31/01/2009

jan 31

Dagens ord: snorbroms (mustasch)

29/01/2009

jan 29


Efter ett snabbesök på Folkan (för att kolla tider med Fride inför morgondagen) gick Jessica och jag hem till mig. Kokade kaffe till termosen, la pepparkakor i en plastpåse, tog våra brädor och gick ut. Det var dags för årets första skatedag. Vi gick till ett parkeringshus och rullade för fulla muggar. Ni som inte är så insatta i det här med skateboardåkande kan inte ens ana hur det känns att efter flera månaders paus rulla runt på en sådan där planka igen. Det är helt underbart. Alla bekymmer som snurrar i hjärnan släpper och man blir liksom lite mer glad i sinnet. Så att säga. Jessica och jag åkte runt ett tag, inte så länge men tillräckligt för att det där glad-ämnet i hjärnan (vad heter det? Dopamin?) skulle öka i mängd. Dels var jag oerhört ringrostig - stel som en pinne efter vinteruppehållet - och dels var det svinkallt i parkeringshuset. Ingen jacka i januari är ingen stor hit, egentligen.

När vi hade åkt en stund bestämde vi oss för att det var picknickdags. Kaffetermosen och engångsmuggarna kom fram, och så peppisarna så klart. Vi tjillade en stund. Jessica tappade pepparkaka i sitt kaffe, varpå hon försökte fiska upp det med en annan pepparkaka, vilken också löstes upp i muggen. HAHA! Vi pratade om ditten och datten och sedan åkte vi lite mer bräda. Vi tog på oss vantar efter en stund, det blev ju så nedrans kyligt. När vi höll på att förfrysa bestämde vi oss för att det fick räcka. Det var en mycket fin eftermiddag med en alldeles förträfflig nippertippa.

28/01/2009

jan 28

Min allra finaste systeryster påminde mig just om att hon och jag brukade bada i Maggans och Kalles pool på Ekerö. Vi fick alltid dumleklubbor när vi var hos dem. Och så låg vi där i poolen; slickade dumle och plaskade vatten. Schteek. Vi var inte riktigt lika unga som på bilden ovan, utan i allra högsta grad simkunniga.

jan 28

Nu har Maggan dött också. Alla bara går och dör. Cancer ända in i levern, fick hon. Maggan. Så mysig. Jag hatar cancer. Det är mitt hatord. Det låter som kanske och det är så oberäkneligt.

jan 28

Jag kommer inte in på min egen blogg. Sidan laggar. Kan det vara så att den är överbelastad? Har världen hunnit ikapp och kommit underfund med min fenomenala storhet? Att jag är underbar? Det är mycket möjligt. Jag känner det på mig. Jag känner det i pektån. Att världens alla datorsystem kommer att krascha på grund av att jordens invånare nu har funnit min blogg och alla, verkligen alla (till och med alla miljontals miljoner som inte förstår ett ord svenska) vill läsa min blogg. Jag börjar redan nu, i tanken, fila på min divalista med krav på vad jag ska ha i alla hotellrum jag ska bo i. Inte för att jag vet varför jag ska bo i en massa olika hotellrum, jag bloggar ju ändå bara, men jag känner på mig att jag bör ha en sådan lista. Jag kanske i alla fall lyckas hamna på ett hostel någonstans i underground-Ungern. Man vet inte.

jan 28


Linda ringde från Gunnels mobil. Tydligen är de båda fruntimrena på väg till Göteborgs filmfestival. Vad Linda hade på hjärtat var att hon ville fråga mig om jag har lust att hänga med Fride på Folkan i morgon och på fredag, i och med att han är så ensam där nu (några lärare är i Tyskland också). Jag svarade så klart att jag mer än gärna hjälper till, men att jag tyvärr bara kan fredag i och med att jag ska vara i skolan i morgon. Linda tyckte att det var mycket bra ändå, och blev glad. Jag blev glad över att jag får umgås med Fride en hel dag. Så nu ska jag så att säga vikariera och möjligen agera lite assistent åt Fride då han undervisar i medie-ettan och -tvåan. Det ska verkligen bli superkul! Ska gå in på Folkan lite snabbt i morgon eftermiddag och checka med Fride vilka tider som gäller, und so weiter.

