18/01/2014

18 jan

Knäppaste grejen hände i torsdags kväll. Chili con carnen var nästan färdig när jag stod och hackade vitkål till salladen. Plötsligt slant jag med kniven och kände att jag skar mig. Jag trodde att jag hade skurit mig som man brukar, att det typ hade blivit ett litet jack som jag kunde plåstra. Då såg jag något hudfärgat på kniven, varpå jag slängde ett öga på mitt vänstra pekfinger och såg att en del av fingertoppen var avhuggen. Ett öppet sår och en massa blod.































Bilden ovan visar alltså min fingertoppsbit på kniven. Självklart var jag ensam hemma när detta hände. Typiskt, med tanke på att Victoria ju är sjuksköterska. Jag var ganska chockad över såret, men tänkte ändå rätt så klart för att vara helt förvirrad och stressad. Det första jag tänkte på var att jag måste stänga av gasspisen. Sedan var jag så klart tvungen att förtsöka hejda blodet så gott det gick, så jag hämtade första bästa handduk och tryckte mot fingret. Okej, då var det hyfsat i kontroll. Då var jag bara tvungen att få tag i någon för att se vad man ska göra i sådana här situationer. Jag hade ju ingen aning, för det här hade aldrig hänt mig förut. Vårdguiden var de första som ploppade upp i skallen, så jag ringde 1177. "Du har plats 38 i kön", sa en röst och då jag la på. Så länge kunde jag ju knappast vänta. Telefonen var blodig och jag ringde pappa. Inget svar. Ringde pappas andra telefon. Inget svar. Ringde Therése. Inget svar. Ringde moster Pia. Inget svar. Ringde moster Eva. Inget svar. Ringde Victoria (kanske att hon har rast preciiis nu och råkar sitta med telefonen i handen). Inget svar. Shit shit shit tänkte jag, lossade lite på handduken som jag tryckte mot fingret för att kolla hur det såg ut och det rann blod som bara tusan. Okej, vem ska jag ringa som kan ge mig något råd om vad jag kan göra? Ska jag ringa på hos en granne? Bläddrade i kontaktlistan. Såg Victorias mammas nummer och ringde. Äntligen någon som svarade! Mänsklig kontakt! Jag berättade att jag inte fick kontakt med någon som kunde komma hit. Hon rådde mig att åka till akuten. Det måste jag kanske göra, tänkte jag, men ville inte riskera att behöva sitta där i flera timmar själv. Jag chansade på att ringa Therése en extra gång, och som tur var svarade hon den här gången. Hon satte sig direkt i en taxi och åkte hit.

Medan Therése var på väg hit ringde pappa upp. Jag berättade allt som hade hänt, och sa att jag skulle prova ringa 1177 igen för att se vad de tyckte att jag skulle göra. Den här gången kom jag fram på bara någon minut. En kvinna i luren frågade hur länge det hade runnit blod (jag svarade cirka 15-20 minuter, men det visade sig att det var en halvtimme), om det hade avtagit något (det hade det inte). Hon sa att om det inte hade börjat blöda mindre om en kvart skulle jag åka till närakuten i Liljeholmen. Jag hade ingen aning om att det fanns en närakut i Liljeholmen, så det var ju tur att hon sa det. Therése dök upp, vi försökte ordna ett hemgjort förband med hjälp av pads sköljda i kallt vatten, en nylonstrumpa och tejp. Sedan väntade vi en stund. När det hade blödit igenom mycket gjorde vi om det en gång. Sedan ringde Therése till närakuten och vi fick en tid bara 25 minuter senare (!). Hur bra som helst. Vi tog tunnelbanan dit och satte oss i väntrummet.

På akuten fick jag lägga mig ner medan en läkare och en sjuksköterska försökte minska blödningen. Jag vågade inte titta på vad de gjorde eller hur mycket det blödde. En stund kände jag att jag var nära att svimma, men då höll den ena sköterskan upp mina ben så jag slapp precis svimma. De hade på någon vätska som de kallade adrenalin-blablabla-någonting. Det hällde de på i några omgångar. Till slut gjorde de ett förband med lite bättre grejer än vad Therése och jag hade hittat hemma. Värsta klumpiga fingret fick jag. De sa att jag skulle komma tillbaka om det blödde igenom, och annars skulle jag i vilket fall komma under lördagen (i dag) för att lägga om såret och låta en läkare titta på det. Jag fick inte heller jobba under fredagen, så det var bara att sjukanmäla sig.































Så här har jag alltså sett ut sedan dess. Ser mer ut som att halva fingret än borta än bara toppen. Nu ska jag snart åka tillbaka till akuten och få ett nytt förband, och för att de ska kolla om det fortfarande blöder. 

Sammanfattningsvis var det en händelserik torsdagkväll. Det sämsta är att jag inte kommer kunna spela gitarr på ett bra tag med det där pekfingret. Efter ett tag kanske kan kan spela ackord som bara behöver två fingrar. Det positiva är så klart 1) att det inte var höger hand och 2) att det inte blev värre än det blev.

No comments: