18 jan

Knäppaste grejen hände i torsdags kväll. Chili con carnen var nästan färdig när jag stod och hackade vitkål till salladen. Plötsligt slant jag med kniven och kände att jag skar mig. Jag trodde att jag hade skurit mig som man brukar, att det typ hade blivit ett litet jack som jag kunde plåstra. Då såg jag något hudfärgat på kniven, varpå jag slängde ett öga på mitt vänstra pekfinger och såg att en del av fingertoppen var avhuggen. Ett öppet sår och en massa blod.

Bilden ovan visar alltså min fingertoppsbit på kniven. Självklart var jag ensam hemma när detta hände. Typiskt, med tanke på att Victoria ju är sjuksköterska. Jag var ganska chockad över såret, men tänkte ändå rätt så klart för att vara helt förvirrad och stressad. Det första jag tänkte på var att jag måste stänga av gasspisen. Sedan var jag så klart tvungen att förtsöka hejda blodet så gott det gick, så jag hämtade första bästa handduk och tryckte mot fingret. Okej, då var det hyfsat i kontroll. Då var jag bara tvungen att få tag i någon för att se vad man ska göra i sådana här situationer. Jag hade ju ingen aning, för det här hade aldrig hänt mig förut. Vårdguiden var de första som ploppade upp i skallen, så jag ringde 1177. "Du har plats 38 i kön", sa en röst och då jag la på. Så länge kunde jag ju knappast vänta. Telefonen var blodig och jag ringde pappa. Inget svar. Ringde pappas andra telefon. Inget svar. Ringde Therése. Inget svar. Ringde moster Pia. Inget svar. Ringde moster Eva. Inget svar. Ringde Victoria (kanske att hon har rast preciiis nu och råkar sitta med telefonen i handen). Inget svar. Shit shit shit tänkte jag, lossade lite på handduken som jag tryckte mot fingret för att kolla hur det såg ut och det rann blod som bara tusan. Okej, vem ska jag ringa som kan ge mig något råd om vad jag kan göra? Ska jag ringa på hos en granne? Bläddrade i kontaktlistan. Såg Victorias mammas nummer och ringde. Äntligen någon som svarade! Mänsklig kontakt! Jag berättade att jag inte fick kontakt med någon som kunde komma hit. Hon rådde mig att åka till akuten. Det måste jag kanske göra, tänkte jag, men ville inte riskera att behöva sitta där i flera timmar själv. Jag chansade på att ringa Therése en extra gång, och som tur var svarade hon den här gången. Hon satte sig direkt i en taxi och åkte hit.

Medan Therése var på väg hit ringde pappa upp. Jag berättade allt som hade hänt, och sa att jag skulle prova ringa 1177 igen för att se vad de tyckte att jag skulle göra. Den här gången kom jag fram på bara någon minut. En kvinna i luren frågade hur länge det hade runnit blod (jag svarade cirka 15-20 minuter, men det visade sig att det var en halvtimme), om det hade avtagit något (det hade det inte). Hon sa att om det inte hade börjat blöda mindre om en kvart skulle jag åka till närakuten i Liljeholmen. Jag hade ingen aning om att det fanns en närakut i Liljeholmen, så det var ju tur att hon sa det. Therése dök upp, vi försökte ordna ett hemgjort förband med hjälp av pads sköljda i kallt vatten, en nylonstrumpa och tejp. Sedan väntade vi en stund. När det hade blödit igenom mycket gjorde vi om det en gång. Sedan ringde Therése till närakuten och vi fick en tid bara 25 minuter senare (!). Hur bra som helst. Vi tog tunnelbanan dit och satte oss i väntrummet.

På akuten fick jag lägga mig ner medan en läkare och en sjuksköterska försökte minska blödningen. Jag vågade inte titta på vad de gjorde eller hur mycket det blödde. En stund kände jag att jag var nära att svimma, men då höll den ena sköterskan upp mina ben så jag slapp precis svimma. De hade på någon vätska som de kallade adrenalin-blablabla-någonting. Det hällde de på i några omgångar. Till slut gjorde de ett förband med lite bättre grejer än vad Therése och jag hade hittat hemma. Värsta klumpiga fingret fick jag. De sa att jag skulle komma tillbaka om det blödde igenom, och annars skulle jag i vilket fall komma under lördagen (i dag) för att lägga om såret och låta en läkare titta på det. Jag fick inte heller jobba under fredagen, så det var bara att sjukanmäla sig.

