31/12/2008

dec 31

I dag har jag inte så mycket på hjärtat förutom att Bruno K. Öijer hade skrivit en väldigt fin dikt i DN i dag. En nyårsdikt, som de kallade det. Jag har aldrig läst någon dikt av Bruno innan, men blev i morse positivt överraskad. Han skriver inte torrt och tråkigt, som mina fördomar lydde, utan tvärtom mycket bra. I dikten beskriver han dagen då Hank Williams dog och det var så oerhört fint. Det stod att fyra tusen människor satt och väntade på att Hank skulle komma in på scen, men det gjorde han aldrig. Då satt fyra tusen människor i tystnad och en musiker ur Hanks band började klinka på I Saw the Light. Gud vad fint. Man blir nästan gråtmild.

30/12/2008

dec 30

Språkrådet har listat årets nyfödda ord 2008. Hela listan finns på DN:s hemsida. Mina favvisar är:

bloggbävning det att väldigt många bloggsidor samtidigt behandlar ett visst ämne [till blogg och jordbävning]

bullerbysyndromet vurm i Tyskland för svenska idylliska miljöer [till Bullerbyn, namnet på en by i Astrid Lindgrens barnböcker]

celebritariat grupp av B-kändisar [efter motsvarande ord på eng. myntat av journalisten Toby Young till celebrity 'celebritet' och proletariat]

kalsongbadare pojke som badar med sina märkeskalsongar under badbyxorna och ser till att märket syns

skynka visa att man är för eller emot exempelvis ett bygge genom att hänga ut ett skynke i viss färg utanför sitt fönster

dec 30

29/12/2008

dec 29

Nu ska jag sätta mig och plugga, på redigt.






HAHAHAHAHAHAHAHHAHAHAAH skämta bara. Jag ska göra banansmoothie. Gick ni på den lätta?

dec 29


"Jag är ingen tjej. Jag är snarare ett fruntimmer."
Sissela Kyle om att vara 50 år och kallas tjej.
Har jag sagt att jag är kär i Sissela Kyle? For your information, liksom.

27/12/2008

dec 27

Att glädjas över det lilla är att bli glad över att DN julafton till ära rimmade i alla rubriker och bildtexter.

dec 27

Medan jag åt frukost läste jag dagens DN om en tjej vid namn Mikaela som förlorade båda sina föräldrar i tsunamin för fyra år sedan. Så jävla hemskt. De bara sögs iväg från henne av den där vågen och så kom hon hem till Sverige och var artig mot alla och liksom stängde in sina känslor. Hon bor hos sin fasters familj nu. Hon har bott där ända sedan hennes mamma och pappa dog av vattnet. Det var så himla sorgligt att läsa om det där jag satt och tuggade kaviarmacka och drack kaffe. Och så, mot slutet av artikeln, säger Mikaela: "Det som gör mig ledsen är att jag håller på att glömma bort hur de lät, som när de sa åt mig typ 'gör inte så där!'"

Fy fan vad hemskt. Jag såg inte längre mitt morgonkaffe (svart, har ingen mjölk hemma), allt var liksom suddigt av det där blöta i mina ögon. Att tjejen snart kommer att ha glömt hur hennes mamma och pappa lät. Sådant får mig att börja gråta. Mitt i frukosten. Bara så där. Jag skiter i om Kate och Leo inte får varandra på slutet, men att Mikaela kommer att glömma hur hennes föräldrar låter, det tolererar jag bara inte. Oacceptabelt. Skitvärld.

Läs artikeln här. Magnus Hallgren har fotat.

26/12/2008

dec 26

Redigerad 14 februari 2016:

"Du kommer aldrig att bli vuxen." - Max till mig när vi spelade NHL 09 på hans dator. Känns ju betryggande att till och med min 11-årige kusin insett det.

dec 26

överväldiga besegra, betvinga, ta överhand över, få herravälde över, övermanna; slå med häpnad, göra ett starkt intryck, imponera, gripa, förstumma; överhopa, tynga

dec 26


"Brukar ni limma mycket i skolan?" - Max
"Nej, det brukar vi verkligen inte." - jag
"Klippa, då?"

dec 26

Nu kom jag på en sak. Ett erkännande. Victoria tjatar om att julen är sanningens tid, så nu ska jag berätta lite sanning för er, kära läsare. Det är nämligen så att ibland, när ingen av alla bloggar jag läser har uppdaterats på ett tag, så läser jag min egen blogg. Lusläser. Riktigt pressar luppen mot bloggen. Och så myser jag. Och blir så himla nöjd med mig själv för en liten, liten stund (små, små partikel-stunder) och tycker att jag skriver så himla bra saker. Tycker om mitt sätt att formulera mig. Småfnissar åt inläggen jag har skrivit.

Ibland bara sitter jag där och tycker att jag är så jävla bra. Det är nästan perverst. Men bara nästan.

25/12/2008

dec 25

"När jag är utomlands, då brukar jag döpa toaletter jag går på. Gun heter många." - Max

"Brukar du ta bägare eller strut?" - mitt i ett samtal om något helt annat kommer Max på en så kallad personlig fråga.

Max klämmer på min vänstra biceps (heter det bicep eller biceps när det bara är en?).
"Jag skulle bara se om du var gravid."

"Är det tecknat då? Är det inte såhär animaliserat eller vad det heter?"
- mamma blandar ihop djur och grafik en aning, mitt i Kalle Anka-time.

Återigen är klockan ungefär tjugotre när jag bloggar. Precis som i går, alltså. Jag vet egentligen inte vad jag ska blogga om just nu. Trodde nog att jag hade mer på hjärtat än vad jag egentligen har, när det kommer till den berömda kritan. Max och Malin har varit ovanligt fnissiga hela kvällen; jag tror att de fick i sig för mycket rödvinssås till middagen. "Jag vill ha mer av allt och extra mycket sås! MER SÅS!" Till slut var jag tvungen att göra något drastiskt, eftersom de blev så störiga, så jag protesterade genom att sätta mig i en fåtölj och läsa en bok. Till slut nästan bönade och bad de om att jag skulle umgås med dem igen. Jag vann med 4-2 mot Max i NHL 09. Jävlar, vad bra jag var i den matchen. Ni skulle ha sett.

dec 25

"Det är inte så gott, men det är skönt. Det pyser ju i munnen." - Max om julmust

Alla tycker att det är så himla knasigt att jag inte tycker om julmust. Lite som att jag inte tycker om paprika. Nu är julafton i alla fall över. Min läpp är delvis täckt av torkat blod, för jag råkade riva bort skinn när vi tittade på Hipp Hipp förut. Det var synd. Det finns liksom en poäng med att ha skinn på läppen, men jag bara river bort det. Den här dagen på året brukar vi ha engelsk julmiddag, men eftersom våra engelska julmiddag-vänner är i det stora Amerikat ska vi inte äta kalkon utan något annat dött djur i stället. Kusinernas farmor och farfar kommer hit och knaprar med oss. Det blir nog trevligt. Nu hinner jag inte blogga särskilt mycket mer, har lovat att spela labyrintspelet med Max och Malin. Hej svej.

23/12/2008

dec 23


VÅR ÄLSKADE
DROTTNING SILVIA
FYLLER PENSIONÄR!


Tusen miljarder penschis-pussar till Sillan (som jag lite på skämt brukar kalla henne. Då skrattar hon så där ljuvligt tyskt som bara hon kan).

13/12/2008

dec 13


När Dante Alighieri var nio år blev han kär i mig. Sedan skrev han så här i en av sina mest kända böcker:

"Beatrice fäste på mig sina ögon där så gudomlig kärleksglöd sköt gnistor att synkraften mig flydde, och jag stod där halvt avsvimmad med ögonlocken fällda."

11/12/2008

dec 11

Jag satt i en liten stund och funderade över varför det luktar kiss här. Jag funderade även över om det ens luktar kiss, eller om jag bara inbillar mig det. Ibland inbillar jag mig saker. Sedan kom jag på att det ju bara är Åke. Kiss-Åke.

10/12/2008

dec 10

Vi skulle ju glädjas över det lilla, sa vi ju. I går när jag gick hem från mamma och pappa tittade jag in i en källarlokal och tror ni inte att jag fick skåda ca 12 stycken penschisar som dansade bugg? Det såg så fint och mysigt ut. De bara buggade loss i sina mjukisdräkter och såg ut att vara så himla lyckliga.

09/12/2008

dec 9

Gissa om jag blev förvånad över mig själv i dag när jag låg i min säng och läste Bo Renberg och plötsligt insåg följande: jag blir ohälsosamt irriterad över människor som hostar för ofta, men jag tycker på något sätt om när någon hostar i bakgrunden eller slutet av en låt. Är inte det världens största motsättning, månne? Det är ju för fan helt sjukt. Jag är ju fan helt jävla obegriplig.

30/11/2008

nov 30

Jag fick ett sms:

Från: Privat mobil 19.31
I morgon är det korv stroganoff

Privat mobil betyder min mammas privata telefon. Och hon ville upplysa mig om morgondagens middag. Detta har hon aldrig gjort via sms förut.

nov 30

Här kommer några ord från Lukas Moodysson:

jag sitter fast inuti tv-apparaten
jag stirrar ut i rummet
det ligger sönderskjutna barn i min säng
och äter chips och ser på tv
de ser på mig
med stirrande ögon som inte blinkar

Han är verkligen en av mina favoritpoeter. Så himla bra och fin och väljer så bra ord. Fantastisk, är han. Dikten jag skrev ovan finns med i Moodyssons bok Mellan sexton och tjugosex. Bilden där uppe har en kille som heter David Levene fotat.

nov 30

Dagens ord: asteni (kraftlöshet)

nov 30

Ulf Lundell i DN: "All konst är tröst eller gemensamhet. Vi är ensamma hur vi än vänder och vrider på det."

Det är så fint. Hela intervjun (som publicerades för ett tag sedan) är så sorglig, på något vis. Och så är det en massa sorgligt fina bilder där Uffe går ensam på en höstruskig strand, Uffe ser eftertänksam ut, Uffe kikar fram mellan några träd. Anders Andersson har fotat. Här kan ni läsa intervjun.

29/11/2008

nov 29

Redigerad 14 februari 2016:

I morgon är det december, tänkte jag säga men det är det ju inte alls. Dock är det första advent och det måste jävlar i mig vara så nära december man bara kan komma.

