aug 30

Jag sa nej fast jag menade ja ibland säger jag ja fast jag menar nej jag säger alltid fel saker jag säger alltid rätt saker men de tolkas fel jag är otroligt bedövad i hjärtat jag satt där mitt emot och jag tänkte är det bara jag som bara tittar i en persons ena öga kan inte titta en person i båda ögonen samtidigt jag väljer automatiskt ett. Ett. Jag är så automatisk någon har ställt in mig jag har stått här länge nu måste jag bli dammad putsad städad jag är så otroligt punktlig jag älskar punkter ibland kanske dem i sig kanske allting innan. Allting efter. Du är min enda fast det finns tiotals andra jag vet inte hur jag ska sluta jag kan inte säga upp jag vill säga mer men låter dig prata jag unnar mig tystnaden och instämmandet vi bara sitter där jag instämmer jag instämmer jag instämmer och jag tänker får jag göra det här igen ska jag säga något om det hur ska jag sluta. Vi har väl varandra.

bedövad i hjärtat jag satt där

Jag gör listor över hela mitt liv jag skriver saker jag redan gjort bara för att få kryssa stryka kryssa stryka nu ska jag göra en lista över saker som kommer att göra mig till en sämre lärare än om jag inte uppfyllde detta:
- Jag har lätt för att fästa mig vid människor.

Det var egentligen den viktigaste saken jag skiter i de andra för den där punkten väger tusen gånger tyngre än alla andra tillsammans jag vill inte bli kompis med elever men jag har så lätt att fästa mig vid människor oftast kommer jag på det för sent. Jag kan inte släppa tanken. Är inte fäst vid mig själv bara andra och till dem vänder jag mig så ofta att de kanke tröttnar på mig de kanske förtränger mig jag vaknar om natten och tror att någon har förträngt mig jag vill aldrig bli bortglömd allt jag vill är att bli ihågkommen jag vaknar med tanken att jag kan bli bortglömd.

empty empty d b

aug 29

Nu ska jag berätta om mitt nya projekt. Man kan säga att det är väldigt omfattande och inte minst är det väldigt viktigt för mig. Jag har bestämt mig för att döpa det till Uppdrag fredagskänsla. Som ni kanske förstår syftar detta projekt till att återskapa fredagskänslan jag förlorade för sisådär ett år och tre månader sedan. Först ska jag dra lite snabbt vad det faktiskt är jag är ute efter.

Under hela min barndom har jag älskat fredagkvällar. Fredagar över huvud taget. Nu för tiden har jag ingen fredagskänsla alls; den försvann i och med att jag flyttade hemifrån. Jag trodde att jag skulle kunna bibehålla den på egen hand, helg är ju ändå helg, men det gick inte riktigt som jag tänkt mig. Nu när jag inte ens går i skolan på normalt vis, utan lite då och då, är jag lika dagvild som en penschis på hemmet och hela veckostrukturen har i stort sett fallit isär. I dag till exempel är det ju fredag, men själv trodde jag att det var måndag. Ja, ni förstår. Så kan man inte ha det. Helg ska vara helg, och det ska fan i mig kännas som helg också. Det ska vara redig frukost, sovmorgon, städa på söndagen och självklart ordentligt lagad mat på kvällarna. Som ni kanske förstår är jag en sådan person som tycker om struktur. Man kan säga att jag alltid måste ha en struktur att falla tillbaka på, även om jag givetvis vill kunna använda min flexibla sida och tidvis lämna den.

