25 sep

Jag har ju en musikblogg, för er som har glömt det. I den skrev jag i förrgår ett inlägg om Laleh. Enligt mina snabba beräkningar så här på kvällskvisten har jag i ungefär ett halvår funderat på hur jag ska formulera mitt Laleh-inlägg. För jag visste ju att jag skulle skriva det. Det vara bara orden som var så svåra att hitta. De rätta orden. Ord som verkligen skulle förmedla min Laleh-kärlek på ett bra sätt. Länge klurade jag på formuleringar, vände på ord och kom på olika inledningar. 

Så skrev jag inget av det jag hade tänkt ut. Inte ett enda dugg. Jag insåg till slut att inga ord skulle göra Laleh rättvisa; det finns inget sätt att med meningar beskriva hur mycket jag tycker om Laleh. Då bestämde jag mig för att tänka om och i stället fatta mig kort. Det resulterade i blogginlägget som går att läsa här. När jag hade postat det länkade jag till det från Twitter. Och när jag vaknade upp morgonen därpå hade Laleh retweetat min länk-tweet. Att jag blev så glad som jag blev förvånar mig lite grann. En retweet, liksom. Ingen världssensation, direkt. Men med just Laleh är det ändå det. Hon retweetar sällan fans, så det känns faktiskt väldigt… fint. Ju.