Förra onsdagen fick jag äntligen chans att se Julien Baker live. Det var en av de mest minnesvärda spelningarna jag har varit på, tack vare den otroliga närvaro hon utstrålade. Så mycket vemod, ångest och hjärtskärande ärlighet i en enda person och ett enda framförande. Och att liksom lyckas stråla ut dessa känslor till publiken i stället för att bara upplevas som introvert;
det är en bedrift. Det är väl i och för sig givet att en spelning som inleds med raden "
Wish I could write songs about anything other than death" kommer att etsa sig fast i minnet hos ett emobarn som jag. Medan Julien spelade låtar tog jag några dåliga bilder:
Ryser bara av att se dessa foton från kvällen. Verkligen en ovärderlig upplevelse.
Dagen därpå blev det en helt annan typ av konsert. Då spelade nämligen NOFX på Grönan:
De var lika flamsiga som när jag såg dem på Klubben för ett par år sedan. Och precis som den gången fylldes jag nu av positiv energi medan de spelade sina låtar. Det är ändå något speciellt med livepunk. Att det alltid blir så kul.
Den här veckan har jag varit på två konserter. Det började med Dropkick Murphys:
Spelningen blev lite långrandig för min smak, men det var roligt att se dem live. Desto bättre blev det nästa dag, när Damien Rice spelade på Cirkus:
Jag var helt mållös efter denna konsert. Sedan jag började lyssna på Damien Rice i nian (kanske? Runt 2004 måste det i alla fall ha varit) har han alltid varit en stående favorit och jag återkommer ständigt till hans musik. Dock hade jag aldrig sett honom live förrän i onsdags. Därför var jag så klart otroligt spänd över att äntligen få se honom, och jag tvivlade inte på att det skulle bli en riktigt bra konsert. Har man väntat så länge blir man liksom inte besviken. Att det skulle bli en av de bästa konserterna jag någonsin har varit på hade jag dock inte alls väntat mig. Jag vet fortfarande inte riktigt hur jag ska beskriva denna storslagna upplevelse på ett rättvisande sätt. Vilka ord ska jag välja? Kanske är det bäst att inte försöka beskriva så mycket alls. Loopmaskin och intensitet, där någonstans skulle jag nog börja om jag skulle försöka mig på att få ner några ord om Damiens prestation. Men jag struntar i det. Det räcker nog med en försäkran om att jag skulle betala stora summor pengar för att få stå längst fram under en Damien Rice-konsert igen.
Följande måste jag dock berätta, eftersom det var en av de mäktigaste och mest medryckande liveupplevelserna i hela mitt tjugosexåriga konsertliv (fatta vad sjukt mäktigt): Damien spelade Volcano. Det började finstämt och så, precis som på skivan. När han kom till slutpartiet där han på skivan har lagt olika röstspår omlott bad han publiken att hjälpa till med detta. Alternativet hade ju varit att använda loopmaskinen. Tre uppgifter fördelades till publiken: en tredjedel skulle sjunga "Volcanoes melt you down", en annan tredjedel "What I am to you / Is not real / What I am to you / You do not need" och den sista tredjedelen skulle lägga ett "Aaahhh" enligt Damiens instruktioner. Dessutom bad han alla att först knäppa fingrarna i takt med musiken och så småningom - "you'll feel it", som han sa - klappa takten i stället och därefter återgå till att knäppa igen för att tona ner. Det som hände efter alla dessa instruktioner var högst oväntat. Som jag upplever det brukar sådana här försök till publikinteraktion gå bra en liten stund, men de flesta i publiken brukar ge upp eller tröttna ganska snabbt och till slut är det bara en tapper skara som försöker hjälpa till för att det inte ska bli dålig stämning. Men inte denna gång. I vad som måste ha varit flera minuter sjöng hela Cirkus för full hals med Damien och precis som han sa fick publiken feeling i takt med att han spelade starkare och starkare på sin gitarr. Snart klappades det takt och togs det i från tårna. Det var helt stört mäktigt. Tveklöst den största stunden på en fantastisk konsert. Flawless som kidsen skulle säga.
