dec 24

Redigerad 24 februari 2016:

[...] Mamma matade ankor vid ån. Scilla ville också ha gammalt bröd. Det fick hon. [...]

dec 24

Scilla låg och vaktade julklapparna hela eftermiddagen och kvällen i går. När hon inte trodde att vi såg tog hon helt fräckt ett paket i munnen, gick iväg med det någon meter och tänkte börja öppna det. Hon lägger sig som en mur framför paketen och sover. Ibland sträcker hon ut huvudet och slickar på närmsta paketpapper. När jag kom fram med min kamera ville hon slicka på den också.

dec 24

Så här i juletider: the return of the bulle bakom örat.

Jag måste ringa Vårdcentralen på måndag och återigen fråga varför i hela fridens namn jag har en bulle bakom örat. Det är faktiskt inte okej.

dec 23

Det blir aldrig mat på det här stället. Julskinkan tar mycket längre tid än beräknat. Den blockerar ugnen. Mamma och pappa kan inte gratinera sina humrar. Själv har jag lagat en fiskgryta. Det blir väl middag lagom till Anna Anka. Sedan öppnar jag Aladdin-asken på det. Mamma och jag ska slåss om de få trillingnötterna. Om jag inte avlider i fighten så återkommer jag.

dec 23

Redigerad 24 februari 2016:

Några dagar för sent (tycker ni) kommer här några bilder från 18-20 december, när vi var i Nyköping för att överraska mamma på hennes 55-årsdag. Hon hade ingen aning om att vi skulle komma. När vi stod i trapphuset och sjöng blev hon så glad att hon började gråta.

Det var fredagen, det. På lördagen hade vi minijulafton. Therése och Stoffe ska vara i Blekinge över julen, så det blev julklappsutdelning. [...]

dec 22

"Många tror att vi har ett ansvar att bevara språket,
men det vore riktigare att säga att vi har en skyldighet
att förändra det."

(Fredrik Lindström - Världens dåligaste språk, sid. 33)

dec 18

Jag låg och sov när Gunnel ringde. Yrvaken med håret på ända satte jag mig upp i sängen och sluddrade fram ett hej. "Sover du?" frågade Gunnel. Hon lät nästan förvånad. Okej, klockan var typ kvart i tio och normala människor kanske går upp lite tidigare en normal arbetsdag. Hon sa att hon först hade tänkt smsa, men bestämde sig för att ringa "eftersom du säkert är vaken". Jag sa att det inte gjorde något.

Gunnels ärende var att hon ska hotta upp hemsidan för mediekommunikation en smula. En av hennes idéer är att det ska finnas texter från gamla elever, där det står vad de gör nu, hur tiden på media har kommit till nytta och så vidare. Hon frågade om jag har lust att bidra med en sådan text. Javisst, tänkte och sa jag. Det gör jag så gärna. Sedan frågade hon om jag kan fråga några andra ex-medianer om de också har lust att hjälpa till. Självklart, sa jag. Jag fixart. Hon tackade och sa att jag kan ringa, maila eller smsa om jag undrar något.

Jag ringde mamma, sa grattis på födelsedagen och pratade en stund. Sedan ringde jag pappa. Pratade en stund. Sedan åt jag en tallrik yoghurt och bläddrade i DN Kultur. Skickade ett sms till Gunnel och frågade om hon vill ha texten i dag, eller kanske i början av nästa vecka? Eftersom hon inte svarade började jag fundera över om hon hade bytt mobilnummer. Så kom ett sms: "Idag, förstås! Du vet väl hur media funkar : ) [...] Fattar du hur långsamt jag messar?" Jag diskade och satte på en kanna kaffe. Lyssnade på Eyedea & Abilities. Måste ta en kopp och fundera över vad jag har för nytta av gymnasietiden nu när jag är på universitetet, tänkte jag.

Så satte jag mig vid datorn och började skriva. Upptäckte att texten började bli ganska lång. Eftersom Gunnel inte sagt något om exakt hur lång texten bör vara skrev jag för säkerhets skull en kortare version, också. Då vibrerade telefonen igen. Nytt sms. "Men senast 13 - de gamla takterna sitter väl i? G". She's on fire!Jag svarade: "Eller har lärarprogrammet förslappat mig?" Hur lyckas Gunnel, den gamla räven, egentligen stressa mig till en deadline ett och ett halvt år efter att jag har slutat på Tessin? Det är den eviga frågan. Om Gunnel var lärare på universitetet skulle alla studenter få en chock och falla platt på golvet. Minst.

Hur som helst. Jag höll så klart deadline. Mailade Gunnel mina båda textversioner ungefär klockan halv ett. Vi får se vad hon tycker om dem. Det var hela historien om hur jag, på min första juluppehållsdag, blev uppringd och fick en marknadsföringsuppgift med deadline tre timmar senare. Man vet aldrig vad Gunnel har på g!

dec 16

Redigerad 24 februari 2016:

[...]

