Jag har hällt vatten i kaffebryggaren. Satt i ett filter och fyllt det med lagom mycket kaffepulver. Vi ska se någon dramaserie på ettan. Efter det kommer jag att vilja sova. Hon kommer att vilja vara uppe mer. Bli mer trött. Kanske se Grey's Anatomy. Jag kommer att ta täcket till soffan och medan hon som sjunger Grey's-vinjetten håller på med sitt "nobody knows where they might end up, nobody knows" ramlar mitt ena ögonlock ner. Svart på ögat. Och det andra faller också.
Och jag tänker på hur fint det är att ha någon att dela allt det här med. Alla vardagar. Vanliga dagar där det inte händer någonting; dagar man inte kommer att komma ihåg om tre år. Dagar då man är lite i skolan, kommer hem och pluggar lite, Telenor ringer och tycker att man ska köpa en ny telefon och skriva under på ett av deras abonnemangspapper, man beställer pizza och sparar en liten bit för att ha lunch till dagen därpå. Att dela en stor del av sitt liv med den enda man någonsin vill dela något med. Och man fattar inte hur man klarade sig utan den personen innan. Vad man gjorde hela tiden. Hur lång tid det kunde gå utan att man pratade med någon.
Hon är min. Hon kommer alltid att vara det. Det bara är så.
3 comments:
naw min fin.sötis älskar dig mest!
Åh, vad fint beskrivet! :)
Visst är det konstigt att man klarade sig innan?
hur gjorde man?
Post a Comment