29 okt

Saker som har hänt:

Victoria och jag tog bussen ut på vischan aka Tyresö för att se en Champions League-match mellan just Tyresö FF och PSG. Eftersom 95 % av publiken hejade på Tyresö så gjorde vi också det. (Det fanns en superliten fransk hejaklack, men de satt på läktaren mitt emot vår så det var liksom inte direkt något att försöka vara med i.)

För några veckor sedan stod en rådjursfamilj och käkade mitt i kvarteret.

Rätt som det var ville mitt hår se ut som Mark Hoppus.

… det tog jag till vara på och fotade detta självporträtt som jag kallar "artsy emo Mark Hoppus".

I lördags tillbringade Victoria och jag hela dagen på Djurgården. Först fikade vi på Rosendal, för där har de en massa gott fika. Sedan gick vi på Skansen. Vi såg alla djur förutom räv och utter. Och så gick vi aldrig in i akvariet, men det får vi ta nästa gång. Vi hade i alla fall tur och fick se några vargar supernära, då de gick precis nedanför staketet där vi stod.

På väg hem från Skansen passerade vi Nordiska museet. Vid ingången var det en massa ballonger och marschaller, så vi undrade så klart vad som stod på. Det visade sig att museet firade 140 år och att det var gratis inträde hela dagen. Det kunde vi inte motstå, så vi gick in trots att vi redan var trötta i fötterna. Mina favoritutställningar var den om ränder och den om August Strindberg. Man kunde bland annat titta på originalmanus som August suttit och skrivit på sin slitna läderklädda skrivbordsstol, med ett ljus tänt på fönsterbrädan. Lågan flammade till när August doppade pennan i bläcket, tog en klunk svart kaffe och skrev Fröken Julie med snirkliga bokstäver på det lite gulblekta papperet. Ja, så föreställer jag mig alltså att det gick till. Min fantasi kan man då inte klaga på. På museet hade de även lagt fram en av  Strindbergs dagböcker, original alltså. Handskriven. Hur coolt som helst.

Att se August Strindbergs originalautograf var verkligen en upplevelse. Inte för att han är min favoritförfattare eller något sådant. Men bara för att det är häftigt att verkligen förstå att den här människan satt och skrev en massa grejer för hundra år sedan, på just det där papperet faktiskt, och att det liksom har bevarats och att vi än i dag diskuterar saker han skrev. Ibland när man diskuterar gamla saker som har skapats (typ böcker) kan jag liksom glömma bort att det var en riktig, levande människa som låg bakom allt. En person som fanns. Som folk typ fikade med eller kanske blev sura på för att personen klampade runt i lägenheten högljutt på dagtid, eller något. Inte vet jag. En levande varelse, bara. Man kan säga att jag blev lite starstruck när jag såg Strindbergs originalskrifter. Men starstruck är ju inte riktigt rätt ord här. Starstruck är ju mer att man ser någon på riktigt, exempelvis på stan. Det här handlar ju om en gubbe som dog för hundra år sedan. Det är bara ett papper han har skrivit på.

Därför är jag nu i behov av ett nytt ord. Ja, ni läste rätt. Jag efterfrågar alltså ett NYTT ORD. Det ska beskriva att man blir starstruck över att se något som någon har använt sig av eller varit iblandad i, eller kanske en plats som någon har befunnit sig på. Det kan handla om en person som är död eller levande. Här kommer några exempel på situationer när jag har blivit starstruck på detta sätt:

1) När jag gick på en Annie Leibovitz-utställning och fick se post-it-lappar som hon själv hade skrivit. I samma stund som jag såg hennes små lappar förstod jag liksom att hon faktiskt finns, inte bara hennes bilder.

2) När jag och Victoria gick till Söndermarken i Köpenhamn. Måste ju vara ungefär som för Beatles-fans att gå över övergångsstället vid Abbey Road.

3) När jag i dag fick veta att Johnny Thunders (från bland annat New York Dolls) har bott på Bäckvägen som ligger precis ovanför gatan vi bor på. Legendariskt!

4) Ovan nämnda Strindberg-autograf.

Vad ska vi kalla den här känslan? Vem ska jag vända mig till för att få ett svar? Hjälp efterfrågas!