31/08/2014

31 aug

Vilken toppenhelg! I går tog jag och Victoria med oss kaffe och mackor till en skog i Älvsjö. Där härjade vi runt i några timmar. Så här kunde det se ut:
































Jag: "Ta en bild på mig när jag kör!"
Victoria: "Okej… men eh... vad kör du?"

Ni fattar. Jag skuttade runt som ett galet barn och Victoria var hänförd. Typ.

I dag var det gratis inträde på Skansen för alla Coop-medlemmar, och det ville vi ju för allt i världen inte missa. En möjlighet att se våra Skansen-kompisar? Gratis? Vi kommer! Sagt och gjort promenerade vi ut till Djurgården för att titta till hur våra polare björnarna, vargarna, älgarna och lodjuren mår. Dagens bästa Skansen-händelser var föjande: 1) När en av rävarna i björnburen försökte hitta en bra möjlighet att smita förbi björnen fram till en kötthög, men björnen jagade iväg räven gång på gång. 2) När ett litet barn satte sig på en sten, varpå en ekorre hoppade fram och satte sig i knäet på henne.

Nu är det söndagskväll, Victoria har gått iväg för att jobba natt och själv ska jag ta mig en kopp kaffe. Förmodligen läsa. I morgon ska jag återigen umgås med kidsen i "min" mysiga klass. Ser fram emot det!

28/08/2014

28 aug

Obegripligheter del 3:
Det finns inga stora yoghurtpaket. Fatta jobbigt för oss som äter yoghurt cirka två gånger per dag. Ett paket räcker till ungefär fyra portioner, känns det som.

24/08/2014

24 aug

Obegripligheter del 2:
Folk som inte är i närheten av 54 år men ändå inte fattar att man kan använda å, ä och ö i hashtags på till exempel Twitter. Resultatet: hemska hashtags såsom #kaempamalmoe, #grillmastarna, #gokvall och så vidare och så vidare. What's up med det?!

23/08/2014

23 aug

Jösses, förresten, vilka fina kids jag har fått äran att lära känna de senaste dagarna. Jag är ju lärare för ett gäng åttaåringar tills deras ordinarie lärare är tillbaka. Blir helt varm inombords när jag tänker på barnen, så bäst är de. Tre gånger på tre dagar har jag fått höra varianter på "Du är en jättebra lärare till oss!" (första gången redan första dagen vid lunch. Då var det en kille som sa det och enligt fritidspersonalen brukar han aldrig säga liknande saker till folk). Jag har dessutom fått höra "Jag gillar ditt hår!" och blivit kramad flera gånger. Barnen verkar även tycka att det vi har hittat på i klassrummet hittills har varit roligt, och det känns ju bra.

Och det bästa av allt: vi har fleeeera veckor kvar på oss att umgås!

23 aug

Nu måste jag göra det. Skriva London-inlägget. Orden kommer inte att räcka till för att beskriva känslan av att äntligen se blink-182 live. Det är en känsla som förmodligen inte ens går att föreställa sig om man aldrig har älskat ett band lika innerligt och förutsättningslöst som man älskar sin egen familj. Mark, Tom och Travis har varit en del av mitt liv sedan millenieskiftet och när jag nu fick se dem spela sina låtar på en liten scen rakt framför näsan på mig var det som om… som om en plats inom mig vilken tidigare varit tom nu fylldes. Det blev tydligt att en liten bit känslor upplevelser kärlek alltid fattats och nu kom den på plats.

Mestadels var det helt surrealistiskt, så klart. Tom DeLonge, Mark Hoppus och Travis Barker befann sig några meter framför mig och det var så stort att det knappt gick att ta in. Mina ögon tårades under Stay Together for the Kids och Violence, för det var två tillfällen då min kropp verkligen uppfattade att jag stod där tittade på blink-182. Som om kroppen ville säga "Hallå! Det är blink! Fatta!" Ljud som blink gav ifrån sig sipprade in i mig i samma sekund som i blink själva. Travis tramp på pedalen till bastrumman blev mina hjärtslag och Marks basgång vibrerade i mina vener. Att skriva om det här gör det egentligen ingen rättvisa. Det var enormt. Det var bättre än att födas.


Utanför Brixton Academy, där blink alltså spelade. 


Vi väntar på blink.