Så. Vad ska jag nu göra för att återkalla min försvunna fredagskänsla? Det är det jag inte riktigt vet. Mitt projekt är väldigt luddigt upplagt. Jag tänkte att ni ska få följa hela min fredagskänslaprocess, jag ska skriva för er hur jag jobbar och framför allt hur mycket jag anstränger mig i mitt jobb. Först och främst måste jag reda ut vad jag associerar fredagskvällar med, alltså sedan barnsben. Här är några grejer jag har kommit på hittills: Disneydags, lagad mat (särskilt pappas special), mamma, pappa, Therése, den kravlösa känslan, kaffe i glas, Marabou-choklad, Peter LeMarc, The Beach Boys, Lars Winnerbäck, Gipsy Kings, Sven-Ingvars, GES, Simply Red, att sitta och inte göra någonting utan att få dåligt samvete för det (ungefär detsamma som den kravlösa känslan).

Eftersom de nämnda sakerna är saker jag associerar med fredagskvällar måste jag kanske skaffa mig en del grejer för att kunna slutföra mitt projekt. Projektets mål är alltså att jag varje fredag ska få en känsla av att nu är det helg. Jag måste nog fixa så att jag faktiskt äger alla skivor jag associerar med fredagar (några av dem har jag men inte alla); just dessa är nämligen i stort sett huvudingrediensen för själva fredagskänslan. Och så måste jag absolut ta mig tid att laga mat ordentligt varje gång fredagen är kommen. Det är viktigt. Gröt är förbjudet och jag får absolut inte äta typ spaghetti med ketchup. Nu vet ni lite vad jag ska syssla med kommande fredagar. I dag är det ju fredag och i dag inleder jag Uppdrag fredagskänsla på bästa möjliga sätt, nämligen genom att äta middag hemma hos mina föräldrar.

Nu till dagen. Jag hade ställt klockan på 07.40 och gick alltså upp då. Åt frukost och duschade och gick sedan hem till mamma och pappa för att vara Scilla-vakt. Väl där började jag plugga, läste en artikel samt några kapitel ur en skönlitterär bok. Sedan gick jag hem till Gunnel för att lämna tillbaka filmen jag lånat, och där blev jag kvar i typ en timme eftersom vi började prata om skolan, vad jag ska välja som andra inriktning, VFU, körkort och annat livsviktigt. Jag gick tillbaka till mamma och pappa, försökte få med Scilla på promenad men hon vägrade så klart så då cyklade jag hem till Sandra och fikade med henne och hennes mamma. Det var sista gången Sandra och jag fikade innan hon flyttar. Sorgligt men sant. Vi kommer förmodligen inte ens att ses igen förrän kanske den 26 september. Det är jättelång tid om man är van att ses jätteofta. Tur att Comviq Kompis finns! Prisa gud. Cyklade återigen hem till mamma och pappa och pluggade mer. Och nu sitter jag här och har druckit te och ska fortsätta att plugga. Hej svej så länge.

aug 26

Okej. Here we go. Typ en festival den 22-23 augusti 2008. Det är över nu. Var ni inte där så har ni missat det och var ni där kan jag inte säga annat än tack. Det var oerhört roligt! Vi har lärt oss mycket, återigen, och jag vet inte riktigt hur jag ska utvärdera det hela i bloggformat. Det finns mycket vi gjorde bättre än förra året, och det finns mycket vi kan förbättra. Men vi ska inte gå händelserna i förväg. Inget är sagt om Typ en festival 2009, förutom crewets uttalade visioner och önskemål. Vi får se hur det blir.

Hur som helst, tack alla som kom dit. Tack alla som hjälpte till, även om ni tycker att ni knappt hjälpte till alls eller om ni tycker att ni var överflödiga - det var ni inte. Ni var bäst. Vi skulle inte ha kunnat göra Typ en festival utan er.

Jag vet som sagt inte vad jag ska skriva. De band jag hann se var skitbra. Det var i och för sig inte så många, eftersom jag gjorde mycket annat. Jag är lite ledsen över att jag inte hann fota mer, men så kan det vara. Skatetävlingen var sjukt kul och jag är sjukt impad av alla åkare här i stan. Tack Zunkiz. Självklart undrar man återigen (hur många gånger har vi inte ställt oss frågan nu?) vad det är för fel på Nyköping. Eller snarare nyköpingspubliken. Något måste det ju vara. Man skulle kunna ta hit Bruce Springsteen och fixa gratis inträde, folk skulle ändå inte komma. Vi vet inte varför, vi vet inte vad vi ska göra åt det, men vi ska kämpa för att även Nyköping ska bli en normal stad där folk inte klagar på att de inte finns något att göra fastän det faktiskt gör det. Det är precis det det finns.