I går kväll gick vi till Ryd för att titta på vår nya lägenhet. Vi har fått nycklarna nu. Lägenheten är en ocean jämfört med den vi bor i nu. Vi kommer antagligen att gå vilse, och så måste vi säkert ringa varandra på mobilen så fort det är middag, eftersom man inte vet i vilket rum den andra är. Det visade sig även vara en ordentlig balkong ut från sovrummet. Detta innebär att vi har både uteplats (trädgård aka gräsplätt) och balkong. [...]

dec 13

Jag har fått en ny beundrare. Hon bor i Kalifornien. Det stora, totalt främmande Amerikat. Så här skrev hon till mig, på majjan: "HEY YOU ARE AWESOME!!!:) I LOVE YOUR MUSIC! AND WHAT IT STANDS FOR! YOU MAKE BEAUTIFUL MUSIC! LOVE IT!!!" Precis så, i versaler. Jag tackar ödmjukast och känner mig ganska fantastisk. Inte för att jag ens själv vet exakt vad min musik står för, som hon uttrycker det. Men jag vågar inte fråga henne. Då kanske hon tror att jag inte vet vad jag håller på med.

dec 13

Redigerad 27 februari 2016:

[...] Nu har inlägget alltså kommit till sin höjdpunkt: Lars Winnerbäck-konserten. När vi kom in i Cloetta visade det sig att Andreas Grega (eller någon i hans band?) var sjuk. Förbandet uteblev, och Lasse gick på vid halv nio i stället. Det tyckte mamma var ypperligt, för då skulle ju hon orka vara med hela konserten. Winnerbäck hade satt ihop en väldigt bra spellista, tycker jag. Några låtar var mer överraskande, till exempel Om tiden vill ifatt och Lång dag. Jag hade aldrig gissat på att han skulle spela dem. Någonstans i mitten på kalaset fick bandet vila, och Lasse stod ensam på scenen med sin gitarr. Han körde en, till publikens glädje, förklarande version av En tätort på en slätt, där han sjöng om skönheten i Skäggetorp och krigarna i Ryd. Mycket uppskattat av Linköping, så klart. Nu får ni skåda några bilder från konserten.

dec 11

Gissa vem som sov till 11.04 i dag? Först vaknade jag runt 8, och tänkte: "Jag ska bara sova lite till..." Yeah bananen. Nu ska jag dammsuga. That's how huslig I am.

dec 7

Författare får en krona och femton öre per utlånad bok vid bibliotek. Det har vi fått lära oss i dag.

dec 6

Förresten har vi hittat en alldeles ensam och övergiven lussebulle i frysen. Den är från förra årets julbak med mamma. Den måste vi äta upp någon dag. Lussebullar är kanske det godaste som finns.

dec 5

I morgon fyller jag hälften fyrtio. Jag har alltså kvar min unga fräschör i några ynka timmar till. Men jag kan intyga er om att jag inte kommer att bli gammal för att jag fyller system. Minns ni det där med att det gäller att glädjas åt det lilla? När jag gick hem från tentan i torsdags tog jag sats inför varje frusen vattenpöl och gled över isen med ett leende på läpparna. Jag tror, med en svag oro och möjligen en varningsklocka ringandes i huvudet, att jag kommer att göra detsamma även när jag är fyrtio. Fast i smyg. Och jag kommer att krama ihop snöbollar och kasta på lyktstolpar. Det är sådant man bara måste göra. Man måste glädjas åt det lilla.

Och det här med att blogga. Är det bara för kids? Kan man göra det även om man är lärare? I annat fall måste jag helt klart runda av om sisådär fyra år. Så njut så länge det bara går av mina inlägg i cyberspace.

dec 5

Redigerad 27 februari 2016:

dec 5

"Hemma i Sverige började vi identifiera oss med ett äpple från Kalifornien. Att vara Ipodanvändare blev en livsstil och markerade tydligt skillnaden på Mac och pc-användare. Det blev 00-talets motsvarighet till 80-talets gruff mellan hårdrockare och syntare. Gemensamt hade alla uppkopplade ett starkt behov av att slaviskt följa bekantas minsta lilla steg. På Facebook och Twitter. Samtidigt som vi kritiserade makthavares önskan om att följa oss på samma sätt, med bevakningskameror på stan." [sic!]

Utdrag ur Johan Åkessons sammanfattning av 00-talet. DN, 29 november 2009. Artikeln finns även på nätet, dock i en lite annan version.

dec 4

Redigerad 27 februari 2016:

Hajen var nästan för bra. Eller nej, en spelning kan givetvis inte bli för bra, men det var helt enkelt en superb kväll på NH. Först spelade Firstnighter. Vi drack kaffe/vin/öl, det vill säga inte allt på en gång utan det man själv valde. Jag, till exempel, valde kaffe. "Vi" innefattar för övrigt mig själv, Victoria, Emelie, Karolina och Linn. Efter Firstnighters lugna gitarrplinkande var det dags för Hajen att inta pianot. Och hon gjorde det med storm. Efter att ha kört en hel del egna låtar och även en cover blev det duetter med Hajens kille aka The Tallest Man on Earth. Det blev fina, raspiga duetter, vill jag lova. Kalaset avslutades med stående ovationer (se bild längst ner). Ljuvligt.

dec 1

Hajen kör Svensken på Blomstermåla. Ungefär så här underbart hoppas jag att det blir på NH i kväll.