Så här har jag alltså sett ut sedan dess. Ser mer ut som att halva fingret än borta än bara toppen. Nu ska jag snart åka tillbaka till akuten och få ett nytt förband, och för att de ska kolla om det fortfarande blöder. 

Sammanfattningsvis var det en händelserik torsdagkväll. Det sämsta är att jag inte kommer kunna spela gitarr på ett bra tag med det där pekfingret. Efter ett tag kanske kan kan spela ackord som bara behöver två fingrar. Det positiva är så klart 1) att det inte var höger hand och 2) att det inte blev värre än det blev.

13 jan

Världen står inte rätt till. Här är anledningarna:

1) Det är tjugondedag knut och Victoria och jag har fortfarande inte tagit bort våra julsaker. I normala fall är strax efter nyår lämpligt att ta bort julsaker, i mitt tycke. Men nu har vi helt enkelt varit lata.

2) Jag hann inte bunkra upp med vörtbröd! Jag upprepar: jag HANN INTE bunkra upp med VÖRTBRÖD! Innan jag visste ordet av hade affärerna bestämt sig för att vörtsäsongen är slut och nu finns det inget vörtbröd i mataffärerna så långt ögat kan nå. Jag som alltid brukar köpa några paket extra och ha i frysen, eftersom jag vet att denna vörtbrödslöshet plöstligt slår emot en likt en skånsk storm på höstkanten.

Jag tycker att vi tar en tyst vörtbrödsminut tillsammans.

RIP, alla vörtisar. I will miss you.

*sjunger med starkt Whitney-inlevelse: AND AAAAAIIIIIIII-AAAAAIIII WILL ALWAYS LOOOVE YOOOUUUUU-AAAH*

11 jan

När jag är 60 år ska jag starta ett band. Vi kommer bara att spela pop-punk. Vårt bandnamn kommer att vara Elderly och vår debutskiva It's Never Too Late kommer att släppas ungefär när jag fyller 61. Vid det laget kommer pop-punken kanske att vara död, och då är det vi i Elderly som återupplivar den. Kom ihåg var ni läste det först.

7 jan

Ni vet när man inte kan hålla sig längre utan bara måste göra en Nick Carter? Det hände mig i dag. Givmild som jag är delade jag med mig av denna ljuvliga stund till resten av Instagram. Alla blev glada. Antar jag.

7 jan

Jag vet inte varför det tog mig så lång tid, men inte förrän i helgen tog jag mig för att se Exit Through the Gift Shop. Det har liksom inte blivit av innan. Så här mycket kan jag säga: filmen rekommenderas. Varmt. Det är inte en dokumentär, vad det än må stå på fodralet. Det måste vara ett konstverk signerat Banksy. Filmen, Mr Brainwash. Hela grejen. Väldigt intressant och oväntat koncept.

3 jan

Nej, det är inte Martin Timell som gästbloggar i dag. Det är bara lilla jag som har oljat lägenhetens allra första fönsterbräda. Planen är att olja alla brädor, och även köksbänkarna. Men jag började alltså men en liten bräda för att se hur det blev. Oljan har inte torkat in än, men det verkar bli bra. Lite svårt bara att hålla Alfons och Frances borta från att sätta sig rakt på det fettiga träet.

Och som ett litet fredagskalas kommer här ett gäng bilder från i går:

Den här ljusstaken är en av julklapparna vi fick i år (eller ja, förra året). Vi hade önskat oss den tillsammans. Så småningom ska vi köpa ett soffbord med marmorskiva, och då kommer den här att passa perfekt.

Där var det slut på gårdagens skörd. Men jag hittade även lite andra bilder i kameran, och det visade sig att jag inte har lagt upp dem här än. Vi kör:

Mitt i flyttröran i den gamla lägenheten.

Gamla vardagsrummet.

… och det nya! Där syns även vår gamla soffa, som vi nu har sålt. Och det är lite mindre rörigt i vardagsrummet nu, så klart.