27/06/2016

27 juni

Bästa just nu är att det bor en fågelmås-unge på huset mitt emot. Victoria påstår att jag är "besatt" av den... Hmpf!






















Så ser den ut på håll. En inzoomad version av bilden ser ut så här:































Gulligaste jag sett. Självklart ser jag det som min plikt att hålla koll på detta fjäderfä så att hen inte har ramlat över takets kant/är på väg att bli uppäten av en rovfågel (inte för att jag någonsin har sett en rovfågel i Hägersten, men det skulle ju kunna hända)/blir övergiven av sina föräldrar. Alltså handlar mitt spanande snarare om god arbetsmoral än besatthet.

24/06/2016

24 juni

Förra onsdagen fick jag äntligen chans att se Julien Baker live. Det var en av de mest minnesvärda spelningarna jag har varit på, tack vare den otroliga närvaro hon utstrålade. Så mycket vemod, ångest och hjärtskärande ärlighet i en enda person och ett enda framförande. Och att liksom lyckas stråla ut dessa känslor till publiken i stället för att bara upplevas som introvert; det är en bedrift. Det är väl i och för sig givet att en spelning som inleds med raden "Wish I could write songs about anything other than death" kommer att etsa sig fast i minnet hos ett emobarn som jag. Medan Julien spelade låtar tog jag några dåliga bilder:

























Ryser bara av att se dessa foton från kvällen. Verkligen en ovärderlig upplevelse.

Dagen därpå blev det en helt annan typ av konsert. Då spelade nämligen NOFX på Grönan:




















De var lika flamsiga som när jag såg dem på Klubben för ett par år sedan. Och precis som den gången fylldes jag nu av positiv energi medan de spelade sina låtar. Det är ändå något speciellt med livepunk. Att det alltid blir så kul.

Den här veckan har jag varit på två konserter. Det började med Dropkick Murphys:
























Spelningen blev lite långrandig för min smak, men det var roligt att se dem live. Desto bättre blev det nästa dag, när Damien Rice spelade på Cirkus:







































Jag var helt mållös efter denna konsert. Sedan jag började lyssna på Damien Rice i nian (kanske? Runt 2004 måste det i alla fall ha varit) har han alltid varit en stående favorit och jag återkommer ständigt till hans musik. Dock hade jag aldrig sett honom live förrän i onsdags. Därför var jag så klart otroligt spänd över att äntligen få se honom, och jag tvivlade inte på att det skulle bli en riktigt bra konsert. Har man väntat så länge blir man liksom inte besviken. Att det skulle bli en av de bästa konserterna jag någonsin har varit på hade jag dock inte alls väntat mig. Jag vet fortfarande inte riktigt hur jag ska beskriva denna storslagna upplevelse på ett rättvisande sätt. Vilka ord ska jag välja? Kanske är det bäst att inte försöka beskriva så mycket alls. Loopmaskin och intensitet, där någonstans skulle jag nog börja om jag skulle försöka mig på att få ner några ord om Damiens prestation. Men jag struntar i det. Det räcker nog med en försäkran om att jag skulle betala stora summor pengar för att få stå längst fram under en Damien Rice-konsert igen.

Följande måste jag dock berätta, eftersom det var en av de mäktigaste och mest medryckande liveupplevelserna i hela mitt tjugosexåriga konsertliv (fatta vad sjukt mäktigt): Damien spelade Volcano. Det började finstämt och så, precis som på skivan. När han kom till slutpartiet där han på skivan har lagt olika röstspår omlott bad han publiken att hjälpa till med detta. Alternativet hade ju varit att använda loopmaskinen. Tre uppgifter fördelades till publiken: en tredjedel skulle sjunga "Volcanoes melt you down", en annan tredjedel "What I am to you / Is not real / What I am to you / You do not need" och den sista tredjedelen skulle lägga ett "Aaahhh" enligt Damiens instruktioner. Dessutom bad han alla att först knäppa fingrarna i takt med musiken och så småningom - "you'll feel it", som han sa - klappa takten i stället och därefter återgå till att knäppa igen för att tona ner. Det som hände efter alla dessa instruktioner var högst oväntat. Som jag upplever det brukar sådana här försök till publikinteraktion gå bra en liten stund, men de flesta i publiken brukar ge upp eller tröttna ganska snabbt och till slut är det bara en tapper skara som försöker hjälpa till för att det inte ska bli dålig stämning. Men inte denna gång. I vad som måste ha varit flera minuter sjöng hela Cirkus för full hals med Damien och precis som han sa fick publiken feeling i takt med att han spelade starkare och starkare på sin gitarr. Snart klappades det takt och togs det i från tårna. Det var helt stört mäktigt. Tveklöst den största stunden på en fantastisk konsert. Flawless som kidsen skulle säga.

24 juni

Glömde ju att lägga upp en av de bästa bilderna från Emmas möhippa, nämligen den på mig och Emma.

Och så två bilder på frugans nya frilla *smiley med hjärtögon*:





20/06/2016

20 juni
























Av alla orkidéer vi har här hemma är det här den bästa. Victoria fick den av mamma och pappa på sin examen i januari 2012. Den är alltså fyra och ett halvt år gammal. Ändå blommar den om och om igen med fler och fler blommor för varje gång. Det enda jag gör för att ta hand om den är att vattna den en gång i veckan och att klippa bort pinnar när de vissnar. En gång planterade jag om den, men jag har inte orkar göra det igen sedan dess. Den verkar trivas ändå.

18/06/2016

18 juni

I går släppte Lars Winnerbäck sin nya skiva och jag har inte hört den än. Anledning: eftersom jag var för trött efter jobbet i går för att åka in till Bengans och köpa den tänkte jag göra det i dag i stället. Så visade det sig i dag när jag vaknade att jag har blivit helt förkyld. Nyser och snyter mig hela tiden. Att åka till Bengans känns alltså inte som ett alternativ just i dag. Min nya plan är att köpa skivan i morgon. Nu förstår jag att det jag har skrivit hittills utmynnar i två huvudsakliga frågor:

Fråga 1: Kan jag inte bara lyssna på skivan på Spotify? Svar: nej. På denna front är jag kristdemokratiskt konservativ. Jag vill lyssna på den fysiska skivan och bläddra i konvolutet. Det är en mycket större upplevelse som jag inte vill vara utan. Detta gäller alltså första gånger jag spelar skivan; därefter har jag självklart inga problem med att använda Spotify eller liknande. Det gäller heller inte alla album, utan de jag har för avsikt att köpa vid release.

Fråga 2: Köper jag fortfarande skivor? Svar: ja. Av samma anledning som i svaret ovan. Skivor är underbara och så länge de finns tänker jag köpa dem. Detta vinner både jag och själva artisten på (känsla respektive pengar).

I väntan på Granit och morän sitter jag nu här och grämer mig över skivomslaget. Så här ser omslagen till de senaste singlarna ut:
















































De passar ihop, de fångar känslan i låtarna och de är snygga. Bland det snyggaste i omslagsväg för Winnerbäck hittills, tycker jag. Mycket mer kan man knappast begära. Så kommer alltså själva skivan och den ser ut så här:

























???????????????????????? VARFÖR? Visst, det är en fin bild på själva Lasse men inte måste den väl hamna på framsidan för det? Sätt den på baksidan, som på Söndermarken, och ge oss ett omslag som matchar singlarna.

14/06/2016

14 juni

I fredags tog min kusin Max studenten. Det såg ut ungefär så här: