29/12/2014

29 dec

Några bilder:



Det blev julafton och jag testade om jag fick plats i en kartong.


Fortfarande julafton. Pappa kom och åt lunch + såg Kalle med oss. 


Böcker jag fick under julen + på min födelsedag. Älskar verkligen böcker mer än mycket annat.






























I dag gick jag på stan och köpte skivor. Om några dagar åker jag och Victoria till Köpenhamn och då räknar jag med att köpa en bunt till.

21/12/2014

21 dec

Torsdagen. Vilken känslokarusell! "Men hallå är det Aftonbladet eller är det Bea som skriver?!" Så tänker ni nu. För känslokarusell känns ju främst som ett ord som hör hemma i just kvällspressen. I dag får det dock äran att vistas även i min blogg, eftersom jag inte har hittat något bättre ord för att beskriva torsdagen den 18 december. Mamma skulle ha fyllt 60 år. Dagen började med att pappa kom hit och fikade. Vi åt lussebulle och drack kaffe. Sedan hjälpte han till att byta ut ett magnetlås i en av våra garderober.

När vi hade fikat och äntligen hemma-t oss så åkte vi mot Upplands Väsby. Mamma ligger nämligen i minneslunden vid Hammarby kyrka där i Väsby. Vi käkade lunch på vägen och sedan tog vi oss till kyrkan. Tände ljus och la blommor. Var ledsna. Därefter åkte vi på världens Väsby-runda och kollade in alla ställen som mamma och pappa bott på, mormor och morfars gamla radhus, huset där jag växte upp, gatorna där andra som vi känner bodde förr i tiden, mitt gamla dagis... Ja, en liten turné helt enkelt. Vi avslutade med en eftermiddagsfika på konditoriet där jag varit så många gånger som liten. Så många minnen på bara en dag.

På vägen hem släppte pappa mig vid skolan där jag jobbat den här terminen. Läraren som jag vikarierade för ringde nämligen mig i början av veckan och sa att jag hade en present att hämta. Ett av barnen hade glömt att ta med presenten den dagen jag slutade, så nu fick jag anledning att komma till skolan igen. Jag kramades med några av barnen som var kvar trots den sena eftermiddagen. I korridoren stötte jag på en av de andra lärarna, och hon frågade om jag hade några planer för kvällen eller om jag ville följa med på skolans avslutningsmiddag på Norra Brunn. Det var en hel del personal som hade hoppat av i sista stund, så det skulle ju finnas en hel del mat över menade hon på. Och eftersom jag hade jobbat där hela terminen så tyckte hon att jag borde följa med och hänga med alla. Självklart ville jag det. Gratis trerätters, bra sällskap. Varför skulle jag tacka nej, liksom? När det var bestämt så var det bara att skynda hem och byta om. Sedan mötte jag upp läraren som bjudit med mig vid tunnelbanan (vi bor nära varandra) och så gjorde vi sällskap till Norra Brunn.

Det var en bra kväll. God mat och skön stämning. Skolpersonalen tog upp nästan hela stället, det var bara ett bord med folk som inte var från skolan. Jag käkade toast skagen, laxfilé och pannacotta. Själva ståuppen var väl däremot inte på topp. Troligtvis har jag under hösten blivit bortskämd med bra ståuppkomiker tack vare mina besök på Stand Up Yours, för när en vit medelålders man (känd komiker) tog plats framför micken och drog sina skämt så skrattade nästan alla förutom jag. Det var väl kanske något skämt som var lite skoj, men på det stora hela kände jag mig mest tacksam över att Stand Up Yours erbjuder - som de själva säger - något så unikt som rolig humor.

När den kände svenske komikern sa tack och hej reste sig nästan all skolpersonal som på en given signal och skapade en lång kö till garderoben. Tydligen var många trötta och ville gå hem. Själv hade jag knappt hunnit blinka innan alla vid mitt bord var helt borta. Då gick jag och satte mig vid ett annat bord, där det fortfarande var några lärare kvar. Vi satt och pratade till personalen på Norra Brunn stängde av musiken och tände alla lampor. Då var det ju bara att resa sig och åka hem.

Ja, så är vi då tillbaka på det här med känslokarusellen. Dagen var fylld av så många olika känslor till och från. En ledsen dag som ändå bjöd på många bra minnen och avslutades med en glad middag. Fint, faktiskt.