Här kommer något kort om mitt Uppdrag fredagskänsla: det är fortfarande ett uppdrag. Det är fortfarande misslyckat. I stort sett ingen fredag har verkligen på riktigt känts som fredag, och ingen helg har känts som helg på riktigt utan snarare "hemstudiedagar". Och det är en stor skillnad på att ha helg och hemstudier. Den här helgen är den första på väldigt länge som verkligen är helg. Det beror på att jag inte har något att plugga eftersom vi ska inleda ett nytt kursmoment nästa vecka. I går var jag hos Victoria och åt sallad och tittade på Hugh Grant. I dag ska jag åka till Stockholm. Bara att fara till hufvudstaden är ju en bra helgingrediens, det var en sådan där grej vi gjorde väldigt ofta på just lördagar när vi gick i typ åttan och nian. (I åttan var det dödsviktigt att åka till Stockholm och titta vad Rock Zone hade fått in för bandtröjor och vilka tidningar på PressStop Good Charlotte var med i.) I morgon är det som sagt första advent och då ska jag väl typ tända ljus och dricka kaffe och äta bullar och se film. Bara ligga och vältra mig i mina långkalsonger.

Hoppas att ni känner er nöjda med denna fredagskänsla-update. Jag vet att jag har varit dålig på att skriva om den; ibland har det berott på att jag har glömt bort och ibland har det berott på att jag har förträngt. Så kan det vara. Jag ska självklart inte ge upp projektet riktigt än, även om det känns lite tungt att jag börjar komma till insikt med att fredagskänslan kanske inte kommer att komma tillbaka på väldigt länge. Typ femton år-länge. Well. Never mind. We are ugly but we have the music. Det var ju så han sa det, Cohen. Han är en fin (och oerhört gammal) man.

27/11/2008

nov 27

"Vad lyssnar du på?!"

Jag lyssnar fortfarande på O Helga Natt med herr Körberg. Något min syster fick erfara, genom telefon. Hon bor typ fyrtio mil bort, i Skåneland.

nov 27

Nu ska jag sluta. Jag ska sluta parallelläsa böcker. Jag känner själv att allt detta parallelläsandet är en stressfaktor i mitt vardagliga liv. Tråkigt, men sant. Normalt för mig har under en ganska lång tidsperiod varit att läsa fyra-fem böcker parallellt med kurslitteratur. Från och med snart* ska jag läsa en roman/valfri bok parallellt med kurslitteratur (den sortens parallelläsande kommer jag ju inte undan). Så. Nu är det sagt. Jag ska göra mitt bästa för att hålla det, och se om det underlättar mitt liv eller något.

* Så fort jag har läst ut alla böcker jag parallelläser nu.

Det här måste jag göra i dag:
- gå ut med Scilla flera gånger
- förbereda morgondagens examinerande moment
- mysa med Scilla så att hon inte känner sig ensam
- gå på stan och köpa grejer
- gå till Folkets Hus för att kopiera ett papper till overheadpapper
- lämna tillbaka en bok på biblioteket
- placera om mina pengar så att de kommer till rätt konton
- läsa massor

Helst vill jag sova. Men icke. Ska nog börja med att gå ut med Scilla. Sedan läsa igenom kursplanen för Svenska B igen och omvandla alla mål till mer konkreta lektionsuppgifter. I morgon ska vi leka lärare och få 2,5 hp för det. Snällt, va?

26/11/2008

nov 26

Micke skickar en låt vid namn Dusk av ett band som heter Notre Dame. Videon till Everybody (Backstreet's Back) är allt jag kan tänka på när sångaren som tydligen kallas Snowy Shaw gurglar fram sitt budskap. Flashback. När Dusk närmar sig sitt klimax ser jag bara de fem pojkarna dansa med uppknäppta, vita skjortor på det lilavita dansgolvet. Märkliga, märkliga danssteg.

Sådan där hårdrock har jag inte riktigt lärt mig att uppskatta fullt ut.

nov 26

Vaknade klockan 6:20. Stängde direkt av väckarklockan så att jag skulle slippa lida av det förfärliga ljudet. Sedan börjar låtraden "Shit, piss, fuck, cunt, cocksucker, motherfucker, tits, fart, turd and twat" härja i mitt huvud och den är omöjlig att stoppa. Oh, happy day...

25/11/2008

nov 25

"En kopp kaffe?"
"Ja tack, fröken Gredelin."

Detta tänkte jag då jag öppnade skåpluckan, tog fram en gul kopp och fyllde den med nybryggt kaffe. Precis som jag hade tänkt det sista ordet insåg jag vilka ord som precis fladdrat runt i min skalle. Hjärnan verkar sannerligen leva sitt eget liv ibland. Vem är fröken Gredelin? Mitt andra jag? Varför frågade fröken Gredelin om jag ville ha en kopp kaffe?

Ibland kan man verkligen ställa sig frågan är jag normal? Oftast får man inget svar. En annan halvkonstig sak med mig är att jag har en studsboll i hushållspappersrullen i mitt "kök". Studsbollen i fråga hittade jag utomhus, tog med den hem och la den i hushållsrullen. Sedan dess har jag bytt rulle en gång, men la genast ner studsbollen i den nya. Jag vet inte varför. Kanske tror jag att något slags sinne ska utvecklas om jag då och då låter studsbollen falla ner och flyga upp. Typ bollsinnet. Det intressanta är att jag redan har ett fullt dugligt bollsinne, och att jag inte studsar med studsbollen särskilt ofta. Men den ligger där. I min hushållsrulle.

Kanske är det bara farligt att vara ensam i den här världen.

23/11/2008

nov 23

Det är redan den 23 november! Detta insåg jag för ett par sekunder sedan då jag skrev datumet som titel till det här inlägget. Förstår ni vad det innebär? Ja, en jävla massa saker. Dels är det approximativt en månad kvar till julafton, och jag har vare sig köpt några julklappar än eller för den delen önskat mig någon sådan. Dels har det här året gått jävligt fort. Det är sjukt. Och dels har jag snart skrapat ihop inte mindre än 30 högskolepoäng. Att jag ska upp i 330 eller vad det nu kan vara förbiser vi en liten stund och jublar över det vi faktiskt kan få grepp om.

Det är konstigt att vakna med för många tankar i huvudet. Särskilt när de är i stort sett exakt samma som man tänkte innan man somnade. Min hjärna var en fucking mess när jag vaknade i dag. Klockan var 8:54 (när jag tittade på klockan; hade nog varit vaken en liten stund innan). Det var i synnerhet två saker som hade min uppmärksamhet, och dessa var då följande: 1) vem är det (om jag)? 2) vad fan ska jag prata om på den muntliga examinationsuppgiften? Förmodligen förstår ni inte nummer ett, och det är knappt att jag gör det heller. Det är inte alltid man förstår sig på sina tankar. Jag tror att min hjärna kände sig överbelastad, för efter en stund började jag i stället tänka på lussebullar och luciafirandet i högstadiet. Det är så skönt med saker man kan få grepp om. Som pausunderhållning, liksom.

Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om Tiger Lous remix-skiva till A Partial Print. Jag hade verkligen förväntat mig något grymt. Ni vet, som Bloc Partys remix-version av Silent Alarm. Man visste liksom inte vilken version som var bättre. Så är det inte med Tiger Lou. Det är helt klart originalet som är bra. Remixen känns fan min själ som en förtappad ungdom.

Fortfarande lyssnar jagO Helga Natt med herr Körberg. Ingen annan får sjunga den! Här skulle min far bli otroligt arg och säga "Den jävla alkisen!" och förespråka Jussi Björlings version. Om min far inte får höra herr Björling sjunga O Helga Natt på julen blir han näst intill förkrossad. Lite som när Gustav Svensson inte får Arne Weise i rutan på julafton; i stället är där något jävla stolpskott. I år är stolpskottet Lasse Kronér. Jag vill ha Eva Funck som julvärd. Och så ska hon förklara allt om Kalle Anka-traditionen och givetvis allt om julen. Och allt annat vi undrar. Jag skulle faktiskt vilja ha Eva Funck sittandes i min soffa hela dagarna, så att jag alltid kan fråga någon om allt jag undrar. Hon måste veta så jävla mycket, den människan.

21/11/2008

nov 21

Finns det over head taken (över huvud taget) något skönare än att glida ner i soffan på fredagseftermiddagen, se en film och bara njuuuuuuuuuuta av den kommande helgen? Detta tänkte jag när jag kom hem från skolan. Att det skulle bli så himla underbart lovely. Synd bara att jag råkade välja en supermegasorglig film så att jag började gråta. Av detta blev jag sedan så utmattad att jag var tvungen att gå och lägga mig. Somnade och sov. Så lyckat blev det där med myseftermiddag för mig.

Nu ska jag berätta tre saker jag inte har berättat för er. Dessa tre saker har temat medmänniskor as we want them to be. Ni vet, Sverige är så jävla kallt och vi är så extremt vemodiga, vi svennar, men nu ska ni ta mig tusan få dra er baklänges en liten stund. Det är ni värda! Here we go. Det handlar alltså om tre situationer. Situation ett: jag sitter i en fullsatt buss (det är så fullt att några står) i Linköping. En tant i hatt kliver på. Jag reser mig då och överlämnar min plats åt den bräckliga tanten och hennes lilla handväska. Till henne säger jag: "Du kan sitta här", och hon svarar med ett skört tack och ser uppriktigt glad ut. Situation två: på trottoaren utanför kinarestaurangen på Öster i Nyköping. Jag går bakom en kvinna. Framför sig har hon en barnvagn, och vid sin sida sin fyraårige son. De tar upp hela trottoaren, och går givetvis väldigt sakta då pojken vill stanna och titta på allt av intresse. Jag tänker inombords: "Jävla barnvagnar!" och gör en ansats för att gå om vid sidan av trottoaren. Kvinnan vänder sig då om, ler sitt mammaleende, stannar upp och lämnar plats åt mig så att jag kan gå om. Situation tre: i dag på tåget från Norrköping till Nyköping. En man sitter och läser en bok. Mitt emot honom sitter en tjej i tjugoårsåldern. Mannen tittar upp på henne ett par gånger, tvekande. Efter en stund säger han: "Ursäkta, jag bara... Du har något svart där", och visar på sin egen kind var det svarta på hennes kind finns. Tjejen kunde alltså gå och tvätta bort det, i stället för att gå runt med det hela dagen.

Ibland händer sådana här grejer. Och man kanske inte lägger märke till dem. Eller så lägger man märke till dem, men viftar bort dem som "någon trevlig grej som hände". Jag tycker att det är fina saker, och fina saker ska man inte vifta bort. Dem ska man blogga om.

Nina Hemmingssons bild.

18/11/2008

nov 18

"ingenting skall göras för ordens skull;
orden själva har vi ju bara letat fram för tankarnas skull."
- Quintilianus

nov 18

17/11/2008

nov 17





Redigerad 16 februari 2016:

Här kommer några väl valda ord om lyxkryssningen jag var på förra veckan. Båten hade femton våningar. Den var, kan man säga, lite större än en vanlig svensk eka. En dag när jag och Therése låg och solade mellan däck elva och tolv såg vi en tant som använde sin Chanel-sjal som solskydd för huvudet. Sedan simmade hon. Med Chanel-sjalen på huvudet. Det fanns sådana där. Lyxtanter, alltså. Det fanns även stekargubbar, italienska sådana med hästsvans som frisyr. Therése och jag bara låg där och tittade på alla människor. [...]