Planen för kvällen var att gå och fota Recedethesky när de spelar, men jag börjar redan nu inse att jag inte kommer att orka det. Ska upp tidigt i morgon, och är redan nu sovtrött. Det blir i stället till att läsa en samtalsguide eller två, käka lite chili con carne och se på Vänner i kväll. Det funkar, det också.

I dag hade vi idrott på schemat. I den här kursen får vi nämligen prova på olika ämnen. Vi höll till i Campushallen, där vi fick leka några lekar och sedan göra några övningar i kondition, motorik och lite annat. Samtidigt funderade vi i grupper över vad vi faktiskt gjorde, och vad vi lärde oss. Kursen heter Läraren och kunskapen, för att förtydliga lite vad vi håller på med. Kicke, läraren, berättade om lärande genom idrott och hälsa. Det var en rolig lektion, till dess att Sofie bröt armen. Detta hände ungefär klockan halv tolv, det vill säga precis i slutet av lektionen. Så det var ett väldigt tråkigt avslut på det hela. Verkligen.

26/01/2009

jan 26

Cooper 9:18 pm
what are you up to
Bea 9:19pm
i'm trying to put some money on some guy's account haha! what are you doing?
Cooper 9:20pm
ha
i hope he's not a nigerian prince

jan 26

Dagens ord: agorafobi (torgskräck)

(Och så finns det en bra låt för samma ord, nämligen Agoraphobia av Incubus.)

jan 26

Redigerad 28 februari 2016:

Dagens lärdom: man kan vibrera sönder en människa med hjälp av musik. Tänk att bli vibrerad till döds. Anledningen till att denna tortyr är möjlig är att människor består av så mycket vätska. Don't try this at home!

[...]

jan 26


I dag läste jag att Britney Spears har en ny låt som heter If u seek Amy. Tydligen har låten blivit bannlyst av flera amerikanska radiostationer, med anledningen att om man säger låttiteln snabbt kan det låta som fuck me. Jag får ingen klarhet alls i detta. För det första är det väl lyssnarens eget problem om han/hon tror att låten heter fuck me och för det andra låter If u seek Amy inte alls som fuck me om man säger det fort. Jag har testat flera gånger, och inte lyckats få det till fuck me en endaste gång.

25/01/2009

jan 25

Bildskärmen då som ett upprest bord. Markören blinkar. Den elektriska fläkten susar. Gränssnitten diskursiva. Diskurserna immanenta. Immanensen författar. Den nukleära elektriciteten bbblinkar markören blänker.

(Johan Jönson - Efter arbetsschema, sid. 186)

Oslagbar lyrik. Verkligen. Hela boken är ett mästerverk.

immanent inre, inneboende, närvarande, oskiljaktig

jan 25

härdag, starka, genomgående vind. palimpsest ditt tal, skadeanmälan och skratt. ingen orkar ta sitt liv. queer-snittar, hatpigment. stockholm har pigg borgerlighet. tryck deras kontorshänder; deras patos, deras horisontala beslutsamhet

(Johan Jönson - Efter arbetsschema, sid. 26)

24/01/2009

jan 24

"'Ja du vet jag har ju hållit på sen -71, vettu', sa han." - pappa
"Hållit på med vaddå?" - mamma
"Ja, med knark." - pappa

(I går var pappa ute med Scilla. Då träffade han den före detta knarkaren Håkan, som nu varit drogfri i två år. Det berättade han för pappa.)

jan 24

LÄRARE HAR DET TUFFAST PÅ JOBBET

Så lyder en rubrik i gårdagens Extra Östergötland. I ingressen står det: "Utsätts du för höga krav på jobbet samtidigt som du har små möjligheter till inflytande och kontroll? Då är du sannolikt lärare - de har Sveriges sämsta psykosociala arbetsmiljö, enligt tidningen Du och jobbet."

Vidare skrivs det i artikeln att mer än var fjärde gymnasielärare jobbar under hög anspänning (det vill säga höga krav i kombination med lite inflytande). "De som arbetar under hög anspänning riskerar sämre hälsa och löper större risk att drabbas av olika sjukdomar", skriver Extra Östergötland. Detta känns ju väldigt bra för mig, som inte bara ska bli lärare utan givetvis just gymnasielärare. Fattas bara att de skulle ha skrivit att svensklärare har det allra värst. Så nu vet ni vad jag har att vänta av min framtid. Ohälsa och diverse sjukdomar. Woho.

Men jag är inte ensam i denna misär. Extra Östergötland fortsätter sin artikel med att skriva att andra yrken som ligger högt på listan bland andra är sjuksköterskor, försäljare av dagligvaror samt lastbils- och långtradarförare. Så nu är vi två, Victoria!

Källa: Extra Östergötland, 23 januari 2009.

23/01/2009

jan 23

you said there was nothing left down here
well, i roamed around the wasteland
and i swear i found something
i found hope, i found god
i found the dreams of the believers

oh, god, save us all!


(jag blir nästan, men bara nästan, religiös av att lyssna på underoath.)

jan 23


Efter en introduktion i projektarbete och ett skrivet gruppkontrakt fick jag äran att hälsa på Lauren i hennes nya lägenhet. Hon bor numera i Ryd, i en mycket mysig och fin etta. Lauren inledde med att koka en kanna kaffe, men kom sedan på att hon gärna ville bjuda mig på lunch. Lauren är nämligen en underbar amerikan som älskar att laga mat! Särskilt åt andra. Hon gör stort intryck på många. Bland annat min kusin Max, som i julas frågade: "Vad hette hon som lagade mat åt dig och dina kompisar hela tiden nu igen?"

Lauren ställde sig alltså och stekte köttfärs och blandade i tomatsås och kokade fullkornspasta och allt vad hon gjorde. Jag satt mest och drack mitt kaffe. Efter en stund var maten klar och ni kan ju bara ana hur nöjd jag var. Kroniskt hungriga Bea bjuds på lunch, liksom. Tack, Lauren! Efter maten fick jag i alla fall diska, hade känt mig dum om jag inte hade hjälpt till med något. Medan jag gjorde det färgade Lauren håret. Jag lyckas alltid komma hem till Lauren när hon ska färga håret. Vi tittade lite på MTV och sedan begav jag mig hemåt Nyköping.

21/01/2009

jan 21

"Vrål" är mitt bästa ord för tillfället. I synnerhet då det sätts som förstärkning för ett annat ord. Ni ska få några ypperliga exempel på hur ordet "vrål" kan nyttjas för att få maximal effekt:

vrålsugen
vrålbra
vrålcool
vrålofta
vrållångt
vrålmånga

Och min personliga favorit: "Jag tycker om dig vrålmycket."

Att sätta "vrål" innan förfular liksom hela ordet, det tycker jag är fint. Och så tänker jag ofrivilligt på vrålande schimpanser. Mycket exotiskt. Vrålexotiskt, faktiskt.

jan 21

Min kryptiska mobilanteckning "Öm dehnewdär uaqandsc rkugtdt bhlgr jag deprimerad" betyder "Om de inte får varandra i slutet blir jag deprimerad". Det trodde ni inte!

20/01/2009

jan 20


När jag inte har ett papper i bakfickan att skriva på måste jag skriva alla stödord i mobilen. Och eftersom jag är den enda i vår generation som inte skriver med T8 eller T9 eller T10 eller vad fan det nu heter så kan det ibland bli en aning svårt att tyda. Det översta skrev jag under dagens andra föreläsning, utan att titta på mobilen medan jag skrev. Den som kan tyda bokstavshärvan får ett pris med posten, jag lovar. Villkoret är att ni tyder det innan i morgon klockan 20:00.