19/12/2014

19 dec

Det här med att blogga regelbundet. Det tycks svårare och svårare, och kanske framför allt mer och mer oviktigt. Men här kommer i alla fall lite mobilbilder som kanske delvis kan sammanfatta den senaste tiden:

Fikade med Lauren och Karolina på Vetekatten en helg.

Köpte en ny telefon och en iPad.

Upptäckte glädjen i att ha Photo Booth på en iPad.



Såg Moose Blood och Balance and Composure spela sina låtar i en källare i Hornstull. Fantastiskt.


Har några gånger förgyllt hösten med Stand Up Yours standup-kvällar på Södra teatern.

Shoegaze-/punkgaze (vilket man nu föredrar)-bandet Nothing levererade på Lava en kväll i november.


Alfons-gos!

Afternoon Tea på Görvälns slott (låt ej slottets namn förvirra dig - det ligger i Sverige! Shocking, jag vet. Skulle ju lika gärna kunna vara ett namn från... Nederländerna, typ).

Like Torches, förband till.... *trumvirvel*...

TAKING BACK SUNDAY! Helt otrolig konsert. Mer om den och fler bilder finns i min musikblogg. Oförglömlig kväll.

Sedan tog jag och Victoria äntligen tag i det här med att fixa vita golv i lägenheten. Och med "fixa" menar jag ringa in en hantverkare som fixar. Så här såg ett av rummen ut innan.

... och så här snyggt blev det!

Bor man vid Telefonplan måste man ändå käka middag på Svenska hamburgerköket ibland.

Kom till jobbet en torsdagsmorgon och möttes av detta. 


Jag fyllde 25!

Sedan kom tyvärr dagen då jag var tvungen att sluta på skolan där jag har jobbat hela terminen. Jag var klasslärare för tjugosex ljuuuvliga åttaåringar hela hösten, eftersom deras ordinarie lärare var sjukskriven. En av presenterna jag fick när jag slutade var ett stort kuvert med brev från alla barn. 

Där har ni den i stora drag. Den senare delen av min höst. Och om det nu skulle vara någon som tänker ungefär "men herreGUD vad roligt det verkar vara att följa Bea på Instagram", ja då är det ju bara att lägga till mig. @keabarlsson, helt enkelt.

10/12/2014

10 dec

Obegripligheter del 14:
Folk som kan motstå att äta smet ur skålen när man har bakat något chokladigt. De liksom slickar inte ens visparna eller slickepotten.

Kommer jag någonsin att växa upp?

08/12/2014

8 dec

Äntligen har årets Musikhjälpen dragit igång! En personlig tradition har blivit att önska en blink-låt varje år, eftersom ett mål jag har är att få blink att spelas mer i radio. Så klart. Alla vill ju höra*, så varför inte spela skiten, liksom? Hittills har mina önskelåtar dock aldrig spelats. Så slog det mig plötsligt - SR kanske inte ens har blink-låtarna jag önskar i sitt låtarkiv? Då sitter jag ju och väntar förgäves! Då fick jag en snilleblixt: jag frågar min vän Rebecka (som jobbar på SR) om hon kan kolla upp låtarkivet och vilka blink-låtar som finns där. Jösses, alltså. Ibland förvånas jag verkligen av min egen tankeförmåga. Här kommer alltså inte att önskas något förrän jag vet exakt vilka låtar jag faktiskt har chans att få höra.

* Källa: NE.se.

07/12/2014

7 dec

Obegripligheter del 13:
Att det finns både SVT Play och SVT Flow. Vet ens SVT själva vad skillnaden är mellan de två?

7 dec

Hade en så bra födelsedag i går! Den började med att Victoria gjorde sconesfrukost till mig. Efter långfrullen gick vi ut på promenad. Vi hittade en rolig ny runda. Från Telefonplan gick vi mot Liljeholmen och så Liljeholmsbron över till Hornstull. Därefter Västerbron över till Kungsholmen. Därifrån sneddade vi upp mot Essingeleden och följde alla broar över till Gröndal. Sedan genom Gröndal upp genom Aspudden och hem till Telefonplan igen. När vi kom hem la vi oss i sängen för att vila, vilket så klart slutade med att vi somnade.