Fler bilder finns i vår Bilddagbok. Tack och hej! (Intohimos basist på bild här intill.)

aug 25

Det här trodde jag aldrig om mig själv:
- att jag skulle fundera över vem jag skulle vilja få äran att ha som mentor i livet.
- att jag skulle smsa min programrektor efter att jag slutat ubildningen.
- att jag vid arton års ålder skulle ha varit med och arrangerat en festival två gånger.
- att jag skulle läsa läroplaner i PDF-format och tycka att det var väldigt roligt och intressant.
- att jag skulle få ut så mycket som jag fick av min gymnasieutbildning.
- att jag skulle plugga vidare i mer än fem år.
- att jag skulle veta vad jag vill göra med mitt liv.

Det finns faktiskt ganska många saker jag aldrig trodde om mig själv. Och ja, jag ska skriva om Typ en festival någon dag. Förmodligen i morgon. Men nu måste jag fortsätta att läsa.

aug 19

Jag är i skrivande stund inte mindre än två jag upprepar TVÅ dagar närmare mitt lärarjobb! Två dagar av kanske fem och ett halvt år, but still två dagar! Det här kommer att gå fort och jag ska ha jävligt roligt på vägen och sedan ska jag bara njuta av att göra det jag vill. Vad det än blir.

aug 17

Redigerad 24 februari 2016:

[...] egentligen kanske jag är född att bli längdhoppare jag vet inte jag har nästan aldrig testat jag kan vara en naturbegåvning jag kanske flyr min talang. Här och nu flyr jag och jag överger jag överger allt.

aug 11

Återigen ett krig. Den här gången tog jag till slut mod till mig och kastade en strumpa på fienden, som då blev lätt defekt och tappade i höjd. När fienden var på väg ner slog jag ihjäl den med en gammal SN. För att vara på den säkraste sidan begravde jag fienden under en thai-inspirerad kudde.

aug 10

Jag befinner mig i Pocahontas-ställning på golvet. Höger ben rakt ut, vänster hand precis till vänster om det vänstra benet, höger arm utsträckt åt samma håll som högerbenet. Fienden har intagit krigsställning på bordet. Spretar ut sig, stillastående i väntan på attack. Jag byter taktik och gömmer mig bakom köksväggen. Tror inte att motståndaren ser mig. Jag har fel. Motståndaren tar självsäkra steg rakt emot mig. Jag pressar höger axel mot väggen, håller hårt i tidningen med båda händerna. Känner mig underlägsen. Trycksvärta överallt.

Plötsligt byter fienden taktik. Vänder om, lämnar bordet och söker sig uppåt gardinen. Jag är genomskådad. Fienden har på avstånd bedömt min längd och insett att jag inte når till takhöjder. Jag är överlistad. Om fienden hinner upp till taket innebär det slutet. Då måste jag stänga in mig på toaletten resten av natten alternativt tills jag med all säkerhet vet att fienden har dött. Det får inte hända. Jag intalar mig själv att det är nu eller aldrig, tar ett par smygande steg på huk fram till stolen. Gömmer mig bakom den höga stolsryggen. Fienden har uppenbarligen inte sett mig, utan fortsätter lugnt att klättra uppåt gardinen. Jag reser mig långsamt och höjer tidningen med höger hand. Håller den strax över huvudet. Nu har jag min chans. Fienden kan omöjligen se mig, eftersom den har mig i ryggen. Jag greppar om tidningen ännu hårdare, provslår mot min arm för att finna den rullade tidningens hårdaste yta, för tidningen bakom vänster axel tills den nästan ligger emot ryggen. Det gäller att få bästa möjliga slagkraft. Fienden har stannat till. Börjar kanske ana något; har inte sett mig på ett tag. Jag tar ett djupt andetag och slår sedan till.