Det nedre skrev jag då jag passerat gubben jag skrev om i ett tidigare inlägg. Jag tänkte att det här måste jag blogga om! och för att inte glömma bort det krävdes en anteckning. Mobilen kom fram, eftersom jag fortfarande inte hittade något papper i bakfickan. Det står Gubbe rullator port, om ni undrar. Men jag borde verkligen hålla mig till papper och penna i fortsättningen. Att skriva i mobilen är alldeles för modernt för mig.

jan 20

Minns ni att jag skrev om medmänniskor as we want them to be? I dag hamnade jag i en sådan situation. Scenariots karaktärer var jag (Bea Karlsson, lärarstudent, 19 år) samt en gubbe (anonym, pensionär, ca 85 år). Gubben hade varit ute och gått med sin rullator, och var nu på väg in i porten till det hyreshus han bor i. Jag såg hur han kämpade med att hålla upp dörren samtidigt som han skulle klämma in rullatorn och sig själv. En tanke slog mig att jag så klart borde agera exemplariskt, gå fram till gubben och hålla upp porten åt honom så att han kunde gå in utan att bryta lårbenshalsen eller vad det nu är penschisar bryter hela tiden. Gubben kämpade på, bökade med sin skraltiga rullator. Jag saktade in. Sedan vet jag inte vad som hände i min hjärna, men av någon anledning återupptog jag min vanliga promenadhastighet och gick förbi gubben och porten. Utan att ha agerat över huvud taget.

Varför? Vad är det som är så svårt med att hjälpa andra människor?

19/01/2009

jan 19

rekord bästa resultat, toppresultat, toppnotering, höjdpunkt, personbästa

17/01/2009

jan 17

Här sitter jag och äter frukost mitt på kvällen. Yoghurt und korvmacka. Jag äter korvmacka så ofta nu för tiden att jag tror att jag har börjat utvecklas till en Knorrhane. Hoppas att ni kan tycka om mig ändå.

14/01/2009

jan 14

För övrigt är Fleet Foxes självbetitlade skiva verkligen en höjdare. Förstår varför den av många klassas som en av 2008 års bästa album. Man kan säga att dagens insikt gällande mig själv är att håriga, småluffiga män med akustiska gitarrer har bäst förutsättningar att spränga sig rakt in i mitt bultande hjärta. För vad har mannen på bilden, Lasse W, Badly Drawn Boy och Glen gemensamt om inte yvig hårväxt och ett sexsträngat vapen?

13/01/2009

jan 13


ruskprick och knorrhane.
(in other words sådant man tänker på när man skriver hemtenta.)

11/01/2009

jan 11

Om man drar ner huden precis under ögat lite grann så blir det liksom luftdrag på ögongloben. Det är lite spännande, tycker jag. Ville bara säga det. Ska plugga mer nu.

jan 11

Jag kejsar idogt som en jäkla myra och ändå tycker jag inte att jag kommer någonvart. Hur fan går det till? Jag tyckte att när jag började i dag hade jag helhetsanalysen kvar, och det har jag fortfarande. Okej, jag har börjat på den lite, men jag har inte kommit fram till något särskilt upphetsande. Och det vill man ju göra. Helst. Helst vill jag komma fram till något så spektakulärt att examinatorn sätter kaffet i vrångstrupen när han eller hon läser mitt case. Att han eller hon utbrister i ett "EUREKA!" med sådan inlevelse att glasögonen trillar av nästippen, varpå han eller hon trycker på knappen nöd-lärarmöte (hallå, alla vet ju att lärare har sådana knappar under sina skrivbord) och springer till fikarummet för att berätta om det bästa case han eller hon någonsin har läst. Det kommer förmodligen inte att hända.

F'låt, jag menar att det verkligen inte kommer att hända. Men man kan ju alltid hoppas.

10/01/2009

jan 10

Det har inte fungerat så bra mellan mig och Åke. I dag klippte jag honom i mindre bitar och stoppade honom i en påse.

08/01/2009

jan 8

you and i hadn’t even met 24 days ago
i must have been so low
and i didn’t even know

(hello saferide)

jan 8

att vara splittrad som en kastad handgranat.