När vi hade vaknat började vi göra oss i ordning för kvällens middag. Pappa och Anette hämtade oss här hemma vid sjutiden, och sedan åkte vi till Sjöstan. Jag hade valt ut pappas gamla stammisställe "italienaren" (restaurangen har så klart ett namn, men italienaren låter mycket trevligare) till min födelsedagsmiddag. Therése och Stoffe kom också dit och så åt vi en massa god mat. När pappa och Anette åkte hem gick vi andra hem till Therése och Stoffe en stund. Lugn och skön födelsedag. Perfekt för mig!






























Några av mina presenter: en kokbok, presentkort på Bengans, en Pantone-mugg, Annika Norlins bok. Jag fick även pengar. Och - av Victoria (förutom muggen) - en resa till Köpenhamn! Woho! På nyårsdagens morgon tar vi tåget dit. Bästa presenten!

I dag kom Karolina och Emelie hem till oss och fikade. Emelie var på besök från Norrköping och vi lyckades styra upp denna lilla söndagsdejt innan hon tog bussen hem igen. Jätteroligt! Vi käkade en massa lussebullar och kakor.

Sammanfattning: det var helt okej att fylla 25. Trots allt. Förutom en stilla undran över hur jag kunde bli så gammal så fort.

17/11/2014

17 nov

Nyss i mitt liv: sippade på en rykande färsk kopp kaffe. Öppnade Spotify och såg en bild på One Direction. Tänkte "Guuud vad stora de har blivit!" Blev officiellt en tant.

13/11/2014

13 nov

Obegripligheter del 12:
Att bankdosan inte har lysande display. Man ser ju knappt vad det står om man betalar räkningar i mörkret! Är vi grottmänniskor eller?!

11/11/2014

11 nov























29/10/2014

29 okt

Obegripligheter del 11:
Jaha. Ordet långkalsonger är alltså vedertaget, men säger man långtrosor blir folk genast lite skärrade och kategoriserar en som alternativ.

14/10/2014

14 okt

Senaste tiden, i fallande ordning:

Såg Strand of Oaks med Lauren i går. En klar förbättring sedan jag såg honom för några år sedan.

Kollade in utställningen Sergels torg: Skateboard 1978-2014. Som var skitbra.


Kanelbullens dag.


Jag och Annika såg Miriam Bryant göra sin grej.


Lauren har flyttat till Stockholm!

Hittade kompisar på en bondgård i Huddinge.

Avslutar med en gullig kattbild, för sådana kan det aldrig bli för många av.

Sammanfattning: jag lever. Nu ska jag äta något, och sedan sova. I morgon ska jag umgås med åttaåringarna igen. Den där skolan har för övrigt paxat mig ända till jullovet, så jag har heltidsjobb ett bra tag framöver. Inte helt fel.

29/09/2014

29 sep























Obegripligheter del 10:
Som den tionde delen i min följetong om obegripligheter ska jag berätta hur det gick till när jag skulle sälja mitt Nintendo 64 (som jag för övrigt fick när jag var i nio- eller tioårsåldern).

1) Jag bestämde mig, efter mycket om och men, för att sälja spelet. (Hade lite ångest här. Hur gör man sig av med en gammal kompis, liksom?)
2) Jag använde Facebook för att rådfråga om prissättning. Fick höra att jag troligtvis kunde få runt 700 kronor för hela paketet. Blev nu lite besviken, och ångrade nästan mitt beslut om att sälja eftersom jag hade väntat mig mer pengar.
3) Några månader senare tänkte jag "Nu eller aldrig!", varpå jag skapade en annons på Blocket. Jag bestämde mig för att slå på stort och lägga ut spelet för 1000 kronor, eftersom jag nog hellre hade sparat det om jag inte ens hade tjänat en tusenlapp på affären.
4) En massa Blocket-folk hörde av sig och ville köpa. Ett mail stack ut. Det var nämligen från en kille som inte alls var ute efter att köpa, utan bara ville vara en vänlig medmänniska och påpeka att jag kunde få mycket mer för mitt Nintendo-paket. Jag tackade ödmjukast och frågade vilket pris han skulle föreslå och fick svaret 1500 kronor.
5) Jag gick in i min Blocket-annons och ändrade till 1500 kronor.
6) En kille mailade mig och bjöd 1800 kronor.
7) Killen kom till Telefonplan och köpte min gamla kompis.
8) Jag blev 1800 kronor rikare.

