18/06/2016

18 juni

I går släppte Lars Winnerbäck sin nya skiva och jag har inte hört den än. Anledning: eftersom jag var för trött efter jobbet i går för att åka in till Bengans och köpa den tänkte jag göra det i dag i stället. Så visade det sig i dag när jag vaknade att jag har blivit helt förkyld. Nyser och snyter mig hela tiden. Att åka till Bengans känns alltså inte som ett alternativ just i dag. Min nya plan är att köpa skivan i morgon. Nu förstår jag att det jag har skrivit hittills utmynnar i två huvudsakliga frågor:

Fråga 1: Kan jag inte bara lyssna på skivan på Spotify? Svar: nej. På denna front är jag kristdemokratiskt konservativ. Jag vill lyssna på den fysiska skivan och bläddra i konvolutet. Det är en mycket större upplevelse som jag inte vill vara utan. Detta gäller alltså första gånger jag spelar skivan; därefter har jag självklart inga problem med att använda Spotify eller liknande. Det gäller heller inte alla album, utan de jag har för avsikt att köpa vid release.

Fråga 2: Köper jag fortfarande skivor? Svar: ja. Av samma anledning som i svaret ovan. Skivor är underbara och så länge de finns tänker jag köpa dem. Detta vinner både jag och själva artisten på (känsla respektive pengar).

I väntan på Granit och morän sitter jag nu här och grämer mig över skivomslaget. Så här ser omslagen till de senaste singlarna ut:
















































De passar ihop, de fångar känslan i låtarna och de är snygga. Bland det snyggaste i omslagsväg för Winnerbäck hittills, tycker jag. Mycket mer kan man knappast begära. Så kommer alltså själva skivan och den ser ut så här:

























???????????????????????? VARFÖR? Visst, det är en fin bild på själva Lasse men inte måste den väl hamna på framsidan för det? Sätt den på baksidan, som på Söndermarken, och ge oss ett omslag som matchar singlarna.

1 comment:

Jessica Segerberg said...

Håller med! Var ju sådan fantastisk känsla på singlarna. Had Elisabet knyta ihop det så fint, nu skar det sig istället med olika fotostilar.