Allt man någonsin kan tänka sig fanns att göra på den där båten. Man kunde fan till och med gå och gifta sig. Nästan all mat var gratis. Det fanns buffé hela dagarna och kvällarna. Först var det frukostbuffé, sedan lunch, sedan afternoon snacks-buffé (hamburgare, pizza, pasta och wok bland annat) och sedan middagsbuffé. På frukostbuffén fanns det tacos. Det tyckte jag som svensk var väldigt exotiskt. I Sverige ska allt vara lagom så vi äter inte tacos till frukost. Då kan man bli intagen på hospitalet. Och då vill ingen komma och hälsa på.

[...]

Vi levde som i en liten bubbla hela kryssningen. Om man tänker sig hur det skulle vara att dö och komma till paradiset så var kryssningen ungefär så. Det största bekymret vi hade på båten var om vi skulle bubbla inomhus eller utomhus. Det fanns sju bubbelpooler. Snacka om beslutsångest. Dagens kryssnings-problem. Om man inte ville behövde man inte göra någonting själv. Servitrisera/servitörerna la servetten i knäet på en om man råkade glömma; en dag hade någon till och med spolat i toaletten i vår hytt. [...]

16/11/2008

nov 16


jag ska skriva mer om resan. kanske i morgon. just nu har jag inte tid för jag är så himla busy. här får ni en bild från palermo så länge. tjo-ho.

nov 16

Jag är tillbaka från min jet set-lyx. Har känt mig som en rik Blondinbella hela veckan. I dag har jag lyssnat på mina skivor, ätit gröt och kaviarknäckisar. Gud, vad det alltid är skönt att komma hem. Veckan har känts så jävla lång; jag glömde till och med bort att det fanns en verklighet. Tror att jag förträngde mycket. Till exempel att jag måste ta körkort och andra jobbiga grejer. Att vara på den där båten var ungefär som att jag hade dött och kommit till paradiset. Men mer om kryssningen i ett annat inlägg. Kan inte skriva så mycket nu för det snurrar fortfarande i mitt huvud efter den sista dagen på havet. Undrar hur länge det kommer att kännas som att jag skvalpar runt så här.

Ska snart gå hem till mina pears. Äta spaghetti bolognese och umgås med syster det sista innan hon far tillbaka till Helsingborg. Sedan kommer vi inte att ses på ungefär en månad. Som tur var lyckades jag spela in Ensam Mamma förra söndagen, tittade på det med Therése i går kväll. Älskar fortfarande en mamma som heter Anette. I kväll är det dags igen.

"Vad var det det hette? Mamma Våldtar Far?" - pappa om Ensam Mamma Söker

06/11/2008

nov 6

Redigerad 16 februari 2016:

Tiger Lou spelade på Teatern i Nyköping i går kväll. Victoria och jag gick dit. Det var en mycket fin spelning. Först spelade Tiger Lou igenom hela A Partial Print, från den första till den sista låten, [...].

05/11/2008

nov 5

Redigerad 16 februari 2016:

Man kan läsa Barack Obamas vinnartalDN:s hemsida. Och när jag gör det sitter jag helt seriöst och räknar retoriska figurer. Jag blev fan helt skadad av att gå media. Fick ganska många tics.

[...]

nov 5

Äntligen lite förnyelse i världen! Det blev ju inte en brud men väl en svart Obama. Så himla bra. But still: läste någonstans på gamla Internet att valdeltagandet var ca 64 %. Hoppas på högre siffror nästa gång. Men, vilket lyckligt slut. På evighetsperioden med idiotcpgubbe nr 1 i spetsen. Nu när han äntligen är over with är det dags. Nu kör vi.

Kör, solen, kör!

03/11/2008

nov 3

Det här drömde jag i natt: Jag var på väg till Victoria för att äta middag. Vid busshållsplatsen precis här nere vid gatan stod Max. Han hade precis gjort sin operation, sa han, och skulle åka hem (i drömmen bodde familjen Abrahamsson tydligen i Nyköping). Han hittade aldrig vilken buss han skulle ta, så jag åkte med honom för att han verkligen skulle komma hem. Jag smsade Victoria om att jag skulle bli lite sen. Busschaffisen sa att hans buss inte åkte till busstationen, men lovade att släppa oss på ett ställe jag och Max tyckte lät rimligt nära hans hem. Så åkte vi buss.

När vi gick av bussen var det bara en liten bit att gå, sa jag till Max. Vi gick förbi något litet fik som verkade ligga i något slags park. Max köpte färsk sparris för 25 kronor. Sedan gick vi vidare. Plötsligt befann jag mig i någon konstig affär med Emma. Det var en ganska stor affär som sålde allt möjligt från frukt till accessoarer, och bakom disken stod en kille i 25-årsåldern. Jag och Emma ville köpa biljetter till Tiger Lou. Efter en stund kom det in två människor jag och Emma tydligen kände; de var i vår ålder, en tjej och en kille. Vi bad killen bakom disken att få köpa biljetter till Tiger Lou. Han sa att han skulle bli glad om vi ville komma på en specialspelning Tiger Lou skulle göra, i affären vi befann oss i, innan den riktiga konserten. Mellan 19-22 ungefär skulle bandet vara i affären och lira låtar. Vi sa så klart ja tack varpå killen bad oss att inte fota under den spelningen.

Efter att ha fått biljetterna tittade jag och tjejen som inte var Emma lite i affären. De sålde jättemycket frukt, och på en pelare vid frukten hade de satt upp en del foton. Charlotte Perrelli och hennes familj var med på en bild. På en annan bild sprang ett barn på ett picnicbord, och jag sa till hon som jag tittade med att det var Mimmi på bilden (Mimmi som barn). Jag sa att det i alla fall var jättelikt Mimmi så det måste vara hon. Sedan hände inte så mycket mer förutom att vi åt konstig frukt. Sedan vaknade jag.

Tre saker jag funderar på, så här i efterhand: Åt jag någonsin middag hos Victoria? Kom Max hem ordentligt? Vem skulle ha sparrisen?

02/11/2008

nov 2

Jag älskar barn! (På rätt sätt.) DN har som vanligt varit geniala och låtit barn tycka till om samtidens aktuella kultur. Här kan ni läsa barnens kommentarer om film, musik och konst. Bland annat! Jag lockar er med några av mina favoritkommentarer:

DN: Vet ni vem det är som sjunger? [Om Veronica Maggio]
Isak:
Ja, är det inte hon från Pirates of the Caribbean? Hon Jack Sparrows fru. Jag har hört en låt med henne och hon låter exakt som det här.

[Om ett konstverk av Grünewald]
Alexander: För mycket påhitt. Ganska fin, men lite för mycket påhitt.
Marcus: Vadå påhitt? Det där är ju inget påhitt, Alex.

[DN visar en bild på Robyn]
Alfred: Jag vet verkligen inte vem det där är. Kan du visa nåt från lilla Melodifestivalen från förra året? Jag känner igen alla!

[DN visar en bild på Bruno K. Öijer - jag lovar att när jag läste den här kommentaren skrattade jag och satte i halsen samtidigt så jag lät som Marge]
Marcus: Jag tror han jobbar med teknologi. Eller som clown på kalas.

John Gripenholm har fotat bilden.

01/11/2008

nov 1

Redigerad 24 februari 2016:

[...] jag vill inte att allt ska bli som förut men jag vill att en del av det ska finnas kvar med utvecklingspotential [...]

nov 1


... och ordet svensk finns fortfarande med litet s.

Planer för dagen:
- dammsuga
- läka mina sprickor på händerna
- fota ljus på kyrkogården
- läsa ut sektböckerna
- bestämma mig för ett case
- läsa den kurslitteratur jag ska ha läst till veckan som kommer
- se två filmer
- vika ihop alla kläder jag har slängt överallt

Allt detta kommer jag inte att hinna. Men herregud, man måste ju ha visioner. Ska i alla fall äta middag hos mina pears så jag slipper laga mat själv. Praise the lord!

nov 1

Den hane vi alla älskar, Bob Hansson, har chattat på DN.se.

Petra: Kärlek, hur fan gör man?
Bob Hansson: man gör inte. man är.

Urban: Hur ofta blir du ihopblandad med Bob Hund?
Bob Hansson: senast igår alltid lika kul att se ut som fem stycken

Hjorth: Varför måste (många) manliga poeter se ut som trashankar? Aldrig själv funderat på å fräsha upp dig lite - för kärlekens skull?
Bob Hansson: du är dum i huvudet eller i alla fall oartig. jag har nu en kostym från NK på mig osv osv. Jag är fåfäng osv osv. Okej, jag är inte din stil, vi kommer inte ligga. Värre saker har hänt...

31/10/2008

oct 31

det där jag sa du vet

vad vill jag egentligen
borde jag inte veta bättre
fatta mer
skärpa mig
behärska mig
det finns ögon som
lyser i mörkret när jag ska
sova det är mysigt
obehagligt det är
dina ögon
mina ögon blundade
första gången jag pekade ut våldtäktsmannen
nyhetscrewen och alla filmkameror
följde min stängda blick och mitt
felpekande finger
i morgonsoffan undrar de hur jag vågade
göra det hur jag vågade möta hans blick
jag säger att det gjorde jag inte
jag stängde min blick

oct 31


Redigerad 24 februari 2016:

[...] Therése kommer hem på torsdag. Saknar henne så himla himla himla extreeeemt mycket! Ringde henne i går kväll. Ungefär så här lät det:
"Jag önskar att jag hade en hund. [...] Vi har en fluga. Den följer efter en typ var man än är. Den är nästan tam! Du vet när man har lagat mat och spisplattorna fortfarande är lite varma, där brukar den sitta och värma sig. [...] Jag börjar tro att det är en ande." Det var hon som sa det, alltså. Vi har så intressanta samtalsämnen.

29/10/2008

oct 29

Hahahahaha, jag tror jag dör. Först trodde jag att jag såg i syne när jag såg stavningen "uppbehåll" tre gånger i samma citat, men det är fan min själ sant. Håll i er, här kommer citatet: "Jag tycker precis att det stod i säsongsuppbehållet s.3 - s.4 att de inte skulle vara mera uppbehåll? att de sku köra 3 sista säsongerna i ett? kommer jag ihåg fel? känner mig grymt besviken på detta LÅNGA uppbehåll (igen)" (Mina val av fetstilt)

Citatet är skrivet av någon som kallar sig Snufflan och jag kopierade det härifrån.