1800 pix! Fatta! Jag är i extas. Ska jag nu köpa en Vans-tröja och Cheap Monday-jeans för pengarna, eller ska jag betala för min lärarlegitimation? Lol, skoja ba. Klart att jag köper kläderna. Lärarleg har jag möjligtvis råd med nästa månad (kostar 1500 kronor, vilket jag är helt emot och därför i ren protest säger fuck the system och köper kläder i stället).

Victoria sms:ade mig för övrigt efter min avslutade affär och skrev: "Tänk om du hade kunnat få mer för spelet!" Japp, det hade jag kanske. I bästa fall. I värsta fall hade jag också lika gärna kunnat råka sälja det för endast 1000 kronor. Tur som attans att den där killen hörde av sig och rekommenderade mig att ändra priset.

28/09/2014

28 sep

Obegripligheter del 9:
När Victoria kom hem från jobbet i fredags kväll, och det här hände:






























Hur hände det? Så här: 1) Någon i huset hade ställt upp dörren till den gemensamma balkongen en trappa upp. 2) Det blåste sjukt mycket ute. 3) Victoria gick in genom porten, samtidigt som en vindpust kom. Resultat: dörren slog igen bakom henne och hela glasrutan blåste sönder.

25/09/2014

25 sep

Jag har ju en musikblogg, för er som har glömt det. I den skrev jag i förrgår ett inlägg om Laleh. Enligt mina snabba beräkningar så här på kvällskvisten har jag i ungefär ett halvår funderat på hur jag ska formulera mitt Laleh-inlägg. För jag visste ju att jag skulle skriva det. Det vara bara orden som var så svåra att hitta. De rätta orden. Ord som verkligen skulle förmedla min Laleh-kärlek på ett bra sätt. Länge klurade jag på formuleringar, vände på ord och kom på olika inledningar. 

Så skrev jag inget av det jag hade tänkt ut. Inte ett enda dugg. Jag insåg till slut att inga ord skulle göra Laleh rättvisa; det finns inget sätt att med meningar beskriva hur mycket jag tycker om Laleh. Då bestämde jag mig för att tänka om och i stället fatta mig kort. Det resulterade i blogginlägget som går att läsa här. När jag hade postat det länkade jag till det från Twitter. Och när jag vaknade upp morgonen därpå hade Laleh retweetat min länk-tweet. Att jag blev så glad som jag blev förvånar mig lite grann. En retweet, liksom. Ingen världssensation, direkt. Men med just Laleh är det ändå det. Hon retweetar sällan fans, så det känns faktiskt väldigt… fint. Ju.


21/09/2014

21 sep

Obegripligheter del 8:
I London slutar tunnelbanan gå klockan 00:30. Även på helger.

14/09/2014

14 sep

Obegripligheter del 7:
Att så otroligt många svenskar röstar på Sverigedemokraterna. Ruskigt många.

14 sep

Valdag! Alldeles strax ska Victoria och jag gå iväg och ta en valfika i Kransen innan det är dags att gå till själva vallokalen och stoppa lappar i kuvert. Efter det blir det tvåkilometersloppis i Aspudden. Svårt att klaga på den här dagen!




08/09/2014

8 sep

Obegripligheter del 6:
Att jag aldrig hade provsmakat Marabou helnöt förrän precis nu i helgen som var. V A R F Ö R ? Nu har jag en ny favvo-Marabou. Inte helt åt pipan, det heller.

07/09/2014

7 sep

Heartbreaking story from the verklighet:
I veckan som var dog en av mina elevers husdjur. Några dagar senare hade vi som vanligt lässtund efter lunchen, varpå eleven satte sig ner med boken Adjö, herr Muffin. För alla som inte har läst denna bok kan jag 1) rekommendera den och 2) berätta att den handlar om ett gammalt marsvin (herr Muffin) som ser tillbaka på sitt liv och hur det var innan han blev svag och ensam. Hans fru som dog innan honom. Hans barn är sedan länge utflugna. En dag dör herr Muffin och blir begravd tillsammans med bland annat femton maskrosor.



























Det sjungs till och med psalmer på herr Muffins begravning:






























Ja, den här boken satt alltså eleven och läste. Och började gråta. Hen tänkte på sitt husdjur och började gråta under lässtunden, med boken om herr Muffin i handen.

Så fint och så hjärtskärande.

