23 aug

Nu måste jag göra det. Skriva London-inlägget. Orden kommer inte att räcka till för att beskriva känslan av att äntligen se blink-182 live. Det är en känsla som förmodligen inte ens går att föreställa sig om man aldrig har älskat ett band lika innerligt och förutsättningslöst som man älskar sin egen familj. Mark, Tom och Travis har varit en del av mitt liv sedan millenieskiftet och när jag nu fick se dem spela sina låtar på en liten scen rakt framför näsan på mig var det som om… som om en plats inom mig vilken tidigare varit tom nu fylldes. Det blev tydligt att en liten bit känslor upplevelser kärlek alltid fattats och nu kom den på plats.

Mestadels var det helt surrealistiskt, så klart. Tom DeLonge, Mark Hoppus och Travis Barker befann sig några meter framför mig och det var så stort att det knappt gick att ta in. Mina ögon tårades under Stay Together for the Kids och Violence, för det var två tillfällen då min kropp verkligen uppfattade att jag stod där tittade på blink-182. Som om kroppen ville säga "Hallå! Det är blink! Fatta!" Ljud som blink gav ifrån sig sipprade in i mig i samma sekund som i blink själva. Travis tramp på pedalen till bastrumman blev mina hjärtslag och Marks basgång vibrerade i mina vener. Att skriva om det här gör det egentligen ingen rättvisa. Det var enormt. Det var bättre än att födas.

Utanför Brixton Academy, där blink alltså spelade. 

Vi väntar på blink.

En kort sammanfattning av det som kan kallas kaoset: under förbandet (Neck Deep) stod jag och Victoria nästan längst fram. Uppskattningsvis på femte raden, endast några meter från scenen. Under Neck Deeps sista låtar var det dock väldigt många som ville mosha, vilket överraskade Victoria så hon backade bakåt. Jag var fast besluten att behålla min ljuvliga plats, och försökte hålla mig till ett järnräcke jag hade bakom mig (ett räcke som förmodligen var till för att stoppa trycket lite). Neck Deep slutade spela och jag tänkte att när blink kommer lär ju folk i alla fall inte mosha, eftersom det inte är sådan musik. Så jag stod kvar. 

När blink äntrade scenen visade det sig att jag hade helt fel. Feeling This drog igång och folk kastade sig hejdlöst fram och tillbaka, upp och ner. Jag har aldrig varit med om ett liknande tryck, och då har jag ändå stått lika långt fram och även längre fram på flera konserter. Jag har alltid vett att backa undan om det är hardcore eller sådana genrer som spelas, för då vet man att moshpiten kommer att dra igång, men när det gäller musik som blink och liknande genrer har jag aldrig upplevt något som liknar det som hände nu. Vi flög som vantar. Och med "vi" menar jag inte bara människor i min egen storlek, utan även folk som är mycket större än vad jag är såg besvärade, ibland plågade, ut. I slutet av första låten låg en tjej på golvet framför mig, och de närmaste människorna gjorde sitt bästa för att bygga en mur kring henne så att hon skulle kunna ta sig upp. Men hon hade tuppat av. När sista ackordet ringde ut lyckades någon få ögonkontakt med en säkerhetsvakt så att tjejen kunde lyftas över till honom. När nästa låt började fortsatte det i samma stil. Visst var det roligt att stå bara några meter från Tom, Mark och Travis, men det var inte lika kul att bli intryckt i järnstången bakom mig, eller att se någon tappa sina glasögon och leta efter dem på golvet. Jag insåg att trycket var för hårt för att jag skulle kunna koncentrera mig på att lyssna på musiken och njuta av konserten. Jag bestämde mig för att gå bakåt. Vilket så klart var lättare sagt än gjort, när alla andra tryckte på framåt och vi alla gungade fram och tillbaka beroende på om trycket för stunden var hårdast från höger eller vänster. Som tur var så såg en större kille att jag ville gå bakåt, så han började hålla undan folk runt om mig så att jag skulle komma fram. Efter bara några meter var jag äntligen ute ur härvan, och hittade Victoria i mitten av lokalen.

Resten av konserten avnjöt vi därifrån, och det var helt klart bättre än att stå längst fram bland galningarna. Brixton Academy är ändå väldigt litet för att vara ett ställe att se blink på, så jag var helnöjd med hur bra jag såg. Och det bästa av allt: golvet lutar uppåt! Så ju längre bak man står, desto högre står man. Perfekt för oss som är korta. Jag var hur som helst galet nöjd med att min första blink-konsert blev en "liten" spelning - med blinks mått - där vi endast var omkring 5000 personer. Det kändes rentav intimt.

Ett av de mest överraskande tillfällena var när lamporna släcktes och rymdintrot till Asthenia drogs igång. Mitt hjärta hoppade med stor sannolikhet över ett slag när jag förstod att jag skulle få höra denna ljuvliga dänga live. Det hade jag inte räknat med. Och det mest förvånande av allt var att Tom sjöng den fantastiskt bra (för er icke insatta: Toms röst har varit ett hett diskussionsämne bland blinkfans de senaste åren).

