24 okt

Har typ glömt hur man bloggar. Kör lite bilder i stället.

En fredag i september tog Victoria och jag tåget till Linköping för att se premiären av kents begravning. Det var utan tvekan den bästa kent-konserten jag har sett hittills. Enormt snygg scenshow.

Jag passade också på att se Caddywhompus och Donovan Wolfington när de hade tagit sig ända från USA till ett litet rum på Kulturhuset. Både Lauren och jag var hänförda av insatsen från trummisen i Caddywhompus (övre bilden). Han hade en spelstil som gjorde sig väldigt bra live.

Lars Winnerbäck intog Cirkus. Victoria och jag intog exakt samma platser som Annika och jag ska sitta på när vi ser Bon Iver i januari. Är inte det en slump av sinnessjuka proportioner? (Helt plötsligt spelade Winnerbäck förresten en ny låt. Publiken var stum av förvåning och såg sig frågande runt som för att se om någon annan kände igen den ("Kan det vara en gammal B-sida han grävt fram, månne?" verkade alla tänka). Winnerbäck kommenterade inte låten över huvud taget utan fortsatte konserten som om inget hade hänt. Ganska kul ändå.)

För ungefär ett år sedan köpte jag biljetter till The Cure i Globen. När dagen var kommen gick Karolina och jag dit. Förband var The Twilight Sad. Helt sjukt (på riktigt sjukt) att se dem i Globen när jag förra året bokstavligen stod precis framför James Grahams ansikte då The Twilight Sad spelade i en hotellbar på Söder. En sådan upplevelse går ju inte att jämföra med Globen (små ställen är oslagbara livemässigt), men det här var ju också roligt att få vara med om.

Okej. The Cure klev upp på scenen - burret hos Robert Smith; burret! - och det var en helt overklig känsla. Jag var i samma rum som dem? De är legender? De spelade depprock i tre timmar och den medelålders publiken (Karolina och jag drog ner medelåldern markant) oroade sig över hur de skulle orka gå upp till jobbet dagen efter? Allt detta formulerar jag som frågor eftersom hela kvällen var oklar. Det ska medges: konserten var väldigt bra. Alltså, The Cure öppnade med Plainsong och Pictures of You, kan ni tänka er något mer underbart?! Men när de för andra gången lufsade upp på scenen för ytterligare några extranummer - trots att de redan hade framfört tjugofem låtar - och bland dessa spelade Never Enough, då frustade jag till av skratt inombords. Jag vill så gärna tro att det var ironiskt menat från bandets sida. Typ: "Jo, vi är också högst medvetna om att det räckte redan för fyrtio minuter sedan." Never Enough var alltså den tjugoåttonde låten i ordningen. Inte förrän vid trettiofem låtar bestämde sig The Cure för att det fick räcka. Men faktum kvarstår: vi lever i samma tidevarv som The Cure. Tack för det, mother nature.

 När Tiger Lou spelade på Debaser Medis och de var fantastiska som vanligt.

Och så har jag så klart umgåtts med den här favoriten. Bland annat just den här kvällen när vi käkade på Pocket och gick på bio.