06/09/2014

6 sep

Obegripligheter del 5:
Turister som går runt och fotar saker med sina surfplattor. Bara att släpa runt på sin surfplatta medan man turistar är ju i sig helt befängt.

01/09/2014

1 sep

Obegripligheter del 4:
Folk som har kvar knappljudet och/eller kameraljudet på sin iPhone.

31/08/2014

31 aug

Vilken toppenhelg! I går tog jag och Victoria med oss kaffe och mackor till en skog i Älvsjö. Där härjade vi runt i några timmar. Så här kunde det se ut:
































Jag: "Ta en bild på mig när jag kör!"
Victoria: "Okej… men eh... vad kör du?"

Ni fattar. Jag skuttade runt som ett galet barn och Victoria var hänförd. Typ.

I dag var det gratis inträde på Skansen för alla Coop-medlemmar, och det ville vi ju för allt i världen inte missa. En möjlighet att se våra Skansen-kompisar? Gratis? Vi kommer! Sagt och gjort promenerade vi ut till Djurgården för att titta till hur våra polare björnarna, vargarna, älgarna och lodjuren mår. Dagens bästa Skansen-händelser var föjande: 1) När en av rävarna i björnburen försökte hitta en bra möjlighet att smita förbi björnen fram till en kötthög, men björnen jagade iväg räven gång på gång. 2) När ett litet barn satte sig på en sten, varpå en ekorre hoppade fram och satte sig i knäet på henne.

Nu är det söndagskväll, Victoria har gått iväg för att jobba natt och själv ska jag ta mig en kopp kaffe. Förmodligen läsa. I morgon ska jag återigen umgås med kidsen i "min" mysiga klass. Ser fram emot det!

28/08/2014

28 aug

Obegripligheter del 3:
Det finns inga stora yoghurtpaket. Fatta jobbigt för oss som äter yoghurt cirka två gånger per dag. Ett paket räcker till ungefär fyra portioner, känns det som.

24/08/2014

24 aug

Obegripligheter del 2:
Folk som inte är i närheten av 54 år men ändå inte fattar att man kan använda å, ä och ö i hashtags på till exempel Twitter. Resultatet: hemska hashtags såsom #kaempamalmoe, #grillmastarna, #gokvall och så vidare och så vidare. What's up med det?!

23/08/2014

23 aug

Jösses, förresten, vilka fina kids jag har fått äran att lära känna de senaste dagarna. Jag är ju lärare för ett gäng åttaåringar tills deras ordinarie lärare är tillbaka. Blir helt varm inombords när jag tänker på barnen, så bäst är de. Tre gånger på tre dagar har jag fått höra varianter på "Du är en jättebra lärare till oss!" (första gången redan första dagen vid lunch. Då var det en kille som sa det och enligt fritidspersonalen brukar han aldrig säga liknande saker till folk). Jag har dessutom fått höra "Jag gillar ditt hår!" och blivit kramad flera gånger. Barnen verkar även tycka att det vi har hittat på i klassrummet hittills har varit roligt, och det känns ju bra.

Och det bästa av allt: vi har fleeeera veckor kvar på oss att umgås!

23 aug

Nu måste jag göra det. Skriva London-inlägget. Orden kommer inte att räcka till för att beskriva känslan av att äntligen se blink-182 live. Det är en känsla som förmodligen inte ens går att föreställa sig om man aldrig har älskat ett band lika innerligt och förutsättningslöst som man älskar sin egen familj. Mark, Tom och Travis har varit en del av mitt liv sedan millenieskiftet och när jag nu fick se dem spela sina låtar på en liten scen rakt framför näsan på mig var det som om… som om en plats inom mig vilken tidigare varit tom nu fylldes. Det blev tydligt att en liten bit känslor upplevelser kärlek alltid fattats och nu kom den på plats.

Mestadels var det helt surrealistiskt, så klart. Tom DeLonge, Mark Hoppus och Travis Barker befann sig några meter framför mig och det var så stort att det knappt gick att ta in. Mina ögon tårades under Stay Together for the Kids och Violence, för det var två tillfällen då min kropp verkligen uppfattade att jag stod där tittade på blink-182. Som om kroppen ville säga "Hallå! Det är blink! Fatta!" Ljud som blink gav ifrån sig sipprade in i mig i samma sekund som i blink själva. Travis tramp på pedalen till bastrumman blev mina hjärtslag och Marks basgång vibrerade i mina vener. Att skriva om det här gör det egentligen ingen rättvisa. Det var enormt. Det var bättre än att födas.


Utanför Brixton Academy, där blink alltså spelade. 


Vi väntar på blink.


En kort sammanfattning av det som kan kallas kaoset: under förbandet (Neck Deep) stod jag och Victoria nästan längst fram. Uppskattningsvis på femte raden, endast några meter från scenen. Under Neck Deeps sista låtar var det dock väldigt många som ville mosha, vilket överraskade Victoria så hon backade bakåt. Jag var fast besluten att behålla min ljuvliga plats, och försökte hålla mig till ett järnräcke jag hade bakom mig (ett räcke som förmodligen var till för att stoppa trycket lite). Neck Deep slutade spela och jag tänkte att när blink kommer lär ju folk i alla fall inte mosha, eftersom det inte är sådan musik. Så jag stod kvar. 

När blink äntrade scenen visade det sig att jag hade helt fel. Feeling This drog igång och folk kastade sig hejdlöst fram och tillbaka, upp och ner. Jag har aldrig varit med om ett liknande tryck, och då har jag ändå stått lika långt fram och även längre fram på flera konserter. Jag har alltid vett att backa undan om det är hardcore eller sådana genrer som spelas, för då vet man att moshpiten kommer att dra igång, men när det gäller musik som blink och liknande genrer har jag aldrig upplevt något som liknar det som hände nu. Vi flög som vantar. Och med "vi" menar jag inte bara människor i min egen storlek, utan även folk som är mycket större än vad jag är såg besvärade, ibland plågade, ut. I slutet av första låten låg en tjej på golvet framför mig, och de närmaste människorna gjorde sitt bästa för att bygga en mur kring henne så att hon skulle kunna ta sig upp. Men hon hade tuppat av. När sista ackordet ringde ut lyckades någon få ögonkontakt med en säkerhetsvakt så att tjejen kunde lyftas över till honom. När nästa låt började fortsatte det i samma stil. Visst var det roligt att stå bara några meter från Tom, Mark och Travis, men det var inte lika kul att bli intryckt i järnstången bakom mig, eller att se någon tappa sina glasögon och leta efter dem på golvet. Jag insåg att trycket var för hårt för att jag skulle kunna koncentrera mig på att lyssna på musiken och njuta av konserten. Jag bestämde mig för att gå bakåt. Vilket så klart var lättare sagt än gjort, när alla andra tryckte på framåt och vi alla gungade fram och tillbaka beroende på om trycket för stunden var hårdast från höger eller vänster. Som tur var så såg en större kille att jag ville gå bakåt, så han började hålla undan folk runt om mig så att jag skulle komma fram. Efter bara några meter var jag äntligen ute ur härvan, och hittade Victoria i mitten av lokalen.

Resten av konserten avnjöt vi därifrån, och det var helt klart bättre än att stå längst fram bland galningarna. Brixton Academy är ändå väldigt litet för att vara ett ställe att se blink på, så jag var helnöjd med hur bra jag såg. Och det bästa av allt: golvet lutar uppåt! Så ju längre bak man står, desto högre står man. Perfekt för oss som är korta. Jag var hur som helst galet nöjd med att min första blink-konsert blev en "liten" spelning - med blinks mått - där vi endast var omkring 5000 personer. Det kändes rentav intimt.






Ett av de mest överraskande tillfällena var när lamporna släcktes och rymdintrot till Asthenia drogs igång. Mitt hjärta hoppade med stor sannolikhet över ett slag när jag förstod att jag skulle få höra denna ljuvliga dänga live. Det hade jag inte räknat med. Och det mest förvånande av allt var att Tom sjöng den fantastiskt bra (för er icke insatta: Toms röst har varit ett hett diskussionsämne bland blinkfans de senaste åren).





Mark, Travis, Mark, Tom.


Medan vi stod och köade utanför Brixton hörde vi blink soundchecka All of This, vilken de även spelade senare på kvällen. Marks sånginsats i verserna (som egentligen sjungs av Robert Smith från The Cure) var förmodligen den bästa röstprestationen jag har hört av Mark på åratal.


Japp, den brinnande FUCK-skylten var tillbaka. Trodde aldrig att jag skulle få uppleva den!



