Mark, Travis, Mark, Tom.

Medan vi stod och köade utanför Brixton hörde vi blink soundchecka All of This, vilken de även spelade senare på kvällen. Marks sånginsats i verserna (som egentligen sjungs av Robert Smith från The Cure) var förmodligen den bästa röstprestationen jag har hört av Mark på åratal.

Japp, den brinnande FUCK-skylten var tillbaka. Trodde aldrig att jag skulle få uppleva den!

Kanske en och en halv timme senare var konserten slut och jag och Victoria letade upp A-M utanför Brixton. A-M var också i London, och vi hade tänkt se blink tillsammans men hon kom till konserten lite senare så vi stod inte tillsammans. Men efteråt letade vi i alla fall upp varandra. Ute hade det börjat ösregna, men vi hade ju kommit ända till London så vi var fast beslutna att vänta på att blink skulle komma ut från Brixton Academy på baksidan. Så där stod vi. Tillsammans med kanske 20-30 andra fans. I ösregnet. Jag hade shorts och t-shirt. Vi hade inga paraplyer. Vi väntade och väntade. Hörde att någon hade sett Mark åka iväg i en taxi (vilket var förvånande med tanke på att han brukar ta sig tid till fans innan och efter konserter). Tom kommer aldrig ut, så honom hade vi redan gett upp hoppet om. Då återstod Travis. Det regnade. Och regnade. Det droppade om oss och mina glasögon var igenimmade. Men vi stod i alla fall längst fram vid bussen som vi trodde var Travis buss, så vi fortsatte att hoppas. A-M gav upp efter ett tag och åkte till sitt hotell, eftersom hon skulle upp dagen efter och åka hem (!) till en av sina idoler för något slags releaseparty-tjofräs. Victoria och jag stod kvar.

Efter ungefär en timme hände det. En vakt fick en signal i sin walkie-talkie varpå han svarade någontin i stil med "He's coming through?" och vi fans blev helt pirriga i våra blöta kläder och började famla med pennor och telefoner (kameror). Så kom äntligen Travis ut och stegade mot bussen tillsammans med sina barn. Han skrev inga autografer. Han tog bara bild med en kille. Travis son Landon stod precis framför oss, tryckte sin iPad mot sin jacka och såg trött ut. Självklart var Travis förlåten för att han knappt tog sig tid till oss dränkta fans när han hade sina små barn med sig. Klockan var nästan tolv på natten, de skulle åka vidare dagen efter. Så det blev ingen bild med Travis. Ingen autograf på skivkonvolutet jag hade med mig. Men innan Travis klev in i bussen gjorde han ett slags knog-high-five med oss som stod närmast. Han sträckte fram sin näve, tittade på var och en av oss och lät oss stöta våra knogar i hans. Han sa "Thank you!" och gick in i bussen.

Det var en av de största händelserna i mitt liv. Jag rörde Travis Barker. Vi pratar alltså om fysisk beröring. Bakterier kan ha förflyttats mellan porer. Små, små partiklar kan ha bytt kropp. Wow.

Victoria skötte det där med att ta bilder. Här ser man Travis ta en bild med en kille. Travis är killen i gul t-shirt. Han i rött hår är Travis son Landon.

Här kommer Travis emot oss för att göra sin high-five med knogen. Armen som sträcks ut tillhör ett fan som stod bredvid mig (Victoria stod snett bakom). Jag står alltså till höger om den utsträckta armen.

Det var det om blink-konserten. Världens bästsa grej. Tack Victoria för att du följde med till London och stod i ösregnet med mig och väntade på mina favoritkillar. Nu kör vi vidare med lite andra London-bilder!

Vi bodde på ett svindåligt hotell, men det gjorde inte så mycket för vi var ju ändå i London. På lördagen, dagen efter blink-spelningen, skulle vi gå på stan. Jag tyckte dock att det var oacceptabelt att inte bocka av några turistgrejer när det var Victorias första London-besök. Så vi promenerade förbi Big Ben, Westminster Abbey, Downing Street och Trafalgar upp till Buckingham Palace och förbi The Ritz. I de kvarteren fikade vi och sedan gick vi i affärer. Totalt nio timmar på stan. Mina skor förstördes typ och jag fick blåsor under fötterna så att jag knappt kunde gå.

Buckingham!

Fika på Nero.

På väg till Harrods hittade vi Lalehs flagship store.

Jag shoppade ingenting. Jag har nog aldrig varit i London utan att köpa någonting. Inte ens på blink-spelningen köpte jag någonting, faktiskt, trots att jag var lite småsugen på en tischa. Jag prioriterade att komma ut ur lokalen och vänta på Travis.

På söndagen skulle vi åka hem på eftermiddagen. Innan det gick vi lite mer på stan. Till exempel så tittade vi på Tower Bridge. Tyvärr ösregnade det som värsta monsunen så vi blev helt genomdränkta. Men ändå. Helvärd helg.