06/01/2009

jan 6

Beas bästa bandfynd
tvåtusenåtta (i alfabetisk ordning):


Anna Järvinen
Biffy Clyro
Elliott Smith
Gary Louris
Glen Hansard
Hospitalet
Intohimo
Okkervil River
Strata


Dessa är alltså mina personliga favoriter bland mina personliga "upptäckter" 2008. På bilden ser ni Anna Järvinen. Hennes skiva Jag fick feeling är en av de bästa skivorna jag köpte under året, faktiskt. Och då är den ändå från 2007. Jag tycker i alla fall att alla band i min lilla lista är värda en lyssning eller två. Jag har ju sållat så pass mycket att ni ska hinna ta er tid för de nio finalisterna! Klicka på respektive bandnamn för att lyssna. Njut!

jan 6

Jag kanske kommer att behöva begå ett oerhört hemskt layoutbrott. Ted skulle skjuta mig i tån om han fick veta detta. Jag kanske måste hoppa över att marginaljustera mitt case till 13,5. Nu har jag sagt det. Erkänt. Förlåt, förlåt, förlåt, älskade layout-Buddha. Det är nästan dödsstraff på en sådan handling, men jag måste verkligen nyttja mina fyra case-sidor till fullo den här gången. Hata mig inte.

Nu ska jag ta på mig rediga byxor och gå till mina föräldrar för att äta tacos. Sedan ska jag gå tillbaka hit igen. Kanske se Vänner. Adjö.

jan 6


(nina hemmingsson)

05/01/2009

jan 5

Och jag bara gick hem till mamma och hon bara berättade att min fasters man dog i förrgår. Och jag bara va? för det säger jag nästan alltid och jag bara gjorde en kopp kaffe och mamma bara åt lunch och jag bara tänkte att det var sju år sedan jag träffade min fasters man och nu bara har han gått och dött. Och han bara hann inte ens fylla sjuttio tror jag och han bara hade lungor som var sönderrökta man kunde nästan tro att han hade fimpat på sina lungor och han bara dog. I förrgår.

För första och förmodligen sista gången tillägnar jag Svenne ett blogginlägg. Det är väl ändå det minsta man kan göra. It's also for you, Gittan. Ta för er, om ni orkar.

jan 5

Det enda jag fick genom mitt brevinkast i dag var 100 foton. Det var ju inte så bara, kan tyckas. Det positiva är att Fuji bjöd på de 100 bilderna och det negativa är att min prenumeration på DN är slut. Så kan det vara. Mycket trevligt med lite bilder att beskåda, i alla fall. De är (nästan) alltid finare på papper än på skärmen. Nu borde jag verkligen ta tag i det här med mitt fotoalbum igen. Jag var ju så ambitiös ett tag! Men det får vänta till om kanske två veckor, när den här kursen är över.

Senare i eftermiddag ska jag gå hem till Victoria. Jag tror att vi mest kommer äta, se på Cleo och OC. Typ. Ska försöka få lite tenta gjord innan jag pallrar mig dit. I kylan. Det är fjorton minus här och massor av snö, har jag sagt det?

03/01/2009

jan 3

I dag lekte jag elektriker. Det hela började med att jag skulle ta på mig anständiga kläder, och därför tände lampan i min walk-in closet (som jag lite vitsigt så där kallar mitt förråd, jag är så jävla hilarious). Precis som jag hade tryckt in den runda lampknappen sa det pang i både lampan och proppskåpet. Å-håå, nu gick det minsann en propp! tänkte jag och såg min stora chans att leka elektriker (dock utan blåställ) så här på lördagen. Eftersom jag är en oerhört erfaren proppbytare (har gjort det en gång förut) tog jag fram den lilla förpackningen med 6A-proppar (nu jävlar kommer fackspråket in, till och med - håll i hattarna!) och pillade ut en ny liten vän. Med mitt enastående elektrikeröga såg jag genast vilken propp det var som hade gått, skruvade ur propphållaren ur skåpet och tog ur det döda, patronliknande offret. Sedan stoppade jag in min nya lilla vän i propphållaren och tänkte nöjt för mig själv att nu är biffen snart fixad.

Jag skruvade elektriker-bryskt in propphållaren i skåpet igen. Efter cirka två skruvade varv sa det pang igen och nu slocknade lamporna i hallen och badrummet. Det var då själva fan! tänkte jag, eftersom jag riktigt hade anammat en sann elektrikers personlighet och språk, hoppade ner från stolen jag stod på och dubbelkollade att jag hade tagit rätt styrka på proppen. Det hade jag. Då ringde jag hem till min mor och far, min mor svarade och jag sa som det var att även solen har ju sina fläckar och att min jordfelsbrytare kanske hade startat krig mot mig. Då sa hon: "Dra i spaken!" och jävlar i havet vad jag drog i den centimeterlånga spaken på jordfelsbrytaren. Det var som en sann filmupplösning; man kände liksom på sig att nu skulle allt ordna sig och en filmapplåd bryta ut. Ingenting hände. Min pappa fick köra som ett jehu, springa över åkrar och slätter så att snön yrde om kängorna och komma till min undsättning.