En kort sammanfattning av det som kan kallas kaoset: under förbandet (Neck Deep) stod jag och Victoria nästan längst fram. Uppskattningsvis på femte raden, endast några meter från scenen. Under Neck Deeps sista låtar var det dock väldigt många som ville mosha, vilket överraskade Victoria så hon backade bakåt. Jag var fast besluten att behålla min ljuvliga plats, och försökte hålla mig till ett järnräcke jag hade bakom mig (ett räcke som förmodligen var till för att stoppa trycket lite). Neck Deep slutade spela och jag tänkte att när blink kommer lär ju folk i alla fall inte mosha, eftersom det inte är sådan musik. Så jag stod kvar. 

När blink äntrade scenen visade det sig att jag hade helt fel. Feeling This drog igång och folk kastade sig hejdlöst fram och tillbaka, upp och ner. Jag har aldrig varit med om ett liknande tryck, och då har jag ändå stått lika långt fram och även längre fram på flera konserter. Jag har alltid vett att backa undan om det är hardcore eller sådana genrer som spelas, för då vet man att moshpiten kommer att dra igång, men när det gäller musik som blink och liknande genrer har jag aldrig upplevt något som liknar det som hände nu. Vi flög som vantar. Och med "vi" menar jag inte bara människor i min egen storlek, utan även folk som är mycket större än vad jag är såg besvärade, ibland plågade, ut. I slutet av första låten låg en tjej på golvet framför mig, och de närmaste människorna gjorde sitt bästa för att bygga en mur kring henne så att hon skulle kunna ta sig upp. Men hon hade tuppat av. När sista ackordet ringde ut lyckades någon få ögonkontakt med en säkerhetsvakt så att tjejen kunde lyftas över till honom. När nästa låt började fortsatte det i samma stil. Visst var det roligt att stå bara några meter från Tom, Mark och Travis, men det var inte lika kul att bli intryckt i järnstången bakom mig, eller att se någon tappa sina glasögon och leta efter dem på golvet. Jag insåg att trycket var för hårt för att jag skulle kunna koncentrera mig på att lyssna på musiken och njuta av konserten. Jag bestämde mig för att gå bakåt. Vilket så klart var lättare sagt än gjort, när alla andra tryckte på framåt och vi alla gungade fram och tillbaka beroende på om trycket för stunden var hårdast från höger eller vänster. Som tur var så såg en större kille att jag ville gå bakåt, så han började hålla undan folk runt om mig så att jag skulle komma fram. Efter bara några meter var jag äntligen ute ur härvan, och hittade Victoria i mitten av lokalen.

Resten av konserten avnjöt vi därifrån, och det var helt klart bättre än att stå längst fram bland galningarna. Brixton Academy är ändå väldigt litet för att vara ett ställe att se blink på, så jag var helnöjd med hur bra jag såg. Och det bästa av allt: golvet lutar uppåt! Så ju längre bak man står, desto högre står man. Perfekt för oss som är korta. Jag var hur som helst galet nöjd med att min första blink-konsert blev en "liten" spelning - med blinks mått - där vi endast var omkring 5000 personer. Det kändes rentav intimt.






Ett av de mest överraskande tillfällena var när lamporna släcktes och rymdintrot till Asthenia drogs igång. Mitt hjärta hoppade med stor sannolikhet över ett slag när jag förstod att jag skulle få höra denna ljuvliga dänga live. Det hade jag inte räknat med. Och det mest förvånande av allt var att Tom sjöng den fantastiskt bra (för er icke insatta: Toms röst har varit ett hett diskussionsämne bland blinkfans de senaste åren).





Mark, Travis, Mark, Tom.


Medan vi stod och köade utanför Brixton hörde vi blink soundchecka All of This, vilken de även spelade senare på kvällen. Marks sånginsats i verserna (som egentligen sjungs av Robert Smith från The Cure) var förmodligen den bästa röstprestationen jag har hört av Mark på åratal.


Japp, den brinnande FUCK-skylten var tillbaka. Trodde aldrig att jag skulle få uppleva den!



