27/10/2008

oct 27

Måste rätta ett stort fel jag gjort: för ett par dagar sedan smutskastade jag filmen United 93 här i bloggen. Det har nu visat sig att filmen jag såg heter Flight 93 och ingenting annat. Jag ber om ursäkt för detta! Är dock fortfarande extremt förvirrad över dessa båda filmer, som verkar vara nästan till punkt och pricka likadana. Är inte det lite onödigt och jobbigt?

Jag undrar om det är för att klockan ställts om som jag är så trött? Klockan sju var jag liksom så trött att jag ville gå och sova för natten (jag har inte sovit anmärkningsvärt få timmar i natt). Ska betala några räkningar nu och sedan ska jag gå och lägga mig. Så här kan jag ju inte ha det!

26/10/2008

oct 26

Jag hade glömt bort vad Eva och Bosse berättade för mig när jag var i Karlshamn för ett par veckor sedan. Johan Schuster har blivit Max Martins högra hand och hjälpt Pink att bli etta på Billboardlistan i USA. Helt galet! Minns när han var tillsammans med Julia och spelade Since You Been Gone på akustisk gitarr. (Det var för övrigt efter det som jag också lärde mig den låten - han gjorde den ju så bra!) Någon gång i den vevan började Johan arbeta lite smått med Max Martin, men nu har det tydligen gått och blivit stora grejer! Står även i den här artikeln att han skrivit material till Britneys nya platta. Spännande! Det var allt jag hade på hjärtat för i dag.

24/10/2008

oct 24

Såg nyss United 93. Den var ganska seg och givetvis förutsägbar i och med att man visste att alla skulle dö. Okej, det kunde jag ju gå med på att man visste. Men den var förutsägbar på flera sätt, vilket gjorde att den inte var det minsta spännande. Tråkigt.

Men det värsta var att jag blev så jävla förbannad. Why, why, why var alla män så jävla aktiva och alla kvinnor var passiviteten själva och satt och storgrät all the time? Ingen man i filmen grät flodgråt, vilket ett flertal kvinnor gjorde. Dessutom var det en kvinna (tant) som blev utpekad som irritationsmoment av alla passagerare då hon snyftade (jag upprepar: snyftade) fastän kaparna sagt åt alla att hålla käften. Och alla anhöriga, som passagerarna ringde till, verkade vara hemmafruar. En av dem vek till och med tvätt (!) när hon fick höra att hennes man hade dött. Okej, det fanns en avbildad anhörig som var man. Men han duschade så klart precis när bruden ringde så han missade allt och behövde således inte storgråta. Och när passagerarna (männen, alltså) hade bestämt sig för att ta kontroll över planet var de så klart ingen kvinna som hjälpte till. De satt och skrek, kved och grät medan männen satte av i full fart mot cockpiten. Vidare var båda piloterna män, samtliga flygvärdinnor kvinnor och kaparna var så klart också män. Inte ens kapare får vi brudar vara! Ett jävla snyftarpack, det är vad vi är.

Nu kommer säkert vissa att bli arga på mig för att jag har spoilat hela filmen. Men det skiter jag i, ska ni veta. Själv är jag en sådan som inte bryr mig om att jag vet vad som kommer att hända i en film jag inte har sett. Därför tar jag ingen hänsyn till er andra som kan tänkas ha ett problem med spoilers. För övrigt tycker jag inte ens att ni ska se United 93. Se en bra film i stället.

23/10/2008

oct 23

Redigerad 16 februari 2016:

[...]

Jag måste byta. Allting måste bytas ut. Livet kanske stannar annars.

Annars stannar kanske livet.

22/10/2008

oct 22

det finns ingen som är så bra att äta mandelkubbar med som mikaela.

19/10/2008

oct 19

Siffror från denna söndag:
- 3 koppar kaffe
- 3 "presenter" från mamma och pappa (en ugnsform och två påsar kantareller)
- 1 liten larv (söt) i badrummet (slängde ut den)
- 2 portioner chili con carne
- 3 telefonsamtal (ett på 30 sek, ett på 30 min samt en mottagen felringning)
- 1 intressant ivägskickat sms: "jag älskar en mamma som heter anette!"

18/10/2008

oct 18

men jag är för lat för att gå och köpa saker. dagens i-landsproblem.

oct 18

Redigerad 24 februari 2016:

Det här sa Leonard Cohen i Sverige: "There's a crack in everything. That's where the light comes in."

Det är så fint så jag tror jag dör eller lever.

17/10/2008

oct 17

plugga hemtenta.

13/10/2008

oct 13

Jag har läst lite i Pernilla Wahlgrens blogg. Där skriver hon om sin sons karriär, sina kläder samt vilka kändisar hon känner. Det är inte ens särskilt bra blogg. En mycket bättre blogg är Annika Marklunds. Hon skriver jättemånga fina och intressanta saker. Hon är frilansande journalist, och skrev häromdagen en riktigt bra krönika i Metro. Läs den här. Så här kan man sammanfatta detta blogginlägg: läs Wahlgrens blogg om ni vill ha dagens outfit-inlägg, och Marklunds blogg om ni vill ha meningsfulla inlägg.

12/10/2008

oct 12

Det är en mörk dag för Sverige i dag. Någon finns inte längre bland oss på samma sätt som förut. Ett nedslag kan komma så plötsligt. Som en blixt från den klaraste himmel. (Det finns klyschor. De finns och används för att de är användbara.) Jag går in på Aftonbladet.se och får beskedet i form av en fet rubrik och en bild. Blondinbella slutar att blogga.

Mina grannar samlas vid lekplatsen utanför för att delta i en tyst minut tillsammans. Jag har dragit ner mina persienner, men vinklar dem så att jag i smyg kan titta på mina grannar. De står i en ring, alla tittar ner i marken. Alla är över 60 år. Jag förmår inte att delta i den tysta minuten. Jag gråter tyst för mig själv.

Jag överväger om jag ska sluta blogga jag också. Sympatisluta tillsammans med Blondinbella. Det finns ingenting kvar att leva för utan hennes underbara inlägg. Hennes ljuvliga språk. Jag citerar min favoritrubrik från hennes blogg: "Så spenderar jag denna lördag". I inlägget innan det hittar jag ungefär fem språkfel. Gud, vad det är underbart. Hoppas att Blondinbellas blogg ges ut i bokform, så att alla kan vältra sig i hennes vardag och inkorrekta språk i all framtid. Sverige kommer att bli oerhört mycket tråkigare när Blondinbella inte längre spenderar sina lördagar och berättar om det på Internet. Själv har jag då aldrig lyckats betala med en lördag. Men Blondinbella är en superhjälte av aldrig dess like, med karaktärsdrag vi vanliga dödliga endast kan drömma om.

11/10/2008

oct 11

Det här får Johnny Depp för att spela Jack Sparrow i den fjärde Pirates of the Caribbean-filmen: 403 miljoner kronor. Det här får jag för att vara en helt vanlig lärarstuderande medelsvensson: 2500 kronor per månad från CSN.

10/10/2008

oct 10

Gift dig med mig, då!

09/10/2008

oct 9

Det här drömde jag i natt: Världen är på väg att gå under. Väldigt många människor går utomhus, i en ström, längs en grusväg. Från himlen hörs en mansröst som påpekar att det är dags nu, att vi inte har mycket tid kvar. Att världen kommer att gå under. Vädret är soligt men på himlen finns ändå stora, skräckinjagande moln. Människorna fortsätter att gå. Bland människorna finns jag sjäv och min ena kusin och min ena moster. Till slut samlas alla människor i en gymnastiksal. Det gröna golvet, ni vet. Där sitter vi, alla med huvudet riktat åt samma håll. En kvinna står längst fram och pratar om jordens undergång. Hon säger: "Vi har ingen tid att förlora! Nu måste vi våga låta andra människor läsa våra dagböcker och hemliga anteckningar." Hon tycker att det viktigaste när jorden ska gå under är att vi har läst varandras dagböcker. Jag vänder mig snett bakåt åt vänster, där sitter min mamma. Hon har sin perukfrisyr. Hon säger: "Då kan ju jag få läsa din dagbok nu!" Hon ser glad och hoppfull ut. Jag vet inte vad jag ska svara. Jag tvekar.

Sedan blev det en ny dröm. Jag var med i ett tv-spel, det var split-screen och min ena kusin var den andra spelaren. Sedan ännu en ny dröm. Något om poliser.

08/10/2008

oct 8

det här skrev jag för ca en månad sedan.

jag är så ensam jag skulle kunna blogga om det här i all framtid jag är så ensam det är jag som är ensamheten hallå hallå ja jo det är sant att det är jag som är ensamheten jasså det säger du nej nej för fan jag tar inte illa upp klart att jag fattar att du inte vill umgås med mig jag är ju ensamheten själv.

jag är så ensam jag är misslyckad jag har så många vänner jag är så lycklig jag har saknat dig lite du har inte saknat mig någonting alls (du har glömt bort mig helt faktiskt) det kostar pengar att vara din vän jag får pengar från csn de räcker inte till du är så dyr och värdefull jag är så lycklig jag ska vara tacksam som lever i sverige tänk på barnen i afrika jag tänker på barnen i monaco.

du höll mig så hårt sedan blev det lösare så löst löst jag har löst problemet jag har lösningen som löser alla miserabla tillfälligheter du frågar vad jag säger ensamheten är det som gäller det är top notch man tyr sig till sig själv och ingen annan man kan aldrig lämna sig själv i sticket jag tyr mig till mig själv och det med närhet och distans på samma gång jag har läst om det här jag har läst om dig jag har hjälpt dig du har lämnat mig jag har lossnat.

oct 8

please take all my love

07/10/2008

oct 7


Att göra:
- bli en lärare
- ta körkort
- läsa allt jag ska ha läst till i morgon samt torsdag
- läsa alla böcker i litteraturlistan jag gjort samt ungefär tusen andra böcker
- packa upp min väska som står vid sängen
- tvätta
- diska kastrullen med intorkad gröt
- lyssna ordentligt på fyra nya skivor
- förtära föda
- föra över pengar till rätt konton
- betala räkningar

Allt detta kommer att ta mer än fem år.

06/10/2008

oct 6

Nu har jag varit i Karlshamn en hel helg.

"Jag ska nog ta en sån där sockerfri." - Malin, 9, tar upp en sockerfri godis ur skålen
"Jag tycker inte om socker." - Elin, 3, står och äter smarties samtidigt som hon säger detta
[Tyst paus] "Men du äter ju det nu?" - Malin
[Tyst paus] "Gör jag?" - Elin

"Vad är det där för flickor?" - Elin om Neil Young och hans band

"Såg du vem som åkte ut på Ice On Age då?" - Pia menade Stjärnor på is

"Åh, vilken fin tröja han har! En sådan vill jag också ha." - Jag om Olles tröja (Olle är 1,5 år) som var stickat i mörkblått med jordgubbar som mönster. Det visade sig sedan att det faktiskt var min tröja när jag var liten. Den kom till Olle så här: Malin och Max fick ärva den av mig, Olle och Elliot fick ärva den av Max och Malin.