Min motståndare faller hjälplöst till golvet. Jag hukar mig i Pocahontas-ställning nummer två, det vill säga benen ganska brett isär och båda handflatorna i golvet mellan benen. Jag ser min fiendes dödsryck. Tror jag. Till slut har fienden dödsryckt så mycket att den rullat från rygg till ståställning och innan jag vet ordet av är fienden återigen på klätterväg upp längs bordsbenet. Jag är paralyserad. Överlistad. Fienden fejkade sin död för att paralysera mig och min Pocahontas-ställning. I ren panik kastar jag en folder om Lex Sarah mot fienden. Jag missar. Fienden hånler. Det är svårt att se, men den hånler faktiskt.

Så tar jag mod till mig. Du ska inte få förstöra min natt, äckliga jävla kryp! tänker jag. Jag anser det onödigt att slösa energi på att säga det högt, eftersom jag ändå är säker på att fienden innehar superkraften tankeläsning. Den här fienden har allt, sanna mina ord. Trots detta vill jag bli hjälte i vår lilla söndagsfight och jag samlar mig verkligen för detta, tar återigen upp tidningen, laddar och siktar och slår jag slår så hårt att fienden går itu. Den faller isär och hamnar på golvet. Jag vet inte om fienden är död. Många av mina tidigare krigsfiender har dött då de gått isär, men eftersom jag känner mig osäker på vilken värld just denna fiende är ifrån ligger jag nu raklång på golvet och tittar på den i ungefär fyra minuter. Så att den inte plötsligt ska börja tejpa ihop sig, eller något. Man vet aldrig med fiender nu för tiden, tänker jag där jag ligger. Fienden förblir två. Jag har segrat. Hittills.

aug 7

Redigerad 24 februari 2016:

aug 5

Redigerad 24 februari 2016:

I onsdags hade jag förra veckans enda lediga dag, så jag satte mig på en buss till Linköping. Väl där klev jag på en lokalbuss till Ekholmsskolan, där WeSC Skate Camp var i full gång. Jag säger då det. Bakom Ekholmsskolan ligger nämligen Fun Skate Park, ett inte jättestort men lagom (à la Sverige) stort betongparadis för alla som tycker om att åka på plankor med hjul. Ungefär nittioåtta stycken pojkar och två flickor åkte bräda när jag stegade fram till We-tältet och frågade om någon visste var Cooper Wilt höll hus. Han är nog och badar, sa en kille och jag sa att jaha men då väntar jag en stund, då. Cooper och jag har nämligen mailat/MySpace:at/Facebook:at i ett par år eller mer nu. Vi kom aldrig riktigt fram till hur länge vi har mailat, men det är att gå händelserna i förväg. Nu var det i alla fall så att han äntligen finally var på besök i Schweden, eftersom han är sponsrad av We. Hans uppgift var att hänga med kidsen, skata litegrann och bli fotad för en katalog. Jag satt i gräset och väntade. Det var stekvarmt. Jag tittade på folk som skatade. Jag fick ett klistermärke av någon. Jag sa tack.