Kanske en och en halv timme senare var konserten slut och jag och Victoria letade upp A-M utanför Brixton. A-M var också i London, och vi hade tänkt se blink tillsammans men hon kom till konserten lite senare så vi stod inte tillsammans. Men efteråt letade vi i alla fall upp varandra. Ute hade det börjat ösregna, men vi hade ju kommit ända till London så vi var fast beslutna att vänta på att blink skulle komma ut från Brixton Academy på baksidan. Så där stod vi. Tillsammans med kanske 20-30 andra fans. I ösregnet. Jag hade shorts och t-shirt. Vi hade inga paraplyer. Vi väntade och väntade. Hörde att någon hade sett Mark åka iväg i en taxi (vilket var förvånande med tanke på att han brukar ta sig tid till fans innan och efter konserter). Tom kommer aldrig ut, så honom hade vi redan gett upp hoppet om. Då återstod Travis. Det regnade. Och regnade. Det droppade om oss och mina glasögon var igenimmade. Men vi stod i alla fall längst fram vid bussen som vi trodde var Travis buss, så vi fortsatte att hoppas. A-M gav upp efter ett tag och åkte till sitt hotell, eftersom hon skulle upp dagen efter och åka hem (!) till en av sina idoler för något slags releaseparty-tjofräs. Victoria och jag stod kvar.

Efter ungefär en timme hände det. En vakt fick en signal i sin walkie-talkie varpå han svarade någontin i stil med "He's coming through?" och vi fans blev helt pirriga i våra blöta kläder och började famla med pennor och telefoner (kameror). Så kom äntligen Travis ut och stegade mot bussen tillsammans med sina barn. Han skrev inga autografer. Han tog bara bild med en kille. Travis son Landon stod precis framför oss, tryckte sin iPad mot sin jacka och såg trött ut. Självklart var Travis förlåten för att han knappt tog sig tid till oss dränkta fans när han hade sina små barn med sig. Klockan var nästan tolv på natten, de skulle åka vidare dagen efter. Så det blev ingen bild med Travis. Ingen autograf på skivkonvolutet jag hade med mig. Men innan Travis klev in i bussen gjorde han ett slags knog-high-five med oss som stod närmast. Han sträckte fram sin näve, tittade på var och en av oss och lät oss stöta våra knogar i hans. Han sa "Thank you!" och gick in i bussen.

Det var en av de största händelserna i mitt liv. Jag rörde Travis Barker. Vi pratar alltså om fysisk beröring. Bakterier kan ha förflyttats mellan porer. Små, små partiklar kan ha bytt kropp. Wow.


Victoria skötte det där med att ta bilder. Här ser man Travis ta en bild med en kille. Travis är killen i gul t-shirt. Han i rött hår är Travis son Landon.































Här kommer Travis emot oss för att göra sin high-five med knogen. Armen som sträcks ut tillhör ett fan som stod bredvid mig (Victoria stod snett bakom). Jag står alltså till höger om den utsträckta armen.

Det var det om blink-konserten. Världens bästsa grej. Tack Victoria för att du följde med till London och stod i ösregnet med mig och väntade på mina favoritkillar. Nu kör vi vidare med lite andra London-bilder!


Vi bodde på ett svindåligt hotell, men det gjorde inte så mycket för vi var ju ändå i London. På lördagen, dagen efter blink-spelningen, skulle vi gå på stan. Jag tyckte dock att det var oacceptabelt att inte bocka av några turistgrejer när det var Victorias första London-besök. Så vi promenerade förbi Big Ben, Westminster Abbey, Downing Street och Trafalgar upp till Buckingham Palace och förbi The Ritz. I de kvarteren fikade vi och sedan gick vi i affärer. Totalt nio timmar på stan. Mina skor förstördes typ och jag fick blåsor under fötterna så att jag knappt kunde gå.


Buckingham!



Fika på Nero.







På väg till Harrods hittade vi Lalehs flagship store.























Jag shoppade ingenting. Jag har nog aldrig varit i London utan att köpa någonting. Inte ens på blink-spelningen köpte jag någonting, faktiskt, trots att jag var lite småsugen på en tischa. Jag prioriterade att komma ut ur lokalen och vänta på Travis.


På söndagen skulle vi åka hem på eftermiddagen. Innan det gick vi lite mer på stan. Till exempel så tittade vi på Tower Bridge. Tyvärr ösregnade det som värsta monsunen så vi blev helt genomdränkta. Men ändå. Helvärd helg.