may 5

Jesper fick mig att börja lyssna på Nirvana. Jag och säkert två eller tre kompisar till är i hans rum. Eller är det hans brors? Minnet sviker, men jag vet att rummet är täckt med Kiss-affischer. Vi går nog i sexan. Kanske femman. Jesper spelar låtar från Nevermind och jag förstår att här har jag missat något. Ett tag senare köper jag skivan i Södertälje.

Som så många gånger förr står jag framför min bokstavssorterade skivsamling och granskar plastrygg efter plastrygg. Funderar över hur allt började. Jag är tjugo år och jag gillar så jäkla mycket musik. Olika slags musik. Det här är ett av mina tidigaste minnen: jag sitter i mitt rum och leker. Från bandspelaren i mitt rum hör jag LeMarcologi av Peter LeMarc. Han är min första idol. Pappa och mamma har givit mig bandet med Peter LeMarc. Det är allt jag lyssnar på, där jag sitter på min bilmatta bland mina leksaker.

Jag blir äldre. Micke ger mig en brännskiva med Tupac-låtar. Det står 2Pac med lila tuschpenna på plastcirkeln. Jag fastnar direkt. Vi går fortfarande i femman eller sexan. Jag förstår inte allt Tupac pratar om, men i hans röst finns en ärlig sårbarhet som jag inte har hört hos någon annan rappare. Eller så hör jag sårbarheten bara för att jag känner till hans tragiska öde. Förresten är det samme Micke som bränner Linkin Parks magnifika debutplatta Hybrid Theory till mig.

Mellanstadiet. Fortfarande. Emil och jag promenerar från skolan, backen ner mot busshållplatsen. Förmodligen ska jag hem och han också, fast med buss. Emil bor långt ute på landet och han är bäst i klassen på skateboard. Han pratar ivrigt om Rage Against the Machine. Hans favoritband, säger han. På den här tiden brukar vi spela Tony Hawk, jag och Emil, och där har ju RATM med en låt eller två. Nästa dag ger Emil mig en brännskiva. En vit som det står RATM på. Och det är just deras självbetitlade album jag får där och då. Fantastisk skiva.

Efter ett tag har man hamnat i högstadiet. Året är säkert sent nollfyra eller tidigt nollfem. Man sitter på msn. Det är liksom inne, eller något. Det är där allt händer. Becca skriver till mig att hon har hittat ett band på MySpace. Något jag bara måste höra. Bandet heter Our Last Night, och en av bandmedlemmarna är typ elva år och skriker som en dåre i alla låtar. Det är hur häftigt som helst. Det är ett av de bästa demobanden jag har hört. Nu för tiden är de inte ett demoband längre, och elvaåringen har vuxit upp, men de är lika bra som förr.

Det finns så många fler band, låtar, skivor som människor i min omgivning har tipsat mig om och givit mig. Bosse pratar om sina husgudar Eldkvarn och Neil Young. Jag är i Karlshamn och hälsar på. En dag, när jag är ute på väg hem till Eva och Bosse ringer just Bosse.

- Vill du ha de där Eldkvarn-skivorna? frågar han, och syftar på två liveskivor han har berättat om någon dag innan. Kärlekens låga och Kärlekens törst. Självklart tackar jag ja. Vem säger nej till gratis musik, liksom? När jag kommer fram till Evas och Bosses hus får jag två blå brännskivor med mig, jag stoppar ned dem i väskan. För er som inte vet, eller bara har glömt det, så spelades dessa två Eldkvarn-skivor in i Annedalskyrkan i Göteborg. Det är egentligen mässor och inte konserter. Otroligt bra skivor, i alla fall.

Bosse har för övrigt även givit mig en hel Neil Young-samling bestående av inte mindre än tio skivor. Dessa skivor har Bosse själv pillat ihop, valt ut låtar och grejat. De är något slags Neil-biografi. Typ. Och så har jag fått ett släktträd i skivor, med utgång från Wilco. I trädet finns Mark Olson och Gary Louris. Bland andra. Han är en påhittig man, den där Bosse. Jag säger då det.

Det kanske är det jag vill göra. Lämna ett avtryck i en annan människas liv. Någon ser en skivrygg i sin samling och tänker att just det, jag har ju tre skivor av det här bandet bara för att hon tipsade mig om dem. Då har jag gjort något slags intryck, och det är väl det som räknas här i livet. Att finnas kvar som ett minne.