Redigerad 27 februari 2016:
Nu kommer det. Inlägget ni har väntat på. Det är möjligt att vissa av er inte är medvetna om att ni har väntat på det här, medan andra nästan har spruckit som ballonger av nyfikenhet. Vilken av dessa kategorier ni än tillhör ska jag nu berätta om när jag, Victoria, mamma, pappa och min systeryster Therése var VIP-are på Kolmården för en vecka sedan. Ni som tycker att all form av läsning endast hör till skolterminer kan scrolla förbi hela historien och skåda bilderna nedanför. Ni får då själva försöka lista ut vad varje bild vill säga. Hej och hå.
Vår dag inleddes med en tur i safariparken. Vi trodde att vi var smarta som valde att åka safarirutten tidigt på förmiddagen, men det visade sig vara ungefär tvärtom. Allt som allt tog det ungefär en timme, och då genade vi på vissa ställen. Inte gena som i Bruce Willis-actionfilm, där bilar har en tendens att både flyga och brinna samtidigt på ett mycket kriminellt sätt; vi genade som vanliga svenssons helt enligt Kolmårdens genvägs-regler. Trots att rutten tog ovanligt lång tid, mycket eftersom tyskar i husvagnar stannade i ungefär en halvtimme för att se på älgarna, så var det värt det. Vi hade nämligen turen att hamna väldigt nära några giraffer. Några följde efter vår bil och gick sedan om för att lunka strax framför oss. Därefter fick vi se ett par giraffungar springa lite ledigt över gräset. Springande giraffer ser man ju inte varje dag. Om man inte är en giraff, vill säga.
Efter safarirutten var det dags för lite lunch. Det bör tilläggas att mamma och pappa hade lagt upp ett tidsschema över dagen. Det var mamma som hade fixat in oss på de mycket trevliga överraskningar jag nu ska komma till. När vi hade ätit skulle vi se delfinshowen. Vi fick sitta på VIP-platser allra längst fram. Jag hade inte sett showen på flera år, så det var roligt. Eftersom Markoolio har regisserat spelades bara hans låtar. Han tycker tydligen om sig själv. När delfinshowen var slut var det dags för
överraskning nummer ett: delfinklappning. En delfinskötare bad oss gå och tvätta händerna, och sprita dem, sedan berättade hon lite om delfinerna och hur man kan klappa dem und so weiter. En mycket trevligt skötare. Vi fick låna stövlar och gå två och två och klappa på delfinerna. Man fick klappa på alla delfiner förutom ungarna (klappar man ungarna kan tydligen mammorna bli arga). Delfinerna tyckte om att bli klappade, och "slogs" om platserna närmast oss människor. Några ville bli klappade på magen. Jag vet inte hur ni andra är, men jag har alltid haft en undran om hur delfiner egentligen känns. Jag trodde att de skulle vara lite hala, blanka liksom. När det väl kom till kritan kändes de inte alls som jag hade förväntat mig. Man har en bild i huvudet av hur det kommer att kännas när man sätter handen på delfinen, men i samma ögonblick man nuddar så känner man något helt annat. Det blir som felkoppling i huvudet. Ungefär som när man är beredd på att det som finns i glaset ska smaka vatten, och så smakar det cola. Ah, ni vet. Skötaren drog i alla fall en bra liknelse om att delfinerna "känns ungefär som en oliv". Det var sant. Lite gummi-aktiga, fast ändå inte. Hårda, fast ändå mjuka.
När vi hade klappat färdigt tackade vi så mycket, sa hej då till delfinerna och gick och tvättade händerna igen. Man blev kladdig av att klappa delfiner. De hade något slags konstig yta på sitt skinn. Sedan var det dags för
överraskning nummer två: "gosa" med lejonungarna. Ett par djurskötare hämtade upp oss i två jeepar, och skjutsade oss till lejonhuset, som ligger mitt i safariparken. Jag, Victoria och Therése förstod först inte vad som var på gång. Jag fick för mig att vi skulle vara med när zebrorna skulle matas eller något i den stilen. Djurskötaren Jimmy blev vår guide hos lejonen. Han berättade att lejonungarna fanns i en bur, och deras mamma i buren bredvid. Vi frågade om det verkligen var okej för lejonmamman att vi gick in till hennes ungar. Jimmy svarade: "Vi får se hur det går." Bara detta svar gjorde oss alla nervösa. Jimmy öppnade dörren till lejonhuset.