Kanske en och en halv timme senare var konserten slut och jag och Victoria letade upp A-M utanför Brixton. A-M var också i London, och vi hade tänkt se blink tillsammans men hon kom till konserten lite senare så vi stod inte tillsammans. Men efteråt letade vi i alla fall upp varandra. Ute hade det börjat ösregna, men vi hade ju kommit ända till London så vi var fast beslutna att vänta på att blink skulle komma ut från Brixton Academy på baksidan. Så där stod vi. Tillsammans med kanske 20-30 andra fans. I ösregnet. Jag hade shorts och t-shirt. Vi hade inga paraplyer. Vi väntade och väntade. Hörde att någon hade sett Mark åka iväg i en taxi (vilket var förvånande med tanke på att han brukar ta sig tid till fans innan och efter konserter). Tom kommer aldrig ut, så honom hade vi redan gett upp hoppet om. Då återstod Travis. Det regnade. Och regnade. Det droppade om oss och mina glasögon var igenimmade. Men vi stod i alla fall längst fram vid bussen som vi trodde var Travis buss, så vi fortsatte att hoppas. A-M gav upp efter ett tag och åkte till sitt hotell, eftersom hon skulle upp dagen efter och åka hem (!) till en av sina idoler för något slags releaseparty-tjofräs. Victoria och jag stod kvar.

Efter ungefär en timme hände det. En vakt fick en signal i sin walkie-talkie varpå han svarade någontin i stil med "He's coming through?" och vi fans blev helt pirriga i våra blöta kläder och började famla med pennor och telefoner (kameror). Så kom äntligen Travis ut och stegade mot bussen tillsammans med sina barn. Han skrev inga autografer. Han tog bara bild med en kille. Travis son Landon stod precis framför oss, tryckte sin iPad mot sin jacka och såg trött ut. Självklart var Travis förlåten för att han knappt tog sig tid till oss dränkta fans när han hade sina små barn med sig. Klockan var nästan tolv på natten, de skulle åka vidare dagen efter. Så det blev ingen bild med Travis. Ingen autograf på skivkonvolutet jag hade med mig. Men innan Travis klev in i bussen gjorde han ett slags knog-high-five med oss som stod närmast. Han sträckte fram sin näve, tittade på var och en av oss och lät oss stöta våra knogar i hans. Han sa "Thank you!" och gick in i bussen.

Det var en av de största händelserna i mitt liv. Jag rörde Travis Barker. Vi pratar alltså om fysisk beröring. Bakterier kan ha förflyttats mellan porer. Små, små partiklar kan ha bytt kropp. Wow.


Victoria skötte det där med att ta bilder. Här ser man Travis ta en bild med en kille. Travis är killen i gul t-shirt. Han i rött hår är Travis son Landon.































Här kommer Travis emot oss för att göra sin high-five med knogen. Armen som sträcks ut tillhör ett fan som stod bredvid mig (Victoria stod snett bakom). Jag står alltså till höger om den utsträckta armen.

Det var det om blink-konserten. Världens bästsa grej. Tack Victoria för att du följde med till London och stod i ösregnet med mig och väntade på mina favoritkillar. Nu kör vi vidare med lite andra London-bilder!


Vi bodde på ett svindåligt hotell, men det gjorde inte så mycket för vi var ju ändå i London. På lördagen, dagen efter blink-spelningen, skulle vi gå på stan. Jag tyckte dock att det var oacceptabelt att inte bocka av några turistgrejer när det var Victorias första London-besök. Så vi promenerade förbi Big Ben, Westminster Abbey, Downing Street och Trafalgar upp till Buckingham Palace och förbi The Ritz. I de kvarteren fikade vi och sedan gick vi i affärer. Totalt nio timmar på stan. Mina skor förstördes typ och jag fick blåsor under fötterna så att jag knappt kunde gå.


Buckingham!



Fika på Nero.







På väg till Harrods hittade vi Lalehs flagship store.























Jag shoppade ingenting. Jag har nog aldrig varit i London utan att köpa någonting. Inte ens på blink-spelningen köpte jag någonting, faktiskt, trots att jag var lite småsugen på en tischa. Jag prioriterade att komma ut ur lokalen och vänta på Travis.


På söndagen skulle vi åka hem på eftermiddagen. Innan det gick vi lite mer på stan. Till exempel så tittade vi på Tower Bridge. Tyvärr ösregnade det som värsta monsunen så vi blev helt genomdränkta. Men ändå. Helvärd helg. 


22/08/2014

22 aug

Obegripligheter del 1:
Bajsnödiga titelöversättningar som exempelvis Förr eller senare exploderar jag (originaltitel The Fault in Our Stars), Familjetrippen (originaltitel We're the Millers - sugig film för övrigt), Firma ruffel & båg (originaltitel Arrested Development), Du gör mig galen (originaltitel Silver Linings Playbook), Du, var är brudarna? (originaltitel Swingers), En familj (originaltitel August: Osage County) och så vidare och så vidare.

19/08/2014

19 aug

Det här händer i mit liv just nu:
* Jag försöker hitta rätt ord för att skriva inlägget om blink-konserten. Det tar ett tag.
* I dag började jag jobba igen, och jag är tillbaka hos Lärarförmedlarna. Jag påbörjade ett längre vikariat i en årskurs 2:a. Ska alltså leva loppan med ett gäng åttaåringar i minst en månad, men kanske längre. Det var planeringsdag i dag, och i morgon börjar eleverna. Hoppas att vi kommer överens.
* Alldeles nyss blev jag påmind om dagen då jag fick veta att det inte heter "dagvild" utan "dagvill". Det är kanske något år sedan. Och nu kom jag bara att tänka på det. Intressant, va?

17/08/2014

17 aug





















Två år utan mamma. Känns som i går, känns som hundra år.

12/08/2014

12 aug

Det är dags! Bilder från Grekland aka bildkalas!

Bakgrundsinformation: Victoria och jag var på ön Kefalonia i två veckor. Staden vi bodde i heter Lassi.


Utsikt från hotellet.



En av stränderna i Lassi.











































Streetart i huvudstaden Argostoli.


Argostoli. Här stod vi och väntade på en buss som aldrig tycktes komma. Då körde en taxichaffis förbi och sa: "No bus. Finished." och gav oss extrapris på taxi hem till Lassi.












































Hotellet! Bästa hotellet jag kan minnas att jag har bott på. Alltså om man tänker på vad man har fått i förhållande till vad man har betalat. Vi bodde i det rosa huset, på övervåningen. Vår balkong var den med rosa parasoll.




Hotellpoolen. Oftast vände jag solstolen åt andra hållet, så att jag hade utsikt över havet.














































En dag åkte vi på bussutflykt...



… och fick åka på slingriga bergsvägar med sådan här fin utsikt.



Ett stopp på vägen var vid en utsiktsplats ovanför den kända stranden Myrtos Beach. Hela busslasset klev ur och stod som en skock får och fotade stranden nedanför. Jag vägrade fota stranden. I stället tog jag till exempel den här bilden.



Och så fotade jag några berg som var ända uppe bland molnen.


Vid den smala biten i mitten ligger en by som heter Assos. Dit åkte vi tyvärr inte.






















Sedan fotade jag folk som fotade stranden.





Damen som var guide tog en bild på oss. Stranden syns i bakgrunden. Och tycker man att mitt hår är roligt här...
























… så kan jag även bjuda på denna!














































Men så kunde jag inte hålla mig längre utan föll för grupptrycket och tog en bild på den där Myrtos ändå. Yolo swag osv osv.


Vi besökte den lilla byn Fiskardo som ligger längst norrut på Kefalonia. Där åt vi mumsig glarre.






I Fiskardo kunde man titta på dyra båtar (ej på bild). Det påstås att en hel del kändisar besöker den här lilla fiskebyn. 




Det unika med Fiskardo är att byn klarade sig bra från en jordbävning som förstörde nästan allt på Kefalonia, Zakynthos och några öar till år 1953. Jag tror att den förstörde omkring 90 % av Kefalonia. Men i Fiskardo finns alltså en massa fina gamla saker och hus att titta på. 


En katt kom fram och gosade med min fot.

















































Jag passade också på att ta en bild på mig själv i en Fiskardo-spegel och fantiserade om alla kändisar som speglat sig just här. Julia Roberts? Ellen Degeneres? Michelle Obama?

På det hela taget var Victoria och jag överens om att Fiskardo var ett av de finaste ställena vi sett.


Bussturen tog oss även till en by som heter Agia Efimia.




Jag hittade ett skojigt träd som jag ville fota.



Efter Agia Efimia åkte vi till ett häftigt ställe som heter Melissani Cave. I själva grottan är det en sjö. Vi fick sätta oss i båtar och en man rodde runt oss i grottan.


Sista stoppet var Drogarati Cave, en helt annan sorts grotta med massor av droppsten. Man kunde gå runt i hela grottan, som var ganska stor.









































Här lever jag loppan i grottan. Man fick inte röra droppstenarna, men jag kunde så klart inte hålla mig utan gjorde det ändå… Och där var det slut på utflyktsbilder!


Enligt den här skylten skulle det tydligen finnas en grotta även i vår lilla stad Lassi. Den ville jag så klart leta reda på, så vi följde pilen och gick uppför berget i värmen.




Vi hittade ingen grotta, eftersom det inte fanns mer än en skylt på vägen. Vi hittade dock ett litet kapell som vi uppfattade hade något med grottan att göra, men vi kunde inte riktigt lista ut vad eftersom det inte fanns någon information på engelska.































När vi hade kommit så här högt gav vi upp grottletandet och begav oss neråt igen.


Där var dock inte storyn slut! När vi kom tillbaka till hotellet googlade jag nämligen på grottan, och kunde då läsa att den är inbyggd i det där kapellet vi hade sett på vägen. Så det var ju bara att gå tillbaka, hitta den lilla dörren och kliva in i grottan. Och vad är det då för en liten stengömma vi pratar om? Jo, en gubbe som hette Saint Gerasimos bodde här på 1500-talet. Fem år tillbringade han i grottan. Tydligen är han Kefalonias officiella helgon, som jag har förstått det. I grottan fanns en massa bilder på gubben, och så kunde man tända ljus i hans ära.









































Jag hemma hos Gerasimos.


Varje dag gick vi förbi en massa kattungar och gosade med dem. De här två var våra favvosar. Gustav aka Gurra i bakgrunden och den gråvita döpte vi till Berit aka Bejan.




Gurra njuter av livet.
























Lassi.


Hotellet igen.














































Nu kommer lite blandade mobilbilder!


Jag badar i havet.


Jag filosoferar medan jag dricker hotellkaffe.


Jag är lycklig över ännu en lyrrig hotellfrukost. Det var ingen vanlig hotellfrukost, utan man fick välja frukost utifrån en meny och sedan blev man serverad det man hade valt. Klagade ej!


Här ser jag bekymrad ut medan jag nybadad (se hår) äter en donut.


Okej, nu blev det fyra bilder i rad där jag har samma tischa. Hur som helst: här äter jag världens godaste gyros. Vi var på det här stället sex gånger och åt samma gyros. Alltid vid lunchtid. Sjukt gott pitabröd, kryddig kyckling och dilltzatziki. Alltid utan pommes. Jag såg säkert så där knäpp ut varje gång jag avnjöt härligheten.








Gurra!



En morgon tog vi bussen till huvudstaden Argostoli för att leta efter de omtalade havssköldpaddorna. Vi trodde att man skulle behöva leta länge för att få en skymt, om vi ens skulle få någon skymt, men så var inte fallet. Sköldpaddorna var lätta att hitta och de simmade gärna runt precis vid strandkanten så att man tydligt kunde titta på dem. Ett gäng killar hade till och med med sig fisk och matade en sköldpadda direkt ur handen. Sjukt coolt att se dem på så nära håll. Och vi som trodde att vi hade sett dem tydligt förra året, på Zakynthos. Det var ingenting jämfört med det här. Jag hade kunnat titta på dem i timmar utan att tröttna. Det var verkligen en av de allra bästa händelserna på hela resan.



Här är en fiskare som dödar en bläckfisk.



Smaskig grekmat.


Här är jag med en "liten" donut jag köpte.


Frukost!




Vi badade alltid på den här stranden. Första dagen var vi på en annan strand, men den här var mycket bättre. En dag såg vi en flock delfiner simma runt några hundra meter utanför badplatsen. När jag såg den första fenan var de bara runt hundra meter ifrån stranden, men sedan simmade de en bit längre ut och började hoppa och greja som delfiner gör. Oslagbart. Något annat som var oslagbart med det hela var att se alla på hela stranden ställa sig längs med strandkanten för att titta på delfinerna. Alla var lika imponerade. Ungefär hälften hämtade sina telefoner/surfplattor/videokameror. Att se vilda delfiner när man badar i havet är ju ändå inte varje dag. Här på stranden träffade vi även en grekisk-kanadensisk gubbe (från Grekland men bor nu i Kanada) som vi pratade med några gånger. Han berättade att han är här två månader varje år och han hade aldrig sett delfinerna här i Lassi förut. Och då badade han ändå i havet i stort sett varje dag.

































Så här såg jag ut när jag var ute och snorklade. Den bilden får avsluta bildkalaset, tycker jag.