"Får jag sitta i fram då?" - Max, 11, planerar att sitta i framsätet om ett år då familjen kanske ska åka till Bok- och Biblioteksmässan i Göteborg. Snacka om framförhållning!

"Vad är natotika?" - Malin, 9

27/09/2008

sep 27


Redigerad 16 februari 2016:

[...]

På bilden ser ni The Black Heart Rebellion.

21/09/2008

sep 21



Redigerad 16 februari 2016:

[...] Har lyssnat på Finch hela dagen. What It Is To Burn-skivan. Köpte den i London -06. Hade nästan glömt hur bra den skivan är.

(Nina Hemmingssons illustration)

sep 21

Det finaste jag vet just nu:

"My nerves are bad to-night. Yes, bad. Stay with me.
Speak to me. Why do you never speak? Speak.
What are you thinking of? What thinking? What?
I never know what you are thinking. Think."
- t.s. eliot (The Waste Land)

19/09/2008

sep 19

To do i helgen:
- baka bröd
- köpa nya skor
- beställa tåg-/bussbiljett till Karlshamn
- köpa strumpor och raggsockor
- städa
- tvätta
- läsa boken om didaktik + alla böcker jag lånat från Culturum så att jag kan lämna tillbaka dem
- bränna Lasse W-skivan till mamma och pappa
- beställa böcker från AdLibris
- redigera klart Recedethesky-bilderna
- göra en ordentlig budget i Excel
- lyssna på de nya skivorna jag fick hem i veckan

Allt detta kommer jag inte att hinna.

18/09/2008

sep 18

Nu minns jag. Smset på engelskalektionen. Att jag la mig på bänken utanför klassrummet och att allt förändrades.

Att jag gick tillbaka in i klassrummet. Det var tisdag och förutom engelskan hade jag även rörlig bild kvar. Jag gick på lektionerna för att jag inte vågade gå hem till mina föräldrars lägenhet och få smset bekräftat av riktiga ord. Ord som sägs rakt ut. Jag ledde cykeln hem efter den sista lektionen, allt för att dra ut på det jag visste skulle komma. Jag minns exakt känslan jag hade då. Kvällen har jag förträngt.

Det är ibland som förut
Ibland har jag känt att jag duger
Det har hänt att jag samlat ihop nog med kraft att gå ut

sep 18

Den artonde september tvåtusensju. Det är ett år sedan. Prick. Jag mår bajsdåligt men känner ändå att jag måste åka till VFU:n. Jag minns knappt den artonde september tvåtusensju. Däremot minns jag den nittonde, klappen på axeln och hur jag velade. Och hur jag velade den tjugonde, men tog tag i det ändå. Jag minns "Du kan väl komma in hit ibland" och jag minns att jag flydde till södra Sverige. Jag minns faktiskt en del grejer väldigt tydligt, men trots att jag gjorde allt för att motverka det har det blivit något av ett svart hål. Tidvis. Minnesluckor som aldrig faller på plats. Det är så sorgligt. Att man inte kan styra över sin egen kropp, sitt eget minne. Jag minns ganska tydligt alla tv-spelsnätter med honungsmackor och te. Kan säga exakt vilken tesort. Minns när jag valde att inte gå till skolan och det var helt okej fick jag veta det var faktiskt "utmärkt" och jag gick där och sparkade löv i oktober, trottoarlöv, och ibland satt jag bara inomhus och stirrade in i väggen. Oftast valde jag att gå till skolan gömd i mitt skal och oftast klarade jag av det. Men jag är inte lika stark som jag skulle vilja vara. Jag är faktiskt ganska svag. Egentligen. (negiltnegE)

15/09/2008

sep 15

akayism.

30/08/2008

aug 30

Jag sa nej fast jag menade ja ibland säger jag ja fast jag menar nej jag säger alltid fel saker jag säger alltid rätt saker men de tolkas fel jag är otroligt bedövad i hjärtat jag satt där mitt emot och jag tänkte är det bara jag som bara tittar i en persons ena öga kan inte titta en person i båda ögonen samtidigt jag väljer automatiskt ett. Ett. Jag är så automatisk någon har ställt in mig jag har stått här länge nu måste jag bli dammad putsad städad jag är så otroligt punktlig jag älskar punkter ibland kanske dem i sig kanske allting innan. Allting efter. Du är min enda fast det finns tiotals andra jag vet inte hur jag ska sluta jag kan inte säga upp jag vill säga mer men låter dig prata jag unnar mig tystnaden och instämmandet vi bara sitter där jag instämmer jag instämmer jag instämmer och jag tänker får jag göra det här igen ska jag säga något om det hur ska jag sluta. Vi har väl varandra.

bedövad i hjärtat jag satt där

Jag gör listor över hela mitt liv jag skriver saker jag redan gjort bara för att få kryssa stryka kryssa stryka nu ska jag göra en lista över saker som kommer att göra mig till en sämre lärare än om jag inte uppfyllde detta:
- Jag har lätt för att fästa mig vid människor.

Det var egentligen den viktigaste saken jag skiter i de andra för den där punkten väger tusen gånger tyngre än alla andra tillsammans jag vill inte bli kompis med elever men jag har så lätt att fästa mig vid människor oftast kommer jag på det för sent. Jag kan inte släppa tanken. Är inte fäst vid mig själv bara andra och till dem vänder jag mig så ofta att de kanke tröttnar på mig de kanske förtränger mig jag vaknar om natten och tror att någon har förträngt mig jag vill aldrig bli bortglömd allt jag vill är att bli ihågkommen jag vaknar med tanken att jag kan bli bortglömd.

empty empty d b

29/08/2008

aug 29

Nu ska jag berätta om mitt nya projekt. Man kan säga att det är väldigt omfattande och inte minst är det väldigt viktigt för mig. Jag har bestämt mig för att döpa det till Uppdrag fredagskänsla. Som ni kanske förstår syftar detta projekt till att återskapa fredagskänslan jag förlorade för sisådär ett år och tre månader sedan. Först ska jag dra lite snabbt vad det faktiskt är jag är ute efter.

Under hela min barndom har jag älskat fredagkvällar. Fredagar över huvud taget. Nu för tiden har jag ingen fredagskänsla alls; den försvann i och med att jag flyttade hemifrån. Jag trodde att jag skulle kunna bibehålla den på egen hand, helg är ju ändå helg, men det gick inte riktigt som jag tänkt mig. Nu när jag inte ens går i skolan på normalt vis, utan lite då och då, är jag lika dagvild som en penschis på hemmet och hela veckostrukturen har i stort sett fallit isär. I dag till exempel är det ju fredag, men själv trodde jag att det var måndag. Ja, ni förstår. Så kan man inte ha det. Helg ska vara helg, och det ska fan i mig kännas som helg också. Det ska vara redig frukost, sovmorgon, städa på söndagen och självklart ordentligt lagad mat på kvällarna. Som ni kanske förstår är jag en sådan person som tycker om struktur. Man kan säga att jag alltid måste ha en struktur att falla tillbaka på, även om jag givetvis vill kunna använda min flexibla sida och tidvis lämna den.

Så. Vad ska jag nu göra för att återkalla min försvunna fredagskänsla? Det är det jag inte riktigt vet. Mitt projekt är väldigt luddigt upplagt. Jag tänkte att ni ska få följa hela min fredagskänslaprocess, jag ska skriva för er hur jag jobbar och framför allt hur mycket jag anstränger mig i mitt jobb. Först och främst måste jag reda ut vad jag associerar fredagskvällar med, alltså sedan barnsben. Här är några grejer jag har kommit på hittills: Disneydags, lagad mat (särskilt pappas special), mamma, pappa, Therése, den kravlösa känslan, kaffe i glas, Marabou-choklad, Peter LeMarc, The Beach Boys, Lars Winnerbäck, Gipsy Kings, Sven-Ingvars, GES, Simply Red, att sitta och inte göra någonting utan att få dåligt samvete för det (ungefär detsamma som den kravlösa känslan).

Eftersom de nämnda sakerna är saker jag associerar med fredagskvällar måste jag kanske skaffa mig en del grejer för att kunna slutföra mitt projekt. Projektets mål är alltså att jag varje fredag ska få en känsla av att nu är det helg. Jag måste nog fixa så att jag faktiskt äger alla skivor jag associerar med fredagar (några av dem har jag men inte alla); just dessa är nämligen i stort sett huvudingrediensen för själva fredagskänslan. Och så måste jag absolut ta mig tid att laga mat ordentligt varje gång fredagen är kommen. Det är viktigt. Gröt är förbjudet och jag får absolut inte äta typ spaghetti med ketchup. Nu vet ni lite vad jag ska syssla med kommande fredagar. I dag är det ju fredag och i dag inleder jag Uppdrag fredagskänsla på bästa möjliga sätt, nämligen genom att äta middag hemma hos mina föräldrar.

Nu till dagen. Jag hade ställt klockan på 07.40 och gick alltså upp då. Åt frukost och duschade och gick sedan hem till mamma och pappa för att vara Scilla-vakt. Väl där började jag plugga, läste en artikel samt några kapitel ur en skönlitterär bok. Sedan gick jag hem till Gunnel för att lämna tillbaka filmen jag lånat, och där blev jag kvar i typ en timme eftersom vi började prata om skolan, vad jag ska välja som andra inriktning, VFU, körkort och annat livsviktigt. Jag gick tillbaka till mamma och pappa, försökte få med Scilla på promenad men hon vägrade så klart så då cyklade jag hem till Sandra och fikade med henne och hennes mamma. Det var sista gången Sandra och jag fikade innan hon flyttar. Sorgligt men sant. Vi kommer förmodligen inte ens att ses igen förrän kanske den 26 september. Det är jättelång tid om man är van att ses jätteofta. Tur att Comviq Kompis finns! Prisa gud. Cyklade återigen hem till mamma och pappa och pluggade mer. Och nu sitter jag här och har druckit te och ska fortsätta att plugga. Hej svej så länge.

26/08/2008

aug 26

Okej. Here we go. Typ en festival den 22-23 augusti 2008. Det är över nu. Var ni inte där så har ni missat det och var ni där kan jag inte säga annat än tack. Det var oerhört roligt! Vi har lärt oss mycket, återigen, och jag vet inte riktigt hur jag ska utvärdera det hela i bloggformat. Det finns mycket vi gjorde bättre än förra året, och det finns mycket vi kan förbättra. Men vi ska inte gå händelserna i förväg. Inget är sagt om Typ en festival 2009, förutom crewets uttalade visioner och önskemål. Vi får se hur det blir.

Hur som helst, tack alla som kom dit. Tack alla som hjälpte till, även om ni tycker att ni knappt hjälpte till alls eller om ni tycker att ni var överflödiga - det var ni inte. Ni var bäst. Vi skulle inte ha kunnat göra Typ en festival utan er.

Jag vet som sagt inte vad jag ska skriva. De band jag hann se var skitbra. Det var i och för sig inte så många, eftersom jag gjorde mycket annat. Jag är lite ledsen över att jag inte hann fota mer, men så kan det vara. Skatetävlingen var sjukt kul och jag är sjukt impad av alla åkare här i stan. Tack Zunkiz. Självklart undrar man återigen (hur många gånger har vi inte ställt oss frågan nu?) vad det är för fel på Nyköping. Eller snarare nyköpingspubliken. Något måste det ju vara. Man skulle kunna ta hit Bruce Springsteen och fixa gratis inträde, folk skulle ändå inte komma. Vi vet inte varför, vi vet inte vad vi ska göra åt det, men vi ska kämpa för att även Nyköping ska bli en normal stad där folk inte klagar på att de inte finns något att göra fastän det faktiskt gör det. Det är precis det det finns.

Fler bilder finns i vår Bilddagbok. Tack och hej! (Intohimos basist på bild här intill.)

25/08/2008

aug 25

Det här trodde jag aldrig om mig själv:
- att jag skulle fundera över vem jag skulle vilja få äran att ha som mentor i livet.
- att jag skulle smsa min programrektor efter att jag slutat ubildningen.
- att jag vid arton års ålder skulle ha varit med och arrangerat en festival två gånger.
- att jag skulle läsa läroplaner i PDF-format och tycka att det var väldigt roligt och intressant.
- att jag skulle få ut så mycket som jag fick av min gymnasieutbildning.
- att jag skulle plugga vidare i mer än fem år.
- att jag skulle veta vad jag vill göra med mitt liv.

Det finns faktiskt ganska många saker jag aldrig trodde om mig själv. Och ja, jag ska skriva om Typ en festival någon dag. Förmodligen i morgon. Men nu måste jag fortsätta att läsa.

19/08/2008

aug 19

Jag är i skrivande stund inte mindre än två jag upprepar TVÅ dagar närmare mitt lärarjobb! Två dagar av kanske fem och ett halvt år, but still två dagar! Det här kommer att gå fort och jag ska ha jävligt roligt på vägen och sedan ska jag bara njuta av att göra det jag vill. Vad det än blir.

17/08/2008

aug 17

Redigerad 24 februari 2016:

[...] egentligen kanske jag är född att bli längdhoppare jag vet inte jag har nästan aldrig testat jag kan vara en naturbegåvning jag kanske flyr min talang. Här och nu flyr jag och jag överger jag överger allt.

11/08/2008

aug 11

Återigen ett krig. Den här gången tog jag till slut mod till mig och kastade en strumpa på fienden, som då blev lätt defekt och tappade i höjd. När fienden var på väg ner slog jag ihjäl den med en gammal SN. För att vara på den säkraste sidan begravde jag fienden under en thai-inspirerad kudde.

10/08/2008

aug 10

Jag befinner mig i Pocahontas-ställning på golvet. Höger ben rakt ut, vänster hand precis till vänster om det vänstra benet, höger arm utsträckt åt samma håll som högerbenet. Fienden har intagit krigsställning på bordet. Spretar ut sig, stillastående i väntan på attack. Jag byter taktik och gömmer mig bakom köksväggen. Tror inte att motståndaren ser mig. Jag har fel. Motståndaren tar självsäkra steg rakt emot mig. Jag pressar höger axel mot väggen, håller hårt i tidningen med båda händerna. Känner mig underlägsen. Trycksvärta överallt.

Plötsligt byter fienden taktik. Vänder om, lämnar bordet och söker sig uppåt gardinen. Jag är genomskådad. Fienden har på avstånd bedömt min längd och insett att jag inte når till takhöjder. Jag är överlistad. Om fienden hinner upp till taket innebär det slutet. Då måste jag stänga in mig på toaletten resten av natten alternativt tills jag med all säkerhet vet att fienden har dött. Det får inte hända. Jag intalar mig själv att det är nu eller aldrig, tar ett par smygande steg på huk fram till stolen. Gömmer mig bakom den höga stolsryggen. Fienden har uppenbarligen inte sett mig, utan fortsätter lugnt att klättra uppåt gardinen. Jag reser mig långsamt och höjer tidningen med höger hand. Håller den strax över huvudet. Nu har jag min chans. Fienden kan omöjligen se mig, eftersom den har mig i ryggen. Jag greppar om tidningen ännu hårdare, provslår mot min arm för att finna den rullade tidningens hårdaste yta, för tidningen bakom vänster axel tills den nästan ligger emot ryggen. Det gäller att få bästa möjliga slagkraft. Fienden har stannat till. Börjar kanske ana något; har inte sett mig på ett tag. Jag tar ett djupt andetag och slår sedan till.

Min motståndare faller hjälplöst till golvet. Jag hukar mig i Pocahontas-ställning nummer två, det vill säga benen ganska brett isär och båda handflatorna i golvet mellan benen. Jag ser min fiendes dödsryck. Tror jag. Till slut har fienden dödsryckt så mycket att den rullat från rygg till ståställning och innan jag vet ordet av är fienden återigen på klätterväg upp längs bordsbenet. Jag är paralyserad. Överlistad. Fienden fejkade sin död för att paralysera mig och min Pocahontas-ställning. I ren panik kastar jag en folder om Lex Sarah mot fienden. Jag missar. Fienden hånler. Det är svårt att se, men den hånler faktiskt.

Så tar jag mod till mig. Du ska inte få förstöra min natt, äckliga jävla kryp! tänker jag. Jag anser det onödigt att slösa energi på att säga det högt, eftersom jag ändå är säker på att fienden innehar superkraften tankeläsning. Den här fienden har allt, sanna mina ord. Trots detta vill jag bli hjälte i vår lilla söndagsfight och jag samlar mig verkligen för detta, tar återigen upp tidningen, laddar och siktar och slår jag slår så hårt att fienden går itu. Den faller isär och hamnar på golvet. Jag vet inte om fienden är död. Många av mina tidigare krigsfiender har dött då de gått isär, men eftersom jag känner mig osäker på vilken värld just denna fiende är ifrån ligger jag nu raklång på golvet och tittar på den i ungefär fyra minuter. Så att den inte plötsligt ska börja tejpa ihop sig, eller något. Man vet aldrig med fiender nu för tiden, tänker jag där jag ligger. Fienden förblir två. Jag har segrat. Hittills.

07/08/2008

aug 7

Redigerad 24 februari 2016:

05/08/2008

aug 5

Redigerad 24 februari 2016:

I onsdags hade jag förra veckans enda lediga dag, så jag satte mig på en buss till Linköping. Väl där klev jag på en lokalbuss till Ekholmsskolan, där WeSC Skate Camp var i full gång. Jag säger då det. Bakom Ekholmsskolan ligger nämligen Fun Skate Park, ett inte jättestort men lagom (à la Sverige) stort betongparadis för alla som tycker om att åka på plankor med hjul. Ungefär nittioåtta stycken pojkar och två flickor åkte bräda när jag stegade fram till We-tältet och frågade om någon visste var Cooper Wilt höll hus. Han är nog och badar, sa en kille och jag sa att jaha men då väntar jag en stund, då. Cooper och jag har nämligen mailat/MySpace:at/Facebook:at i ett par år eller mer nu. Vi kom aldrig riktigt fram till hur länge vi har mailat, men det är att gå händelserna i förväg. Nu var det i alla fall så att han äntligen finally var på besök i Schweden, eftersom han är sponsrad av We. Hans uppgift var att hänga med kidsen, skata litegrann och bli fotad för en katalog. Jag satt i gräset och väntade. Det var stekvarmt. Jag tittade på folk som skatade. Jag fick ett klistermärke av någon. Jag sa tack.

Efter en stund kom herr Wilt ut ur sin gömma, det visade sig nämligen, när jag frågade, att han inte alls hade badat utan bara tjillat. Vi gjorde en kram och sa hej och ni vet howsitgoing och annat coolt amerikanskt och sedan satt vi där i gräset och pratade, för att liksom värma upp denna första träff, eller vad man skulle kalla det. Vi var lite glada att äntligen ses. Eftersom jag inte äger en del av Coopers hjärna kan jag inte tala för honom, men det jag var mest nervös över var att prata engelska en hel dag med någon jag aldrig träffat förut. Nog för att jag läst engelska non-stop i typ 11 år, men engelska C kan vi genast räkna bort eftersom den kursen sög och när det väl kommer till kritan har jag inte pratat mycket engelska alls under de senaste åren. Det är en sak att skriva, men jag kände mig lagom ringrostig när jag skulle prata, haha. Men Cooper verkade förstå allt jag sa, och jag förstod allt han sa. Tur att man oftast inte använder jättesvåra ord när man pratar. Hoho. Nej men seriöst. Nu ska jag fortsätta. "Have you eaten anything, yet?" frågade Cooper och eftersom mitt IQ inte är jättelågt även om man ibland kan tro det så förstod jag att han inte syftade på hela min livstid utan mer sedan jag kom till Linköping. "No, have you?" svarade jag och det visade sig att han inte hade det. Han föreslog att vi skulle gå och ta en pizza på något ställe en kort promenad bort.

Sagt och gjort.
Först visade Cooper rummet där han och hans We-kompisar sov (ett rum i samma byggnad som Ekholmsskolans ungdomsgård). Det låg madrasser, brädor, skor, kalsonger och burkar utspridda. Han ursäktade röran och skrattade lite. Han hämtade sin plånbok och sedan gick vi till pizzerian, som låg i Ekholmens centrum. Han frågade om jag ville dela en pizza och det ville jag gärna så vi tog en hawaii och ett var sitt glas vatten och sedan satt vi där vid ett fyrbord och pratade om en massa skit. Eller skit och skit, men grejer ni vet. Saker man pratar om. Samtalsämnen. Ja, så kan man säga; där satt vi och pratade samtalsämnen. Cooper frågade om min kommande utbildning i Linköping, var jag bor, hur Nyköping är som skatestad ("What's with the 'köping'? Sounds like 'coping' to me!"), jag frågade om hans skatekarriär, vad han har gjort den senaste tiden, han berättade om veckan i Linköping etc etc etc. Jag vet inte allt vi pratade om. Vi kom in på ämnet resor och länder och språk och sedan drack vi kaffe och han lärde sig att "tack" är "thanks" och en gubbe började prata med honom på svenska vid kaffeserveringen och Cooper bara tittade på honom och sträckte sig framför gubben och tog en kaka utan att säga något och jag skrattade ganska mycket och sen skrattade Cooper också när han kom tillbaka till bordet. Det var en rolig stund på pizzerian.

Vi promenerade tillbaka till Ekholmsskolan. In igen i We-gängets "sovrum" där Cooper bytte t-shirt och sedan presenterade han mig för Ray Barbee som var väldigt glad och trevlig. Sedan skulle alla campets deltagare plus Cooper och co vara med på en gruppbild nere i parken. Det var roligt att se. Typ hundra ungar och en massa coacher etc och alla var superglada. Sedan ville Cooper åka lite bräda. Då passade jag på att fota. Efter en stunds random skatande blev det game of skate och Cooper och jag tittade på och han var imponerad av hur duktiga alla var (det sa han redan på pizzerian). Jag var också imponerad, så klart, men det säger inte lika mycket i och med att jag är skitdålig (men nöjd med det) och Cooper är ett proffs. Sedan kom en kille fram till Cooper och sa att de nog måste börja packa ihop och åka till Stockholm och Cooper bad om ursäkt för att de skulle åka tidigare än han trott från början men jag sa att det inte gjorde något eftersom min buss hem ändå skulle gå snart. Vi var nöjda med dagen. Vi gjorde en ny kram och hoppades att vi snart ska ses igen, kanske nästa år på samma plats sa Cooper och sedan sa han att om We anordnar ett camp för snowboardåkare i vinter kanske han kan hänga på. "Not that I snowboard, but..." Haha. Sedan såg jag honom skata iväg och jag tog återigen en lokalbuss och sedan åkte jag Swebus hem igen. [...]

23/07/2008

jul 23

"My like heart just like stayed." - sagt av tjej i Top Model. Tyckte att det var ganska kul. I övrigt har jag inget på hjärtat.

17/07/2008

jul 17

Fan vad skolan är värdelös ibland. Man lär sig verkligen inte det man behöver veta för att kunna leva ett någorlunda normalt liv. Till exempel läste jag något slags kombination av fysik och kemi under tre år i högstadiet. Där fick vi löda ihop två jävla sladdar med varandra så att en lampa skulle lysa rött. Men vi lärde oss inte hur man ska göra om en propp har gått; var köper man nya proppar? Vilken styrka ska proppen ha? Är det farligt att skruva ur proppen ur skåpet? Hur ser man vilken av alla jävla proppar som har gått? Vi lärde oss inget av det här. Idiotiskt. Det är ju faktiskt något alla behöver veta. Det underlättar i alla fall om man vet.

Det var nämligen så att i går kväll gick en propp hemma hos mig. Det enda jag vet om proppar hemma hos mig är var proppskåpet sitter, så mycket har jag unnat mig själv att veta. Men sedan då? Ouppmärksam som jag är trodde jag att proppen som gått endast orsakat att belysningen i hallen och inne på toaletten inte fungerade. Det kan vänta till i morgon bitti, tänkte jag. Klockan blev 00.03, jag stängde av datorn och skulle ta ut bröd ur frysen. Då, kära läsare, upptäckte jag att kylen och frysen var avstängda. Proppen som dog bestämde alltså även över min kyl och frys. Jag tänkte så att det knakade; försökte minnas vad vi lärt oss i högstadiet med Fysik-Per. Och inte fan hjälpte det att jag visste hur man skulle löda en jävla lödplatta när min propp har dött! Jag fick panik. Det är rötmånad. Matvaror är dyra och känsliga. Min kyl är paj. Min frys är paj. Jag kan inte ringa mamma och pappa för klockan är tolv på natten och de är ändå inte i stan. Min mjölk kommer att bli sur. Min frysta kyckling kommer att tina. Jag visste inte om jag hade proppar hemma (är det något de som jag köpte lägenheten av har lämnat kvar någonstans?), och även om jag hade haft det hade jag ju inte vetat hur man bytte den där jävla proppen.

Jag försökte somna för att sova bort detta hemska nederlag. Jävla skola. Aldrig får man lära sig det man behöver veta. Jag skiter i pythagoras sats, jag skiter i vad som händer om man blandar citronsyra med glykol och jag skiter verkligen i hur man dansar bugg. Lär eleverna hur man byter glödlampor, hur man byter proppar, hur man borrar upp en hylla på väggen, hur man får bort kalkavlagringar från diskbänken, hur man tar CSN-lån, hur man betalar räkningar, hur man över huvud taget LEVER i det här jävla landet. Ska det vara så jävla svårt?

När jag blir lärare ska jag inte lära ut en massa skit. Jag bryr mig inte huruvida eleverna vet vad ett dativobjekt är; de ska lära sig skillnaden mellan "de" och "dem", "var" och "vart". De ska lära sig att inte särskriva. De ska lära sig hur viktigt det är med indrag i Word och hur många stycken man bör ha. De ska lära sig hur man kan använda språk på olika sätt, och vad man kan få ut av det. De ska lära sig att anpassa språket. De ska lära sig hur man använder semikolon och andra skiljetecken. Skolan använder ofta ett förlegat system där man lär ut omoderna ämnen. Eller, ämnena i sig behöver inte vara omoderna, men de är inte anpassade efter det moderna samhället. Bara en sådan sak som prov och tentor kan diskuteras, men det tar vi en annan dag.

16/07/2008

jul 16

Det ringde. "Men kan du hälsa henne att Aina slutar nu?" Det var Svea i andra sidan telefonluren. "Eh... Okej", sa jag och förstod ungefär ingenting. Det var mamma hon ville att jag skulle hälsa detta kryptiska budskap. Mamma låg och vilade. Jag gick in till henne. "Det var Svea som ringde, jag skulle hälsa att Aina har slutat nu och att ni ska prata mer senare", sa jag iklädd min mest förvirrade min någonsin. Jag undrade verkligen varför mamma prompt måste få veta att denna Aina har slutat. "Har hon?! Åh, herregud. Jaha, då blir det begravning då", sa mamma och nu förstod jag.

Men seriöst, vad är det med vuxna och att tala i tungor? Kan de inte bara säga saker så att man förstår. Svea vet mycket väl att jag inte är fem år och alltså inte blir upprörd/rädd/skräckfilmsdrabbad så fort någon har dött. Om nu Svea inte ville säga rakt ut att Aina har dött så kunde hon ju använt ett mer känt ordval såsom "Aina har gått bort" eller "Aina finns inte med oss mer" eller varför inte den gamla klassikern "Aina har gått över till den andra sidan". Att hålla på så där, en helt vanlig måndag, och hitta på nya ordkombinationer verkar verkligen överambitiöst. Men vad vet jag.

08/07/2008

jul 8

Ni gillar ju mig. Kommer hit regelbundet. Jag räknar er. Jag ler. Jag müser. Jag har ont i huvudet. Semikolon alternativt tabb inte på grund av er. På grund av okänd anledning. Nu är mitt snabbaste 75 km/h. Eller om det var 80. Råkade överstiga hastighetsbegränsningen. Dåligt. Ska inte göra det igen. Har även kommit till femte växeln. Fler än så har inte pappa i sin bil. Femte är min högsta. 75 eller 80 är mitt snabbaste. "Det är min bästa korv!" - Max för några år sedan. Jag saknar mina kusiner. Jag saknar Karlshamn. Har prestationsångest över minst två saker. Kom härom natten till insikt med att jag är en sådan som är rädd för att göra fel. Jag är det. Har säkert alltid varit det. Om inte annat lärde jag mig själv, för många år sedan, att bli en sådan. Det är tragiskt. Ska definitivt lära mina barn att inte vara rädda för att göra fel. Det är jättejobbigt att vara det. Och med rädslan för det nämnda kommer prestationsångest, vilket jag ständigt har. Inte heller kul. Måste bli en bättre människa. Helst snart.

01/07/2008

jul 1

I helgen rensade jag bland en massa gamla papper. Papper som låg i min bokhylla etc, alltså. Jag fann bland annat ett nästan icke-defekt A4 från tvåan i gymnasiet, med anteckningar om romantiken. Enligt mina beräkningar bör jag alltså ha tagit dessa anteckningar på en svenskalektion förra våren. Det står en hel del roliga saker, men mina favoriter är: 1) Den enda anteckningen om Lord Byron: "Mad, bad and dangerous to know!" - Gunnel 8.45. Detta är alltså i stort sett det enda jag vet om Lord Byron. 2) Den enda anteckningen om Stagnelius, vilken lyder: Stagnelius (Erik Johan) nekrofil och älskar alla kvinnor. Jag kommer verkligen att kunna glänsa när någon frågar mig vem Stagnelius var!

26/06/2008

jun 26

I går växte mitt barn upp och jag fick efter ett misstag på jobbet betala 10 000 och då hade jag bara ungefär 1 000 kvar. Det var hårda tider.

I The Sims 2 alltså.

25/06/2008

jun 25

Redigerad 24 februari 2016:

Jag undrar vem som har som jobb att räkna ut hur långt spelarna i fotbolls-EM har sprungit i varje match. Jag måste säga att jag inte är särskilt intresserad av huruvida Klose har sprungit åtta eller nio kilometer under sina spelade minuter. Det säger inte speciellt mycket, ingenting alls faktiskt, om Klose som spelare. Okej att man ska skapa fler jobbtillfällen, men man behöver ju inte överdriva.

[...]

19/06/2008

jun 19


Redigerad 24 februari 2016.

10/06/2008

jun 10

Redigerad 24 februari 2016:


[...] Var för övrigt i Karlshamn i helgen och hälsade på Eva, Elin med flera. Elin är söt. (Se bild)

02/06/2008

june 2

Redigerad 24 februari 2016:

Detta skrevs den 27 maj 2008
[...] Dagens läsning har varit Linda Skugges dagbok 1991-1993, och egentligen är det ju inte så jävla spännande att läsa någon annans dagbok. Det händer liksom inte så mycket. Men den är ändå bra på något vis. Jag gillar Skugge. En IQ 300-människa skulle säkert tycka att hennes dagbok suger, men jag gör inte det. Jag är helt jävla normal och det kan också kännas, ska ni veta. I fredags läste jag Jag är din flickvän nu av Nina Hemmingsson. Jag älskar den. Kanske min favorit i bokhyllan. När jag blir rik ska jag köpa två hundra ex och ge den till alla jag älskar.

Älskar jag bara två hundra personer? Jag drog bara till med en siffra. Det måste väl ändå finnas fler? Det är så soligt ute. Det måste finnas fler. [...]

29/05/2008

may 29

Tack för allt och lite till

Nu har det gått tre år. Det kan man inte tro. Det är väl ungefär två och ett halvt år sedan vi insåg att Gunnel och Fride inte är gifta på riktigt.

