vilket avgrundsdjup som i och med detta öppnade sig i min redan enorma ångest över att ha missat konserttillfällena. Jag förstod att jag aldrig skulle kunna förlåta mig själv och påbörjade min resa mot den acceptans som krävs för att kunna leva vidare med misstaget.
4) Underoath la ner helt och hållet 2013. Där rök alltså alla möjligheter att kunna se dem ens utan den avhoppade medlemmen. Jahapp.

Om inte musik är en stor del av ens liv kan man troligtvis inte förstå vikten av ovanstående. Kanske är det svårt att ens försöka förstå. För alla som uppskattar musik ska jag dock fortsätta denna lilla berättelse: förra året hände något otroligt. Underoath återförenades - med den avhoppade medlemmen! Tänk er Jesus återuppståndelse som liknelse, om det känns lättare att begripa religion. Återföreningen gladde mig så klart mycket, och precis som alla andra Underoath-fans har jag sett fram emot att höra vad bandet har tänkt att skapa härnäst. Att de skulle få för sig att komma till Sverige hade jag dock aldrig i min vildaste fantasi kunnat drömma om.

Det sämsta med att bo i Sverige är att band och artister sällan orkar ta sig hit. Vi ligger ju lite off. Det man kan göra är att hoppas på det bästa (att bandet kommer), att ta sig till sydligare länder i Europa där alla band spelar hela tiden (känns det som) eller att acceptera att man eventuellt aldrig kommer att få höra bandets låtar live. Det bästa med att bo i Sverige är att när banden väl kommer hit spelar de på så små ställen att alla övriga européer eller amerikaner hade ramlat ihop av avund. Underoath kommer hit och spelar på Debaser Strand som rymmer runt 700 personer (?). I London ska de spela i en arena som snarare rymmer 2 500 personer. Att stora band (Underoath är bland de största inom sin genre) kommer hit och gör klubbspelningar är ett privilegium, minst sagt. Men det är vi svenskar också värda efter att ha väntat på vissa band sedan musikens begynnelse.

Som om inte allt jag har skrivit hittills vore nog insåg jag i går att Underoath under spelningen i maj ska spela sina två mest kända skivor i sin helhet. Vad har jag ens gjort för att förtjäna allt detta underbara? Förutom att vara glad över det faktum att jag helt plötsligt fått en ny chans att se Underoath har denna händelse fått mig att återigen förundras över att musik kan betyda så mycket för en människa. Det är liksom så... stort. Typ.

01/11/2016

1 nov

Obegripligheter del 24:
Musiker har inga pengar eftersom folk inte längre betalar för musik.*

Dagstidning efter dagstidning tvingas att lägga ner eller omvandlas till en reklamproppad gratisversion.

Människor i min omgivning skrattar mig rakt i ansiktet när en film kommer på tal och jag säger att jag ska hyra den. Själva streamar de allt på Dreamfilm eller laddar ner på PirateBay.

Med tanke på ovanstående kunde jag så klart inte tro mina ögon när jag såg följande:





































* Nej, dina Spotify-pengar går inte till artisten. När ska folk sluta tro det?