Pappa förstod ingenting. Vi konstaterade båda två att det var väldigt underligt, det här. Efter mycket skruvande, dragande i spaken och tryckande på knappar ringde pappa Karl-Arne. Karl-Arne är värden och hjälten i den här historien. Han berättade att vid de mörka, kalla källarförråden finns ett gigantiskt proppskåp. Ni måste ta er dit och byta proppen i nummer 5D. Men, sa Karl-Arne, skynda er! Och var på er vakt, ty förr i tiden användes källarförråden som fängelsehålor och så vitt jag vet är fångarna fortfarande ute efter att hämnas på mänskligheten.

Det finns ingen återvändo, vi måste gå ner dit! ropade pappa med hundra procent inlevelse och jag skrek YES WE CAN!, grabbade tag i min nyckelknippa och slängde igen dörren bakom oss. Den dramatiska filmmusiken sprudlade i trapphuset då vi sprang i spiraltrapporna ner mot källaren. Är det här?! ropade pappa då vi nådde en vit dörr men jag skrek nej han måste mena längst ner! och pappa sa åt mig att springa först och visa vägen. Musiken dunkade i samma takt som våra hjärtans pulser och trapphuset ekade av mina stålhättekäng-steg. Vi slet upp järnkällardörren som leder till soprummet och tvättstugan, pappa slängde en blick åt höger och skrek här är det! Ett proppskåp med förvirrande många, omärkta proppar stod framför våra fyra ögon. Med sitt darrande högerpekfinger sökte pappa efter något slags ledtråd i vilken propp det kunde röra sig om. Det här är fel! Vi är fel! skrek han så högt att en råtta pep till och sprang iväg med trippande tassar över cementgolvet. Fel?! Var menade Karl-Arne att det är då? ropade jag uppgivet tillbaka. Förråden! Källarförråden!!! skrek pappa så högt att det började pipa i mitt vänsteröra och den dramatiska musiken höjdes ännu ett snäpp. DÅ SKA VI UPP IGEN! skrek jag, slet upp järnkällardörren igen och sprang uppför trappan.

När jag tittade över min axel såg jag att pappa sprang åt fel håll. Kameran zoomade in hans svettiga panna och livrädda ögon och jag ropade hitåt! och han tvärvände så att det slirade i golvet och tillsammans sprang vi igenom dörrar så att det stod härliga till. Här är det! Den här vita dörren! ropade jag rakt in i pappas öra och med mina bara händer låste jag upp dörren. Karl-Arnes basröst röst ekade i våra huvuden: förr i tiden användes källarförråden som fängelsehålor ... fångarna fortfarande ute efter att hämnas på mänskligheten mänskligheten mänskligheten. Jag försökte förgäves öppna dörren, men den var så tung att mina slitna elektrikerhänder gav vika. Pappa tog tag med båda sina händer, drog i handtaget och skrek rakt ut för att alla kroppens krafter verkligen skulle komma till användning.

Dörren slets upp och vi möttes av ett starkt vrål, likt hundra stycken Eduard Delacroix i elektriska stolen, och en ofattbart kindbitande kyla. Jag drog desperad med armarna över hela väggarna för att hitta en lampknapp. Efter några sekunder träffade jag rätt och källaren badade i ett dunkelt gulstick-ljus. Det är det här Karl-Arne menar! skrek pappa förgäves för allt jag såg var hans mun som rörde sig. VA?! skrek jag men inte hörde han mig för det. Jag visste inte längre hur många antagonister vi hade mot oss i denna härva av händelser, men jag såg hur pappa pekade med hela handen på ett grått skåp som satt på väggen och drog slutsatsen att det måste vara proppskåpet Karl-Arne pratat om. Skåpet var så ofantligt stort att man kunde tro att det rymde nog med säkringar för att räcka till hela New York City. Som i slowmotion såg jag min pappas läppar forma ordet N Y C K E L N, och med pensionärsdarrande hand lyfte jag nyckeln ur min högra jeansficka mot skåpets lås.