Det första som hördes var ett rytande lejon och hur något kastades mot ett galler. Det var lejonmamman som hade slängt sig mot Jimmy. Han var ju dock på andra sidan gallret, men endast ett par decimeter ifrån lejonet. Hon såg ut att vilja äta upp allt som kom i hennes närhet. Gärna lite till. Ingen av oss vanliga medelsvenssons vågade närma oss lejonmammans bur. Det var nämligen så att man var tvungen att passera mammans bur för att komma till lejonungarna. Hur man än gjorde kunde man inte vara längre än kanske en meter ifrån den galna lejonmamman när man passerade hennes bur. Hon fortsatte att ryta och attackera gallret (underförstått oss). Det var, kan man säga, en nära döden-upplevelse. Pappa var den som först vågade sig förbi lejonmamman och in till ungarna.
Jag övervägde situationen. Victoria och Therése gick in till lejonungarna. Jag tänkte att antingen står jag kvar där jag står, och missar då denna förmodligen enda chans i hela mitt liv att få klappa ett lejon. Det kunde jag ju bara inte stå ut med. Jag pressade mig mot väggen och smög förbi lejonmamman, som spände sina ögon i mig och morrade någonstans långt ner i sin mage. Medan vi var inne hos lejonungarna låg mamman hela tiden och tittade på oss från sin bur. Djurskötaren Jimmy höll i en lejonunge som vi fick klappa på. Vi var inte särskilt sugna på att "gosa" med lejonungarna, dels med tanke på att mamman förmodligen hade blivit helt galen och dödat oss, och dels med tanke på att Jimmy sa att ungarnas klor är sylvassa och att en man hade fått hela sin läpp cuttad när han höll i en lejonunge. Att klappa en lejonunge var inte heller vad jag hade förväntat mig. Kanske hade jag väntat mig något mjukare, lenare. Som en kattunge eller hundvalp. Lejonungarna hade jättetjock, tät päls som kändes mer sträv än len. Ni som har hängt med i detta inlägg har redan listat ut att min kära mor ännu inte var inne bland lejonungarna. Hon hade inte vågat sig förbi lejonmamman. Lejonmamman hade dock lugnat sig en aning, så jag sa åt mamma att gå förbi nu. Annars kanske man ångrar sig sen. Faktiskt. Mamma höll nog med lite svagt, samtidigt som hon övervägde sitt liv. Hur som helst så kom hon in till oss andra och fick också titta på de små, söta lejonungarna. När vi gick ut från ungarnas bur ville lejonmamman attackera oss igen.
Som om vi inte var utmattade nog efter denna delvis traumatiska upplevelse ville Jimmy gärna att vi skulle se fler vuxna lejon. Han hämtade en bunke rått hästkött och tog med oss till den så kallade Lejonkulan. Om ni någon gång har åkt safarituren på Kolmården har ni förmodligen sett ett slags bur där lejonen finns. Det är denna bur som kallas Lejonkulan. Där i stod vi och tittade på fem lejon. Två hanar, två honor och en 1,5-åring som jag inte vet om det var en hane eller hona. Förmodligen en hona. Men jag är ju ingen lejonexpert, så ni ska inte lita för mycket på mig. I Lejonkulan var man i alla fall väldigt nära lejonen, en decimeter som närmast. Jimmy berättade om lejon och hur de brukar slåss och hur hanar skyddar sina honor och sedan lämnar dem och sådana grejer. Lejongrejer, liksom.
När vi hade varit i Lejonkulan en stund sa vi hej då till lejonen och fick skjuts tillbaka till parkeringen. Vi tackade så mycket för oss och åkte hem. Alla var helt slutkörda och tysta i bilen på väg hem. Det var nog i stora drag det mesta. Jag överlämnar er åt ert öde, det vill säga några bilder från dagen. Bilderna på lejonungarna har jag tagit med Victorias kamera.