Efter en stund kom herr Wilt ut ur sin gömma, det visade sig nämligen, när jag frågade, att han inte alls hade badat utan bara tjillat. Vi gjorde en kram och sa hej och ni vet howsitgoing och annat coolt amerikanskt och sedan satt vi där i gräset och pratade, för att liksom värma upp denna första träff, eller vad man skulle kalla det. Vi var lite glada att äntligen ses. Eftersom jag inte äger en del av Coopers hjärna kan jag inte tala för honom, men det jag var mest nervös över var att prata engelska en hel dag med någon jag aldrig träffat förut. Nog för att jag läst engelska non-stop i typ 11 år, men engelska C kan vi genast räkna bort eftersom den kursen sög och när det väl kommer till kritan har jag inte pratat mycket engelska alls under de senaste åren. Det är en sak att skriva, men jag kände mig lagom ringrostig när jag skulle prata, haha. Men Cooper verkade förstå allt jag sa, och jag förstod allt han sa. Tur att man oftast inte använder jättesvåra ord när man pratar. Hoho. Nej men seriöst. Nu ska jag fortsätta. "Have you eaten anything, yet?" frågade Cooper och eftersom mitt IQ inte är jättelågt även om man ibland kan tro det så förstod jag att han inte syftade på hela min livstid utan mer sedan jag kom till Linköping. "No, have you?" svarade jag och det visade sig att han inte hade det. Han föreslog att vi skulle gå och ta en pizza på något ställe en kort promenad bort.

Sagt och gjort. Först visade Cooper rummet där han och hans We-kompisar sov (ett rum i samma byggnad som Ekholmsskolans ungdomsgård). Det låg madrasser, brädor, skor, kalsonger och burkar utspridda. Han ursäktade röran och skrattade lite. Han hämtade sin plånbok och sedan gick vi till pizzerian, som låg i Ekholmens centrum. Han frågade om jag ville dela en pizza och det ville jag gärna så vi tog en hawaii och ett var sitt glas vatten och sedan satt vi där vid ett fyrbord och pratade om en massa skit. Eller skit och skit, men grejer ni vet. Saker man pratar om. Samtalsämnen. Ja, så kan man säga; där satt vi och pratade samtalsämnen. Cooper frågade om min kommande utbildning i Linköping, var jag bor, hur Nyköping är som skatestad ("What's with the 'köping'? Sounds like 'coping' to me!"), jag frågade om hans skatekarriär, vad han har gjort den senaste tiden, han berättade om veckan i Linköping etc etc etc. Jag vet inte allt vi pratade om. Vi kom in på ämnet resor och länder och språk och sedan drack vi kaffe och han lärde sig att "tack" är "thanks" och en gubbe började prata med honom på svenska vid kaffeserveringen och Cooper bara tittade på honom och sträckte sig framför gubben och tog en kaka utan att säga något och jag skrattade ganska mycket och sen skrattade Cooper också när han kom tillbaka till bordet. Det var en rolig stund på pizzerian.

Vi promenerade tillbaka till Ekholmsskolan. In igen i We-gängets "sovrum" där Cooper bytte t-shirt och sedan presenterade han mig för Ray Barbee som var väldigt glad och trevlig. Sedan skulle alla campets deltagare plus Cooper och co vara med på en gruppbild nere i parken. Det var roligt att se. Typ hundra ungar och en massa coacher etc och alla var superglada. Sedan ville Cooper åka lite bräda. Då passade jag på att fota. Efter en stunds random skatande blev det game of skate och Cooper och jag tittade på och han var imponerad av hur duktiga alla var (det sa han redan på pizzerian). Jag var också imponerad, så klart, men det säger inte lika mycket i och med att jag är skitdålig (men nöjd med det) och Cooper är ett proffs. Sedan kom en kille fram till Cooper och sa att de nog måste börja packa ihop och åka till Stockholm och Cooper bad om ursäkt för att de skulle åka tidigare än han trott från början men jag sa att det inte gjorde något eftersom min buss hem ändå skulle gå snart. Vi var nöjda med dagen. Vi gjorde en ny kram och hoppades att vi snart ska ses igen, kanske nästa år på samma plats sa Cooper och sedan sa han att om We anordnar ett camp för snowboardåkare i vinter kanske han kan hänga på. "Not that I snowboard, but..." Haha. Sedan såg jag honom skata iväg och jag tog återigen en lokalbuss och sedan åkte jag Swebus hem igen. [...]