När jag hade vridit om nyckeln knuffade pappa mig åt sidan och jag föll i golvet med en duns. Pappa sökte febrilt efter 5D, som Karl-Arne hade sagt. Jag låg utslagen på cementgolvet, mina ögon såg allt som i ett flimmer. Delacroix-vrålet blev starkare och starkare och i min flimrande ögonvrå såg jag salad fingers-liknande armar komma krypande. Karl-Arnes ord om mänskligheten hade fastnad på repeat i mitt huvud. Jag såg mitt elektrikerliv passera i revy, men precis som jag kände hur en kall salad fingers-hand nuddade min armbåge samlade jag luft i mina lungor, skrek YES WE CAN! och lyckades mot alla livsodds resa mig från golvet. Filmmusiken förstärktes med några hoppfulla fioler då pappa och jag kramade varandra så hårt som om vi inte setts på fjorton år. Jag hörde fortfarande inte vad han skrek, men hans läppar och ögon sa mig att vi måste skynda oss. Hittar vi inte 5D snart är det ute med oss.

Där är 6D! skrek jag till pappa och viftade intensivt med handen framför den för att han skulle förstå. Min kvinnliga intuition sa mig att 5D måste vara bredvid 6D. Och mycket riktigt: där var den. Rätt propp. Den Karl-Arne sagt var rätt. Pappa läste mina tankar, skruvade loss propphållaren och tömde ut den trasiga proppen så att den ramlade ner på golvet och gick i tusen bitar. Nu kunde vi inte längre se vilken proppstyrka vi skulle skruva i. Kameran filmade våra ansiktsuttryck och det blev svart.

I nästa bild skrek vi AAAAAAHHHHHHHH! båda två; inte riktigt lika vrålhögt som fångarna, men nästan. Jag såg hur pappas pupiller började skaka, men jag bara skrek YES WE CAN! till honom och sportklappade på hans kinder så att han inte skulle tuppa av. Precis som han sakta gled mot golvet såg jag en ensam propp liggandes på botten av det ofantliga skåpet. Jag slängde mig mot den och tog den i min hand. Ta den här! Den kanske funkar! ropade jag till pappa, som då otroligt nog återfick sin kraft i benen, tog proppen i sin hand och nickade en bestämd gång till mig. Jag förstod att det han ville säga med nicken var att proppen var oförstörd. Musiken nådde sitt klimax, kameran växlade mellan att filma pappas koncentrerade rynkpanna, mitt nervöst hoppfulla ansiktsuttryck och pappas händer som skruvade i propphållaren med den nya proppen i skåpet.

Plötsligt tystnade musiken. Och vrålet. Helt tyst. Ett klick hördes, det lät ungefär som när man kliver på en landmina. Pappas och min blick förflyttades exakt samtidigt till strax ovanför propphållaren. En lampa blinkade till en gång och lyste sedan blått. Pappas bröstkorg höjde sig minst en decimeter och sedan hörde jag hur onaturligt mycket luft strömmade ut från hans lungor. Jag förstod att det var över. Att upplösningen var förbi och att endast avtoningen återstod. Alla fångar hade förintats i samband med proppklicket; ljuset var inte längre dunkelt utan sommardagsljust; värmen steg till tjugo plusgrader och vi hörde Karl-Arnes visa basröst säga till oss någonstans ifrån: Well done. Inget mer. Bara well done. Så himla wise man att inte överdriva.

Vi gick ut från källaren, uppför trappan och in i min lägenhet. Lamporna lyste och stereon levde igen. Solen strålade. Fåglarna kvittrade. Pappa klappade mig på axeln och konstaterade att allt var i sin ordning. Ja, sa jag, det gjorde vi bra. Pappa tackade för sig och lämnade mig och min lägenhet. Jag torkade en svettdroppe ur pannan och gömde undan stålhättekängorna. De får stå gömda till nästa gång jag ska leka elektriker.