Under de här tre åren har vi lärt oss mycket och gått från hormonfyllda tonåringar till människor. Även om det finns många runt om oss som vi skulle vilja tacka tänker vi rikta det här talet till några speciella medmänniskor. Några som har lärt oss om och hur vi ska handskas med livet. Några som alltid har ställt upp och varit öppna för förslag. Några som har fått oss att våga vara bra.

Tyvärr är vi kanske de enda som känner så här. Det har ofta verkat så. De som vi ser som människor och vänner verkar tidvis bara vara den här periodens rättande robotar för andra.

Kommer ni ihåg Lucia förra året, när Fride drog igång julmusik och började dansa? Kommer ni ihåg alla gånger Fredrik har dunkat huvudet i tangentbordet? Kommer ni ihåg alla lärarstudenter Gunnel har släpat med sig? Vi kommer alltid att komma ihåg.

Vi kommer även att komma ihåg alla de gånger Fride har proppat i oss föda för att vi har sett bleka ut. Den gången Ted bjöd oss på kakfest. Den gången vi hade extreme Folkan-makeover och hade eftermiddagsfika med alla medielärare. Till och med Janne var där och drack latte. Den gången vi åkte med Gunnel till Linköping. Alla de gånger vi ”råkat” hamna på samma bio som Gunnel. Den gången vi överraskade Fride på hans födelsedag med italienska mandelskorpor. Den gången vi framförde Gunnel. Alla gånge Fride agerat cafébiträde, framför allt den gången vi satt precis utanför lärarköket och åt. Alla de gånger de har visat engagemang och kommit på sådant som vi har arrangerat.

De har visat det engagemang vi vill se i oss själva när vi blir vuxna. Deras förmåga att pigga upp oss när vi känner oss nere.

Ni kanske tror att det här är ett sista desperat försök till ett bättre betyg, eller ytterligare ett sätt att smöra. Tror ni det är det bara att beklaga, att ni fortfarande, efter tre år, inte ser de här människorna för vilka de egentligen är.

Vi tror att alla andra ord är överflödiga nu. Vi vill bara säga tack för att vi fått chans att lära känna er ”lärare”. Ni kommer alltid att finnas kvar. Tack!

25/04/2008

april 25

Nu ska jag, exklusivt för er läsare, publicera ett ordentligt tacktal gällande temaveckan som gått.

Hej!

Vilken vecka det har varit! Jag har varit chef för sex stycken icke-män och fyra stycken icke-kvinnor. Jag har sovit i ungefär tjugotvå timmar om vi slår ihop alla nätter. Jag har näst intill förbjudits att umgås med Sandra, och när vi väl har lyckats få lite kvalitetstid ihop har vi inte kunnat prata om allt vi vill. Fride vet precis hur mycket pommes vi ätit för att dämpa vår ångest.

Det var inte lätt att skriva det här talet. Ärligt talat har jag inte skrivit mycket alls, eftersom det hade kommit in en spindel hos mig, en sådan där stor äcklig, och jag kan inte sova om jag vet om att det finns en spindel i rummet. Så jag funderade över om jag skulle mosa den, eller dammsuga upp den. Detta är ett ganska stort beslut, eftersom båda alternativen medför negativa följder. Alltså blev det inte mycket till tal på mitt papper, utan mest några ord.

– Ni är förtappade, sa Fride när Sandra och jag skulle äta våra pommes frites. Även Inzoomat-redaktionen kändes lite förtappad när vi i går kväll svamlade övertrötthetskommentarer samtidigt som vi sjöng med i gamla 90 tals-dängor. (Men vad hände med Lemon Tree?!) Lauren började panik-deletea, Sofia och jag skrev en halvt förståelig att göra-lista och så pizzan. Inzoomat-redaktionen vinner härmed pris för Bästa Stämning; vi åt pizza till middag och var hela veckan jättesnälla mot varandra. En enda gång har den positiva stämningen antagit en mer negativ skepnad. Men det gick snabbt över. Lyssna man på What Is Love? med extra bas går allt över.

Tack, redaktionen. Ni är bäst. Utan er hade Inzoomat inte varit Inzoomat (men kanske Zoom?). Alla andra ord känns överflödiga (plus att jag när jag skrev detta började bli riktigt stressad över att spindeln hade lämnat sitt hörn och jag inte hade bestämt mig för huruvida jag skulle dammsuga upp den eller inte).

Tack, lärarna. Ni har varit vår redaktions andra jag. I stället för att skicka in hundra olika Dagens Ros till SN ska jag nu tacka er för lite olika saker. Först och främst tack till alla er lärare plus Charlotte för all hjälp med tidningen. Tack Fride för kaffe, mjölk, frukt, blommor och choklad. Tack Ted för spelsällskapet. Tack för lunchen på O’Learys. Tack Gunnel, Ted och Sara för att ni rättade våra texter fast ni var jättetrötta i går kväll. ”Där är något grönt, Gunnel måste ha läst den redan.”

Och så lite random namedropping. Jag och resten av redaktionen vill tacka Margit von Silfverstolpe, Dagny Nilsson, Gudrun Applegreen, The Tetris Girl, Pizzeria Kosmos och skaparna av YouTube.

För att avrunda ska jag nu citera Sara slash Gunnel, ett mycket talande citat angående Elvis och Elias i medieettan. Sara och Gunnel sa detta när de var lite jättetrötta sent i går kväll: ”De är sådana söta skejtare fast de är så fjuttiga.”

TACK FÖR TEMAVECKAN! (Det här sista står med versaler på mitt papper, jag fick verkligen stresspanik över spindeln.)

22/04/2008

april 22

Det var något med ögonkontakten. Du visste. Och jag visste att du visste. För du vet ju. Du vet ju precis allt. Jag ringde inte. Förlåt. Men du vet ju. Det är en sådan grej man inte behöver uttrycka i ord, det räcker med en sådan där blick med litet b och kanske kanske kanske kanske kanske kanske kans

När jag tänker på det gråter jag. Men inte på tangentbordet, för då kan datorn gå sönder. Inget mer får gå sönder nu. Så jag gråter inte på el. Jag kan känna när jag ska somna. Precis innan känner jag hur det liksom snurrar i huvudet, tankarna tar skruv och då vet jag. Men nu känns det inte så; nu är jag ju vaken. Jag är så vaken att det rinner pollensnor ur näsan och jag gråter lite för jag har tänkt på det och jag är jättehungrig, vilket säkert är rena rama efter tacos-mättnaden jämfört med hungern hos ett barn i Afrika. Men jag har aldrig varit där. Jag har bara sett Afrika på tv.

Du har aldrig varit här. Ändå vet du.

Hej.

19/04/2008

april 19

JAG ÄR DIN ENDA CHANS.

21/03/2008

march 21

"Är det de där YouTube?" - Mamma mitt i ett parti TP. Hon måste helt klart ha menat U2.

18/03/2008

march 18

Blogginlägg från natten till i dag, kunde dock inte publiceras på grund av Internetbrist.

Solen sken hela jävla dagen utanpå mig, tror jag. Fast det snöade också. Utomhus. Sedan kom kvällen och något bra blev lite sämre och jag försökte sova men det gick aldrig. Jag mår illa. Jag mår sönderskjutet i hela jävla cp-mig och jag borde borde borde verkligen göra något åt det. Men det går inte.

Jag bara låg där. I sängen. Märkte hur illamåendet smög sig på och kom fram till att det enda sätt jag kunde ligga på var på rygg. Med benen uppdragna som ett tält. Och vem fan kan somna i den ställningen. Inte jag i alla fall. Och jag trodde verkligen att jag skulle spy, att mina tankeslamsor skulle välla upp ur mig och kanske blod också för jag kände blodet inom mig och det hörde inte hemma längre. Jag ville inte stanna.

”Du måste gå.”

Det är så fint. Du är så fin. Och det finaste med poesi är att det inte finns några rätt och fel. Jag vill att livet också ska vara så. Jag vill också vara så.

Jag kommer nog inte sova så mycket i natt. Just nu ligger jag här i sängen och bloggar om detta och jag känner redan att jag har några långa timmar framför mig. Och Internet fungerar inte heller så jag får väl lägga in detta blogginlägg imorgon istället. Som om allt inte var patetiskt nog. Jag hatar hela jävla pms-världen nu. Du måste gå. Jag ville inte stanna.

Och det värsta. Jag vet inte. Vad det värsta är. Det är nog något. Jag har en bok. En cancerbok. Jag älskar min cancerbok. Jag älskar den mest på nätterna för jag kan aldrig sova. Den är jättebra på att vara vaken med mig. Jag har tre eller fyra eller fem slags dagböcker. Jag kan inte ha bara en. Jag kan aldrig bestämma mig. Jag har alltid beslutsångest. Jag har alltid för mycket att förklara. Du måste gå.

VERSALER
VERSALER
VERSALER
punkt

27/02/2008

feb 27

Redigerad 25 februari 2016:

Queens of the Stone Age hette ju bandet jag såg i måndags, närmare bestämt på Annexet i Stockholm. [...] Dock är jag allra mest glad över att ha bevittnat QOTSA:s enastående förband: Biffy Clyro. [...]

24/02/2008

feb 24

Redigerad 24 februari 2016:

[...] I morgon ska jag gå med Karolina och hennes syster Emelie på konsert. Det är Queens of the Stone Age som lirar i Stockholm, och jag fick i går ett väldigt fint erbjudande om att hänga med gratis, då Jenny tyvärr inte kan gå. [...] förbandet verkar lovande, det har jag hört på MySpace. Tänk vad man kan få vara med om bara genom att existera.

feb 24

vältra dig i mig på ica

jag ligger i sängen bland
kvalster och döda hudceller
16:33 är klockan och det
är lördag är det
hej här ligger jag
och tror att jag är nån
det tror jag verkligen
kanske den enda
och jag får plötsligt lust att
slita av mig alla kläder och
vältra mig i de döda cellerna
för det är lördag är det
partyparty och amerikanska muggar
som på tv men jag
har aldrig sett en sån mugg
på riktigt så jag
behåller mina kläder på
världen där ute täcks
av damm som jag betalat för
det är helt ute med fondväggar
har någon känd från tv sagt
jag är helt ute nu
utanför
innanför
mig själv hela tiden
[...]
fast jag inte vet så mycket
jag kan aldrig vara med i på spåret
för jag vet inte så mycket
om allt
men jag ska ge dig fem hundra tusen kronor
och be dig stanna för evigt
och putta mitt heart på min sleeve
fast jag bara kvalsterligger här
och tänker att jag ska byta ut
tidningarna i korgen på toan och
jag har inte fem hundra tusen kronor så
du kan inte stanna för evigt
och jag tänker att det är hemskt
att jag vill bli lärare för
pol pot var också det och dessutom
spelar jag gitarr och jag vill
inte bli en marie lindberg
punkt punkt punkt
16:55